Den här reklamfilmen för Stockholm, i form av ett nästan fyra minuter långt och briljant stycke kortmagi, är helt enkelt för bra för att undanhålla mina läsare:

https://www.youtube.com/watch?v=CAkdWUjdJyA&app

Kortkonstnären med de flinka fingrarna som samtidigt rabblar statistik är för övrigt Charlie Caper (Karl-Axel ”Kalle” Berséus). Just sit back and enjoy the show!

Efter att stryktipset legaliserades på 1930-talet i Sverige, blev det så populärt att det till och med gick att uppkalla en kola efter detta nya folknöje! Då väntar vi bara på något liknande för 2010-talet. Min stallbroder Hysén har ju redan fått en speciell t-tröja designad, och som man kan vinna i tävlingar på Unibet:

Vad kommer härnäst från honom? Whiskymärket Glenn-fiddich? 🙂 Men så är ju både han och jag födda i Göteborg och därmed av ohejdad vana svaga för ordvitsande…

Sedan det uppfanns för ett och ett halvt århundrade sedan har mahjong fått spridning över hela Sydostasien samt i Europa och USA, är i dag med sina 700 miljoner utövare världens största gamblingspel där du ser motståndarna i ögonen, och räknas avgjort in bland spelens kulturklassiker. Och innan jag ägnar nästa avsnitt åt att gå igenom spelprinciperna i mahjong, kan det vara intressant att veta lite om varifrån spelet kommer, och om vem som uppfann det – för mahjong har faktiskt, till skillnad mot till exempel poker, schack, backgammon och många andra spel med utbredning världen över, en namngiven person som allmänt anses vara upphovspersonen bakom spelet!

SPELETS HISTORIA

Mahjongspelets egentliga ursprung har i marknadsföringssyfte, speciellt när det lanserades i väst på 1920-talet, omgetts av en rökridå av myter, spekulationer och rena lögner. Bland de många påhittade samt alltför ofta traderade berättelserna om spelet återfinns att mahjong ska ha uppfunnits av Konfucius (551-479 f.Kr., bilden här) redan för två och ett halvt årtusende sedan. Denne Kinas störste filosof genom tiderna var visserligen inte negativt inställd till spel – bland hans uttalanden är att ”det är bättre för en man att spela hasard eller schack, än att äta sina måltider varje dag men inte göra något annat” – men någon uppfinnare av spel var han veterligen inte! Som det kinesiska ordspråket lyder: ”En människa berättar en lögn, och hundra andra återger den som sanningen.”

Enligt andra kända men lika osanna berättelser uppfanns mahjong i stället av den kände generalen Chen omkring år 1000, för att hans manskap skulle hålla sig alerta under de långa vaktpassen på nätterna; det uppfanns av fiskaren Sze för många hundra år sedan under en svår storm när hans besättning greps av skräck och trodde att fartyget skulle gå under, varpå kapten Sze hastigt täljde till ett antal trästycken och lärde dem att spela med dessa vilket gjorde besättningen så intresserade att de snart glömde av sin situation; och det uppfanns av en grupp kinesiska arméofficerare, för att de skulle hålla sig sysselsatta under Tai Ping-upproret på 1850-talet.

Det gamla namnet på spelet, ma-qué (麻雀) utläses ordagrant ’hampa-fågel’ på kinesiska, vilket i sin tur betyder ’sparv’. Etymologin är enligt spelforskningen något osäker, men påstås syfta på att det klickande ljudet när brickorna blandas om, på håll liknar kvittrandet från en flock sparvar. Under de senaste årtiondena har man dock inom kinesiskan mestadels övergått till att skriva spelets namn som má jiàng (麻将) där det andra tecknet betyder ungefär ’ledare’ eller ’general’. Det är helt enkelt en uttalsmässig eftergift åt det i dag vanligaste namnet världen över på spelet: mahjong.

Nå, vem uppfann då det spel som i dag har omkring 700 miljoner utövare världen över?

Mahjong föddes – i likhet med så gott som alla andra spel – inte ur tomma intet, utan utvecklades ur andra och äldre spel. Den närmaste föregångaren var kortspelet ma tiao (ma tiae) från 1600-talet som spelades med tung kuan p’ai-kort, och där leken bland annat innehöll tre ’färger’ som representerade pengar i olika former:

Den som anses ha utgått från ma tiao och skapat ur-mahjongspelet var Chen Yu-men (1817-1878, även känd som Chen Zheng Yue), som bodde i staden Ningbo i östra Kina. Han var en hög regeringstjänsteman och kom från en förmögen familj; dessutom var han bildad, och vida känd i stadens societet som en mycket skicklig kortspelare. Man kan självfallet intresserat spekulera i hur väl han hade klarat sig i dagens pokervärld…

Någon gång runt 1860 tog Chen huvuddragen i ma tiao, lade till ett antal finesser ur andra kortspel, hittade på några egna inslag samt tog ett rejält och nyskapande grepp om illustrationerna, och lät sedan en lokal hantverkare (enligt vissa källor handlade det om två bröder som var elfenbenssnidare) iordningställa hans skapelse med brickor i stället för kort.

Världens första mahjongspel hade sett dagens ljus. Spelet är med andra ord inte mer än omkring 150 år gammalt, och således yngre än både poker, backgammon, schack och en hel del annat.

Ningbo kallar sig i dag för ’födelseplatsen för mahjong’, och i staden finns numera ett mahjongmuseum med hundratals föremål relaterade till spelet:

Utanför har man dekorerat med stenplattor i form av mahjongbrickor…

… och där finns också en bronsskulpturgrupp med tre spelare mitt uppe i ett mahjongparti, och där mannen i mitten sägs avporträttera just Chen Yu-men:

Den fjärde stolen utanför museet är ledig, varför många gärna slår sig ned på den platsen och blir fotograferade! Notera för övrigt att besökarna här traditionellt vidrör ’Chens’ högerhand som blivit blankpolerad – en liten turskapande ritual, i enlighet med kinesisk tradition. (Med tack till amerikanske vännen Tom Sloper, för lån av just dessa bilder – han är den fjärde vid bordet här):

När ska för övrigt världen begåvas med ett motsvarande pokermuseum, lämpligen i New Orleans eller i Las Vegas??

