Jag minns det som igår när vi för första gången gled in på strippen med taxi från flygplatsen mitt i natten. Det var som en filmkuliss. Overkligt. Som att sanndrömma i neonljus.

Venetian, Mirage, Caesars Palace, Flamingo, Planet Hollywood, Paris, Bellagio, Aria, Mandalay Bay, Monte Carlo, MGM. Varje hotell är som en egen stad. Oaser med luftkonditionering.

Staden tog tag i mig, ruskade om mig och gjorde mig till sin. Sedan dess har jag ständigt återkommit. Främst för WSOP. Men det jag just nu ser fram emot mest är de där kvällarna, nätterna och tidiga morgnar vid pokerbord någon helt annanstans än på Rio.

Det är inga stora games. Men ta mig till ett pokerbord på Golden Nugget, Mirage eller Flamingo och jag får vara med om det roligaste jag vet. I jakten på armband och miljoner njuter jag av att bli påmind om varför jag lärde mig älska det här spelet från början.

Den kärleken behövde aldrig köpas för pengar.

När jag får träffa unika personligheter som Tim, eller storögt titta upp i Venetians magnifika tak under någon obskyr turnering så är poker roligare än någonsin. Mina batterier laddas upp för årets grind hemma framför datorn.

Imorgon åker jag till Las Vegas igen, för att stanna i fem veckor. Självklart kommer jag att spela några WSOP-events, men jag ser minst lika mycket fram emot att bara få sitta och njuta av spelet och alla underbara människor från världens alla hörn.

Är det något speciellt från Las Vegas och WSOP ni vill läsa om. Hojta! Inget är för stort eller litet att skriva om när det gäller den staden.

Viva Las Vegas!

Edit: Sen senast har jag spelat Poker-SM på CC i Stockholm. En livlig resa som vanligt. HÄR kan du läsa om mina drabbningar.

Jag har träffat ett par personer i mina dagar som alltid tycks vara mittpunkten av rummet de befinner sig i. Det är inget de gör medvetet, utan är bara en helt naturlig del av deras liv. Som tyngdlagen.

Dregen är en av dem.

Det senaste året har han släppt sin första soloplatta och en självbiografi, samt turnerat med legenden Michael Monroe runt hela världen.

Och så har han blivit pappa. Till Sixten.

Trots att han nu fyllt 40 så slutar han inte att utmana livet.

I sommar bockar han av ännu en punkt på sin bucket-list. Då drar Dregen till Las Vegas för att spela WSOP.
– Det är verkligen något jag drömt om länge, säger han.

Och det märks. För han liksom ler som ett barn när han pratar om vilken taktik han ska använda sig av.
– Jag ska inte syna så jävla mycket…

I nya ”Dybban flyttar in” träffar jag en av Sveriges få riktiga rockstjärnor i hjärtat av Backyard Babies. Deras otroliga replokal. Vi pratar livet, poker, spindelmannen och WSOP.

Och sätter betyg på hur mycket ”rock” våra svenska pokerspelare är egentligen?

Håll till godo! Kolla programmet HÄR!

– Jag tror vi kan vara rörande överens om att alkohol och elitidrott är oförenligt, sa Svein Fanebust, högt höns på Coop i Norge i en intervju med NRK.

Med tanke på att Coop är storsponsor till Petter Northug är uttalandet fullt rimligt, förstås. Northug har visat att han inte kan hantera alkohol. Grov rattfylla är ett tungt bevis på det.

Det är vad Fanebust säger direkt efteråt, i samma andetag som konstaterande om alkohol, som får mig att höja på ögonbrynen. Han tilläger då att även…

– …toppidrott och poker är oförenligt.

Mycket tyder nu på att Coop kommer ställa kravet att Northug slutar spela poker. Annars kan mångmiljonsponsorn dra sig ur samarbetet.

Jag undrar hur många pokerhänder Fanebust själv har spelat i sina dagar? Jag skulle vilja veta på vilket sätt han menar att poker och toppidrott är oförenligt? Säg det till Nadal, Suarez eller Piqué. Säg det till Allsvenska målsprutan Moestafa El Kabir. Eller Marcus Hellner.

Hellner tog ett guld och ett silver i OS. Jag tror inte hans sponsorer har några problem med att han spelar poker ibland.

Men när det går dåligt för Northug så känner Coop att det går bra att bunta ihop poker som lika oförenligt med elitidrott som alkohol.

Frågan är var Coop drar gränsen för vad Northug får ägna sin fritid åt? Spela dataspel? Travsport? Satsa någon lax på en fotbollsmatch? Frågesport? Monopol?

Jag säger så här. Spel och poker är oförenligt med en del människor. De ska helt enkelt inte spela för att det förstör deras liv, på ett eller annat sätt. Kanske är Northug en av dem? Jag vet inte. Men jag vet att en del toppidrottare definitivt är det.

