Året 2009 insåg jag tjusningen med livepoker. Samma år kvalade jag in till min första, lite större, liveturre. Poker SM på Tallinn. Ingen av polarna kunde följa med, så jag fick åka själv. Och jag som tidigare knappt hade tagit mig till grannkommunen själv. Hur skulle jag klara en hel helg i Tallinn? Det visade sig vara hur lätt som helst. Människorna jag lärde känna där har fortfarande en plats i mitt hjärta. 

En av dem var Stefan, en medelålders motorcykelknutte med rakat huvud och tatueringar över hela kroppen. Han såg helt livsfarlig ut. Tills han öppnade munnen. Den breda värmländskan och den vänliga tonen vände snart på allt. Han skulle få ta hand om min nyfödda när som helst. Jag ser fortfarande fram emot att en dag besöka hans pokerklubb i Lesjöfors. 

Vidare fick jag bevittna människor jag bara läst om. Hatten och Norinder käblade om ett longlastingbet på 5k. Då jag bara var en liten fjununge i ”stora” pokervärlden visste jag inte vad jag skulle tro. Satt bredvid Norinder några timmar, och Hatten kom ständigt förbi och kontrollerade så jag tog mitt ansvar (jag och Hatten spelade då för samma pokerbolag). Mindes inte alls Norinder som så slaskig han vill få sig själv att framstå. På vårt bord spelade han snarare tight. Lyckades turna topp-tvåpar mot mitt set och checksynade hela vägen på en ofarlig bräda. Det glömmer jag aldrig. ”Hur kunde han förlora minimum på det där?” frågar jag mig själv än idag. Till sist fick han dock kapitulera till Hattens stora förtjusning. Det var en fröjd att följa tupparnas kamp. 

Fick mig en vän för livet (?) i form av Mattias ”Pokerstar” Andersson. Han var helt galen. Jag också för den delen. Kom hem en natt med skjortan full av blod från en svettig utekväll med pokerstjärnan. Vet fortfarande inte var det kom i från, då jag själv var i mint condition. Men Mattias vill ändå kalla mig ”Blod-dybban”, och tror att jag under någon form av hypnos mördat något. Resten av resan hukade jag för den inhemska polisen.  

DÖDARN verkade bara på håll. Han gick runt med en italiensk modefrilla och håliga märkeskläder. Och jag som såg en bitter ensamvarg, i klädd svart skinnpaj, framför mig då jag läste hans dagboksalster i PM. Vad fel man kan ha. 

Jag hade även fel om Jonas ”Nebuchad” Danielsson. Han skulle ju vara en divig highstakeslirare. Men under den lilla konversation vi hade visade han sig vara det motsatta. Ödmjuk och vänlig.  

Jag fick också lära mig att man inte ska ha överdriven respekt för proffsen. Mats Iremark lyckades bluffa  bort mig från ett floppat två par. Efter det blev jag, i min största liveturre hittills i livet, tiltad till att lugna ner mig med en öl. En öl blev snabbt fem. Och så fick jag under slutet av dag 1 besöka railen. Ett misstag jag tagit med mig och aldrig gjort om. 

Storögt stod jag i baren och lyssnade på Ola Brandborn när han nöjt beskrev en av sina otaliga SM-vinster. Under lugg smög jag på Turken när han satt i en fåtölj och drack drinkar. På håll hörde jag ”Nalle” spela piano så svetten skvätte. Från att endast ha nicknames som pokervänner, förändrade en satellit min syn på pokern. Plötsligt insåg jag hur många svenskar som älskar detta spel. Och att det fanns så många som jag. 

Förra året missade jag SM på Malta, efter Silows klassiska sällskapsresa-sågning kanske det var lika bra? Nu är det dock klart att det blir en ny plats och ny årstid på SM 2011. Pokerförbundet presenterade nyligen att live-SM kastar ankar vid Riga den 21-26 november. Eftersom EMOP befinner sig i Riga bara dagarna innan SM blir det ett perfekt pokeräventyr för mig. 

Tatuerade Stefan, Sjökapten, Lill-Simon och ”Guldlock”. Jag minns er som om det vore i går. Och jag hoppas att ni, och alla andra vänner jag fått vid pokerborden, dyker upp i Riga. Tillsammans kan vi skapa nya minnen värdiga att bära med oss. 

