De flesta av er har väl redan fixat era klappar (pokerspelare… eller hur, haha) men här kommer i alla fall ett par tips till julklappar eller egen läsning om ni inte har någor bättre för er i mellandagarna.

Jag är inte bara motståndare till monopolet utan även till allt trams som det sunda förnuftet hos de flesta människor helt enkelt verkar låta passera. Vi är oerhört toleranta mot saker som vi intellektuellt förstår är bluff eller verklighetsfrånvänt och vi har av någon anledning svårt för att aktivt ta avstånd från vissa saker. Kanske för att vi är uppfostrade att respektera allt, hur dumt det än är eller kanske bara för att många av oss helt enkelt inte orkar bry oss?

Här kommer som sagt några tips för den som vill fördjupa sig. Tro mig, man får bra underhållning på vägen.

1. Illusionen om Gud – Richard Dawkins

Richard Dawkins har skrivit en hel del böcker om ateism men framförallt kontra religion. Jag har läst några stycken men just ”Illusionen om Gud” är antagligen den mest grundläggande där han mycket skarpsinnigt för fram filosofiska och logiska resonemang som från alla håll fullkomligt pulvriserar alla teorier om Guds existens.
Dawkins underhåller och även om han stundtals kanske är lite väl hätsk så håller hans resonemang hela vägen. Och han berättar inte bara varför Gud är lika sannolik som ”Det flygande spaghettimonstret” utan också varför religion i stort faktiskt också kan vara skadligt.

2. Ingen tar skit i de lättkränktas land – David Eberhard

David Eberhard, överläkare i psykiatri på Danderyds sjukhus, skapade debatt med debutboken ”I trygghetsnarkomanernas land”. Även den är mycket läsvärd men i ”Ingen tar skit” spetsar han till sina argument något och visar med större precision på några av de saker som är fel i vårt samhälle.
Här får vi läsa om kvinnan som kände sig kränkt över att hennes chef krävde att hon skulle vara på arbetsplatsen mellan 8-17, svenskalärarkandidaten som DO-anmälde sin handledare som underkänt henne då hennes kunskaper i svenska knappt nådde upp till lågstadienivå och så vidare.
Eberhard gör intressant samhällskritik även om han kanske ibland är lite för cynisk och alltför svepande.

3. Republikanska föreningen

Kan du inte komma på vad den där sista julklappen borde bli? Vad sägs om ett medlemsskap i Republikanska Föreningen? Vi vet ju alla innnerst inne att ett kungahus är otroligt förlegat och odemokratiskt. Bara en sådan sak som att vissa människor i vårt land har åtalsimmunitet är… absurt?
Med Peter Althin i spetsen verkar Republikanska Föreningen för debatt om kungahuset. Vill man så kan man engagera sig väldigt djupt men annars kan man stötta med ett medlemskap som kostar 200 kr per år.

God Jul!

Igår kväll var det dags att ta itu med klapparna. En släkting hade önskat sig nya frågor till TP så jag begav mig iväg till leksaksaffären genom den kompakta snön. Givetvis hade jag kollat på nätet så att varan skulle finnas innan jag satte mig i bilen.

Väl framme går jag runt och letar vid spelavdelningen men finner inget. Ett butiksbiträde som verkar ha koppling till spelhyllorna är upptagen med Magdalena Graaf som ska köpa ett pokerset till någon av ungarna, så jag får snällt vänta. Att det var just Magdalena Graaf spelar faktiskt inte så stor roll för storyn men nu råkade det vara just hon.

Magdalena frågar butiksbiträdet om hur mycket respektive färg på markerna är värd. Hon får följande svar:
– Värda? De är värda lika mycket allihopa, man har olika färger för att varje spelare ska kunna ha varsin.
– Varsin färg? Men kommer inte markerna att blandas till slut ändå? undrade Magdalena.
– Joo, men det är ju det som är kul med poker! Då ser man vems marker man har tagit mest av. fortsatte säljaren.
– Är du säker på det? frågade Magdalena och såg högst skeptisk ut.
– Ja, så gör vi varje gång vi spelar, klargjorde butiksbiträdet och försökte se erfaren ut.

Jag övervägde om jag skulle säga något men jag sket i det och frågade om TP-frågorna istället. Naturligtvis fanns de inte att få tag på i den butiken…

Igår var det julbord med jobbet. Vi är inte så många på kontoret i Stockholm så det blev en mindre tillställning. Vi har dock nyanställt ett par personer under hösten och båda två undrade vad jag egentligen jobbar med. ”Vi träffade dig första dagen men sen var du borta i två veckor” sade de. Jag började förklara vad det är jag faktiskt gör och varför de inte ser mig så ofta.

