Vår gode man (nej jag tror inte han är någons gode man, han är bara en god man) Oskar Silow skrev nyligen ett litet instick om perverterade vad bland pokerspelare. Han hänvisar bland annat till att Nebuchad en gång i tiden betalat en kompis för att dricka ett glas av sin egen urin, och jag själv fått min vän Långben att slicka en pissränna under en långtråkig hockeymatch. Sen ställer han en fråga som han själv svarar på med ytterligare frågor. 

”Frågan är, varför vill man göra så mot sina kompisar? Är det roligt att förnedra dem eller är det bara kul att visa att man har mer pengar och kan köpa dom?”

Så, jag erkänner. Det är roligt att förnedra sina vänner. Jag älskar att visa att jag har mycket mer pengar än dem. Ibland tar jag en tusenlapp (500-hundringar har inte alls samma glöd) och tänder en riktigt exklusiv kubansk cigarr med. Sen slänger jag ciggaren utan att ta mer än ett enda bloss. När jag och mina polare är på restaurang roar jag mig ofta med att beställa in allt på menyn när mina vänner bara har råd med en hamburgertallrick. Efter en liten smakbit av varje rätt ber jag servitören skrapa ihop allt i en doggiebag, som jag sedan ger till syrrans hund. Fattar ni? Hunden får finare mat än polarna. Jag kan skratta länge och väl åt det tilltaget. Allt gör jag givetvis för att statuera exempel på min förmögenhet…

Nä, jag skoja bara. Jag ironiserade. Bara för att man ibland får lust att spetsa till vardagen med ett par vad, så betyder inte det att man är ett svin så klart. Mitt svar på Oskars fråga är helt enkelt: jag tycker det är förbaskat kul att slå vad. Jag har gjort det sen barnsben och kommer fortsätta med det tills jag drar gräsmatten över huvudet. 

Slår man vad med en polare som man vet har det gott ställt och inte på något sätt tvingas dricka ett glas urin för sin överlevnad, så ser jag inga moraliska fel i det. Jag har själv ställt upp på många konstiga vad i mina dagar, men knappast för pengarnas skull. Alla pokerspelare vet att det handlar om kicken, den där känslan som får blodet att rusa lite extra. Det är därför man slår vad. Sen kan man ju undra hur man får en kick av att slicka en pissränna? Och ja. Fråga inte mig, fråga Långben. När jag tänker efter borde nog pengarna ha varit en bidragande faktor där ändå, annars är du sjuk Långben! Men jag antar att vi får en kick av olika saker i livet. Som att slutföra ett uppdrag ingen trodde var möjligt. 

Jag skulle däremot aldrig få för mig att åka till Haiti och be någon slicka en pissränna där, det är en helt annan femma. Eller göra som William Thorson och be en servitör dricka konstiga drinkar för 100 dollar. Där går gränsen för mig. Var går er gräns? När är det inte längre ok att erbjuda folk pengar för konstiga saker? 

Just nu är jag för övrigt inne på viktvad. Min pokerpolare Andy ska gå ner 17 kilo till i sommar, farsgubben har nu två veckor på sig att gå ner fem pannor. Det tycker jag själv är rätt snälla vad, jag ser det som en slags uppmuntrande gest från min sida. Kanske kan jag få lite bukt med deras kalaskulor och på så sätt få dem att leva några år längre. En win-win alltså. 

Är det någon som vill slå vad om något förresten? Jag är på. 

Inom bridgen räknas man som junior tills det år man fyller 25. Jag spelade extremt mycket bridge från det jag var 13 tills 25-årsdagen. Jag var något år äldre än mina lagkamrater, och vi var duktiga på den tiden. Jag räckte inte hela vägen till juniorlandslaget, men vi var de spelarna strax under som Martin de Knijff var tvugna att lura upp på läktaren, för att få sitt klippkort till landslaget. Martin var på den tiden Sveriges yngsta stormästare (tror han fortfarande har rekordet) så det var ingen lätt nöt för oss att rå på.

När jag blev senior så tappade jag mer eller mindre intresset för bridgen, samtidigt som KTH tog en hel del av mitt liv… och så pokern såklart. Jag var helt enkelt tvungen att lägga bridgevantarna på hyllan. Men i går så tog jag och gjorde en comeback. På femton år har jag inte spelat en enda bridgetävling, enbart lite ”cashgame” med vänner (kanske 50 givar om året). Jag var med andra ord rejält ringrostig!