”Bengan”, dvs Annie Dukes snubbe, tog med mig till baren och visade upp en bibba utskrivna papper. Det var det legendariska film quizzet, men han påstod att han hade lärt sig allting utantill. Efter att snabbt ha sänkt en bägare begav vi oss mot hotellets huvudentré och hoppade in i en väntande limo. Där satt redan Annie Duke, Phil Hellmuth, Devilfish, Antonio Esfandiari och ett par till som jag inte kände igen. Annie tjatade om ett uteställe som hette ”Carlos’n’Charlies” och att döma av Phil Hellmuths muttrande så verkade det mer eller mindre vara det enda utestället som fanns på ön.

”Bengan” struntade dock i vilket, hans stora stund var kommen. Han sket i pokerhänder och prispengar, nu skulle han köra sitt quiz i bilen på väg ut på stan. Han hade planerat det i flera dagar och varenda gång jag hade sprungit på honom hade han på ett eller annat sätt styrt in samtalet på sin frågesport.

Jag verkade vara den enda som brydde sig medan ”Bengan” försökte bygga upp stämning genom att utförligt beskriva blandningen av frågor som både lätta och svåra, snabbsvar och flervalsalternativ. Han satt längst bak och väntade med första frågan tills han hade samtliga passagerares odelade uppmärksamhet. Phil Hellmuth kunde inte låta bli att himla med ögonen medan Esfandiari verkade ha fångats i entusiasmen och såg ut att spänt vänta på frågan. Annie tittade ut genom fönstret med avstängda öron, hon hade säkert hört frågorna tusen gånger redan.

(Ni som läsare får vara lite interaktiva här och svara i kommentarsfältet om ni är sugna på att tävla.) ”Bengan” började. ”Den här frågan är lätt” sade han.

– Ur vilken film är repliken ”Charlie don’t surf” hämtad? Bonuspoäng om man också kan namnet på skådespelaren som yttrade orden.

Den frågan klippte jag omedelbart. Kanske för att jag var den ende som var klockrent fokuserad på tävlingen.

Tävlingen fortsatte med en flervalsfråga:
– Vilket år hade filmen E.T premiär?
1. 1981
X. 1982
2. 1983

– Vem spelar Rosewood i Snuten i Hollywood-filmerna?

”Bengans” quiz innehöll givetvis många fler frågor och utan att skryta tog jag de flesta. Mest kanske för att jag var den enda som hade någorlunda intresse av att vara med. Phil Hellmuth klarade inte en enda.

Vi kom till slut fram till Carlos’n’Charlies efter vad jag misstänker var några omvägar. Utelivet var förvånansvärt bra på ön, även om bargatan påminde om vilken bargata som helst vid medelhavet. Intrycket förstärktes av att de evigt närvarande ungdomarna från Holland vid den här tiden på kvällen i än högre grad befolkade barerna.

Väl inne på stället ställde Devilfish sin vana trogen till med show direkt. Han fick snart hela dansgolvets uppmärksamhet och en ring bildades runt honom där han i mitten visade upp sina discoskills.

En bit in på kvällen var det återigen dags för frågesport, denna gång arrangerad av discjockeyn. Deltagarna var Holländska damer som stod i rad på scenen. Som skandinav kan man ju snappa lite holländska och förstå på ett ungefär vad en holländsk snubbe på en scen gastar om. Som amerikan fattar man inte ett smack. Devilfish trodde att det hela var en wet t-shirt contest och var snabbt uppe på scenen. Damerna såg lite skrämda ut och DJ’n kunde inte riktigt tackla situationen då Devilfish inte gav sig till känna som amerikan utan mest försökte dansa med tjejerna. Hans fan club från dansgolvet buade givetvis högljutt medan två vakter bar ner honom från scenen.

Devilfish fortsatte att partaja mer eller mindre på egen hand. Antonio Esfandiari satt i ett hörn och såg sur ut så jag satte mig och snackade med honom. Han var fortfarande purken eftersom han ansåg att det hade fuskats i vadet tidigare under kvällen. Han verkade dock gilla stället vi var på även om han suckade djupt åt Devilfish’s upptåg.

Det började bli sent och jag var jetlaggad. Nästa dag skulle jag än en gång ta mig över atlanten via Miami. Mitt pass hade dessutom gått sönder – det var ett sådant där äldre svenskt pass där bildsidan alltid föll ur. Skulle bli intressant att passera USA med ett pass jag nödtorftigt tejpat ihop i den fuktiga luften.