Men att en så uppsatt person som herr Fanebust, med så mycket makt över andra människor, kan säga att poker är oförenligt med elitidrott generellt säger en del. Om mycket.

Bland annat att det här kortspelet har en del kvar att jobba på.

Jag har länge varit fascinerad av Macao. Eller snarare, allt jag hört om Macao.

I dag är Las Vegas rätt exploaterat. Jag har varit där 5-6 gånger och vet mycket om staden och dess utbud vad gäller poker. Men Kinas Las Vegas hade jag nästan ingen koll på alls. Förutom att de högsta pokerspelen i världen spelas just där. Och att stadens casinoverksamhet omsätter mångdubbelt så mycket som den i Vegas.

Därför var det extra kul att få tillfället att åka och hälsa på en av Sveriges bästa turneringsspelare genom tiderna, Kent Lundmark, under hans vistelse i Macao. Tillsammans med sin rumskompis, tillika pokerproffset, Emil Mattsson har de bott i Asiens gamblingmecka en tid för att pröva på pokern och ”bygga en liten saga”…

Här kommer det nya avsnittet av Dybban flyttar in.

När jag var liten var jag otroligt snål. Eller sparsam. Det låter bättre.

Min familj hade det knapert. Farsan knegade och morsan var hemma med oss fyra barn. En halvkass lön för sex personer alltså. De hade kunnat lösa det annorlunda, givetvis, om morsan jobbat också. Men det här var deras val. Mamma ville vara hemma med barnen.

Som barn har man kanske lite svårt att prioritera vad som är viktigt. Jag hade till exempel gärna valt ett nytt Nintendo 64 framför en hemma-morsa. För då fanns det inga pengar till sådan lyx. Det fick jag spara till själv. Därför var jag väldigt sparsam. Det var mitt sätt att ta makten över mitt eget liv.

Så jag knackade dörr för att sälja allt från jultidningar till blomfrön. När det var ”Oxhälja”, Sveriges största knallemarknad hemma i Filipstad, kunde jag ägna en hel helg med att panta burkar. Och jag tog jobb på resande tivoli där jag tog emot pengar av folk som ville kasta bollar på konservburkar.

Pengarna sparade jag i morfars svarta gamla hästhandlarplånbok för kommande ändamål. Man kunde aldrig veta när de kunde komma till nytta. Men jag ville inte slösa iväg pengarna på skit när jag slitit så för dem.

I dag verkar det vara varje barns rättighet att ha en egen i-pad. Från 6 års ålder borde man absolut ha en i-phone. Själv var jag nöjd med att äga ett suddgummi som luktade jordgubb…

Jag tror att vi gör våra barn en björntjänst när vi skämmer bort dem med dyra prylar. Det pekar på vår egen lathet också då vi i stället för att leka med ungarna sätter en i-pad i nävarna på dem för att få lite lugn och ro.

Och det påminner mig om så många pokerspelare som kommit och gått. I de fallen är det pokern som är den curlande föräldern. Föräldern som en dag kommer att försvinna och tvinga ett vilset barn att stå på egna ben.

Minns ni ”Crippoli”? Jag tänker på honom ofta. Han är på något sätt sinnebilden av hur det kan gå. Jag hittade en artikel om hur han levde i mitten av 2000-talets första decennium. Han var en ung och nyrik pokermiljonär. Och köpte bland annat en Porsche Cayenne, utan att ha körkort.

Den sjukaste historien jag hört om Crippoli var när han blev lite spelsugen under Champions League-finalen mellan Milan och Liverpool 2005. Efter första halvleken ledde Milan med förkrossande 3-0. . Crippoli ville casha in en gratis utekväll och spelade därför 1 miljon på Milan, till ett vinstodds i trakterna runt 1.01, för chansen att plussa 10k.

Det blev dyrt. Den andra halvleken är ihågkommen som en av de mest otroliga upphämtningarna i fotbollshistorien. Matchen slutade 3-3 och Liverpool avgjorde på straffar.

Jag får ångest bara jag tänker på hur många normala arbetstimmar det tar att skrapa ihop en miljon netto. Något år senare försvann Crippoli från pokerscenen. Jag hoppas att han har funnit riktig lycka på annat håll.

För mig blev pokern ett nytt sätt att ta makten över mitt eget liv. Det skadade inte att det var betydligt roligare än att panta burkar. Å andra sidan sidan har pokern, till skillnad från jultidningar och blomfrön, varit en curlande förälder som gjort mig en del björntjänster på vägen.

Så det är tur att mina två andra päron var av en annan natur. De har aldrig gett mig en massa pengar. De gav bort något mycket mer dyrbart än så.

Det svåra är bara att ta vara på det.