Vi vet inte exakt hur det ”ur-mahjong’ som Chen Yu-men skapade såg ut, eftersom just det beklagligt nog inte finns bevarat. Däremot vet vi att Chens uppfinning vann spridning, först bland hans vänner och bekanta som i sin tur beställde egna spel, sedan i staden Ningbo i allt vidare kretsar. Därefter gick det dock långsammare med spelets utbredning: före den stora omvälvningen år 1905 var spelet känt nästan bara i provinserna Zhejiang (där Ningbo ligger) och det angränsande Xiangsu. Under de följande två årtiondena däremot växte mahjong explosionsartat, och hade på 1930-talet gått om kinesiskt schack (xiang ch’i) som nationens populäraste spel.

Hur såg då dessa tidiga mahjongspel ut?

Chen Yu-mens originalspel har som sagt beklagligtvis nog inte bevarats, men det var inte identiskt med det vanliga mahjongspel som kineserna utövar idag utan kom att finslipas och modifieras ytterligare av andra. Det som i dag mer eller mindre är ’standardspelet’ med sina 144 brickor, framträder först omkring år 1910.

Märkligt nog är några av de allra äldsta bevarade mahjongspelen – sannolikt till och med de allra äldsta – i västerländsk ägo. Den förste västerlänningen som kom i kontakt med spelet, enligt uppgifter i en kinesisk TV-dokumentär om mahjongs historia på

http://v.cctv.com/html/xintansuo/2008/09/xintansuo_300_20080923_1.shtml

var den brittiske konsuln Frederick Harvey, då stationerad i Kina. I sin dagbok antecknade han att han 1861 träffade just Chen Yu-men, och av honom blev lärd ”sparvspelet”. I programmet uppges också att denne konsuls dagbok finns bevarad inne på världens andra mahjongmuseum, det i Chiba utanför Tokyo i Japan. Det är dock en uppgift jag inte sett bekräftad i något annat sammanhang; och inte heller såg jag själv den dagboken, när jag besökte museet i Chiba. I samma mycket sevärda kinesiska dokumentär får man för övrigt också ta del av mera fantasifulla uppgifter om varför spelet har anknytning till sparvar, och hur brickorna ska uttolkas – uppgifter som enligt de flesta spelhistoriker bör tas med en rejäl nypa salt.

Världens sannolikt två äldsta bevarade mahjongspel daterar sig till 1872 eller 1873. Då var George Bunker Glover amerikansk konsul och stationerad i Fuzhou en bit söder om Ningbo, där han även arbetade för det kinesiska tullverket. Glover var mycket spelintresserad och införskaffade i Fuzhou två ”former av dominospel”, som han kallade dem, samt ett antal andra lokala spel. I ett gåvobrev från den 18 augusti 1875 (se bilden ovan), när han var tillbaka i Shanghai, donerar han det ena mahjongspelet till American Museum of Natural History i New York:

Det andra mahjongspelet skänkte George B. Glover senare till Long Island Historical Society, varifrån det sedan 1928 gick vidare till vad som i dag är Brooklyn Museum of Art där det finns att beskåda:

Som syns på bilderna är beklagligtvis ingetdera av spelen kompletta, utan några enstaka brickor har förkommit med tiden. Att alla brickorna däremot fanns med när spelen införskaffades av Glover, vet vi av hans bevarade detaljerade beskrivningar av spelen! Men av bägge tillsammans får vi en god uppfattning om hur mahjong såg ut inte långt efter att det uppfanns: ett 148-brickorsspel med bambu-, ring- och teckenserierna (notera att teckenbrickorna nedtill har det förenklade skrivtecknet för ’tiotusen’) och de fyra Vindarna. Brickorna med Röd Drake och Vit Drake (helblanka sådana) finns med; men däremot inte någon Grön Drake. De fyra årstiderna är representerade (Våren saknas dock i AMNH-spelet), men inte några blommor; och så finns det med åtta brickor som inte är inkluderade i dagens spel, och som enligt de kinesiska tecknen ska uttydas respektive Härskare över Norden/Södern/Östern/Västern, samt Härskare över Människorna, Härskare över Freden, Jordens Härskare och så – förstås – Himmelens Härskare.

Det övre spelet (”the AMNH set”) är gjort av ben och bambu, medan det undre (”the BMA set”) är gjort av elfenben och bambu. Bägge är givetvis handtillverkade. Glover anger i sin utförliga beskrivning över spelen att de lokalt gick under namnet kao jia qiao, som ungefärligen men något otillräckligt (på grund av kinesiskans alla språkliga över- och undertoner) kan översättas med ’att snappa åt sig sparven i huset’.

Ett inte fullt lika gammalt mahjongspel finns på British Museum:

Det spelet, tillsammans med ytterligare två andra, införskaffades av W.H. Wilkinson (en sinolog knuten till Oxford University) i Kina 1889-90, medan denne tjänstgjorde vid det brittiska konsulatväsendet i Ningbo. I hans bevarade anteckningar anges att spelet gick under namnet ma chioh. Spelet på bilden ovan skänkte Wilkinson – tillsammans med ett antal andra kinesiska spel och kortlekar – efter sin hemkomst till lady Charlotte Schreiber, en omtalad affärskvinna som var mycket spelintresserad och känd som samlare av spel och kortlekar. Kort före sin död 1895 skänkte hon så samlingen (”the Schreiber Collection”) vidare till British Museum, där den huserar i dag.

De två övriga mahjongspelen som Wilkinson införskaffade är dessvärre numera på villovägar. Om det ena av dessa vet vi att det ställdes ut som en kuriositet på World’s Columbian Exhibition i Chicago 1893, varefter det donerades till Museum of the University of Pennsylvania där det dock inte längre existerar i samlingarna utan förkommit. En spelintresserad och långfingrad intendent som för länge sedan ryckte till sig det för eget bruk, kanske? Det tredje mahjongspelet från Wilkinson har dessvärre helt försvunnit ur historien, spårlöst och för länge sedan.

Av intresse är att Gröna Drakar återfinns i Wilkinsons spel på British Museum; den brickan bör alltså ha introducerats i spelet någon gång på 1870- eller 1880-talet. Däremot saknas helt blommor och årstider, liksom de åtta olika Härskarna.

Blommor och årstider finns däremot (som de åtta brickorna nere i högra hörnet) i ett gammalt spel från omkring år 1900 som är utställt på mahjongmuseet i Ningbo:

Där är de emellertid helt odekorerade, utan bara markerade med motsvarande kinesiska tecken. Först på 1910-talet blev det kutym att dekorera även dessa brickor med bilder, varpå man med visst fog kan säga att dagens kinesiska ”standardspel” med sina 144 brickor var fött.