Prio ett är att ta hand om så kallade VIP-spelare. Det är alltså synnerligen goda kunder som behöver extra uppmärksamhet i den meningen att det kan behövas snabba klareringar vid större insättningar och uttag, hjälp med resor, inköp, hotell, bordsbokningar – ja you name it.
Detta löser man inte själv, det är trots allt ett fyrsiffrigt antal personer vi pratar om, så därför har jag också exempelvis vip-support till min hjälp när det kommer till rent administrativa sysslor.
Vi pratar nu om pokerspelare – inte casino eller sportsbookkunder. Det är i 8 fall av 10 unga killar som har lyckats väldigt bra med sitt spel och resterande är killar i min ålder som fortfarande livnär sig på pokern men tar det lite lugnare med resandet.

Vidare blir det alltså en hel del resande. Inte nödvändigtvis med just VIP-spelare utan även med ”vanliga” kvalspelare (som nu till helgen då det är Finnkampen). Jag räknade ut att jag i år har haft 120 resdagar till ca 10 länder. Visserligen var 10 av de dagarna (och besöken i två länder) privat semester men jag räknar de ändå. Ovanpå det har vi de dagar jag rest inrikes. Exempelvis reste vi runt i tre veckor under upptakten till PokerAllsvenskan i somras.

Det låter väl kul? Ja, så klart är det det men jag hade inte skrivit det här inlägget om jag inte också ville slå hål på myten lite grann. Överallt är det folk som undrar om jag inte har världens roligaste jobb. Vissa (som synts i kommentarsfältet) är galet missunsamma medan andra bara tycker att det är häftigt.
Jag ska inte sticka under stol med att det säkerligen är ett av världens roligaste jobb men samtidigt har det precis som alla andra jobb sina för- och nackdelar.

När man började i branschen för snart sju år sedan hoppade man på alla resor man kunde. Man ville liksom passa på eftersom både poker och resor är så förbannat kul. Efter ett tag blir resandet vardag. Särskilt när man som jag vid den tidpunkten bor utomlands och utöver resandet i jobbet även pendlar hem till Sverige.
Att resa, oavsett om det är i jobbet eller som semester, är ganska tärande. Man går och spänner sig, vill inte missa connection flights, måste vara i tid här och där, mår smådåligt av flygplansluften och så vidare. Mellan 5-10 nätter om året sover man på flygplatser. Man blir trött i kroppen helt enkelt.
Samtidigt måste man ha en förstående partner som kan täcka upp hemma. Jag har sett många kollegors förhållanden gå i kras på grund av att de oundvikligen är så pass frånvarande. Jag är rätt glad att jag till exempel inte har barn, det hade helt enkelt inte funkat att kombinera med jobbet.

På väg till…? Jag minns inte…

Jag satt och pratade om exakt det här med en kille på en klubb i en liten svensk stad. Efter en stund tittade han på mig och sade ”Vet du vad? Jag är jävligt glad att jag är svetsare. Jag har min lön, mitt hus och min familj. Pokerklubben har jag runt knuten och ett pokerbord är ett pokerbord oavsett om det står i den här hålan eller om det står i Las Vegas.” Och han har så rätt i det att jag nästan blir lite tårögd.
Jag kan avundas det livet ibland. En chans att bygga något eget. Men så är det med allt; för- och nackdelar.

Jag försöker absolut inte gnälla med det här inlägget. Inte heller glorifiera. Jag försöker bara visa att det inte alltid är så glassigt som det kanske ser ut.

Så var den sista SuperWeekend för 2010 över. De 200 platserna till main event tog slut dagen innan den planerade turneringsstarten i fredags. Nu skulle det dock inte bli någon turneringsstart under fredagen…

Vi var ca 50 personer som samlades på Arlanda för färd mot Tallinn på fredagsmorgonen. Flygets ordinarie avgång kl 08.40 flyttades fram gång på gång för att slutligen helt ställas in. Vi hade knappt någon information alls om vad som hände. Skulle vi komma med ett annat flyg? Får vi ersättning? Hinner vi till Tallinn innan turneringen börjar?
Jag började känna igen situationen från i våras då vulkanen Vattnahaffnaonötfjökullfullur satte käppar i hjulen för en resa till Tallinn. Jag lyckades dock få över ett tiotal personer med båt, däribland Dybban, och resan blev till slut en av årets mest lyckade. Skulle det gå att göra samma sak med 50 personer?

