Efter middagen med Doyle & Co fick jag bloggmaterial året ut. Nu tänkte jag berätta varför Doyle Brunson (och Phil Laak) är förbannade på Phil Hellmuth.

Phil Hellmuth hade låtit sig bäras in till en turnering i en bärstol. Runt omkring dansade det mer eller mindre lättklädda damer som vi får anta såg ganska bra ut. När eller var detta inträffade fick jag aldrig reda på men både Doyle och Phil Laak var riktigt irriterande,
”Det är ett hån mot pokern” ansåg Doyle och tillade att han funderar på att göra sin åsikt offentlig. Oops, det gjorde han nog precis – men skitsamma, det är inte som att Hellmuth (eller några andra än ett antal inbitna pokernördar)  läser den här bloggen ändå.

Phil Laak å sin sida tyckte att Phil Hellmuth var en åsna av en mängd olika orsaker. Bland annat att han ”har mage att skryta om sina 11 WSOP armband. Jag hade haft 20 armband om jag såg ett bättre värde i de turneringarna än det intilliggande cashgamet. Man kan berätta för Hellmuth att man sitter vid ett $5-10 bord och är $20 000 plus men han skuttar ändå iväg till någon liten skitturnering i hopp om att vinna ännu ett armband” utvecklade Laak.

Jennifer Tilly gav (inte oväntat) bifall och menade på att det var onödigt att spela en WSOP turnering som ger $5-6000 för en pengaplats utanför finalbordet när man kan göra liknande pengar på bara ett par timmar vid ett cashgamebord.

Vad ska man säga? Jag skämdes lite eftersom jag är en turneringsdonk och urusel på cashgame. Dessutom suktar man ju som alla andra tomtar efter ett armband men dessa proffs var bara ute efter maximal monetär utdelning. Rätt eller fel? Tja, det är väl upp till var och en.

Doyle svarade i ett avsnitt av The Big Game när han fick frågan vad han skulle offra för ett armband från Main Event; ”Nothing, I’m in it for the money”.