Intressant nog nåddes Kina vid samma tid från Väst av en annan spelfluga: poker! Faktum är att en av de första regelböckerna om mahjong som någonsin publicerades i Kina, strax efter sekelskiftet 1900, samtidigt tar upp poker:

Titeln utläses Maqiao puke mi jue – den ungefärliga översättningen är ”Hemlig metod för mahjong och poker”. Den lilla oansenliga skriften är för övrigt författad av Haishang Laoyuke.

MAHJONG, POLITIK OCH EKONOMI

Om spelets vidare spridning i Kina och resten av Asien har volymer skrivits. Det kom att utövas i alla samhällsklasser, från de enklaste bönder och hela vägen upp. Här ses det utsökta handgjorda mahjongspel – med baksidesintarsia av pärlemor – som tillhört Pu Yi, den siste kejsaren (1908-24) av Kina, och nu finns på mahjongmuseet i Chiba i Japan:

I hela Asien har mahjong kraftigt vuxit i popularitet under 1900-talet, i synnerhet efter att spelet introducerades i Japan 1907. På 1920-talet florerade mahjongklubbar i så gott som varje japansk stad och by, och det förekom i det närmaste inofficiella landskamper i spelet mellan Kina och Japan under den framväxande antagonismen mellan de båda länderna vid tiden före andra världskriget. Under det japansk-kinesiska kriget 1937-45 blev däremot spelet officiellt undertryckt i Japan, på grund av att det var något som nu förknippades med den kinesiske fienden. I det ockuperade Manchuriet svarade kineserna med att uppfinna en specialvariant av mahjong, kallad ”Död åt premiärministern”, och i vilken en specifik vinnande mahjonghand utgjordes av brickor vars arrangemang när det uttalades högt blev till en kinesisk ordlek, som hänsyftade på ett tänkt lönnmord på Japans dåvarande premiärminister Tojo Hideki.

I Japan uppstod efter andra världskriget mahjong i en ny form, ’riichi’, med finesser som dorabrickor, yakitorimarker, ’röda femmor’ och den riichideklaration som gett den moderna japanska varianten dess namn.

Mahjong fick redan på 1800-talet i Kina en air av gedigen gambling, inte sällan om höga insatser, och som det behållit sedan dess och samtidigt som det spreds i resten av Asien. Noterbart är att mahjong har många, många årtionden av kinesisk tradition när det gäller att muta lokala makthavare samt statliga och regionala tjänstemän: affärsmän och andra ’påtryckare’ arrangerar helt enkelt ett parti eller två om pengar, och ser till att förlora lämpliga belopp under kvällen. Sådana partier figurerade bland annat i den stora mutskandalen 1973 i Hongkong, när det visade sig att polischefen Peter Godber tagit emot ansenliga pengabelopp via just mahjong men oförsiktigt nog förde in dem med klubbarnas adresser och allt i en privat dagbok:

Sådana arrangerade partier var, och är än i dag på enstaka håll, ett ’accepterat’ sätt att se till att pengar byttes mot favörer men på ett sådant sätt att alla behöll ansiktet. Faktum är att så sent som i mars 1997 förbjöd provinsregeringen i Szechuan, Kinas folkrikaste område, sina finansiellt ansvariga tjänstemän att spela mahjong såväl privat som i tjänsten!

Under kulturrevolutionen 1966-76 i Kina förbjöds officiellt mahjong av rödgardistklicken runt diktatorn Mao Zedong (bilden ovan), eftersom spelet förknippade med det äldre borgerliga Kina (”de fyra gamla tingen”, syftande på gamla idéer, gammal kultur, gamla sedvänjor och gamla traditioner) och därför ansågs utöva ett ”kontrarevolutionärt inflytande” och sågs som ”reaktionärt”. Trots detta var inte ens Mao själv rättrogen maoist på den punkten, utan istället bevisat hängiven åt spelet och utövade det i smyg. Intervjuad på sin ålders höst av den kände svenske sinologen Göran Malmqvist om vad Mao ansåg vara Kinas tre största bidrag till världskulturen, svarade den gamle envåldshärskaren med glimten i ögat: ”Traditionell kinesisk medicin inklusive akupunktur, romanen ’Den röda paviljongen’, och mahjong.”

MAHJONG I VÄSTVÄRLDEN

På 1910-talet hade mahjongutövandet spritt sig till de västerlänningar som bodde och verkade i främst Shanghai, Kinas då främsta port mot utlandet, och florerade inte minst på de brittiska klubbarna i staden. Det var också där som man ”uppfann” västerländska siffror och andra hörnbeteckningar på brickorna (1-9, E, S, W, N osv) för att underlätta för utlänningar att lära sig spelet.

Den som mer än någon annan tillskrivs äran av att ha lanserat mahjong i väst är dock amerikanen Joseph P. Babcock, som arbetade som representant för Standard Oil Company i Soochow i Kina. Hans kinesiska kontakter introducerade spelet för honom och han blev ordentligt förtjust i det, så till den grad att han bestämde sig för att lansera mahjong i USA och beställde ett antal spel av en lokal fabrik. I september 1920 tog han via amerikanska patentverket ut copyright på sina regler, lät trycka upp den första upplagan av dem, och passade också på att registrera sitt varumärke ”Mah-Jongg”.

De första spelen som var mera i form av lyxupplagor med brickor av ben och bambu såldes via varuhuskedjan Abercrombie & Fitch, och ”Mah-Jongg” blev snabbt en sådan monsterhit i USA att andra importörer och tillverkare inte var sena att följa efter. I mitten av 1920-talet var mahjongspel den sjätte största enskilda exportprodukten från Shanghai, och kineserna tvingades importera lårben och andra skelettdelar av kor för att försöka möta den hastigt växande efterfrågan. Även så hängde de inte med, förutom att det även fanns en marknad för billigare spel, så det tillverkades också mängder av spel med brickor i plywood och annat trämaterial, även inom USA:

Man tillverkade också andra brickuppsättningar helt i bambu, porslin, plåt, mässing, nyuppfunna plastmaterial som pyralin, bakelit och casein, och till och med på tryckt kartong:

Den stora skaran av olika importörer och fabrikanter ledde inte bara till att den amerikanska regeringen 1924 fann sig föranledd att belägga spelet med en importskatt på 10%, utan också till att en hel flora av olika versioner av mahjong kom att finnas i väst. Babcocks copyright och registrerade varumärke ”Mah-Jongg” tvingade de övriga importörerna – förutom golfklubbar, hotellkedjor, rederier, självutnämnda mahjonginstruktörer och ett otal nybildade spelklubbar – att hitta på nya namn och ta till egna varianter av såväl poängberäkningen och reglerna varav många påstods vara ”de ursprungliga kinesiska”, förutom att dessa också introducerade jokrar samt andra speciella brickor.

