Jag har genom åren förstått att sättet jag debatterar på kan uppfattas som drygt eller nedlåtande. Det är därför jag ibland kallas för ”Tjuren från Lund”, jag kan dundra in någonstans, stånga vilt omkring mig och när röken har lagt sig förvänta mig att det endast är sakfrågan som spelar roll. Så är det ju inte och jag försöker ständigt tänka på det. Försöker att vara så saklig jag kan. Dessvärre är mitt tålamod inte det bästa och om jag då råkar knuffa motståndaren över gränsen (eller själv blir knuffad för den delen) så kan tonläget snabbt skruvas upp.

Igår kväll hade jag en drabbning med Dybban på Facebook (ni missade inget, samma gamla vanliga käbbel från båda håll) och det kändes som att han var geuint upprörd, precis som ett par gånger i kommentarsfälten den senaste veckan. Det är, såvitt jag känner honom, inte likt Simon. Jag började fundera på vad det var som gjorde honom så arg. Jag kan förstå att man i hans sits känner sig attackerad men å andra sidan förstår jag inte att sakargumenten kan göra någon så upprörd. Måste alltså vara något annat? Det måste vara något i hur jag framför argumenten som provocerar honom.

Jag är uppvuxen i ett hårt debattklimat. Debatter och diskussioner har aldrig varit konstigt i släkten eftersom många av oss skiljer sig rent politiskt. Man kan diskutera och med adrenalinet pumpandes komma fram till att man står på varsin sida om helvetesgapet men ändå äta smörgåstårta och skratta tillsammans fem minuter senare.
Under tonåren var mina närmsta vänner och jag själv engagerade politiskt och ingen drog sig någonsin för debatt, vare sig internt eller externt. Man kunde sitta i en sjavig studentkorridor och lyssna på när rödvinsvänstern planerade revolution för att nästa dag sitta i en skinnsoffa i MUF’s lokaler och höra på hur kapitalet skulle rädda världen från kommunismen. Men oavsett var jag kom så försökte jag alltid hitta något annat som förenade oss, oavsett vilken politisk åsikt man hade. I det här fallet är det pokern.

Med det sagt så vill jag också understryka hur viktigt jag tycker att det är att man faktiskt ska kunna ha olika åsikter om precis vad som helst. Till slut hamnar man ändå i någon sorts gränsdragningsproblematik där man så gott som alltid landar i individens godtycke. Ska man få köra i 110 eller 120 på motorvägen? Skillnaden finns där säkert men får väl ändå anses som ganska liten.
Det är just därför jag ständigt försöker få ner debatterna till någon sorts ideologisk nivå eller strax däröver eftersom det egentligen är där man kan börja skönja de grundläggande moraliska och ideologiska värderingar som slutligen mynnar ut i exempelvis vilken hastighetsgräns vi ska ha på våra motorvägar.

Vit flagg
När jag kritiserar Dybban för att han jobbar för monopolet så är det inte för att jag tror att han gör varken från eller till i monopolfrågan som sådan. Jag försöker heller inte begränsa hans valmöjligheter, jag ser det helt enkelt som att jag försöker försvara min och andras möjlighet att välja. Det är en principiell fråga för både mig och Dybban, oavsett om vi vill det eller ej. Precis som att jag, även om jag inte är insatt eller inte bryr mig, trots allt ändå påverkar klimatet om jag tar bilen en extra gång när jag istället kunde tagit bussen. 

Det är något i min argumentation som gör att det här ställningstagandet inte riktigt når fram till väldigt många. Kanske är jag så provocerande att sakfrågan dränks.

Det är uppenbarligen en infekterad debatt och trots att så många säger att de är trötta på den så verkar det ändå vara ett av de ämnen som engagerar och berör mest i den här bloggen. Läsarna är aldrig så interaktiva som under en monopoldebatt och vi har alltid som mest besökare just då (över 3000 häromdagen).

Jag börjar dock så sakteliga förstå att vi har väldigt långt kvar tills de liberala och humanistiska idealen kan få ett stadigt fotfäste. Det spelar ingen roll hur odemokratiskt någonting är så länge folk kan klamra sig fast vid det och känna trygghet i att låta sig styras – oavsett om det är monarkin, religionen, alternativmedicin, healing eller statliga monopol för ”folkhälsans bästa”. David Eberhardt kallar det trygghetsnarkomani och det som man tidigare såg som skojigt etiketterad ”svenskhet” har för mig visat sig vara högst verkligt och absolut ingen fördom.