Min telefon gick varm. Spelare som befann sig i olika delar av flygplatsen ringde stup i ett, arrangörerna i Tallinn ringde och gav information ibland och ville ha beslut ibland. Jag började med att samla alla svenskar i gaten för att kunna sprida information snabbare. Samtidigt försökte jag få arrangörerna i Tallinn att skjuta upp main event tills på lördagen istället då det annars hade känts rätt meningslöst för oss att åka över och spela den €80-turnering som egentligen var inplanerad på lördagen.
Jag samlade in namn och personnummer från de som ville fortätta äventyret, alla utom sex personer som istället valde att åka hem. Jag bokade båt för resterande 44 medan min kollega Mery storartat skötte kontakten med SAS och delade ut matbiljetter. Ovärderliga Lisa hjälpte till med kommunikationen till spelare och inom företaget för att vi skulle kunna uträtta maximalt under kortast möjliga tid.

Medan spelarna åt på O’Learys fick vi fram en buss som tog oss Värtahamnen och båten. Efter ytterligare inräkning och utdelning av hyttnycklar gick alla ombord. Vi kunde tillfälligt pusta ut. Som kronan på verket hade kollegan Mery fixat julbord åt alla spelare vilket uppskattades enormt.
Som en liten parentes var även herr Brandborn med på båten fast i helt annat ärende än pokerturnering. Han slöt upp vid julbordet och hälsade givetvis glatt.

Nästa dag kom vi fram till Tallinn. Vi tog taxi till hotellet och blev blåsta så det small om det men jag orkade inte tjafsa. Det fanns dessutom inte särskilt många taxibilar att tillgå i snöyran.

Väl framme på hotellet radar vi upp oss för att checka in. Det dröjer dock inte länge förrän de först incheckade återkommer till receptionen och berättar att det ligger folk och sover i rummet de just blivit tilldelade. Dessvärre står den mest servicefientliga människa jag någonsin mött bakom disken och hävdar att allt är i sin ordning.
– Men vi var ju just på rummet? Vi ska ha enkelrum, inte bo med okända ryssar!
– No no, is right, is right!

Mery och jag tränger oss fram till tomten och frågar hur det kan ha blivit så här. Under tiden kommer allt fler ner till receptionen och har samma problem som de första; de har fått nycklar till rum där det bor folk. Vi hade givetvis betalat för rummen i förväg och vid det här laget är vi trötta på både drama, snö och snorkig hotellpersonal. Vi får det legendariskt korkade svaret ”but it’s not your money, it’s the companys money, so why do you care?”
Jag exploderade där och då. Jag hade hållit mig lugn i över ett dygn av kaos men nu fick det räcka. Det borde fan vara kriminellt att vara SÅ jävla dum som den receptionisten var.

Till slut fick de flesta rum och med en kvart kvar till redan uppskjuten turneringsstart fick vi övriga ge upp rummen tills vidare för att gå och registrera oss och spela turneringen. Naturligtvis var man ju tiltad bortom all sans och vett och spelade som en kråka. Otroligt nog klarade jag mig i hela fem timmar trots allt, men sen var det goodbye.

De flesta var mycket trötta efter vad som för många blivit en hård båtfärd och inte många orkade bege sig ut i snöstormen för att festa. De flesta stannade på casinot och hade det trevligt och det blev en relativit tidig natt för merparten av spelarna.
Flyget hem gick tack och lov som det skulle.

Även om det låter som en galet jobbig resa så var det faktiskt riktigt kul. Inte för att det är så roligt att panikboka om 50 personer utan för att varenda en av dessa 50 var sköna människor. Vanliga, schyssta pokerspelare från klubbar i Västerås, Nynäshamn, Hallstahammar och en handfull andra småorter ute i landet. De gnällde inte överhuvudtaget utan var bara tacksamma över att vi fixade alternativ till dem. Det gör det så sjukt mycket lättare att fortsätta när man ser på alla att de tycker det är jobbigt men ändå håller humöret uppe. Att vara utan information kan vara väldigt stressande och även om vi vidarebefordrade allt vi kunde så måste det ha varit jobbigare för dem än för oss enkom på grund av ovissheten.
Inte ens när hotellpersonalen hade sabbat vår bokning gnälldes det särskilt mycket. Vi löste det helt enkelt tillsammans och gjorde det bästa av allting – såväl spelare som ansvariga. Så ett stort jäkla jättetack till klubbfolket och kvalspelare, det är mötena med er som är det enskilt och överlägset bästa med det här jobbet!