Detta ledde till att man 1924 bildade The Standardization Committee of the American Laws of Mah-Jongg, i vilken ingick av Joseph Babcock, Robert Foster, M.C. Work, Lee Hartman och J.H. Smith. Samtliga dessa gentlemen hade tidigare publicerat egna böcker i ämnet, och samma år lade man så gemensamt fram The American Official Laws of Mah-Jongg. Dessa blev dock långt ifrån accepterade överallt, och dessutom fortsatte mytbildningen runt mahjong i marknadsföringssyfte; det gällde ju att få spelet att framstå i en så exotisk och intresseväckande dager som möjligt, samtidigt som det blev mainstream och uppmärksammades i otaliga tidskrifter…

… och det till och med skrevs sånger, baletter och musikstycken som refererade till spelflugan:

Inte förrän kontraktsbridgen slog igenom runt 1930, ett årtionde senare, fick mahjongspelandet sin klara nedgång.

Mahjongs enorma framgång i USA ledde självklart till att spelet också omgående introducerades i Europa på 1920-talet, av vakna trendsättare och arbetsamma entreprenörer. Att den dåvarande drottningen av Norge år 1923 beställde hem ett spel från USA, var man förstås inte sena med att utnyttja i marknadsföringen:

I de flesta europeiska länder bildades mahjongklubbar och organisationer som gav ut egna regelhäften, som i till exempel Storbritannien…

… och så även i Sverige, där ett svenskt mahjongförbund bildades 1924:

Även i Europa föll dock mahjong offer för bristen på standardiserade internationella regler, samt därefter konkurrensen från kontraktsbridge under 1930-talet. Det blev en mindre ’revival’ för spelet på 1950-talet, men därefter har det i Europa varit tystare om mahjong fram till 1990-talet, då en långsam återhämtning sedan dess skett. I USA florerar spelet i moderniserad form bland exilkineser och andra asiater, medan den dominerande formen bland resten av befolkningen – ’American Mah-Jongg’ – organiseras av National Mah Jongg League (utan bindestrecket). Den formen av mahjong definieras av att den spelas med 152 brickor (de sedvanliga 144 plus 8 Jokrar); av att man kan bilda både femtal och sextal som godkända kombinationer, men däremot inte ’stegar’ som t.ex. 2-3-4 i Bambu; och av att listan över godkända kombinationer i spelet ändras varje år och listas på ett kort som ges ut av NMJL, förutom en del annat.

 

I dag har mahjong i Kina, ur myndigheternas synpunkt, blivit så ”officiellt” att det sedan 1998 administreras av den statliga kommissionen för sport som i sin tur börjat tillåta turneringar för allmänheten. Starka drycker, rökning, svordomar och vadslagning är dock strängeligen förbjudna i samband med sådana, där man försöker skaka av sig spelets kvardröjande ”dåliga rykte”. År 2002 hölls det första VM i spelet, efter att ett antal nationella organisationer enats om internationella regler efter två år av förhandlingar, och det arrangeras olika mästerskapsturneringar i spelet som till exempel ett World Series of Mahjong:

Har man dock lärt sig grunderna i mahjong, är det inte alltför svårt att anpassa sig till andra varianter: här till exempel spelar jag taiwanesisk 16-brickorsmahjong en söndagsmorgon i en park i Taipei, när jag råkade stöta på en grupp som ägnade sig åt spelet. De erkände att det var första gången i deras liv de sett en viting spela det!

Då bör du ha fått upp aptiten för att sätta dig in i detta världens största spel om pengar mano a mano, som dock fungerar magnifikt som en utmaning för intellektet och därför självklart går utmärkt att spela som det är, om poäng och ära. I nästa avsnitt: en grundkurs i hur du spelar mahjong!

Halla,

Hoppas allt ar bra med er 🙂

Sjalv ar jag helt slut, har precis avslutat WPT-veckan har i Sydafrika med spel non-stop. Tror nog inte att nagon slar mig i antal spelade timmar haha, nar det inte var en turnering rullande satt jag vid cash game borden (maste ju ta chansen nar de for en gang skull ar lite hogre – men lika galna – har i Johannesburg).

 

 

 

 

 

Hojdpunkten pa veckan var helt klart att jag satellitade mig in till Highrollen och lyckades ta mig till finalbordet och sluta pa 6:e plats for en cash pa R139k, vilket inte alls ar fel efter en frirulle 🙂 Cash Game gick ocksa bra, hojdpunkten dar var nog att jag lyckades bluffa bort ett pro i en 60k pott – och jag tror alla vet hur bra det kanns att komma undan med mega bluffen da och da 😉

Overlag dock far jag val saga att mitt spel var lite… Meh. Jag ar stolt over hur jag spelade i satelliten, kan inte saga att jag gjorde nagra misstag direkt och krossade Heads Up matchen. Men nar det kommer till Main Event och Highrollern kanner jag att jag kunde gjort battre ifran mig. I Main Event tripplade jag upp tidigt men kande att jag gjorde lite sma misstag och kanske tappade mer stack an jag borde ha gjort. Jag akte ut med topp-tva par vs set, i en situation nar jag kanner att jag kanske, kanske kunde hitta en fold. Min motstandare var en duktig, aggressiv spelare som oppnade manga potter, jag har drygt 60bb och han tacker mig. Han oppnar utg med  44, foldat till mig i BB, jag synar med KsJs. Flop kommer Kh4s6s. Killen cbettar, jag synar –  ratt standard so far. Turn kommer Jd – och jag kanner val att det ar har mitt beslut kommer ocksa. Killen bettar nu pott – vilket ar valdigt, valdigt stort for att vara i turnering. Storleken pa potten gor ocksa att bet storleken pa river-bettet kommer ge mig pot odds som gor det (i min asikt) valdigt svart att folda till en river-shove. Jag tankte igenom allt det har i situationen och jag ar valdigt tveksam till om en duktig spelare anvander den har storleken med nagot annat an en notig hand. Men jag tankte ocksa att det har ar en duktig spelare och det kanske ar mojligt att han gor det har med ett drag just for att det ser sa starkt ut och jag alltid foldar Kx och varre. Efter att tankat ett tag bestamde jag mig iaf for att ga med handen och shova – om jag anvander den har storleken med ett combo-drag tror jag anda inte att han bet-foldar sa lika bra att fa varde nar jag kan. Blir synad av ett set av 44… Jag vet att det ar latt att saga i efterhand och hade han valt en annan storlek pa turn ar det nog en shove 100% av gangerna men men :/

Men anda, kan inte klaga, plussade bra pa veckan 🙂 Nasta manad bar det av till Vegas igen for 3 manader och da blir det turrar dygnet runt, ah jag ar sa pepp!!

