Det är meckigt som fanken att resa till USA. Särskilt eftersom de glömde att stämpla ut mig sist. Jänkarna tror alltså att jag fortfarande är i landet. Det betyder att jag måste bevisa att jag inte är där när jag reser in från Stockholm i slutet av juni. Det blir svårt.
Enligt ambassadens instruktioner har jag nu skaffat intyg på att jag har jobbat i Sverige sedan jag senast var i USA.

Pengar är ett annat problem. Man får ”bara” föra in $10 000 i landet. För en lowroller som jag själv är det lugnt men jag har ju ett gäng VIPs med mig som hade tänkt spela lite högre. Jag kontaktade Rio för att göra en wire transfer till cashiern men se det gick inte om man inte också registrerade sig till ett wsop event. De gör allt för att tredje part inte ska kunna köpa in spelare (vilket det alltså inte handlar om i det här fallet). Det blir kontanter utspridda på hela gruppen då. Inte så roligt.

2007 var det lite problem vid immigration. Min vän Göran stod före mig i passkontrollen dit vi hade köat i drygt en timme. Utan att höra vad som sades blir han plötsligt bortledd av en beväpnad konstapel. Det kändes ganska obehagligt men samtidigt ser ju inte Göran särskilt Al-Qaida-mässig ut så jag oroade mig inte alltför mycket.
Medan jag står och lämnar mina fingeravtryck och svarar på allehanda dumma frågor kommer vår medresenär PianoPer igenom. ”Bra, han letar väl upp Göran” tänkte jag då. Rätt vad det är ringer passkontrollanten på en vakt och även jag blir bortförd. Jag får sitta och vänta i en liten väntsal innan poliskonstapel nummer tre kommer och ska förhöra mig. Jag hade ju inget att dölja men lite obehagligt var det allt. Han ville att jag skulle räkna upp alla gånger jag varit i USA och det landade på ca sex gånger om man räknar med de gånger jag hade mellanlandat där. Därefter var jag tvungen att räkna upp de exakta datumen då jag satt fot på amerikansk mark – och snabbt skulle det gå!
Man måste ju ha sett ut som att man bluffade med 3 hög på en fyrfärgad bräda där man stod och kallsvettades och försökte svara artigt och snabbt på sin bästa skolengelska samtidigt som man inte fick glömma bort att avsluta varje mening med ”sir” (man har ju sett Full Metal Jacket).

Efter en del olustiga frågor om hur mycket jag tjänar och mina exakta arbetsuppgifter så fick jag lämna rummet.
Tidigare har jag alltid känt att jag har haft förståelse för de hårda reglerna för inträde till USA och att om man inte har något att dölja så har man heller inget att frukta. Jag har ändrat uppfattning. Jag upplevde hela scenariot som väldigt integritetskränkande och vissa frågor kändes helt onödiga och ställdes antagligen bara för att få mig ur balans eller för att skrämma mig. Usa är kanske den nya Sovjet-staten?

Vi får se hur det går i år helt enkelt.