Jag skulle kunna skriva flera spaltmeter till om det här med det får räcka så. Jag ger upp den offentliga debatten om monopolet. I sakfrågan viker jag inte en tum och jag är glad över att jag kanske har fått några att se på saken med andra ögon men det är alltför många som inte förstår att det inte handlar om vem som tar bäst spelansvar eller vilka som borde få licenser eller ej. Jag försöker förmedla att det handlar om Sven Svenssons val att kunna vara med och dela ut kort på ett visst sätt var han vill. Jag har misslyckats med det. Dels eftersom debatten varit rörig och flera olika sakfrågor har blandats ihop men också för att jag själv varit för het på gröten, knuffat folk över gränsen och själv låtit mig knuffas över gränsen.

Slutligen vill jag också säga att jag inte är arg på Dybban. Han är en utmärkt ambassadör och det är synd att det var just monopolet som slog klorna i honom. Men jag önskar honom lycka till och jag hoppas att det här kan bli en språngbräda och en merit som leder honom vidare till de godas sida lite längre fram.

jens.jadback@nordicbet.com

Inledningsvis vill jag säga att denna hand är en så kallad antiklimaxhand, det vill säga att den inte gick till visning. Om du är allergisk mot sådana analyser så har du åtminstone blivit varnad.

Bakgrund

Det är söndagsturnering med 110 dollar inköp. Vi är 216 startande spelare och 145 återstående. Startstacken var 10,000 och average är nu 15,100. Jag har 29,570. Jag spelar fler turneringar samtidigt och har därför inte benkoll på alla spelarnas spelstil.

Min aktuella motspelare börjar handen med ca 19,000. Blindarna är 300-600.

Preflop

Det är vikt till mig på knappen. Jag säger 1,800 med A-10 off. Lilla blinden viker och stora blinden synar.

Flopp

Floppen kommer 3-4-8, regnbåge. Han checkar till mig och jag satsar halvpott, 2,250 varpå han ganska fort säger 6,000. Vad ska jag göra och varför? Samt, vad har han?

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Aldrig kunde jag ana att jag skulle blanda mig i detta till synes högaktuella yrväder som blåser upprörda ställningstaganden runt. Jag talar förstås om monopolet. Ett känsligt ämne är det uppenbarligen, framförallt för de jakande och de nekande, men de hetsiga debatterna snappar även upp en och annan neutrals öga. Vi ser på detta spektakel som en form av underhållning. För visst är det roande att läsa arga och upprörda kommentarer försöka vinna alfastatus hos opponenterna.

Neutral är jag, och säkerligen också den större massan som enkom viger sin pokertid online. Det är den rad spelare som tycker att livepoker är någonting långsamt och kanske även en gnutta gammaldags traditionellt. För visst är livespelaren i genomsnitt ett antal år äldre än gemene nätspelare (detta beror inte på de yngre spelarnas frånvaro live, utan att äldre spelare, det vill säga 30+, överlag föredrar livespel före onlinespel). Neutral är också den som inte har någon egentlig åsikt om livepoker, och som istället viger sin tid med att grinda händer i tusental framför datorn i sällskap med Red Bull och Gorby’s.

Med ”neutral” relaterar jag främst den skock som inte har något som helst personligt intresse av monopolets vara eller icke vara. De skiter i den, bokstavligen. Jag sållar mig till denna kategori. Detta gör jag inte av djävulskap utan för att mina pokerbehov mer än väl mättas av det utbud som förses. Jag bor nära ett Cosmo, har råd att spela på de nivåer som bjuds och är privilegad nog att skickas jorden runt på turneringar av mina sponsorer. Men även om jag bott ute i hooden, sjumilakliv från närmsta stathak, och varit kontraktlös så hade det inte förändrat någonting. Jag hade ändå inte brytt mig om monopolet. Huruvida man engagerar sig i frågan eller inte är högst personligt. Frågan är inte tillräckligt känslig och infekterad för att den ska väcka anstöt från den som påstår sig likgiltig inför frågan. Det är inte att jämföra med svältande barn, diktatur eller djurplågeri. Att i de fall säga att man skiter i vilket kan kröka många arga ögonbryn. Men spelmonopolet är ett lyxproblem. Därmed inte sagt att folk gör fel i att engagera sig. Har de en stark ståndpunkt och slåss för någonting de tror på, så bör de förstås bemötas med respekt. Alla kan inte bekämpa världssvälten. Men likaså förväntar jag mig att folk respekterar min likgiltighet i frågan.

Självfallet förstår jag individers kamp och tillika alla målande och färgglada argument, såsom Jens spetskontinuerliga stamina i frågan. Men det bekommer inte mig, ty min pokertallrik äro alltid full med chips och kort. Och för att på djupet engagera sig i i-landspolitiska frågor krävs någon form av egenvinning.

Jag ställer mig också frågandes till hur många fler som faktiskt skulle spela poker om det öppnades för fri konkurrens. Det känns som en sedan länge ganska mättad marknad, och de som vill spela har redan gott om alternativ för att mätta sin spelhunger.