Mitt inhopp var i en match i division fyra. Det betyder ganska låg standard, och trots att jag bjöd fel på en storslamsbricka så lyckades vi vinna med 18-12. Det hjälper att motståndarna bjuder lillslam i sang med tre nakna ess borta…

Storslamsbrickan var redan bricka tre vi spelade. Det här blir ren grekiska för er som inte kan bridge sedan tidigare, så hoppa i så fall över detta stycke: Partnern öppnade med en naturlig klöver, jag hade J3, AK9875, A, AKJT vilket är en riktig pråm och bjöd en hjärter. En spader från partnern, och eftersom vårt system har diskuterats vara ”naturligt med 14-16 sang och svaga tvåöppningar, 1430 Blackwood och 10-12 utspel” och absolut inget mer på deklarationen så tar jag till det enda knep jag har i verktygslådan: 4 NT som frågar efter ess. Partnern svarar fem spader (två ess och trumfdamen, dvs AKQ i spader). Nu vet jag att sju klöver är mer eller mindre uppkast, men jag har ju inte väntat 15 år på att bjuda en storslam med partnern som spelförare… Jag tömmer budlådan med 7 NT, och 12 sterila stick i stället för 14-15 stick i 7 klöver. Mycket själviskt och dåligt av mig. Men roligt, motståndarna kom nästan i saknöd…

Jag har också gjort en comeback från Ladbrokeskryssningen. Tre små ord: Bästa Semestern Någonsin! Fartyget vi åkte med var som jag tidigare skrivit Oasis of the Seas, världens största kryssningsfartyg. Den här videon kanske kan ge er ett litet smakprov varför jag tyckte det.

Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk innan resan, trodde att det bara var för ”gamla blåhåriga tanter” men ack så fel jag hade. Själva kryssningen var verkligen underbar, att sedan inramningen med tre pokertävlingar var så lyckad gjorde ju inte saken sämre. Från minus fem grader i Sverige till 15-20 plus i Miami, Haiti och Mexico var ju inte heller det fel. Om Ladbrokes arrangerar någon liknande kryssning i framtiden är ni helt enklet dumma i huvudet om ni inte försöker kvala, det tänker i alla fall jag göra.

Jag stirrar rakt in i den vita väggen bakom datorn. Försöker fixera blicken på en speciell punkt i minst tio sekunder. Sen tänker jag på vinter. Och hemlösa. Till sist, ett djupt andetag.

Det brukar funka helt ok. Den förlorade potten är till stor del borttrollad ur mitt medvetande. Att ta sig vidare från förluster är en av de viktigaste egenskaperna som finns hos en pokerspelare. Men när det känns som om man lever i en enda lång downswing är det svårt att rymma från den där känslan av att vara misslyckad, att långsamt falla mot marken. Och landa fattig.

De senaste veckorna har mest handlat om att hålla nere förlustsiffrorna. Hur många dagslöner ska brinna idag? Och hur ska de brinna? Jag har varit i den här situationen tidigare, och vet att det vänder. Men när man väl är i skiten känns det inte så. Det liknar kärlek. Olycklig kärlek.

Men så för några dagar sedan startade jag ett nytt konto hos ett nytt pokerbolag. Till en början ville jag bara bekanta mig med den nya klienten och smällde upp ett par bord. Då var det som om allt vände, som om pärleporten öppnade sig. Plötsligt gick allt min väg. Motspelarna bokstavligen kastade pengar på mig. Inköpen rullade in snabbare än Byling hinner viska tre ”Ave Allbäck”. Jag ville prisske Gud. Skänka pengar till välgörande ändamål. Mot de här spelarna skulle jag kunna livnära mig på endast någon timma spel om dagen. Omvälvande förändringar var i antågande. Det kändes som kärlek. Nykär kärlek.

Det var då jag upptäckte att jag hade spelat för ”playmoney”. Och det förklarade också varför motspelarna var såå dåliga. Ett närmare ”guldet blev till sand-ögonblick” har jag aldrig upplevt.

Så nu sitter jag här igen, och stirrar in i den vita väggen. Det är såna här dagar man är glad att det finns annat än poker. Som Norrländskor, film och smågodis. Om man ändå ska landa fattig, kan man ju njuta av fallet.

Aftonbladetbloggen var ett riktigt spännande projekt, och det kändes som en mycket intressant laguppställning att teama ihop med Dybban, Ola och Jens.Som en bussresa där man inte riktigt vad slutdestinationen skulle bli. Jag gillade dock ressällskapet, så det var väl bara att kliva på och kolla var färden bar.