Jag lyckades passera alla passkontroller innan det 24 timmar senare tog tvärstopp i London. Där ville de inte släppa in mig men med lite lirkande lyckades jag slutligen visa att sidan i passet inte var av helt och med löften om att ta mig till ambassaden omedelbums påföljande morgon fick jag till slut komma hem.

jens.jadback@nordicbet.com

Joseé ”Girah” Macedo, eller ”The Portuguese Poker Prodigy” visade sig ju vara en falskspelare av allra värsta sorten. Att också Haseeb “Internetpokers” Qureshi och Dan “jungleman12” Cates hade en mycket nära anknytning till Macedo gjorde hela historien extra delikat.

Inledningvis verkade superstjärnan Cates, den överlägset största vinnaren på onlinepoker under 2010 med $5.503.296, inte ha någon inblandning av betydelse men nu erkänner han plötsligt att han spelade på Macedos Account och att Qureshi ljugit och tagit på sig detta för att skydda Cates.

Vi har alltså inte sett slutet på denna affären utan mycket tyder på att den kan växa till en av de större skandalerna inom internetpokern.

Sammanfattningsvis är detta vad som hänt hittills:

· Onlineraketen José ”Girah” Macedo, nytt Durrr,Isildur–underbarn klättrade redan vid 17 års ålder på nolltid från mikronivåer till näsblodsnivå. Han publicerade ett inlägg i 2+2 som fick enorm uppmärksamhet. http://girahpoker.blogspot.com/2011/03/i-am-jose-girah-macedo-so-called.html

· Macedo rekommenderade andra spelare som han coachade att spela mot en rik aggrofish, ”sauron1989” medan han studerade dem online live. Macedo informerade sedan live sin medhjälpare ”sauron1989” om vilka händer han fick varpå han naturligtvis plockade dem på avsevärda belopp.

· Macedo blev avslöjad och gjorde en jättepudel UTG http://forumserver.twoplustwo.com/showpost.php?p=28021142&postcount=2

· Senare visade det sig att Macedo hela tiden varit coachad och även stakad av Haseeb “Internetpokers” Querashi och Dan “jungleman12” Cates. Ett exempel på hur nära de stod varandra var att Querashi och Cates nyligen bestämde sig för att flytta ihop i gemensam bostad i Portugal. Querashi har också meddelat att det var han som spökskrev Macedos numera klassiska inlägg.

· Qureshi har också erkänt inblandningen i chipdumpning till Macedo och mulitiaccounting. Qureshi har i sin senaste blogg meddelat att han plötsligt slutar med poker. http://www.cardrunners.com/blog/internetpokers

· Cates blev intervjuad av subject:poker.com och förnekade först bestämt att han spelat på Macedos account men senare samma dag kontaktade hans PR-agent för att boka en ny intervju. I denna uppföljningsintervju erkände Cates att han ljugit och att han faktiskt spelat på Macedos account, ”samchauhan”. Det var från detta konto det chipdumpades $100.000:- vilket gav Macedo segern I ”Lock poker Challenge” för ett par månader sedan. http://www.poker.org/news/cates-i-played-from-macedos-account-13752/

Allt tyder på att det kommer att trilla ut fler skelett ur garderoberna i denna sorgliga historia. Läser man olika forum om detta märks tydligt att den förstärker bilden av hur oseriösa pokerspelare är och i vilket ruttet träsk de gyttjebrottas. Efter Black Friday och Full Tilt’s problem är inte detta riktigt vad pokerbranschen behöver.

Frågan är vad vi pokerspelare kan lära oss av detta?

Hur mycket fusk förekommer egentligen idag och på vilka sajter?

Hur skydda sin dator från trojaner e t c?

Vad tänka på själv för att inte bli lurad?

Ännu en reseberättelse från boomens relativt tidiga dagar. Jag hade blivit inbjuden att bevaka finalbordet på Aruba Poker Classics, oklart om det fortfarande var en del av WPT vid det här tillfället. Jag ångrar det lite nu men då var det en självklarhet att flyga runt halva jorden för två nätter på en ö utanför Venezuelas kust. Jag bodde redan i London vilket ju sparade mig minst en mellanlandning vilket kanske spelade in i beslutet. Jag har i alla fall inte varit så vansinnigt jetlaggad vare sig förr eller senare i livet.