Förstås är det orättvist att somliga inte har samma möjlighet att spela som andra, vare sig det gäller tillgänglighet eller insatsnivå. Men, att begära att man ska ta ställning för alla i-landsutsatta är att ta i överkant, för man kan inte engagera sig i allt. Jag är och förblir en likgiltig neutral och väljer istället att gå vidare till ”GÅ”. Låt hoppas att jag inte öppnat Pandoras Ask.

Mina två cent.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Sådär, då har vi debatterat klart om monopolet för den här gången så jag tänkte skriva om något helt annat – nördar!

Jag har länge funderat på att förekomsten av nördar är så stor i pokersammanhang. Det är förvisso ett matematiskt ganska komplext spel men med relativt mediokra matematikkunskaper (som mina) så kunde man ändå klara sig ganska långt för några år sedan. Det blir naturligtvis allt svårare då strategierna hos motspelarna hela tiden förfinas, utvecklas  och går mot beräknad oexploaterbarhet. Ok, det är nog inte ens ett ord…

Det är rätt svårt att undvika att bli kompis med de introverta nördarna som ju trots allt tvingas till någon form av social samvaro runt filtduken de gånger då de inte vill sitta framför datorn. Och det är ofta de som är bäst. Det är ofta de som funderar en stund på beslutet, mumlar någon matematisk sanning, tar den extremt marginella synen och slår ut dig.

Tanken kring allt det här ploppade upp när jag såg intervjun med Viktor Blom efter att han vann highroller eventet på PCA på Bahamas nyligen. Isildur1, en fantastisk spelare och en hjälte för många, men är han inte ganska nördig?
No offence, jag gillar nördar, några av mina bästa vänner är nördar. Det är väl inte heller det egentligen rätt logiska faktum att nördar kan ta framskjutna positioner i intellektuellt krävande spel som förvånar mig, snarare deras hjältestatus. I pokervärlden dyrkar vi de som kan komma med den skarpaste analysen, de som orkar fokusera på långa sessioner och som kan förklara varenda litet beslut med matematisk precision på fjorton decimaler.

Jag beundrar den hängivenheten och framförallt kunskapen. Att så direkt kunna omsätta matematiken i rena kontanter är väldigt speciellt. Och användbart givetvis. Jag önskar att jag hade den exakta förmågan, det gör vi nog allihop.

En stor del av spänningen med poker för de flesta av oss är nog slumpmomentet. Vi kan känna att vi fick in pengarna rätt om vi är i ledning men vet om att vi kan bli utdragna och därför vågar man bara titta med ett öga. Man liksom drar armarna intill kroppen för att skydda sig mot smällen som kommer oftare än vi önskar. De tyngsta nördarna verkar sakna den nerven. Rätt beslut är rätt beslut, det är bara ev-pengar som räknas. Summerar gör man i slutet av året. Eller möjligen livet.
Man har säkert enorm nytta av den egenskapen. Kylan, beräknandet, vetskapen att man maximerat allt värde som finns. Men hade det varit lika kul att lira? Kanske. Pengar är ju kul.

En annan intressant jämförelse är att kolla på det fåtal tjejer som spelar poker. De verkar inte vara nördar. Snarare verkar det vara tuffa tjejer med ”skinn på näsan” (fan vad jag hatar det uttrycket förresten) som  envist krigar mot nördarna. Och även om tjejerna ofta är teoretiskt långt mer skickliga än genomsnittsspelaren så verkar det snarare vara den där tuffheten som är deras gemensamma nämnare.

Och alla vi andra då? Vi som inte är tillräckligt smarta eller matematiskt begåvade för att någonsin bli pokerstjärnor? Vi är för korkade för att få nördarnas respekt men samtidigt för nördiga för att få respekt någon annanstans. Vi är de verkliga förlorarna.

jens.jadback@nordicbet.com

Vilka tycker ni har betytt mest för svensk poker? Ja, jag kan ju inte till hundra procent veta vilka personer ni kommer att svara. Men om jag, helt utan egna värderingar och åsikter, får gissa skulle jag tro att två av de personerna är Ken Lennaárd och Dan Glimne.

När Ken var anställd av Svenska Spel och Dan Glimne tog uppdrag som konferencier för Pokerakademien på Casino Cosmopol, tycker ni då att de svek Sveriges pokerspelare? Eller att de kanske till och med gjorde något som pokerspelare i Sverige kunde ha nytta av?