Hors snart 🙂

Kram

D

Ps. Min standard dator med svenskt sprak ar tillbaka tills dess, hoppas ni kan ha overseende med avsaknaden av vara svenska bokstaver denna gang 🙂

Idag är det torsdag, ja i alla fall när jag skriver det här. Torsdagar kl 21 brukar jag infinna mig i en idrottshall och spela innebandy med ett kompisgäng. Så var det även ikväll och tur var kanske det. En timme innan träning har ett högt spel precis hoppat igång. Det är en jättefisk som sitter och klickar lite. Jag får syn på gejmet och sätter mig snabbt som attan på kölistan. Jag hamnar först och som ni säkert förstår är det jag som ska in i hetluften om någon lämnar. Jag sitter och väntar samtidigt som pengarna flyger till höger och vänster. Men ingen lämnar, alla fyller bara på sina hårt beprövade bankrullar. Jag bestämmer mig då för att spela innebandy istället för att sitta och titta på färg som torkar i onlinepokertappning.

Två timmar senare har jag raska steg på vägen hem och sprintar hem mot datorn i hopp om att eventuellt vara först i kölistan. Jag ser helt enorma stackar och personen som var bakom mig i kölistan är inte ens kvar på bordet. Jag får sedan höra av folk som tittat på bordet att ”min stol” backat närmre 500k sek och personen snällt fått kasta in handduken. Sen påstår folk att det är dåligt med pengar i innebandy. Med det sagt är det väl bara att konstatera att jag är Sveriges bäst betalda innebandyspelare.

Utvecklingen går vidare framåt i USA, efter motgångarna med UIGEA-lagen 2006 och ’Black Friday’ 2011. Nu öppnar sig möjligheten att New York ska bli den fjärde delstaten att legalisera onlinepoker:

http://www.pokernewsdaily.com/new-york-state-senator-introduces-bill-to-legalize-online-poker-25581/

Noterbart är att den motion som nu läggs fram framhåller att hold’em och Omaha kräver ”a significant degree of skill”, och att motionen endast vill legalisera onlinepoker, inte nätkasinon eller något annat. Dessutom öppnar man för upp till tio licenser inom delstaten! Lyssnar månne våra svenska riksdagspolitiker?

Gambling- och hustlinghistorien är full av ömsom varnande, ömsom underhållande exempel på hur det kan gå när någon av kontrahenterna inte har full koll på läget. Så vad sägs om en liten sannhistoria i biljardmiljö, med – ännu en gång – den legendariske ’Titanic’ Thompson i huvudrollen?

På 1920-talet, medan han befann sig i Joplin i Arkansas, hade Titanic lärt känna en man vid namn Johnny Littlepage. Denne var ett klassiskt exempel på en gambler utan de rätta talangerna för att idka det yrke han valt, förutom att han skaffat sig ett rykte om att ha en moral till salu. Littlepages största läcka var dessutom biljard, där han överskattade sin förmåga och därför oftast förlorade.

När Titanic och Littlepage träffades, hade den senare nyligen gulat och var i desperat behov av pengar. Titanic stack åt honom en 100-dollarssedel, förklarade att de nu skulle bli partners i biljardbranschen, och beordrade honom att köpa sig en kö samt en ny och stiligare tröja än den solkiga han hade på sig. Dessutom fick Littlepage ännu ett uppdrag: han skulle kontakta en man vid namn Harry Moskevitz, och på ett lagom diskret sätt låta det bli känt att Littlepage och Titanic – som vid denna tid ännu var tämligen obekant och fortfarande mestadels gick under sitt riktiga namn, Alvin C. Thomas – numera var partners och såg sig om efter några lämpliga biljardmatcher om pengar.

Titanic hade som vanligt gjort sin hemläxa i förväg: tagit reda på att Moskevitz ofta spelade ihop med en Jim Buford, som hade ett gediget rykte som biljardspelare i Joplin. Buford var mycket skicklig, om än han inte tillhörde den absoluta eliten; och han var dessutom smart nog att aldrig gå upp mot garanterat bättre motstånd, utan bara spela mot sådana han var säker på att klå. Med den attityden hade Buford därför vunnit en ansenlig summa pengar. Dessutom hade Titanic och Buford redan mötts några gånger vid biljardbordet, men bara om småbelopp, och med resultat som gjort att Buford visste att Titanic var den aningen bättre av de två.

Titanic såg Buford som en utmaning för sina gamblinginstinkter: ett får redo att slaktas, om bara Buford kunde luras in i en match om höga insatser. I Littlepages uppdrag gentemot Moskevitz ingick därför att framställa Titanic som en som av obegriplig anledning nu slagit sig ihop med en betydligt sämre biljardspelare. Det var exakt den setup som Buford skulle låta sig lockas av.

När Littlepage träffade på Moskevitz, visade den förre upp sin sedvanliga överdrivna uppfattning om sin egen förmåga medan han föreslog att Moskevitz skulle hitta en partner och sedan acceptera en match.

”Se till att det blir om rejäla stålar”, sa Littlepage stöddigt. ”Den där Thomas har gott om cash på sig.”

När Moskevitz föreslog att Buford skulle kontaktas, baxnade Littlepage.

”Vänta ett tag”, svarade han. ”Jag vet vem den där Buford är. Du och han skulle lätt kunna ta oss två på tiotusen dollar på en enda kväll! Du får ta med mig på en deal: jag säger inget i förväg om Buford, och jag ser dessutom till att Thomas inte får någon hjälp av mig under partiet. På så sätt kan ni grabbar tömma hans plånbok och så delar ni med er till mig. Låter det OK?”

Littlepage och Moskevitz skakade hand på saken, och så bekräftade Littlepage för Titanic att nu var en match ordnad om några dagar.