Jag tyckte inte att det var så kul att ta av mig skorna i säkerhetskontrollen på Heathrow eftersom det var ett par riktigt gamla och slitna mockaskor jag bar. Mönstret undertill var helt bortslitet, iläggssulan i högerskon såg ut som en gammal disktrasa och endast hälften av den fanns kvar efter grava förslitningar. Det var helt enkelt ett par jävligt vidriga tygbitar jag hade fötterna i. Inte mycket att göra åt vid säkerhetskontroll 2 vid gaten. Av med skorna som säkerhetssnubben knappt ville ta i. Vid det här laget tycker jag att det är skitkul att kunna jävlas lite med dem med ett par stinkande roadkills till skor. Som vanligt sätter de en liten tygbit på en pinne som de drar i och över skorna och sedan stoppar in i en maskin som känner av spår av sprängämnen. Ungefär här går allting snett och jag sätter mitt morgontrötta flin i halsen. Maskinen börjar pipa högljutt och en lång pappersremsa printas ut. Jag blir lite orolig… Kan jag ha trampat i någon sprängämnesrest? Jag bodde ju ändå i London och där kryllar det av Mujahedin och förbannade IRA-anhängare.
De gör om testet med rynkade näsor. Återigen piper maskinen högt och de flesta i gaten ser nu ut som rådjur fångade i strålkastarljuset. De står helt stilla, ögonen uppspärrade och ett par av dem ser ut att darra lite lätt. Ett tredje test görs och ännu en gång piper det och nu har maskinen printat ut en hel del papper. ”Helvete” tänker jag. ”Nu blir jag gripen och det spelar fan ingen roll vad jag säger om deras manick påstår att jag är en skobombare….”
Alla i gaten ser om möjligt ännu mer förskräckta ut men jag försöker hålla god min. Dock märker jag att jag är högröd i ansiktet. Illa. Dessa människor skall jag sitta på ett flyg med i 6-7 timmar och de tror att jag är Muhammed Attas okände bästis från flygskolan.

Vid fjärde försöket släpper maskinen igenom den skumma kemiska blandning som utgör innanmätet av mina skor. Jag sätter mig i en hörna och kollar på BBC News tills jag bordar planet… Jag tittar inte på någon men känner hur blickarna från medpassagerarna bränner i min nacke.

Efter en lång flygtur över atlanten via Miami och ner mot ekvatorn landar jag till slut på ön. Den fuktiga och luften slår mig lika hårt som Las Vegas brännande ökensol. Kameralins, datorskärm, glasögon, ja allt immar igen på två sekunder. Tar man sig in i luftkonditionerade utrymmen blir resultatet att allting åter immar igen så fort man öppnar en dörr eller ett fönster.
Det första intrycket är som väntat långa vita sandstränder med palmer och azurblått vatten – som hämtat ur en resekatalog. Där någonstans tar dock det roliga slut. Ön i sig själv, dvs bakom stranden, är inte mycket att hänga i julgranen. Nu reste jag inte runt hela ön men det jag såg var sand och några skjul samt en klunga hus som bildade staden Oranjenstadt vars gator mestadels befolkades av berusade skollovsfirande ungdomar från Holland.

Eftersom min vistelse på ön bara skulle bli två dagar så struntade jag i att vila och kastade mig ner till poolen istället där jag träffade en skön snubbe och hans två ungar. Amerikaner är väldigt mycket mer otvungna än oss skandinaver och de pratar med vem som helst som råkar korsa deras väg. Just den här snubben råkade visa sig vara Annie Dukes pojkvän och kan väl enklast beskrivas som en hippieversion av… Bengan. För er som inte känner stockholmspokerprofilen Bengan så har han mörkt, lite krulligt hår och en imposant lekamen. Eller hade, Bengan har gått ner massor i vikt. Skitsamma, nu svävar jag iväg här.

Annie själv satt och spelade cashgame, något hennes snubbe verkade ge blanka tusan i när hon då och då tittade förbi för att rapportera statusen på hennes markerstapel. Han verkade överhuvudtaget vara ganska ointresserad av poker, det kändes mest som att han var där för att passa ungarna. Film var istället hans stora intresse och på kvällen hade han planerat in en stor filmquiz som han nu satt och filade på.
Att ligga i en solstol i fuktig hetta gör en dock ganska trött och den långa resan gjorde sitt till och jag valde därför att gå och lägga mig.

När jag vaknade var det redan kväll. En stor grillfest hade arrangerats vid poolområdet och allting var så karibiskt som det kan vara. Skaldjur serverades i drivor till tonerna av oljefatstrummor medan Phil Hellmuth gick runt och såg butter ut. En del svenskar var också på plats, bland andra Johan Storåkers som just då hade skrivit nytt sponsringskontrakt. Tror till och med att det finns en intervju med honom därifrån i någon gammal First Poker. Struntsamma, lätt att man svävar iväg när man försöker minnas.