Samtidigt som jag skrev på Aftonbladet försökte jag hålla min privata blogg valterego.se (Jag lovar, det är sista länken jag pådyvlar er ;-)) levande. Det har helt ärligt gått si så där, både med den och den här bloggen. Istället för att få inspiration och skrivglädje har jag haft två bloggar som jag haft dåligt samvete för, och lusten att berätta nåt har toksvikit. Det märks tydligt när man skriver för att man känner sig tvungen, och när man gör det för att man tycker att det är roligt. Därför har jag valt att trycka på stoppknappen och gå av vid nästa hållplats. Och där är vi nu.

När bussen puttrar vidare inbillar jag mig att jag ser Dybban, Jens och Ola sitta på bakersta raden i bussen och småkivas om vem som puttade först, vem fan som gett Svenska Spel en sittplats, och vem som egentligen fått sin plats betald av någon annan. Jag vet att jag gjort rätt som klivit av nu, men samtidigt känns det en smula vemodigt.

Vad jag också vet är att jag ska hem nu och reparera den eftersatta minibussen som blivit allt för lite använd.

Fick så sent som igår kväll reda på att jag var en av de utpekade ”kuppmakarna” som Aaron Axelsson namngav i sin blogg häromveckan. Enligt min källa påstods det att jag, Lina Olofsson, Ola Brandborn och William Thorsson skulle initiera kuppförsöket. Vad syftet eller målet med kuppen skulle vara, annat än att få bort sittande styrelse får man förmoda, har jag inte kunnat luska ut.

Edit: Fick dock nyss veta att det var Jens Thorsson och inte jag som var namngiven. Tur det.

Hela debaclet är faktiskt lite småroligt. För det första behöver man ingen sammansvärjning för att ”kuppa” bort Svepofs styrelse. Det räcker ju för tusan med att man går dit med en hamster i fickan så har man egen majoritet och kan göra gnagaren till ordförande.
För det andra så är ju de sammansvurna som grupp vansinnigt osannolik. Ola och Lina går ju way back och själv känner jag Lina halvt om halvt, men något större intresse i ankdammens internpolitik har hon då aldrig visat. Den helt osannolike Anckarström i denna kvartett är William Thorsson. Han och Lina är väl kompisar men Ola lär han ju sky som pesten eftersom vi ständigt försöker utmana det förtryck hans arbetsgivare står för.

Jag hade faktiskt tänkt att hjälpa Svepof lite på traven i vår. I samband med uppstarten av PokerAllsvenskan 2011 kommer NordicBet att hålla en konferens i Stockholm med ett tjugotal klubbvärdar från hela landet. Min plan var att lägga denna konferens samtidigt som Svepofs årsmöte i syfte att ge förbundet och en eventuellt ny styrelse ett lite större mandat än de ca 16 närmast sörjande som annars brukar dyka upp. Jag kontaktade dessutom Axelsson med denna information efter att han skrivit sitt blogginlägg, kanske stärkte det hans misstankar, vad vet jag?

Nu har dock luften gått ur mig. Jag kommer helt enkelt skita i att synka med Svepof och köra vårt race istället. Klubbarna behöver inget Svepof, vad de behöver är en intresseorganisation som värnar om klubbarna ”internt”. Skit i lobbandet, SM och allting annat. Ett nätverk av klubbvärdar som kan tipsa varandra om spelare som kanske inte borde spela av en eller annan anledning, dela kalendrar och allmänt utbyta erfarenheter helt ekelt.

Nu tycker jag visserligen att det behövs en lobbyorganisation eftersom statens hyckleri tar sig diktatoriska uttryck men man behöver inte dra in klubbarna i det. Svepof kan fortsätta med sin politiska agenda, det är ju deras ensak som enskild organisation, men hjälpen till klubbar har väl ändå varit knapphändig så länge någon kan minnas?

Nu blir det lite reklam så är du allergisk mot det kan du sluta läsa här. Om du driver en pokerklubb och vill att ni ska vara med i PokerAllsvenskan 2011 (och/eller på konferensen i Stockholm i mars) så är du välkommen att maila mig på jens.jadback@nordicbet.com

Martin de Knijff skriver en av sina sällsynta bloggar på PokerMagazine.se om mitt förra blogginlägg här på Aftonbladet. Man vet att man trampat på ett par ömma tår när Martin tar bladet från munnen, det sker ju så sällan annars. Texten kan ni läsa här… 

Eftersom Martin valde att inte kommentera i kommentarsfältet här på bloggen, utan på annat ställe, och inte heller hade vänligheten att länka hit i sin text, så anser jag mig inte tvungen att svara på alla frågor Martin ställer utan väljer att bara svara på en del. Det jag utelämnar får ni tolka som ni vill, kanske tycker jag att Martin har en poäng…

Martin skriver: Två bloggare jämförs sedan med Judas. Vem de förråt, eller mer konkret hur, framgår inte. 