Ken och Dan kommer svara det andra alternativet. Jens Jadbäck kommer att svara det första. Jag lägger ingen värdering i det, det är bara fakta. Själv tycker jag att båda två gjorde ett bra jobb. Utan Ken hade raken på Svenska Spel troligtvis inte varit hälften mot konkurrenterna, och utan Dan hade de där kvällarna på våra fyra Cosmopol inte varit lika proffsigt trevliga.

Livet är inte svart och vitt. Människors åsikter om vad som är rätt och fel kommer alltid att gå isär. Vad som är bra för någon kommer nästan alltid kunna vara dåligt för någon annan. Det är omöjligt vara alla till lags. Vi får tycka vad vi vill om det.

Det är inte lätt att diskutera med Jens, då han är påläst, inte jag. Att hans debattinlägg till viss del består av rena lögner gör det inte lättare. Tror Jens på allvar att någon av de tre pokerambassadörena får flera hundratusen kronor i månaden? Tror någon att Svenska Spel skulle satsa lika mycket på en pokerambassadör som på  sin egen VD? Antingen ljuger herr Jadbäck, eller så, nu kommer något fantastiskt, vet han inte alltid bäst. Jens själv hävdar att han är moralens trogna väktare så att han skulle ljuga måste vi väl därför avskriva direkt? Då finns det bara ett alternativ kvar…

Dessa ständiga överdrifter och i vissa fall rena felaktigheter gör att jag aldrig riktigt kan ta en debatt med Jens. Jag vet nämligen inte alltid när han överdriver eller talar sanning. För jag är, som sagt, inte påläst. Och jag kommer inte offra några veckor på att plöja igenom alla papper heller. Debatten har som sagt aldrig intresserat mig. Jag skriver inte krönikor på SvS för att försvara monopolet. Därför kommer jag inte sitta här och diskutera några sakfrågor, som jag ändå inte vet något om. Du får gärna fortsätta din kamp Jens, jag kommer inte att kämpa emot dig. Men det finns säkert andra du kan ha skoj med. För det är uppenbart att det här är en stor del av ditt liv. Och det ska det också få vara om du vill ha det så. Lika mycket som det ska vara en liten del av mitt liv, om jag vill ha det så.

Du får kalla mig dubbelmoralist, svikare, ja vad du vill. Mina vänner. Min familj. Och de pokerspelare som jag, nästan varje dag, umgås med har önskat mig lycka till med att göra någonting som en del kommer tycka kan vara kul för pokersverige. Andra inte. Det är precis som det brukar vara med det mesta.

Nu önskar jag alla en supertrevlig helg. Jag har precis ätit mig mätt på tårta och hallonsaft, och ska ägna kommande veckor åt att intala mig själv att jag måste börja motionera igen. Om jag slipper en debatt jag aldrig varit insatt i, så kanske jag får tid…

Dybban undrar vad dubbelmoral är i sitt förra inlägg. Jag har forskat lite kring hur det egentligen ligger till och jag tror att jag har fått fram ett bra svar. Vi kan börja med det jag hittade på Lotteriinspektionens hemsida:

Får den som anordnar ett lotteri själv vara med i lotteriet?
Anställda eller funktionärer hos den som anordnar bingo, automatspel som inte är värdeautomat, roulettespel, tärningsspel, kortspel eller kasinospel får inte delta i lotteriet.

– En enkel och vettig regel för att i någon mån eliminera incitamenten att fuska genom att manipulera själva spelen. Då antar jag att Dybban, William Thorsson och de andra grabbarna måste sluta spela helt? Fast de hävdar ju själva att det inte finns något monopol så de är väl hänvisade till utländska sajter då får man förmoda. Fast de vill ju arbetsgivaren stänga ner. Knivigt som attan det här, hur ska man lösa det? Jo, man anställer de som konsulter istället så har man ryggen fri. Och eftersom man inte får sponsra spelare så ger man dem en saftig lön på några hundra papp i månaden istället. Skönt att de har hittat ett sätt att dra in mer pengar till vård, skola och omsorg.

Får man göra reklam för otillåtna lotterier?
Nej, det är förbjudet att främja deltagande i ett lotteri utan tillstånd som anordnas i Sverige. Att främja deltagande kan exempelvis handla om att annonsera, skicka ut inbjudningar eller på annat sätt informera om lotterier som anordnas utanför Sverige.

– Det betyder att Dybban får en klapp på axeln för att informera om turneringar och att jag, Dan och Dödarn riskerar åtal om vi gör samma sak. Det är det som kallas dubbelmoral. Ett tydligare exempel än så kan jag nog inte hitta.

Så vad handlar det om? Egentligen?
De flesta av er som läser här har säkert vandrat samma väg som jag; de första pokerliren hemma vid köksbordet. Minimala insatser men ändå med en kittlande nerv eftersom det ju faktiskt gällde pengar. Det sociala i att träffas runt en duk och ett bord med korten i näven.