Nästa helg är det dags att göra om alltihop, då är det nämligen dags för den legendariska PokerFinnkampen! Vi blir ett grymt gäng som åker över och jag ser fram emot lanseringen av någon sorts homosexförening med Dybban och ”PokerStar” i spetsen.

Hade filat på ett inlägg för att kommentera Svepofs floppade SM men såg nu när jag läste igenom kommentarerna att Ola redan förklarat saken på ett förtjänstfullt sätt. Dvs att ”konflikten” kring SM handlar om äganderätten och inte vem som är bäst arrangör. Den saken är ju som synes redan avgjord. I alla fall för i år.

Över till något roligare då. Det har varit en mycket lyckad helg i Toronto med Mix Megapols Grabbplan. Det har varit hockey, öl och sidebets så det har stått härliga till. Det bästa är när man en resa i livet får ha variansen på sin sida och komma hem med plus. Missade ett fatalt tärningskast dock men mer om det senare.

Det var 60 laddade grabbar som samlades på Arlanda på fredagsmorgonen för avfärd mot Toronto. Ciceroner på resan var Adam Alsing och Håkan Loob, förutom de sponsorer som anordnade aktiviteter på resan, däribland vi. Förutom matchen mellan Toronto Maple Leafs och Boston Bruins var det mycket som skulle hinnas med.

Hockeyns Hall of Fame kan jag verkligen rekommendera. Äh, Toronto som stad var ett oväntat hett resmål överlag faktiskt. Mycket bra shopping, intressanta människor och en väldigt speciellt planerad stad med kulvertar under hela centrum.

Inför matchen hade jag och kollegan samt en kvalare fått in en hel del pengar på vinst för Boston. Håkan Loob trodde stenhårt på Toronto och jag gav honom 2,60 i odds på skämt eftersom de stod i 3,15 på de flesta sajter. Han tog det direkt. Han kallade det till och med ett ”nötodds” (ett uttryck vi lärt honom knappt en halv minut tidigare). Vi skrattade rått åt honom och tog glatt emot hans satsade tusenlapp.
Dessvärre slutade matchen 2-2 då Toronto kvitterade 49 sekunder från slutsignalen. Det  blev ett antal tusen i hålet men Loobens tusenlapp värmde gott då Adam Alsing hypeat hans bettingskills under hela resan.

Boston gör 2-1 och Loob ser inte glad ut…

Nästa dag var det dags att bege sig till Niagarafallen. Vi försov oss såklart så det blev till att hyra en bil och försöka hinna ifatt gruppen. Vi var tre man som påbörjade den tolv mil långa resan mot fallen. Trötthet och tristess kan få en till att göra dumma saker. Vi bettade på färger på bilar, spelade 99, sten-sax-påse och allt vi kunde hitta på.
Till slut kläckte jag den fullkomligt idiotiska idén att när det var 5 km kvar skulle vi slå en tärning. Om det blev en fyra så skulle vi vända om och köra de 12 milen tillbaka till Toronto utan att ha sett Niagara. Det blev givetvis en fyra. Med oss i bilen hade vi dessutom tidernas mest vidskepliga kille så vi fick snällt köra av på första avfart medan han skrek att man minsann måste lyda tärningen, annars sker det olyckor.
Det fick bli ett roligt besök på ett vattenland istället.

Stanley Cup!

Allt som allt en mycket trevlig resa med god mat och roliga kvalare (som alltid)!

Nu på fredag bär det av direkt till NordicBets SuperWeekend i Tallinn. Hoppas bara att jetlaggen försvunnit tills dess. Rekordmånga kvalare faktiskt, ser ut som att vi fyller upp alla 200 platser. Har dock inte hunnit ladda, först blir det sova. Sedan hinner vi med 2-3 dagars tjafsande om monopolet också ifall någon känner sig manad. 😉

Nu får Lotteriinspektionen (LI) däng igen. Denna gång i Regeringsrätten. Tvisten handlar om huruvida Lotteriinspektionen kan utdöma vite mot de medier som låter olika spelsajter annonsera (mer specifikt publicering av odds). LI har krävt Expressen och Aftonbladet på 150 000 kr i vite ett antal gånger sedan 2004 men frågan är nu alltså slutligen avgjord i Regeringsrätten och blir därmed prejudicerande.