Ola: Jag antar att Martin reagerar på mitt val av orden ”30 silverpenningar” som Judas skulle fått för att förråda Jesus. Liknelsen blir dock ännu mer träffande när man betänker att 30 silverpenningar var den dåtida kostnaden för en fullvuxen manlig slav. Martin är ursäktad för att han inte direkt förstår vilka personer som åsyftas, han är ju i Las Vegas och kanske inte har hängt med i debatten som följde efter att herrar Silow och Shah erkänt att de bloggat kring Monopol-SM mot betalning.

Martin skriver: Ett stort frågetecken kring Jan Helanders etik, moral och sanningshalt kan sedan sättas, efter citat ”det är inte roligt när vi numera tvingas lita på att Hellander ska vara ensamt sanningsvittne”. Jag kanske missförstod ordflödet? Vi får alltså nu lita på Jan Helander som ensamt sanningsvittne. Är det en bättre tolkning?

Ola:  Jag skriver att det ”inte är roligt när vi numera tvingas lita på att Helander ska vara ensamt sanningsvittne”.  Betoningen ska vara på ENSAMT. Det är inte Hattens blogg jag är orolig för. Som ryggamigalltid skriver i kommentarerna så har han gett SvS mycket skäll genom åren. Oron ligger i att övriga bloggare har visat sig kunna sälja texten i ett inlägg. Det är alltså ingen kritik mot Hatten, det är en kritik mot övriga. Läs om, läs rätt (även om jag kan hålla med om att det går att tolka på annat sätt, men den tolkningen ligger i läsarens mindset).

Martin skriver: William Thorson, Sebastian Blom och programledare Joakim Geigert sysslar däremot med acceptabel ”prostitution” enligt Brandborn. Citat ”Ska göra vad som är bäst för dom, de har inga skyldigheter mot andra än sig själva”. Jag kunde inte hålla med mindre. Som framgångsrika,  kända pokerspelare, tv-personligheter, medföljer ambassadörskap och ansvar.

Ola: Hoppla, jag som tyckte jag var snäll när jag skrev att de inte hade skyldigheter mot andra än sig själva. Martins ståndpunkt är riktigt förvånande. Martin, om du nu anser att William har ett större ansvar gentemot Pokersverige, hur kan du då inte protestera mot att han representerar den enda pokersajten i världen (vad jag vet) som skriver remissyttrande där IP-blockering av konkurrenter och blockerande av banktransaktioner är den enda vägen att gå. William har tidigare varit sponsrad av din egna sajt Martinspoker, av Betsson och av PokerStars. Nu är han ansikte utåt och talesman för en sajt som vill förbjuda de tidigare arbetsgivarna. Om det är som du säger Martin, att de har ett ansvar gentemot Pokersverige, så förstår jag inte hur det ansvaret går ihop med att vilja begränsa de svenska spelarnas möjligheter att spela på vilken sajt de behagar. Eller för den delen, som Aaron Axelsson beskriver så passande på sin hemsida, begränsa våra möjligheter att köpa glass utomlands – precis som norrmännen numera inte får köpa glass med sina bankkort i de flesta svenska kiosker!

Martin skriver: I övrigt är Svenska Pokerförbundet, såväl ordförande och vice ordförande, samt det man försökt åstadkomma, inget annat än en komplett fars i Brandborns ögon. 