Den första insättningen, även den med småpengar men nu testade man sin förmåga på riktigt, mot folk man inte kände. Ett otroligt äventyr, en kamp om riktiga pengar, om ära och prestige och drömmen om att en gång kanske sitta där på tv-bordet.

Själv startade jag och en kompis en klubb eftersom det började bli trångt runt köksbordet. Vi gjorde ingen vinst och vi körde en gång i veckan med låga insatser för att vi tyckte att det var kul. Man träffade på massor med människor som hade samma intresse och också kände nerven trots de blygsamma inköpen. Många av dem är mina vänner än idag.

Jag sökte jobb i branschen och började jobba i London. Jag tyckte att det fanns mycket som behövde rättas till. Sajterna var för mig som spelare mer eller mindre anonyma. Det var enkelt att se vad som behövde ändras; tillgänglighet, snabba enkla uttag osv.
Kort sagt så försökte jag att alltid ställa mig på spelarens sida och försöker alltid att sätta mig in i hans eller hennes situation. Jag ville och vill fortfarande tvätta bort den skumraskstämpel pokern har, såväl online som live.
För killarna och tjejerna på klubben var inga skurkar. De var helt vanliga människor som ville lira lite kort med vettiga inköp. Det var förtidspensionärer, poliser och studenter.

Inte heller var mina arbetskamrater skurkar. Helt vanliga människor de också med familjer och volvobilar. De allra flesta hade (och har) en väldigt sund inställning till spel. Ingen vill att någon ska fara illa av spelandet. Jag säger det igen; det är vanliga människor som jobbar på och vill göra det med gott samvete.

Nu till problemet. Det finns en inbyggd misstänksamhet kring allt det här hos det svenska folket. Man tror att Svenska Spel är de enda som kan tillhandahålla spel på ett säkert sätt. Man demoniserar de utländska aktörerna och stigmatiserar spelare som inte vill spela hos staten. Jag blir helt bedrövad när jag ser det för återigen behöver jag bara gå till mig själv och mina egna erfarenheter. På alla de klubbar jag har besökt har jag inte sett några skurkar. Det betyder inte att de inte finns eller att det inte finns dåliga klubbar men de renodlade pokerklubbar för glada amatörer som nu varit igång de senaste 6-8 åren är inte den typen av svartklubbar som folk tänker på när de hör ordet ”illegal spelverksamhet”. Så är det bara.

Jag har försökt att förändra bilden genom att vara öppen. Att vara tillgänglig, att synas i forum och i bloggar, genom att svara på frågor, skriva reportage om hur det fungerar på en support, försöka berätta om att en pokerklubb idag inte är vad det var för 20 år sedan.
Men indoktrineringen är stark och det finns folk som inte tål att se det. Folk som ägnar hela bloggar åt att kasta skit. Vissa påstår sig söka sanningen men när man finns där och är tillgänglig vill de inte ha den. Då är det inte lika kul längre för sanningen är inte lika provokativ som somliga önskar.

Det finns många som inte förstår och heller inte bryr sig. ”Det är ett kul jobb – ta det, skit i vad andra tycker” har vi läst att några har kommenterat i de senaste inläggen. Men det är ju just det… Det förstör ju för oss andra. Det spär på stigmatiseringen av vanliga pokerspelare. Det gör det svårare för dem att lira den där turneringen med lågt inköp på klubben.

Det värsta av allt är att man snart inte tycker att det är värt att kämpa längre. Man kan lika gärna bli den där skumrasksnubben och dra sig in i skuggorna eftersom det ändå är så samhället ser en. Varför kämpa för hederlighet från både sajter och spelare när ingen annan bryr sig?
Det som håller mig igång är att jag vet att det jag gör faktiskt gör skillnad för många. De som ofta kommer med glada tillrop, tackar för god service, en trevlig resa eller bara för att man står upp för deras rätt att spela för mindre än minimuminsatsen på Cosmopol.

Nu är Dybban en av de som inte längre bryr sig om allt det här och det är jävligt synd. Jag blir besviken och ledsen eftersom jag ändå alltid har gillat honom (och gör det såklart fortfarande).

Jag avslutar med en sak Dybban själv skrev i kommentarsfältet i sitt inlägg nedan:
” Jag kommer självklart att kolla upp med SvS vad som är ok. Och om jag sitter på Roffes veranda i sommar så har jag fått klartecken för det. Det är inte konstigare än så.”

Är det inte jävligt konstigt att Svenska Spel måste ge klartecken till vem som får sitta på någons veranda? Det är liksom kvintessensen av anledningen till att monpolet är så vidrigt.

jens.jadback@nordicbet.com

Jag känner mig hedrad över att så många människor bryr sig om mitt nya uppdrag. Och tackar ödmjukast för alla lyckönskningar. Det känns jättekul.