Den fredagkvällen var det packat med åskådare i biljardsalongen i Joplin. Titanic anlände i god tid, uppklädd i elegant kostym och med sin skräddarsydda kö i handen. Littlepage slank in strax efteråt, och tog plats på en stol vid sidan om en annan man med anonymt utseende. Strax före klockan åtta anlände så Moskevitz, med Buford i släptåg. Moskevitz skakade hand med Thompson, och inledde konversationen:

”Nå, Mr. Thomas, vad är det nu ni har tänkt er?”

”Bara lite spel om pengar, i all enkelhet”, svarade Titanic.

”Det råkar vara just det vi har kommit hit för”, replikerade Moskevitz. ”Välj bara ut en partner, så kan vi komma igång.”

”Det ska jag göra, bara ni kan garantera att det är värt min tid. Jag ska välja ut en partner om ni vill spela för 10 000 dollar. Det är mitt erbjudande: 10 000 dollar. Ni väljer en partner, och jag väljer en partner. Låt oss också se till att vi får överenskommelsen i svart på vitt, innan det blir dags.”

Medan villkoren – de bägge skulle välja var sin partner i rummet, och så skulle de spela tio partier om 1000 dollar vardera i varje – skrevs ned, blev det en explosion av sidovad mellan åskådarna. Så var det dags för Moskevitz och Titanic att plocka fram 10 000 dollar var, och låta en utomstående hålla i pengarna tills matchen var över.

Moskevitz pekade på Buford som sin partner. ”Okay, Thomas”, sa han. ”Dags för er att välja er partner.”

Titanic styrde stegen mot Littlepage, precis som hela lokalen förväntade sig. Men i samma ögonblick reste sig den anonyme mannen vid sidan om Littlepage, och sa: ”Mister, jag ställer gärna upp som er partner; och jag är säker på att jag inte kommer att göra er besviken.” Littlepage, som redan höll på att plocka fram sin kö ur fodralet, ignorerade mannen – men det gjorde inte Titanic.

”Nå, det ser plötsligt ut som om jag har två partners att välja mellan”, sa han förvånat. ”Jag antar att det enda rätta och riktiga är att singla slant om saken.” Littlepage bara gapade – liksom de övriga inne på biljardsalongen nu gjorde, inklusive Moskevitz och Buford.

”Om det blir krona, mister, så tar jag er; och om det blir klave, Johnny, så tar jag dig.” Titanic tog ur fickan fram den hoplödda 25-centare med två kronsidor som han alltid bar på sig, singlade, fångade myntet i luften, smällde ned det på baksidan av den andra handen så att alla i närheten såg resultatet, och tillkännagav resultatet: ”Det blev krona.”

Matchen blev en katastrof för Moskevitz och Buford. Titanic kunde hålla tämligen jämnt mot de bägge, men den anonyme och tystlåtne mannen körde över motståndarna med mördande effektivitet medan åskådarna i lokalen ömsom applåderade, ömsom lät hakorna rasa inför vad de fick bevittna. Inte förrän den åttonde raka segern var i hamn för Titanic och dennes partner, blev mannen igenkänd av en i mängden.

”Det är ju Ralph Greenleaf!”

Mycket riktigt var det elitspelaren Greenleaf, som nyligen vunnit ett stort mästerskap på östkusten; men i en era före Internet, när nyheterna i huvudsak fraktades som tidningar med ånglok och T-fordar samt förmedlades från telegrafist till telegrafist, var han bara ännu ett obekant ansikte i Joplin. Och självklart hade Titanic iskallt räknat med att Littlepage skulle gå bakom ryggen på honom och liera sig med Buford och Moskevitz – det var i själva verket en del av den noggrant uttänkta planen, som också inkluderade ett telefonsamtal och en tågbiljett till Ralph Greenleaf så snart matchen var överenskommen.

Även de två sista partierna i matchen blev en total förödmjukelse för Moskevitz och Buford, som nu kokade av raseri. Medan Titanic och Greenleaf delade på pengarna, sa Titanic förmanande till motståndarna: ”Det finns ingen orsak för er att ilskna till. Vi skrev ned samtliga villkor innan vi satte igång, men om ni gentlemen vill ha en returmatch mot oss, så ställer vi gladeligen upp med 10 000 dollar till.”

Moskevitz och Buford stormade ut från biljardhallen i natten. Kvar stod Titanic och Greenleaf, varpå den senare gav en underhållande uppvisning i olika trickshots medan Titanic stoppade på sig ytterligare över 6000 dollar från ett antal sidovad, samt överräckte 1000 dollar till den chockade Littlepage för dennes del i den ursprungliga överenskommelsen.

Som sagt, gambling- och hustlinghistorien är full av ömsom varnande, ömsom underhållande exempel på hur det kan gå… och fortfarande är det ett mysterium att det ännu aldrig gjorts en Hollywoodfilm om gamblinglegenden Titanic Thompson.

Dags för avsnitt två i denna serie om världens största gamblingspel mano a mano – och nu ska vi ta en titt på utrustningen i spelet!

Mahjong brukar ibland felaktigt beskrivas som ett ’brädspel’. Speltekniskt klassas det dock som ett brickspel, inget annat. Och här ska jag avslöja en hemlighet för oss västerlänningar: mahjong må förefalla orientaliskt outgrundligt, men är egentligen tämligen enkelt att spela. Har du någon gång spelat gin rummy eller canasta eller någon av de andra otaliga rummyvarianter som finns, kommer du att känna igen spelprincipen!

Brickorna ser alltså mystiskt kinesiska ut, vid första anblicken av ett mahjongspel; jag vet. Men hade du aldrig någonsin sett en vanlig kortlek i hela ditt liv, och jag visat dig en för första gången, hade du också funnit den häpnadsväckande krånglig och egendomlig. Vad är det där för fyra konstiga ”färger” – och vad föreställer de egentligen? Varför finns det med avbildningar av människor, i stället för 11, 12 och 13? Och hur kommer det sig att 1:orna räknas som de högsta korten, när de borde vara de lägsta??

När du här i Västvärlden köper ett vanligt mahjongset och öppnar det, kommer du att mötas av något i stil med det här så snart du lyfter på locket:

… men låt mig arrangera om, presentera och analysera de där brickorna för dig!

Ett standardset mahjong här i Europa innehåller 144 brickor (plus eventuellt 4 blanka reservbrickor). Och här ska jag avslöja en annan hemlighet: vad du egentligen tittar på när du ser ett mahjongspel, är en kortlek med fem färger – det är bara det att korten ersatts av brickor, och att det inte finns lika många brickor inom varje färg.