– Det är mycket glädjande att Regeringsrätten har kommit fram till det självklara att en statlig myndighet inte kan förbjuda en tidning att publicera odds från utländska spelbolag som handlar om såväl sport som politiska händelser. Förutom att uppgifterna är rena nyheter är det också relevanta sakuppgifter för läsare, säger Per-Anders Broberg, biträdande chefredaktör på Expressen.

Åtal mot chefredaktörerna kvarstår men har ännu så länge bara passerat tingsrätten och skall upp i hovrätten.

Regeringsrätten slår liksom kammarrätten helt väntat fast att tryckfihetsförordningen ska väga tyngre än lotterilagen. Så sjukt skönt att grundläggande rättigheter har företräde, hade nästan förlorat hoppet helt om det här landet.

Mer att läsa här.

Jag firar med att åka till Toronto över helgen med Mix Megapols grabbplan. Tyvärr lär det vara kallare där än här…

Jag vet att de flesta av er sitter i spänd förväntan inför ”Jakten på Ola Brandborn, del 2” men ni får ge er till tåls lite till. Jag lovar att den kommer senare i veckan. (Här skulle jag vilja ha en smiley för att påvisa ironi men vi är förbjudna att använda smileys i bloggen).

Istället tänkte jag skriva lite om den ”bojkott” jag har mot ett svenskt pokerfora (Ola verkar ha samma inställing men dels är vårt ställningstagande inte koordinerat och dels får han tala för sig själv). Eller, bojkott är det ju inte frågan om, det hela är mycket enkelt; ett fora utgörs av läsare eller snarare aktiva användare. Det är de som bygger sajten, deras diskussioner som drar läsare. Jag vill alltså inte vara med och bidra till sajtens uppbyggnad när den delvis finansieras av monopolet*.
Det betyder inte att jag försöker straffa forat på något sätt. Det handlar bara om att jag själv inte vill vara en hycklare. Detsamma gäller det faktum att jag inte stöttar någon av monopolets institutioner. Jag tror inte att någon bryr sig om ifall jag spelar statens SM eller inte, lika lite som jag tror att särskilt många bryr sig om ifall jag skriver på ett fora eller inte.

Min grundinställning när det gäller det mesta är att folk får göra precis vad tusan de vill så länge det inte begränsar, kränker eller på annat sätt påverkar andra människor negativt. Ett monopol påverkar oss allihop negativt. Vissa tycker inte det men självplågare har det funnits i alla tider.

Det har också höjts röster som kritiserar vår bojkott. Varför? Man kan tycka att vi är barnsliga och det kanske vi är, men vi är väl i vår fulla rätt att vara barnsliga om vi vill det?
Jag måste dock erkänna att jag är mycket smickrad över det gnäll som framkommit från flera håll. Det betyder inget annat än att de är upprörda över att vi lämnat forat. Varför man nu skulle vara upprörd över att två barnsliga typer inte längre skriver vad som måste vara barnsliga inlägg i ett fora. Som sagt, både intressant och smickrande. Och ytterligare ett bevis på att många människor är fullständigt irrationella i sina ställningstaganden.

Hur som helst, jag anser mig alltså vara i min fulla rätt att skita i precis vad jag vill, precis som att alla andra har exakt samma rättighet. Jag anser mig också ha rätten att protestera när folk, till exempel, marknadsför ett monopol som på ett mycket direkt sätt begränsar min personliga frihet. Här någonstans slår det slint för vissa som hävdar att de har rätt att marknadsföra vad de vill. Absolut har de det – så länge det inte är något som begränsar eller kränker någon annan.

*Vän av ordning kanske påpekar att monopolet även haft reklam i Aftonbladet. Vi skriver dock inte direkt för Aftonbladet, det finns nämligen ytterligare ett led emellan och det ledet gör vad de vill med våra texter. Jag får inte betalt för mitt bloggande. Jag ser inga problem med AB’s politiska färg, eller jo, klart jag gör, men inget som drabbar mig då jag aldrig blivit ombedd att skriva om ngt särskilt, aldrig fått betalt och aldrig blivit censurerad. Men skulle motsatsen bevisas så är jag inte sämre än att jag kan revidera min åsikt.