Allteftersom kvällen gick blev stämningen allt livligare. Folk drack och var glada men visst sneglade en och annan utslagen spelare avundsjukt mot det maffiga finalbordet som var uppbyggt på stranden, komplett med strålkastarrigg och allt.
Plötsligt blir det ett jäkla oväsen i ena änden av poolområdet. Folk springer dit och så även jag med kameran i högsta hugg. I vad som ser ut att vara en vild brottningsmatch finner jag Dave ”Devilfish” Ulliott och Antonio Esfandiari. Det hela är mycket dramatiskt och matchen ser jämn ut. Till slut dyker det upp två okända herrar som genast hjälper Devilfish. Med tre man mot sig har den yngre Esfandiari ingen chans, han kastas hjälplös ned i poolen.

Efter ett ofrivilligt dopp i poolen…

Åskådarna är tysta. Vad hände just? Esfandiari kommer upp ur vattnet och skäller på Devilfish från poolkanten. ”Fusk!” tyckte han. Det går snart upp för oss att det hela gällde ett vad på tusen dollar om vem som kunde få i den andre i poolen. Devilfish hävdar att de inte fastställt att det var man mot man som gällde. Esfandiari fortsätter att spotta och fräsa.
Någon knackar mig på axeln. Det är killen med movie quizzet som jag träffade vid poolen tidigare på dagen. Det är tydligen dags.

Forts följer.

jens.jadback@nordicbet.com

Jag blir stolt när jag läser era analyser. Det är inte en tillfällighet att nordbor är fruktade spelare världen över och jag må säga att ni läser situationen ypperligt trots den smala information ni haft till godo. Hatten av för er alla, innerligt!

Väl på river satte jag honom spontant på ett pocketpar under nio alternativt A-K eller A-Q. Eftersom jag ville få värde i min hand baserat på min read så kändes det bäst, och mest power-poker, att faktiskt värdesatsa river eftersom jag ansåg mig kunna få syn av ovanstående händer. Att checka och få check bakom (för tredje gatan i rad) skulle kännas lamt. För övrigt var min riversatsning också en stoppsatsning för att testa var han verkligen stod. Skulle han höja, vilket han ju gjorde, skulle jag tolka det som att han var väldigt stark redan på floppen och att han faktiskt inte brydde sig om vilka kort som skulle komma på turn eller river. När jag satsade på river och besvarades med en höjning blev jag lite äcklad, för just i den sekunden ångrade jag att jag inte checksynade. Men, jag gick på min read och därmed kändes värdesatsningen rättfärdigad i stridens hetta. Hade jag checkat och han hade checkat bakom hade jag känt mig som världens checkfisk.

I era analyser uppskattar ni de olika scenariona om möjliga händer varpå ni korrekt kommer fram till att en gråtsyn är korrekt ur ett oddsperspektiv. Min tanke sträckte sig inte så långt under turneringen då jag av erfarenhet kände att man aldrig vinner sådana suck-in-lägen. Man kastar bra pengar efter dåliga. Jag känner mig själv väl nog för att veta att en desposyn skulle lämna mig bra blåslagen. Vid fold skulle jag ändå ha en spelbar stack och tilten skulle hållas i schack. En slasksyn som skulle förlora skulle reta mitt dåliga omdöme betydligt mer.

Jag gav upp handen efter mycket kvid. Och det ska ni veta att det verkligen inte var ett enkelt vik. I cash game vore det betydligt enklare, men i en stor turnering när man redan gått vidare till dag 3 är synen inte lika skojig.

När dagen var över frågade jag honom vad han hade, och som många av er så precist redan räknat ut hade han A-J. Han spelade handen mycket bra och intressant och det är händer som denna som höjer min egna spelnivå när jag fått distans till den och hjälp av er kära läsares snillrika analyser.

/DÖDARN

Nedan följer en hand som orsakade mig mycket huvudbry. Hjälp mig att analysera läget, hur handen borde ha spelats och försök att lista ut vad han hade. Alla analyser och tankar välkomnas.

Bakgrundsinformation:

Följande spelare satt direkt till mitt vänster och hade redan vid tre fyra tillfällen trebetat mig före floppen (vi hade vid handens utspelande spelat i ca tre timmar).

Blindarna är 1,000-2,000, 300 i ante. Det ligger 5,700 i potten före spel.

Jag börjar handen med 130,000. Motspelaren har cirka 200,000 och har mig därmed täckt.