De tre huvud-’färgerna’ (serierna):

Dessa utgörs av ringar…

… samt bambu…

… och tecken:

Lägg märke till att varje brickserie går från 1 till 9. (Och notera en egendomlighet: brickan 1 bambu är illustrerad med en fågel. Denna fågelillustration ser olika ut i olika mahjongspel, och dess utformning skvallrar om var spelet är gjort.) Av var och en av dessa 27 olika brickor ovan (1-9 i de tre olika serierna) finns det dessutom fyra brickor av varje, obs. Det finns alltså fyra brickor med 1 bambu, fyra brickor med 3 ringar, fyra brickor med 8 tecken, osv osv.

(En del frågar sig för övrigt ”vilka tecken är det på dessa teckenbrickor?” Jo, överst på teckenbrickorna finns det kinesiska räkneordet för respektive 1-9, och nedtill finns ett tecken som ordagrant betyder ’Tiotusen’ – men som på kinesiska dock har övertoner av överflöd, långt liv osv.)

OK, det var de 9 x 3 x 4 = 108 ’grundbrickorna’!

De två honnörs-’färgerna’:

Den ena av dessa två honnörsfärger utgörs av de fyra vindarna:

De fyra vindarna kallas på svenska traditionellt för Östan, Sunnan, Västan och Nordan, och har motsvarande engelska hörnbeteckningar (E, S, W, N) i ett spel avsett för västerlänningar. Det finns fyra brickor med varje vind: alltså fyra Östan, osv.

Den andra honnörsfärgen utgörs av tre olika ’drakar’:

Dessa tre brickor kallas här för (i ordning från vänster till höger på bilden ovan) Röd Drake, Grön Drake och Vit Drake. Liksom fallet är med de tre huvudserierna samt vindarna finns det fyra brickor med varje drake: alltså fyra Röd Drake, fyra Grön och fyra Vit.

(Beteckningen ’drakar’ är ett västerländskt påfund, nota bene; de kinesiska tecknen betyder egentligen ungefär ’mitten/centrum’ (Röd Drake) och ’välstånd/framgång’ (Grön Drake), medan den tredje draken oftast antingen är blank/vit, eller har en blå eller svart rektangel runtom som ovan, eller – undantagsvis – har tecknet för ’blank’ eller ’tom’ på sig. Kineserna själva använder ett uttryck som ungefärligen betyder ’de tre Ytterligheterna’ om dessa brickor.)

Bonusbrickorna

Med 4 x 4 vindbrickor och 3 x 4 drakbrickor är vi nu uppe i summa 136 brickor, varför 8 återstår i ett vanligt mahjongset med 144 brickor. Vilka är då de återstående 8 brickorna? Jo, dessa:

De representerar traditionellt de fyra årstiderna, respektive fyra olika blommor som associeras med dessa årstider. Av dessa åtta bonusbrickor finns det dock bara en av varje.

Varför bonusbrickor? Jo, för att dessa inte kan ingå i någon kombination, som man ju kan bilda med de övriga brickorna i spelet. Varje bonusbricka, och som slumpen dikterar om du får eller inte, utgör helt enkelt några extra poäng i din hand.

Andra brickor, andra mahjongspel

Då vet du vilka de 144 brickorna är i ett standardset mahjong, och hur de inordnas i fem ’färger’ samt åtta bonusbrickor! Hur du spelar med dem ska jag spara till kommande inlägg i serien – men i såväl utbildnings- som underhållningssyfte måste jag här påpeka att andra mahjongspel, i andra länder, kan variera vilt när det gäller hur brickorna ser ut, om de innehåller fler eller färre brickor, och vilka specialfunktioner dessa brickor har!!!

Inte minst kan storleken på brickorna variera:

Och med ett mahjongspel som du inhandlar i Fjärran Östern får du vara beredd på att det inte har några västerländska hörnbeteckningar, utan då gäller det att veta vad något dussin kinesiska tecken står för:

Köper du ett mahjongspel i Japan, kommer det mest sannolikt att se ut ungefär så här:

Lägg märke till att här finns bara fyra bonusbrickor, medan de övriga fyra är ersatta av ’Röda Femmor’! De vita drakarna ligger med baksidan upp i bilden. Dessutom tenderar japanska brickor att vara något mindre i storleken än kinesiska, samt kraftfullare när det gäller den grafiska utformningen.

I Japan har man även en faiblesse för mahjongspel med svarta brickor:

… samt – som uddaspel – för röda brickor:

En del av de spel som säljs i Sverige innehåller fyra extrabrickor som är en form av jokrar:

Köper du ett mahjongspel i USA, är det sannolikt ett som förutom extra uppsättningar av blommor och årstider även innehåller åtta jokerbrickor:

Ett malaysiskt mahjongspel innehåller bara 84 brickor (samt fyra blanka reservbrickor), och några udda brickor du knappast hittar någon annanstans med undantag för Singapore – se längst till höger:

I Vietnam däremot innehåller spelen uppemot 170 brickor, inklusive dessa olika typer av ’jokrar’:

Mahjong går även att få tag på som kortspel:

Den bricktyp som varierar mest bland olika mahjongspel är bonusbrickorna (som definitivt inte behöver föreställa blommor och årstider) och kan se ut till exempel så här…

… eller så här…

… eller så här:

Men jag påminner om att ’fågeln’ (1 Bambu) också kan se mycket olika ut i olika mahjongspel, som till exempel här:

Det finns åtskilliga andra uddabrickor som du kan stöta på i mahjongset i andra delar av världen, som en ’ting jong’ här…

… men låt mig spara dessa till ett annat tillfälle!

Mahjongspel kan också ’tematiseras’, såväl på fullt allvar som med glimten i ögat. Här är ett japanskt ”sushi-mahjong”:

Och här är ett japanskt Touhou-set, med motiv från datorspel, anime och manga:

Ett kinesiskt företag lanserade nyligen ett mycket speciellt mahjongspel, med motiv från ”Mists of Pandaria” i World of Warcraft, och begränsat till 1000 exemplar:

Mahjongbrickor kan alltså bli till rena konstföremål, som dessa drakar ur ett utsökt set i ebenholts och pärlemor, tillverkade häromåret för VIP-kunder till en bank i Hongkong:

Och vad sägs om utformningen och färgsättningen (guldinlägg!) på brickorna i detta spel, från lyxartikelföretaget Ghisò?