Första gången jag såg poker ”på riktigt” var under SM på Klubben i tidernas begynnelse, dvs 2005. Jag tror i alla fall att det var 2005, enligt google spelades SM på Klubben det året. Jag vill dock minnas att Lars Kjestrup vann men enligt samma googling vann han 2004. Skitsamma, det är inte så viktigt vilket år det var. Det var dock ett par viktiga dagar…

Visst hade man spelat en massa poker innan dess, inte minst på pokerklubben i Lund. Nu var jag och kollegorna uppe i Stockholm för att ordna sponsring åt just den klubben och vi fick se det hela ”på riktigt”. Alla lirare man läst om, summorna man drömt om och miljön man längtat efter. Bara det faktum att man hade kontorsstolar runt borden gjorde att etablissemanget andades lyx. Åtminstone i våra ögon, vi som brukade spela poker för 200 kr sittandes på trästolar i en hyrd föreningslokal…
Ken och Kniven gled omkring. Ett mystiskt highstakes-rum fanns bakom en låst dörr, i baren serverades riktig mat, inte bara korv och frallor. För att överhuvudtaget vistas i lokalen skulle man vara ägare av ett magnetkort som inte bara öppnade en port utan också en stor gallergrind som fanns direkt efter entrédörren. Fråga mig inte hur vi kom in första gången men rätt var det var ropades det ut att man var tvungen att ha medlemskort annars skulle man åka ut. Vi snackade med en kille vid en dator som genast satte varsitt magnetkort i nävarna på oss.

Det var otroligt häftigt att sitta i loungen och kolla på storbildstv och sippa cola. Vi var yngst på stället. Nobodys från landet, men nu fick vi frottera oss med pokereliten. Vi var starstruck fast vi inte visste vilka ”stjärnorna” var. Vi visste bara att de hade slantat upp en bra summa för att lira SM och då måste man ju vara världsstjärna, eller hur?

Vem spelar mörkpoker med mörkar på 500 och 1000 kr? Några apraka gubbar gjorde det. De gjorde det dessutom vid ett sådant där gammalt åtta- eller sexkantigt spelbord, trots att kontorsstolarna och de fina filtborden stod tillgängliga i rummet intill. Det var coolt tyckte vi. Men de var galna.

Anledningen till att vi hade kommit dit var för att vi skulle träffa mannen, myten och legenden – Ola Brandborn. Han skulle fixa sponsring till vår klubb. Vi visste inte riktigt vem Ola var. Vi hade aldrig träffat honom och aldrig ens pratat med honom. Vi hade bara adressen till Klubben och hans namn på en lapp.
Vi gled runt så mycket inne på Klubben den första dagen eftersom vi inte hittade Ola. Vi väntade helt enkelt i loungen, railade 500-1000 mörkpokergamet, käkade lite och kollade givetvis på SM som utkämpades. Men ingen Ola syntes till.

Ola, var var du?

Den första kvällen hamnade vi på casinot. Vi var visserligen något sånär framgångsrika pokerspelare hela gänget men gamesen på Klubben hade vi inte rulle till. Vi började dumt nog att spela roulette istället. Har man druckit tillräckligt mycket börjar Martin Gale-systemet kännas som en allt bättre idé. Femton svarta i rad och vi bombade givetvis rött. Jag var inne med 12 000 på rött sista snurret och torskar. Fy fan vad dåligt jag mådde. Det fanns liksom inte. Jag hade aldrig spelat för så mycket pengar i mitt liv innan. Hade knappt ens haft så mycket pengar kontant i handen innan.
Även om det inte var alla pengar jag ägde så mådde jag riktigt dåligt när jag vaknade morgonen därpå. Men eftersom vi fortfarande inte hade hittat den mystiske Ola så var det bara att bege sig till Klubben igen.

På Klubben serverades frukost för alla de som spelat hela natten. Vi frågade efter Ola men ingen visste var han var. Till slut var det en tjej (som jag såhär i efterhand är rätt säker på var Lina Olofsson) som lade huvudet på sned och såg olycklig ut när vi frågade efter Ola. ”Han var här igår” meddelade hon. ”Var då? Här? Vi var ju här hela dagen och halva kvällen” utbrast vi. ”Highstakesrummet” sade hon och tittade menande mot den mystiska låsta dörren.
Lina var snäll nog att ringa Ola vilket vi så klart också hade försökt i ett helt dygn. Han ville kanske inte svara på något okänt nummer men när Lina ringde plockade han upp luren. Hon upplyste om att två landsortspojkar väntade på honom på Klubben. När hon hade lagt på meddelade hon att Ola var på väg. ”Äntligen!” tänkte vi och slog oss ner i en soffa och väntade.