Preflop

Med Jh-10h höjer jag till 4,800. Liksom förra gången jag gjorde det trebetar fjanten efter mig igen. Han tycks ha en bra timing med starthänder mot mig, men utnyttjar säkerligen sin position mycket med. Han säger 17,800. Samtliga gånger förut har jag vikt mot honom, så jag antar att han trebetar lätt mot mig då han vet att jag viker ofta mot mothugg pre. Med en stark suited connector bestämmer jag mig för att åtminstone se en flopp, trots min dåliga position. Fördelen med spekulativa händer är att de, enligt min mening, spelar bättre ur position (eller snarare mindre dåligt) än pocketpar och höga kort. Jag synar. Att slå om igen tycker jag inte om. Fembetar jag tillbaka har jag kastat en stor del av min stack i sjön.

Flopp

Floppen kommer J-9-9 med två spader. En okej flopp under omständigheterna. Jag checkar och han checkar bakom. Att han checkar bakom konfunderar mig. Om han har en stark hand borde han satsa för att inte ge gratiskort. A-A, K-K och Q-Q borde följas av en automatisk kontsatsning. Med A-K eller A-Q borde han också skjuta en kula, eftersom sannolikheten finns att jag är svag. Att checka bakom direkt med J-J eller en nia är tomtigt och endats en amatör skulle spela så. Han är en vass spelare.

Turn

Turn kommer 9. Jag checkar igen och ser ingen anledning att satsa. Har han mig slagen kommer han att satsa, har han 10-10, 8-8 eller 7-7 är chansen stor att han värdesatsar. Att satsa och bli höjd på turn vore att kasta bra pengar efter dåliga. Han checkar bakom. Sådär ja, nu måste jag vara stark. Han trebetar pre i position och checkar sedan både flopp och turn. 

River

River kommer en obetydlig 8. Jag värdesatsar 20,000. Han steker en stund och höjer sen till 50,000! Jag har 90,000 kvar. Vid syn och torsk har jag 40,000 kvar – det vill säga deep in the shit. Det ligger 111,000 i potten och det kostar mig 30,000 för syn. Vad har han och vad ska jag göra? Ha även turneringsstrategiska faktorer inkluderade i beslutet, såsom respektive stackar jag kommer att ha om jag synar och vinner alternativt förlorar (alternativt splittar). Hjälp mig!

/DÖDARN

Det finns inget folk som är så kändiskåta som vi svenskar. Vissa av oss blir ynkliga och förnedrar sig till vad som helst för att få komma nära en person som har fått vara med i tv. Andra bröstar upp sig och vill hellre slå kändisen på käften i bästa jantelag-anda. Andra älskar att framhäva sina personliga möten med eliten, som om de lärt känna kändisen personligen, genom att sitta och fika vid bordet bredvid…

Jag får väl gå under den sistnämnda kategorin då. Genom åren har jag träffat en hel del mer kända personligheter vid pokerborden. De flesta har varit värdelösa. Här kommer en lista på vilka kändisar ni ska akta er för och vilka ni kan sno på stålar.

Måns Zelmerlöw: Kom in sent en lördagskväll på CC i Göteborg efter något rep han haft i stan. Måns var sugen på 20/20kr NL och satte sig på platsen bredvid mig. Till en början var han på ett strålande humör, pratglad och vänlig. Man vinner dock inga pengar på charm. Efter en halvtimma gjorde han sig skyldig till en helt absurd syn för hela sin stack och förlorade hela sitt inköp på ett par tusen.
– FAAAN! Skrek Måns och slog näven i bordet. Sen gick han. Tänka sig vad poker kan göra med trevligt folk…

Lasse Kronér: Även Lasse kom in sent en kväll till hemstadens CC. Med en andedräkt dränkt i whiskey ville han mäta sina kunskaper i pokerns ädla konst. Efter några minuters samtal fick han reda på att jag var Öisare.
– Nä, fy farao! Då tar vi hit Allbäck! hojtade Lasse och tog fram telefonen.
Han var mycket irriterad över att familjefadern Allbäck inte svarade klockan 04.00….
Spelet flöt dock på bra, Lasse spelade trots det kraftiga alkoholintaget en rätt stabil och tight poker. Gick nog plus minus noll ungefär.

Stefan Odelberg: Mötte den välkända trollkarlen i en deepstackturre för några år sedan. Odelberg hade precis lärt sig en ny takitk: att gå all in i varje hand. Efter någon halvtimma åkte han ut. Men visst, jag kan förstå honom. Odelberg hade 50 procents chans att dubbla sin stack på 400bb. Antingen dubblade han, eller också inte.