En sak är säker. Mina ungar ska få ärva en fantastisk samling doftande suddgummin. Vem behöver en i-pad då?

Edit: Vill ni ha mer poker? Läs gärna om mina upplevelser kring cashgamespelen i Macao. Ni hittar två inlägg här och här.

Efter Dans Glimnes inlägg om de högsta spelen i Macaou var jag givetvis tvungen att läsa länken han skickade med.

Feelgood-läsning. Verkligen. Och jag tycker att texten säger en hel del. I de högsta spelen handlar det  inte bara om löjligt höga summor. Det handlar om att ha trevligt också. Skoja lite. Och sånt där.

De rika affärsmännen vill inte offra 30-40 raka timmar på att sitta vid samma bord som tysta grinders som inte ens bjuder på ett leende när de vinner. De vill inte bara spela poker, de vill ha ett socialt utbyte. Så här säger Tom ”Hong Kong Tom” Hall:

”I don’t think any individual is specifically unwelcome, but those super nitty, ”silent at the table” pros are extremely unlikely to get a second invite back to the table.”

Kanske är det dags för en del pokerproffs att lägga lite tid på att studera social kompetens istället för mer pokerteori. Om de satsar på en live-karriär är jag övertygad om att det skulle betala av sig snabbt.

En rolig anekdot, som Tom Hall beskriver från highstakespartierna i Macao, var när en kille gick all in och den andra började steka. Den stekande reser sig efter ett tag för att gå på dass. Fem minuter senare efter en god toalettsession kommer han tillbaka och synar med nötterna.

I världens högsta pokerspel skrattar man när någon slowrollar. I ett 25/25 kr cashgame på Casino Cosmopol är det en dödssynd. Jag skrev en krönika om fenomenet för ett tag sedan.

Det roar mig någon oerhört att man kan bli så arg över något så banalt som en slowroll. Särskilt när många som slowrollar dig på CC inte ens vet om att de gör det, eller åtminstone inte vet om att det är en dödssynd.

Sen finns det alltid undantag. Vissa slowrollare ska förstås straffas med tjära, fjädrar och gatlopp. Som de här tyskarna.

Man får helt enkelt lära sig att skilja på äpplen och päron. Slowroll och slowroll. Ibland är det en hårfin linje mellan att få tillbaka ett gapskratt och sin egen dödsdom. Det kallas väl känsla. Eller social kompetens.

Något som kan vara nödvändigt att besitta om du nu är sugen på de högsta cashgamen i världen…

Jag avslutade första dagen av Main Event Nordic Masters i position på Chris Björin. Bara det var värt startavgiften på 16k. Det var något jag ville göra innan jag dör.

Det var ett otroligt varierat och roligt startfält. Och slutsålt. De lyckades klämma in några extra bord vilket gjorde att det slutgiltiga deltagarantalet blev 161 spelare. De bestod av allt från glada amatörer till yttersta världselit. Lukas Berglund, Alexander Roumeliotis, Emil Ohlsson, Robin Ylitalo, Michael Tureniec , Anton Wigg och Niklas Åstedt blandat med ”gamla” rävar som Johan Storåkers, Bosse Sehlstedt och Magnus Petersson.

Han har en fantastiskt hållning Björin. Sitter som ett spjut i sin stol. Jag antar att det är en av hemligheterna för att lyckas sitta alla timmar han sitter? Det ser så orubbligt ut. Som ett berg. Han är ett berg. Jag skulle behöva en linjal i ryggraden för att klara av att sitta så där .

Robin Ylitalo fick frågan av Valterego om han blir starstruck av Björin. Han svarade att det nog är den enda pokerpersonlighet som han blir starstruck av. Emil Ohlsson frågade om det var konstigt om han inte blev starstruck? Det är uppenbart att grabben fått hybris. Det är vi alla överens om…

Så fick han också en mycket välförtjänt utskällning,  i början av dagen när vi satt på samma bord, av Metin Antar efter att Emil vågat slå om på river på en parad bräda med endast j-hög färg och fått rikligt betalt.
– Du är inte rädd??!! Jag kan ha nöt! suckade Metin upprört och började högt diskutera handen med sin bordsgranne som om Emil inte längre satt vid bordet.

Man måste älska Metin Antar.

Ja, det finns många personer att älska i denna turnering. Men det är bara 74 av dem som är vidare till dag 2. Jag är faktiskt en utav dem. Med en stack på 111k. Avg 87k.

Så idag fortsätter jag i position på Björin då borden ej ska lottas om. Jag hoppas att vinna en pott mot honom också. Då kan jag kryssa av ytterligare en punkt på listan av saker jag vill göra innan jag dör…

Chipcount, live-uppdateringar, bilder och intervjuer hittar ni här. Dagens spel startar klockan 14.

I helgen släpptes årets första avsnitt av ”Dybban flyttar in”. Jag hälsar på William Thorson.