Efter någon timme dök han upp. Han dråsade ner i soffan bredvid oss och såg ut som om han sålt smöret och tappat pengarna. Hur han visste att det var vi som ville träffa honom vet jag inte, kanske var det våra Lantmännen-kepsar som skvallrade om vår identitet.
Vi började yra på om sponsring. ”Vad har ni för adress?” avbröt Ola oss vresigt. Vi skrev ner vår adress på ett papper som han snabbt nappade åt sig och sade medan han reste sig att ”jag skickar grejer”. Sen gick han bara. Vi satt kvar som fågelholkar.
Några veckor senare kom markerlådor och kortlekar i drivor. Ola hade fixat vad han lovat.

Idag jobbar jag (bl.a) med samma sak som Ola gjorde då. Och jag vet hur det är att hålla i en nyöppnad klubb och söka sponsring. Jag vet också hur det är när sponsorrepresentanten är tiltad, grinig som få och knappt säger gurka ens en gång. När jag blir kontaktad av en klubb som vill bli sponsrad så tänker jag alltid att jag ska vara raka motsatsen till Ola; glad, trevlig och faktiskt ha ett genuint intresse för klubben som vill ha ett samarbete.

Fast jag tycker om Ola ändå. Han är speciell, men hade han inte varit det så hade han inte varit Ola.

Som ni vet (eller inte vet) så är jag sambo med en pokerspelare. Eller pokerspelerska snarare – Lisa. Det är hon som är klonkomanen av oss och hon har sprungit bra mycket bättre än mig i år, inte minst live. Vi har inte spelat så mycket poker sedan i somras (förutom SM på Malta) men de senaste två veckorna har vi fått ett litet ryck igen. Det har varit full fart både live och online!

Ögonblicksbild på grinden

Efter lite Svenne Banan-göromål idag, dvs helgstäda, gå på lägenhetsvisning och tillagande av söndagsmiddag, bestämde vi oss för att ge oss på söndagsgrinden ikväll. Vi laddade upp med alla nödvändigheter för en lång grindkväll; dvs cola, godis och chips. Ganska degenererat men även grindkvällar har ju sin charm, annars hade vi ju inte valt det livet. Jag slängde upp mobilkameran och förevigade söndagskvällen.

Alla pokerspelare har olika ritualer som fungerar för dem när de kör sina pass. Även om det kanske kan tänkas vara socialt och trevligt att vara två som spelar så har vi våra helt egna ”måsten” under grinden. Spotifylistorna skiljer sig åt ganska markant då hon gillar hiphop och jag rock så det blir lurar på med maxad volym.
Det är också strängeligen förbjudet att snacka om bad beats. Det borde det för övrigt alltid vara. (Jag har väl ca 200 pokerspelare på msn så man får höra ett antal stories varje kväll… ) I alla fall, vill man den andre något så får man ta det på msn. Musiken är viktig för att man ska kunna koncentrera sig och då vill man inte ha störande avbrott i form av frågor huruvida man kan skicka dippen eller hur det går i turneringen.

Vi spelar heller aldrig samma turneringar då vi gillar helt olika nätverk, dessutom spelar hon aningen högre än jag (för att inte tala om att det troligen hade varit ett regelbrott).
Hon hatar att spela mot mig överhuvudtaget. Efter en sit and go turnering i Tallinn förra året vägrar hon att ens sitta vid samma bord som mig. Jag synade i position när hon höjer upp. När floppen kommer säger jag ”lägg dig” och smajlar lite charmigt. Hon blixtviker pocketdamer och jag slänger upp A-2 utan träff och skrattar rått. Det blev ett jävla liv kan jag meddela.

Nej, dags att återgå till liret. Hoppas ni håller tillgodo med halvtaffliga inlägg skrivna såhär mitt i grinden.

Edit: Har förresten inte fått en spänn för att produktplacera Aladdin-asken i bild.

För några år sedan bodde jag i London. Pokerklimatet i den engelska huvudstaden är utmärkt och ville man roa sig med att dra en spader hade man många alternativ att välja mellan. Det fanns några privata klubbar men det var också bra games på vissa av stadens casino.
Ett av dessa heter Grosvenor Victoria Casino, även kallat ”The Vic”, och ligger mitt i Londons svensktätaste område. Det är också här EPT London spelas.

Som på alla andra ställen finns här också stammisar. Det var gubbgänget som spelade £5-£5 dealers choice dygnet runt, smågrabbarna som lirade alla turneringar oavsett om det var £50 eller £5 000 i inköp, roulettetorskarna, Omahakillarna och så vidare…

En av de riktigt tunga stammisarna hette Mr Shu. Han var regular i alla games, oavsett om det var turneringar med låga inköp eller high stakes baccarat. Mr Shu var en karbonkopia av Kim Jong Il och i mitt minne var han också klädd som honom. Jag minns säkert fel men om inte annat är det ju roligare att minnas honom så.