Ola: Jag tycker nog att jag klagar på förbundet som sådant, inte på de personer som frivilligt och oavlönat arbetar i styrelsen. Jag var medvetet mycket noga med att inte nämna ordföranden vid namn – jag har den största respekt för Murat – för att verkligen peka på det i mina ögon olämpliga i att just pokerförbundet satt i tv-studion.
Jag kan dock egentligen hålla med om din kritik mot mig, jag skulle gett sjutton i att nämna förbundet i samband med web-tv i och med att Turken nog sitter där i egenskap av chefredaktör för Pokermagazine och inte i egenskap av förbundsordförande. Men sådana sammanblandningar sker dock tyvärr när vederbörande sitter på många stolar. Jag kan inte göra mer än att be om ursäkt och hoppas att Turken tar emot den. Men håll med om att det var en snygg övergång till mitt ”skitkastande” mot Axelsson. Under min semesterresa hade Axelsson tydligen ju bloggat om att jag drog i trådar för att kuppa bort den sittande styrelsen, vilket jag ville kommentera. Inget kan vara mer falskt. Jag har lekt med tanken att starta en kompletterande rörelse enbart för livespelare, men absolut inte kuppa bort nuvarande styrelsen i Svepof. En gång får räcka.

Martin skriver: I gammal god pokerskribent sed, är det en massa tyckande och raljerande utan konkreta exempel på vad som gjorts fel. Än värre är bristen på konstruktiv kritik och förslag på vad man borde ha gjort.

Ola: Jag har genom åren givit en Herrans massa förslag, jag har varit aktiv med motioner på årsmötet och jag var drivande när den sittande styrelsen valdes in. Jag har varit med hela tiden sedan förbundets födelse på Klubben för massa år sedan. Jag har jobbat oavlönat åt förbundet med att ta fram exempelvis reglerna för livespel och har hela tiden funnits tillgänglig som bollplank för de olika styrelserna genom åren. Att jag inte just i bloggen ger konkreta exempel på vad som gjorts fel eller nya förslag på vad man borde gjort beror helt enkelt på att jag som sagt gett upp.
Martin, om du bara tar och letar det allra minsta så kommer du hitta massor med förslag / konstruktiv kritik som jag gett genom åren. Se förra blogginlägget som mitt officiella yttrande, dvs att jag nu inte ens tänker försöka mer, och det är en ren reaktion på Axelssons uthängning av mig som ”kuppgeneral”.  

Jag har genom åren varit en av förbundets största förkämpar, har alltid skrivit att vi behöver ett förbund och liknande, och att SM ska tillhöra spelarna (genom förbundet) och inte staten. Men nu har jag gett upp den bagen, för att parafrasera en känd bloggare. Orsaken till detta stavas Axelsson.

(Edit: Jag kommer givetvis inte heller att försöka motarbeta förbundet. Svepof är numera en icke-fråga för mig, varken positivt eller negativt).

Expressen lägger ner sin pokeravdelning, den multnar bland sporten ett litet tag, och återuppstår på den tredje dagen i nya granna röda fjädrar likt Fågel Fenix (*). Svenska Spel har köpt hela pokersektionen i Excessen, stoppat in sina illiterata pokerkonsulter Thorson och Blom som bloggare, och Geigert som tv-ankare i en mycket välproducerad web-tv show. Av de redan existerande bloggarna har man ju visat tidigare att två går att köpa för 30 silverpenningar, och det är inte roligt när vi numera tvingas lita på att Hellander ska vara ensamt sanningsvittne.  

Det är inget fel att Svenska Spel köper hela pokeravdelningen i Expressen, bara att gratulera till ett kap. Lustigt bara att Bonnierblaskan springer statens ärenden, medans Socialdemokratiska Lillpravda springer kapitalets ärenden. Alla kan tydligen sälja sig till högstbjudande, bara priset är det rätta. Thorson, Blom och Geigert ska göra vad som är bäst för dom, de har inga skyldigheter mot andra än sig själva. Men någon som faktiskt har skyldigheter mot pokersverige är Svepof. Att förbundets ordförande hoppar in i tv-studion som första gäst i SvS web-tv program visar brist på omdöme. Sluta tro att ni kan ”påverka inifrån”!

Jag hörde att vice ordförande Axelsson oroat sig över att styrelsen i förbundet skulle bli bortkuppad vid nästa årsmöte. Lite lustigt att en inkuppad styrelse är rädd för att själva bli kuppade… ni behöver dock inte vara oroliga för någon kupp. Om ni faller så faller ni på alldeles egna grepp.

Tydligen skulle jag varit med på något hörn även kring dessa kupplaner har jag hört från tredjehandskällor. Jag hade hopp om den sittande styrelsen, när denna valdes in för några år sedan. Numera har jag inget hopp om förbundet alls, och bryr mig inte om det blir kuppat ens av några SvS-anhängare som vill skänka SM till SvS. Må så vara, låt det i så fall gå fort och dra inte ut på pinan.