Men. 

Alla är vi vår egen lyckas smed. Jag kan inte tala om för dig vad som är bäst för dig. Och du kan inte tala om för mig vad som är bäst för mig. Enkelt va?

Det är till och med lite för enkelt. Så enkelt att det glöms bort. Så enkelt att vissa personer anser att de faktiskt kan strunta i det. De kan visst berätta vad som är bäst för alla andra. Varför inte? De vet bäst och de som inte förstår det vet ju faktiskt inte alls sitt eget bästa. Och då måste de få lite välbehövlig hjälp på vägen. Mot det som är bäst.

Men för vem var det nu bäst? Skitsamma. De vet ju bäst. Per automatik blir ju därför deras väg den enda sanna vägen. Für alles. Punkt.

Jag har aldrig i mitt 29-åriga liv diskuterat spel-monopolet med mina vänner. Det kanske inte är så konstigt, det är inget ämne som dyker upp vid middagsbordet direkt (om man inte käkar med Jens Jadbäck som knappt hinner andas mellan kött-tuggorna efter att han själv fört ämnet på tal). Det är inget ämne som berör oss nämnvärt. Kanske inte heller så konstigt då vi, i vårt tycke, inte drabbas av det.

Men vad som borde vara konstigt är att jag heller nästintill aldrig diskuterar spel-monopolet med mina medspelare runt pokerborden. Det finns så klart människor som diskuterar detta, det måste det, men jag minns inte ens när jag hörde en sådan konversation senast. Och jag har spelat många timmar poker. Och pratat om allt från löjrom till kinesiska muren. 

Jag undrar varför? Om det nu är ett sånt förtryck så borde det väl snackas om det nästan jämt?

Jag tror att många gärna ser en fri, eller snarare reglerad, marknad när det gäller spel, inklusive jag själv. Men monopolfrågan har inte en så stor plats i mitt hjärta att jag rättar mitt liv efter den. Det finns andra saker som är viktigare. 

Dubbelmoral, vad är dubbelmoral? Jag skulle till exempel, utan problem kunna jobba på en liberal tidning, även om jag vore socialdemokrat. No problemas. Det är inte min arbetsgivare som röstar åt mig, det är jag själv som går och lämnar lappen i valurnan. Och om jag skriver oberoende artiklar, utan politisk inriktning, i en tidning kommer det inte få folk att rösta varken med, eller mot, mig. Men är det dubbelmoral? Kanske. Jag vet inte. 

Några av spelbolagens representanter hävdar att jag skulle vara en dubbelmoralist som tar anställning hos ett spelmonopol. ”Spelmonopolet ger ju inte alla chansen att erbjuda gambling på marknaden”. Frågan är dock hur spelbolagen själva skulle se på situationen om de fick monopol? Jo, det kan jag berätta för er. De skulle älska det. De skulle vårda det ömt som sitt nyfödda barn. Är det dubbelmoral?

Några exempel. PAF har monopol på Åland. (Ett felaktigt påstående enligt Brandborn, och då har han säkert rätt). Och på ett par färjor i Östersjön, där spelmaskinerna och rouletten ger så dåliga odds att det är skamligt. De har inget stort monopol, men de har monopol. Vad är dubbelmoral egentligen? Att jobba för ett monopol när man från botten av sitt innersta väsen hatar ett annat monopol, som herr Brandborn? Ett monopol är väl alltid ett monopol oavsett storlek och orsak? Men jag kan ha fel. Det finns säkert någon paragraf, som jag inte läst, som visar att just det här monopolet är moraliskt försvarbart…

Ett annat exempel. 5050 Poker är stolta över att ha tagit över marknaden i Montenegro. Tidigare fanns där ett 30-tal etablerade spelsiter. Från och med september förra året kan man dock bara spela nätpoker på 5050 Poker. Monopol är en rätt cool grej, om man äger det själv. 

Ja, jag är inte insatt alls i det här egentligen. Jag bara skrapar på ytan. Jag har som sagt aldrig varit involverad i monopoldebatten och är inte tillräckligt påläst för den heller. Aldrig har jag hatat monopolet från botten av mitt innersta väsen som Jens och Ola. 

Ska jag då missa det roligaste jobbet jag kan tänka mig för att andra hatar monopolet? För att andra tycker att det är dubbelmoral? Jag har ingen lust att leva ett liv där jag är rädd för vad andra ska tycka om mina handlingar, eller åsikter. Jag gör det jag tror är bäst för mig och mina närmaste. Ibland offrar jag mig själv för en större sak. Men för mig är monopoldebatten ingen stor sak. Har aldrig varit, och kommer förhoppnigsvis aldrig bli. Därför känner jag mig inte heller som det Jens försöker få mig till att känna. Som en person med dubbelmoral. Det är mycket möjligt att jag lider av denna sjukdom ändå. Men jag känner inga symptom själv. Jag går med samma halvtaskiga hållning som jag alltid gjort. 