Som ni vet är William en av de mest framgångsrika svenska pokerspelarna som vi har haft med nästan 3,5 miljoner dollar i turneringsvinster. Men han har också haft ett rykte om sig att spela högt på allt från hästar till black jack och varit väldigt glad i sin redbull och vodka.

En sak kändes säker. William var född spelare. Och han skulle antagligen dö som en.

Men för något år sedan försvann han. Från allt. Och gick ”under jorden”. Sedan dess har rykten spridits om var han tagit vägen och vad han gör idag.

Nu behöver vi inte skvallra längre…

Jag brukar inte brusa upp vid borden. Det är en svaghet att låta känslorna ta överhand i poker. Det  påverkar ditt omdöme och förmågan att tänka klart. Jag har ännu inte träffat någon som spelar bättre när han eller hon är arg.

Men nu  började jag irritera mig. Ja, det hade redan passerat gränsen för irritation.

Bredvid mig vid cashgamebordet på Mirage satt en storvuxen jänkare med stora svarta solglasögon och fingrarna täckta av guldringar . Han inkräktade på min plats med sin enorma kroppshydda så jag fick vika över mitt ena ben över det andra för att få rum. Men det var inte därför jag började bli upprörd på riktigt.

Bakom jänkaren så satt nämligen hans kompis som inte var med i spelet, utan fungerade som sällskap. Den storvuxna jänkaren visade i varje giv sin hand för polaren. Som i sin tur viskade något i hans öra. Så kom floppen. Och de två fortsatte att tissla och tassla. Det var uppenbart att de viskade om jänkarens hand.

Jag satt en halvtimma utan att säga något. Trots att det fortgick i VARJE hand. Jag var förundrad och chockad över att dealern inte tog tag i problemet. Varför sa hon inget?

Det var nära bristningsgränsen. Jag satt och stirrade oavbrutet på de två vännerna som satt och spelade poker i par och helt öppet diskuterade pokertaktik mitt i händerna.

– Nu får det vara nog, sa jag på svenska till min vän som satt rakt över bordet.
– Nu säger jag till!

Just då. Jänkaren säger åt sin vän att han måste gå på toaletten. Han blir hjälpt upp och vännen sätter en vit stav i näven på honom.

Jag fortsatte stirra som en fåne. Det är ett av mina största sociala handikapp. Jag stirrar för mycket, ofta utan att tänka på det. Så gick de två iväg. Den ena med en vit stav framför sig.

En personlig katastrof hade bara varit sekunder borta. Jag hade nästan börjat skälla ut en blind man och hans personliga assistent. Inte +EV för karman. Inte alls.

Det visade sig att den personliga assistenten viskade till den synskadade jänkaren vad denne hade för kort på handen, samt vad som dök upp på floppen. Pusselbitarna föll på plats. Och man kan undra vem som hade agerat blind, egentligen?

Visserligen sägs det att Annette Obrestad vann en nätturnering en gång utan att kolla på korten. Men hon kunde ju i alla fall se vad som kom på flopp, turn och river…

Minnet om den blinda pokerspelaren dök upp i mitt huvud när jag läste artikeln om döva Florian. Han har nyligen anmält Casino Cosmopol till DO för brott mot språklagen.

– Vi får bara teckna när dealern blandar korten vilket tar max 20 sekunder. Sen måste vi vara tysta resten av spelet trots vi lagt våra händer, säger Florian i artikeln.

Det krävs en hel del fingertoppskänsla för att se till så personer med olika funktionsnedsättningar ska trivas och spela på hyfsat lika villkor som alla andra. Och fingertoppskänsla går inte alltid hand i hand med lagar och regler.

Eller med personer som är bra på att stirra. Men inte ser något ändå…

När jag ändå är inne på skidåkning. Petter Northug har startat OS dåligt och blev till och med petad från det norska laget i 15 km klassisk stil.

Nu har det kommit fram att han spelat nätpoker under OS-dagarna. I artikeln på aftonbladet framkommer det att han spelat PLO 100/200 dollar på Pokerstars. I kommentarerna så vill flera personer göra gällande att Petter har problem och är spelberoende.

”Spelar man mer än 5 turneringar om dagen i snitt, då har man problem. Det är sjukligt. Karln har problem. Han deltar i OS och sitter vaken mitt i natten innan tävlingar. Sök hjälp Northug, du är en för bra skidåkare för att spela bort livet på kortlotto.”

När man läser kommentarer som dessa förstår man att pokern har långt kvar till att bli en allmänt accepterad sport. Kommer den någonsin att bli det?

Frågan är om folk automatiskt kallat Petter Northug för spelberoende, enbart för att han spelat poker några timmar i helgen, om han hade tagit två OS-guld nu?

Jag tror inte det…