Mr Shu hade förutom utseendet även andra likheter med den nordkoreanske diktatorn: han gjorde precis vad han ville, när han ville. Gubben var tydligen stenrik och hans favorithobby var att spela bort sin förmögenhet på The Vic – till alla pokerstammisars stora glädje. Casinots personal lär inte ha varit mycket ledsnare de heller när han gled upp till roulettebordet med en stapel jetonger i A4-format – Mr Shu var nämligen också väldigt generös med dricksen. Allt detta sammantaget gjorde att Mr Shu fick vissa fördelar. Givetvis var han compad upp över öronen och hade allt förutom själva spelandet gratis.

En kväll spelade jag en turnering på The Vic tillsammans med ett par vänner. Det var inte den typen av vänner som spottar i glaset om man säger så. De var högljudda och de svor en hel del, bland annat så yttrades F-ordet väldigt flitigt. Även om reglerna för uppförande vid ett pokerbord i Storbritannien inte är lika hårda som i Vegas så åkte mina vänner på ett antal varningar.
Till slut var det färdiglekt och de blev utkastade och ovanpå det portade från The Vic under ett antal månader. Kan tyvärr inte säga annat än att de förtjänade det.

Turneringen rullade vidare och jag satt vid samma bord som Mr Shu. Han hade som vana att alltid lämna bordet när han skulle få stora mörken. Var det inte toalettbesök så var det viktiga samtal med personal på andra ställen i lokalen.
Det mest uppseendeväckande var att dealern aldrig lade in mörken åt honom utan spelet fortsatte med bara lilla mörken i potten. När det påtalades teg dealern som muren. Under de första nivåerna uppfattade jag inte riktigt om det protesterades (jag hade ju fullt upp med att lugna mina högljudda vänner vid cashgamebordet), men personalen lät oss förstå att Mr Shu var ”gammal och lite excentrisk” så vi fick helt enkelt leva med hans… Tja, vad ska man kalla det? ”Rena fuskförsök” kanske?

Det blev nästan komiskt att se Mr Shu borta vid baren medan spelet passerade hans mörkar. Han trodde att han var smart och att ingen märkte något medan personalen i själva verket gjorde allt som stod i deras makt för att lugna övriga spelare vid bordet. Man undrar ju vad för slags utbrott Mr Shu hade fått tidigare för att få personalen att bete sig på detta besynnerliga sätt. Hade han hotat med att sluta spela på The Vic om han var tvungen att lägga mörkar i ett pokerparti? Vi lär väl aldrig få veta, men om någon skulle ha vägarna förbi The Vic så kan ni väl fråga någon i personalen?

Hur som helst. Mina vänner var utkastade, Mr Shu smet från mörkarna och jag spelade något frustrerad över alltihop vidare i turneringen. Allt eftersom blindsnivåerna i turneringen blev högre blev spelarna också mer uppretade på att Mr Shu undkom gång på gång. Managern delade ut varningar när någon av oss råkade göra dumma ordval i protesterna, vilket bara retade upp folk ännu mer, och till slut var det nästan lynchstämning.
Mr Shu själv gled omkring 20-30 meter bort och låtsades som att det regnade. Jag tittade åt hans håll och noterade att han samtalade med en kvinnlig Black Jack dealer. Mr Shu gestikulerade vilt och plötsligt sätter han sin hand rakt i skrevet på dealern som skriker till.
Nu exploderar hela bordet. ”Nu ska han ut!” gapar de flesta av oss. Ett sådant beteende hade ju lett till sönderslagna händer på vilket annat casino som helst. Managern som stått vid vårt bord och försökt lugna oss inser nu att han faktiskt måste ta tag i problemet.

Han stegar fram till Mr Shu, sätter händerna i sidorna, lägger huvudet på sned och säger: ”Nämen Mr Shu, sådär gör man faktiskt inte!”

Turneringsspelarna insåg nu att det inte var lönt att protestera längre. Alla satte sig uppgivet på sina platser och försökte koncentrera sig på spelet så långt det nu var möjligt. Mr Shu började dock lägga sina mörkar eftersom han sakta men säkert hade förstått att han dels var genomskådad och dessutom att varenda pokerspelare inne på casinot nu hade ögonen på honom.

Hur gick turneringen då? Jag bubblade så klart!