Och om någon tror att en sån här krönika kommer att göra någon politisk skillnad så känns det rätt långsökt. Jag skriver för att jag tycker det är kul att ventilera saker jag tänker och upplever, särskilt runt och om pokern. Politisk debatt har jag aldrig proriterat. 

Jag väntar med att offra mig för saker jag själv tycker är värda att offras för. Andra får offra sig för vad de vill. Det är min, och allas, rättighet. De som vet bäst, vet vad som är bäst för dem. Inte för mig. Inte för dig. 

Det hela är rätt enkelt. Mer har jag egentligen inte att tillägga.  

Känns som att den här filmen kommer att rulla upp i en blogg nära dig väldigt snart. Jag syftar givetvis på att Dybban numera är köpt av monopolet.

Att han inte bryr sig nämnvärt om de som inte har samma förutsättningar att utöva sin hobby som honom vet vi redan. Samtidigt har han gång på gång försökt visa upp någon sorts filantropisk ådra, ja rent av en socialistisk tanke om allas lika värde. Men de som inte har tvåtusen kronor att bränna på spel en kväll? De som bor norr om Sundsvall? De som har långt till ett casino? Om de försöker prova på poker, om de försöker närma sig den hobby som har gett Dybban så mycket pengar, umgänge, glädje ja kanske till och med kärleken… Då kommer de att få besök av polisen.

Innan jag drejar bi, halar storfocken och lägger an en bredsida värdig Bismarck så hade det varit intressant att höra Dybbans förklaring till detta plötsliga ställningstagande mot alla de som tycker om att spela poker på den lokala klubben. Eller ska vi nöja oss med att dina vägar äro outgrundliga?

Gräv nu inte ner dig i den steniga småländska myllan Dybban, jag frågar för att jag faktiskt är intresserad.

jens.jadback@nordicbet.com

Som vanligt stort tack för alla intressanta kommentarer och analyser. Det rådde delade meningar om optimala spel, även om majoriteten ansåg att en syn vore på sin plats – med övervägande argument eftersom blindsen snart skulle komma att höjas.

I spelande stund tänkte jag inte så mycket utan synade direkt med mina femmor bara för att se mig dominerad av pocketsexor.

Men, med elva big blinds instämmer jag med tidigare talare och har svårt att se hur han skulle göra detta spel med A-Q+. Händer som 10-10 och uppåt går bort. De ”logiska” händer som kvarstår är 2-2 till 7-7/8-8, samt en rad suited connectors, ensliga ess (såväl dominerade; dvs A-5 eller lägre) samt en rad kungar, damer och ett fåtal knektar. Oddsmässigt har kan jag motivera en syn då jag täcker större delen av hans förmodade range.

Men, frågan kvarstår om det är värt att kasta in pengarna i ett avgörande läge med ett relativt marginellt övertag. Å andra sidan, ett vik följt av ett kallt kortsnitt och man står fort vid railen och undrar hur många vagnar tåget hade som just körde över en.

Med motiveringen om blindarnas stundande höjning och de facto att vi var rätt lika i skills så ångrar jag inte min syn, men gnuggar heller inte händerna i gniden lycka när man synar för överlevnad med pocketfemmor.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Pokeråret 2011 är till ända, och i sedvanlig ordning har jag på

http://se.unibet.com/poker/blog

högst subjektivt summerat höjdpunkterna och lågvattenmärkena när det gäller vad som inträffade; det är bara att gå dit och läsa! Så här ser för övrigt listan över de tio största svenska liveturneringscasharna under 2011 ut, om du undrar; alla vinstbelopp har för jämförelsens skull och i tillämpliga fall konverterats till dollar enligt kursen just där och då, och segrar är markerade med halvfet text:

(1) Alexander Anter (etta i WSOP Event nr 56), 777 928 $

(2) Martin Jacobson (tvåa i EPT Deauville), 762 185 $

3) Michael Tureniec (etta i EPT Köpenhamn), 679 244 $

(4) Per Linde (tvåa i EPT Köpenhamn), 449 740 $

(5) Lukas Berglund (etta i WPT Barcelona), 327 546 $

(6) Martin Jacobson (fyra i EPT Berlin), 327 337 $

(7) William Thorson (trea i Bellagio Cup VII), 288 350 $

(8) Mattias Bergström (femma i EPT London), 242 263 $

9) Victor Wessman (trea i MCOP Amsterdam), 180 530 $

(10) Thomas Pettersson (nia i EPT-finalen i Madrid), 141 002 $

Hur ser då tio-i-topp-listan ut över de största svenska liveturneringscasharna genom tiderna? Här är den:

(1) Martin de Knijff, 2 728 356 $ [etta i WPT Championship 2004]

(2) Erik Friberg, 1 979 189 $ [åtta i VM 2006]

(3) Daniel Bergsdorf, 1.300.000 $ [sjua i VM 2005]

(4) Kent Lundmark, 1 127 604 $ [etta i EPT Barcelona 2010]

(5) Jakob Carlsson, 1 018 980 $ [tvåa i EPT San Remo 2010]

(6) Michael Tureniec, 961 902 $ [tvåa i EPT London 2008]

(7) Kristoffer Thorsson, 944 946 $ [etta i MCOP 2009]

(8) William Thorson, 907 128 $ [trettonde plats i VM 2006]

(9) Christer Johansson, 793 882 $ [etta i Irish Open 2009]

(10) Alexander Anter, 777 928 $ [etta i $1500 NLH i WSOP 2011]

Som synes lyckades Anter med bedriften att slå sig in på den topplistan. Glöm för övrigt inte att gå in på

http://www.poker.se/arets-pokerspelare-2011/

och rösta på vem du anser har gjort sig förtjänt av utmärkelsen som 2011 års bästa pokerspelare!

Borta i USA, pokerns födelseland, fortsätter det att hända saker i svallvågorna efter den svarta fredagen den 15 april 2011. Dagen före julafton överraskade amerikanska justitiedepartementet DoJ med att komma med ett klargörande vad gäller spel på nätet, och bakgrunden är att i september krävde senatorerna Jon Kyl och Harry Reid att få just ett sådant.

En springande punkt i den amerikanska lagstiftningen är och har varit den så kallade ”Wire Act” från 1961, som enkelt uttryckt förbjuder ”icke godkänt” spel över delstatsgränserna. Som syns av årtalet tillkom den lagen i en tid långt före Internet, och då man ville klämma åt bookmakers som opererade via telefonlinjerna. På senare tid har förstås frågan om huruvida ”The Wire Act” är applicerbar på onlinespel debatterats hett, och nu har alltså DoJ precis kommit med ett klargörande beträffande hur denna lag ska tolkas i en modernare tid än 1960-talet.

Den goda nyheten är att ”The Wire Act” enligt DoJ:s uttalande fokuserar enbart på sportvadhållning, och inte är applicerbar på ”casino or poker offerings”; den tidigare tolkningen som DoJ tillämpat, att allt onlinespel i princip är illegalt, har alltså lämpats överbord. Den dåliga nyheten är att DoJ i skrivande stund poängterar att de inte har för avsikt att diktera ett specifikt reglemente vad gäller just kasinospel och pokerspel på nätet.

Så vad blir då resultaten av detta paradigmskifte? Ett är att talesmän för åtskilliga delstater skyndat sig att säga att just dessa enskilda delstater, eller konsortier av delstater, nu på allvar ska undersöka möjligheten att introducera legal onlinepoker. En delstat som ligger i framkanten här är inte oväntat Nevada, som nyligen drev igenom lagstiftning vilken tillåter företag att erbjuda onlinepoker gentemot delstatens medborgare. I början av december tillkännagav Nevada Gaming Control Board (en slags motsvarighet till Lotteriinspektionen) att sex företag redan ansökt om sådana licenser, men att man ville avvakta tills de federala myndigheterna tagit ställning.

Och det har alltså justitiedepartementet i USA nu gjort, och på ett sätt som är till favör för onlinepoker.

Nevada kan därmed bli först i USA med att erbjuda fullt legalt pokerspel på nätet, utom räckhåll för FBI eller DoJ. Och där bortom finns också krafter på gång inom Kalifornien, Florida, Iowa och New Jersey, men där de lagförslag som redan lagts fram hittills antingen röstats ned eller bordlagts med hänvisning till justitiedepartementets tidigare negativa ställningstagande.

DoJ:s nya och smått överraskande pokerpositiva tolkning av ”The Wire Act” bådar gott för att onlinepoker ska kunna göra en comeback. Men notera skillnaden mellan den svenska och den amerikanska synen här: att man i USA anser att privata företag ska erbjuda den ”servicen”, medan delstaternas myndigheter har att övervaka och beskatta den, inget annat.

En federal lösning låter alltså ännu så länge vänta på sig; men jag börjar känna mig övertygad om att vi under 2012 kommer att få se minst en eller två delstater implementera legal onlinepoker i USA – och det må vara ett litet steg för en del, men ett stort för valfriheten och för nätpokerns comeback i USA.