Italienska Dal Negro tillverkade för inte så länge sedan en ”limited edition” för mahjongintresserade Ferrariägare (!):

Så här exklusiva och detaljerade i utformningen kan faktiskt moderna mahjongbrickor bli, för riktiga konnässörer:

Och har du riktig tur på någon antikmarknad, kan du hitta ett spel som detta handgraverade och handinfärgade från 1923 och tillverkat i Shanghai:

Se däremot upp i Kina när någon på en marknad för turister försöker pracka på dig ett sådant här set och påstår att det är från 1800-talet… samtidigt som det innehåller hörnbeteckningar för västerlänningar! Visst kan det vara kul att äga något dylikt i samlingen, men pruta då ned priset till något rimligt och minns att det i princip är gjort i förrgår:

Och letar du efter något riktigt udda i mahjongväg, så är det Washizumahjong där ett antal av brickorna är genomsynliga, och motståndaren alltså till stor del kan se vad du har på handen:

Denna udda mahjongvariant har faktiskt sin upprinnelse i en känd japansk mangaserie, med hjälten Akagi i huvudrollen:

Då vet du lite mer om själva ’spelutrustningen’! Fler avsnitt kommer…

I går deltog jag i en privat anordnad pokerturnering ”någonstans i Stockholm”, med tillhörande middag av bättre slag. Självklart är inte detta rätt forum för att gå igenom deltagarlistan med de inbjudna, men det var både glädjande, trevligt och upplyftande att befinna sig i sällskap med ansenliga delar av den svenska pokereliten! Tillställningen började redan klockan 12.00 med 29 startande; dessvärre rök jag någon gång under kvällen och före ITM, då jag reraisade all-in med 7-8 i hjärter och synades ned av värdens A-K, men angenämt nog träffade först 10-9-7 på floppen, samt ännu en 9:a på turn… för att så dras ut av ett obehagligt ruteress. Ständigt dessa ess på rivern.

Hur som helst hade värden beställt en skräddarsydd uppsättning marker att spela med, och det var en kul gest. Kanske borde alla seriösa pokergäng ha egendesignade marker, dels för trivselns skull, dels som antifuskåtgärd i en situation där måhända någon enstaka inbjuden gäst – självklart dock inte i går – skulle kunna frestas till att ta med egen ”ammunition” om bara standardmarker används?

Av intresse var den spelarauktion som i går föregick turneringen, och som jag nu beskriver här nedan. Den var baserad på det s.k. Calcutta-formatet som använts inom golfen i långt över ett århundrade, och även förekommer flitigt i t.ex. backgammonturneringar i dag. Bakom namnet sägs ligga att detta auktionsformat uppfanns just i Calcutta i Indien, under den brittiska kolonialtiden på 1800-talet.

Kortfattat uttryckt tillgår en Calcutta så att varje deltagare en och en i turordning (och före turneringsstarten) ”bjuds ut” på auktion, där vem som helst av de närvarande får bjuda. Om låt oss säga Chris Björin, Sofia Lövgren och Johan Storåkers deltog i en turnering och du var med, skulle du kunna bjuda på dessa. Den som bjuder det högsta beloppet, har ”vunnit” den spelaren.

Varje vinnande belopp för en deltagande spelare slantas upp kontant till den som administrerar det hela, och pengarna läggs i en pott. Om en spelare som du bjudit högst på och vunnit sedan vinner själva pokerturneringen, vinner du 60% av den potten. Har du spelaren som kommer tvåa, vinner du 25% av potten; och kommer ”din” spelare trea, vinner du 15% av potten.

Du får givetvis bjuda på dig själv, på samma premisser, när ditt namn är uppe till auktion! Skulle någon annan bjuda över och ”vinna” dig, hade du i går rätt att köpa in dig för ¼ av det belopp som han eller hon vann dig för, genom att betala till den personen, och på så sätt vara med. Andra procentsatser än de ovanstående går givetvis också att använda. Det bör påpekas att självklart ligger det ett visst mått av skicklighet i att bedöma vad olika deltagande spelare är värda, när det gäller deras respektive chanser att ta hem turneringen!

Självklart får du bjuda på (och även vinna) flera olika spelare under Calcutta-auktionen, för att öka dina chanser. De vinnande beloppen i går varierade mellan 600 och 1900 kronor, kan jag upplysa om. Själv gick jag för 1200 kronor till en trevlig dam, och slantade upp 300 till henne för att köpa in mig i mig själv; jag får gentlemannamässigt be henne om ursäkt här, för att det inte blev någon utdelning på den insatsen… 🙂

Sommartid igen – och medan jag systematiskt ställer om klockorna i huset kommer jag att tänka på en händelse jag var med om en gång, på Hamburg Central.

Jag har varit på mitt årliga besök på spelmässan i Essen i Tyskland i oktober, och är på hemväg med tåg för en gångs skull. På lördagkvällen ankommer jag till Hamburg och eftersom min nästa förbindelse, mot Köpenhamn, inte avgår förrän 02.26 tar jag min tillflykt till ett nattöppet kafé på stationen, och fördjupar mig i mina mässanteckningar samt en medhavd roman.

Klockan 01.00 stänger de dock kaféet, så i den iskalla höstnatten ställer jag mig motvilligt huttrande på perrongen. Det är då det slår mig: denna natt går vi tillbaka till europeisk vintertid, och klockan nolltre ska alla klockor ställas tillbaka till nolltvå. Just i natt kommer alltså klockorna att vara 02.26 två gånger om, och jag undrar förstås om tåget kommer att avgå den första eller den andra gången eftersom jag aldrig varit i någon motsvarande situation.

Klockan blir 02.26 den första gången; inget tåg. Den lilla skaran som står på perrongen och där jag ingår, fortsätter att huttra i kylan.

Klockan fortsätter att ticka… och klockan 03.00, på sekunden, stannar samtliga klockor på Hamburg Central. Till och med ljusreklamen på den stora tavlan högst upp på väggen hejdas mitt i och blir orörlig.

Tiden har upphört att finnas till.

Det är ännu ett surrealistiskt ögonblick i mitt liv, som jag är helt oförberedd på. Det är som om världen reducerats till bara vårt lilla fåtal där vi står här, tysta och tagna av ögonblicket, som i något mellanting av Becketts I väntan på Godot och Lagerkvists Hissen som gick ner i helvete. Ingen av oss rör sig eller säger något.

Så kommer tåget så småningom in på Hamburg Central och förtrollningen bryts. Generat utbyter vi skamsna blickar och vågar på nytt säga något till våra medmänniskor. Jag sneglar på min armbandsklocka, och jodå; nog kommer tåget att gå 02.26, efter denna märkliga upplevelse.