Dregen: Min 24h-kollega är en fröjd att ha vid pokerbordet. Minnesvärda citat haglar ur hans piercade käft.
– Nu spelar jag inte bara ABC-poker längre. Nu lirar jag DEF också…
När anten satte in i en turre blev Dregen konfunderad. Han visste inte vad det var.
– Jag har aldrig fått vara med så länge i en turnering…
I nyktert tillstånd är Dregen rätt stabil vid bordet. Med tio Fernet innanför västen spelar han favorithanden 98o som om det vore AA.

Anders S Nilsson: Spelade en hel del med tv-profilen under EMOP Sunny Beach nyligen. Som pokerspelare är han en dr Jekyll och mr Hyde. Ena stunden stabil och välbalanserad. Andra rena rama vilda västern-galningen. Det gäller bara att lista ut vilket humör han är på….

Tomas Brolin: Mötte honom i SM på Tallinn för några år sedan. Brolin åkte nog ut först i hela turren. Han verkade tycka det var mer intressant att få ihop ett vettigt system till V75. En känd pokerprofil beskrev Brolins pokerkunskaper som ”Han är lika bra som en apa, eller nej, han är faktiskt sämre än en apa.”

Karl Svensson: IFK Götebogrs backklippa är den absolut bästa ”kändis” som jag spelat mot. Är stabil på CC:s 20/20-bord. Jag har aldrig sett honom backa. Dessutom har han bluffat bort mig någon gång för mycket, vilket fortfarande gör lite ont..

Vilka kändisar har du spelat mot? Vilka var bäst? Och framför allt, vilka var sämst?

Det var några år sedan pastor Åke Green höll sin mest kända predikan. Där gick han till hårt angrepp mot de homosexuella.

– Sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen, sa han bland annat.

Jag hoppas Åke är nöjd över att bli ihågkommen som en människa byggd på hat och fördomar.

Det gäller att ständigt stå upp för utsatta grupper. För när som helst kan det vara precis din grupp som är den utsatta. Pokerspelare är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen. Det kan lika gärna låta så. Och det gör det också. Ofta.

Många tycker illa om vårt sätt att leva våra liv. Vi sitter uppe som vampyrer om nätterna. Vi betalar ingen skatt. Vi har pengar, åtminstonde tror folk att vi har det. Eller så vill vi att folk ska tro att vi har det. Pengarna går till bilar, sprit och stora tv-apparater. Vi gnager på samhället utan att ge något tillbaka. Eller?

Vår skatt betalas i rake. En skatt staten inte får ta del av, om man inte spelar på SvS. 

I dag har vi pokerspelare chansen att visa att vi också är goda människor. Att vi inte är några blodtörstiga True Blood-galningar som endast livnär sig på andra. Mellan klockan 14.00-15.00 vore det godhjärtat att skänka en timlön till de svältande som bor på Afrikas horn. Där pågår nu den största hungerkatastrofen på decennier. Gå in här NU. Och om ni skulle gå minus under den här timman. Skänk då lika mycket som ni har förlorat.

Själv blir jag irriterad och kinkig när jag är hungrig. Ibland får det mig att spela dåligt. I värsta fall måste jag gå i väg 300 meter till Ica och handla. Hungern i Afrika är för oss något som inte går att förstå. Det är omöjligt att förstå.

Det är viktigt att ständigt stå upp för de utsatta. Vi pokerspelare har inget gemensamt med Åke Green.

Tänk vilken lycka att få skänka sin ”skatt” precis vart man vill. Denna månad betalar jag min till barnen på Afrikas horn.

I helgen var jag över till Gotland med några VIP-spelare för att sola, bada, festa och spela poker. Jag har faktiskt av någon outgrundlig anledning varit ganska mycket på Gotland i jobbet. Det verkar som att det alltid händer något där som är jobbrelaterat. Men det har jag verkligen ingenting emot, Gotland är så otroligt unikt och är väl värt minst ett besök om året.

På fredagen inledde vi med att spela ett sidoevent till ”Gotland Closed” som är en större tävling som skulle gå av stapeln på lördagen. Vi var sju stycken från NordicBet och alla utom två trillade ur turneringen tämligen omgående. Det blev cashgame för min del istället och jag kände igen de flesta spelarna runt bordet, dels från mitt bord i turneringen men också från föregående år. Duktiga spelare men som tyvärr (för dem) var på ett väldigt slaskigt humör. Det är lätt att ryckas med i slaskandet men om man bara hejdar sig och orkar vara lite tightare så finns det pengar att tjäna. Jag och vapendragaren Björn kom därifrån med drygt 5000 kr vilket känns som ett helt ok resultat.
Istället satte jag mig som dealer på finalbordet för att snabba upp spelet lite. De segaste bubblorna spelas alltid på Gotland har jag märkt och de i särklass tightaste spelarna hittar du på Visbyklubben. Det var som en lowlimit ”double or nothing”, folk satt och foldade med 2 bb. Men till slut sprack bubblan och det gjordes en deal med fyra kvar.

Påföljande dag var det dags för den stora turneringen. Alla sju i gänget var väldigt sugna men inköpet kändes aningen för högt trots att det gått bra för flera av oss under gårdagen. Vi velade länge om vi skulle köpa in eller ej, Vi tog oss en funderare medan vi körde ett parti minigolf med låga insatser. Korven vi grillade åts under tystnad medan vi funderade på för- och nackdelar med att köpa in. Spelarkollektivet på guteklubben är lite märkligt då det är ungefär hälften fisk och hälften proffs. De som är dåliga är riktigt kassa medan de som är bra är riktigt duktiga. Det var värt att fundera över helt enkelt.

Till slut bestämde vi oss för att lira lite Omaha i stugan istället och så blev det. Framåt kvällen passade vi på att ha en ordentlig grillfest i det fina vädret innan det var dags för utgång. En mycket trevlig vistelse på Gotland avslutades på ett perfekt sätt. Dessvärre är det inte gott om taxibilar på ön så efter en timmes väntan på stora torget lyckades vi till slut övertala en ortsbo att köra oss hem till Snäck för en rätt bra slant, men det var det värt. Tror jag.

Skön kontrast från Vegas…

Under vårt spel i stugan hittade vi på ett nytt spel – Gutepoker. Det känns dock som att någon måste ha kommit på spelet tidigare men jag drar reglerna här ändå då det är ett enkelt och helt turbaserat vadslagningsspel. Perfekt för förfesten med andra ord. Det hela börjar med att alla spelare drar varsitt kort. Varje spelare måste sedan lägga kortets värde gånger insatsen i potten.
Vi körde med femkronorsinsats så om man exempelvis drog en åtta var man tvungen att lägga in 40 kr i potten. En sexa blir 30 kr, ett ess blir fem kr osv. När alla har lagt sitt belopp i potten drar man i tur och ordning kort, den som drar ett kort som matchar det man själv sitter på vinner potten. Har du en åtta och drar en åtta så scoopar du alltså hem potten. Kanske inte roligare men framförallt enklare än att involvera penisringar i bettingen. Och även om det känns konstigt så tror jag nog att Gutepoker är mer spännande också.

Lycka till!

jens.jadback@nordicbet.com

Reglerna var enkla. Han skulle spela hela Omhahaturneringen i Dublin med en batteridriven penisring runt roten. Han var även tvungen att hänga med i minst 20 minuter, det vill säga folda sig igenom den första nivån. Priset för sin prestation: inköpet till turren. Resultatet? Några pengar vet jag inte, men kanske en gratis erektion. Penisringen fick han behålla…

Varför inträffar alla de här sjuka vaden bara när pokerspelare träffas? Vad beror det på? Är vi generellt ett ungt släkte som inte är rikigt torra bakom öronen? Är pokerspelare i grunden risktagare som älskar att spetsa till sin vardag med galna vadslagningar? Eller är vi bara som folk är mest, tillspetsade vad inträffar bland alla yrkeskategorier? Jag vet inte. Något lurt är det.

Men alla vadslagningar är inte snuskiga. En del är rätt söta. Pokerliraren Nisse har ”i alla år” varit långhårig och mustaschprydd. En kompis erbjöd sig att gå i kyrkan varje söndag under ett helt år om han rakade muschen och klippte sig. Vadet ligger fortfarande under förhandling…

Själv ingick jag inga konstigheter överhuvudtaget i Dublin, vad jag kommer ihåg. Men lika kul hade jag för det. Trots min sorti ur main gick resan med helt ok plus ändå genom en delad förstaplats i ett 2-dagars 450 euro sidoevent och en femteplats i ett annat. Skramlade i alla fall ihop tillräckligt med stålar för att kunna spela WSOP Main Event nästa år. Äntligen ska jag få kalla mig pokerproffs. Halleluja!

Men jag satsar en lätt begagnad penisring på att jag aldrig kommer att bli lika mycket pokerproffs som Sofia Lövgren för det…