Skulle förresten inte SvS rake gå direkt till statskassan och inte till att skicka pokerkonsulter och kamerateam till andra sidan jorden för att spela stora pokertävlingar? Det är många SvS-kramare som klagat på att andra sajter har pokerproffs i sitt stall, men var är alla dessa kramare nu?

Det här är mina principer, men gillar ni dem inte så har jag andra, som Groucho Marx sade…

(*) Välj själv analogi utefter personlig religiös åskådning.

För att kunna leva som turneringsspelare i poker så räcker det inte med att vinna. Man måste vinna mycket. Det är årets pokerspelare, enligt poker.se, Chris Björin ett levande bevis på.

Han har under sin karriär tjänat nästan fem miljoner dollar i turneringsvinster. Det är ju sant. Och det är ju inte sant.

Visst har han vunnit fem miljoner dollar. Men knappast tjänat så mycket. Det som förvånar mig när det talas om turneringsvinster är att det aldrig nämns några siffror på hur mycket man har lagt ut. Hur mycket plus eller minus man verkligen är. Hur många turneringar har Chris Björin spelat för att kunna casha alla hundratals gånger?

Nu syftar jag egentligen inte på Björin, vår bästa turneringsspelare genom tiderna, utan på helt andra spelare. Tänk att du har vunnit en turnering med ett inköp på 1000 dollar. Ditt pris blev 100 000 dollar. Dagen efter spelar du ett highroller-event för 250 000 dollar och bustar tidigt. Officiellt är du fortfarande 100 000 dollar plus.

Det är även konstigt hur mycket energi det läggs på diverse alltime-high-moneylists. Som sagt. Har man råd att spela higroller-events för mellan 100 000-200 000 dollar är det inte någon gå-på-vattnet-bedrift att till slut få ihop några miljoner i prispengar.

Å andra sidan är det kanske dina skills på poker som gör att du har råd att hosta upp de där slantarna. Och alla får ju vara med. Men ändå. Hur mycket man har spelat in på poker är för mig inte så intressant. Det intressanta borde vara hur mycket man faktiskt har tjänat. Men det får vi aldrig veta. För ingen vill väl att det plötsligt visar sig att några av de största pokerstjärnorna har gått minus de senaste åren?

Edit: Hade Chris Björin varit musiker hade han nog varit sångaren i Lasse Stefanz, Olle Jönsson. Eller läs och tyck till själva. 

Jag tänkte tipsa om nya pokerfilmen, ”Deal”, med en av de tightaste mustacherna jag vet, Burt Reynolds, i en av huvudrollerna. Tipset innebär dock inte att ni ska se den, tvärtom, repa skiten, se nya Åsa-Nisse, stoppa en isbit i byxan, gör vad som helst. Men se inte ”Deal”. Så sparar ni 86 minuter av era dyrbara liv.

Jag vet inte varför jag alltid får för mig att hyra pokerfilmer när jag ser dem på hyllan i videobutiken? Kanske bor det en liten fakir inom mig? För pokerfilmer är oftast en enda lång självplåga. ”Deal” bekräftar det.

Filmen handlar om en gammal storspelare, Burt Reynolds, som lär upp en nykomling, Bret Harrison. För att spetsa till det lite stoppar man in Shannon Elizabeth och en massa pokerkändisar. Det hjälper inte. Allt är lamt, pokerscenerna är krystade och det osannolika manuset skulle jag ha kunnat skriva under en frukostrast. Slutet får mitt illamående att nästan brista ut i en spya. Det är snällt sagt ett plagiat. Lite elakare förklarat, ren skit.

Nu vet jag att ni blir intresserade av att se om den här filmen verkligen är så dålig som jag vill få den att låta. Det är möjligt att jag överdrev en smula. Den handlar ju ändå om poker. Och den lilla fakiren i mig kommer säkerligen få mig att hyra även nästa pokerfilm som kommer upp i hyllan.

Men tänk efter ännu en gång innan ni sätter på den här rullen. På 86 minuter kan man göra väldigt mycket vettigt. Det är tid ni aldrig kommer att få tillbaka. Hur tight mustasch Burt än har.

”And I can’t wait to get on the road again.
On the road again – Like a band of gypsies we go down the highway
We’re the best of friends, insisting that the world keep turning our way”

(Willie Nelson – On The Road Again)

Pokervärlden kretsar inte kring Viktor Blom eller ens nosebleedspelarna på Internet. Ibland kan man frestas att tro att det ligger något i ordspråket ”När miljardsvensken rör sig står blixten stilla”. Så är det givetvis inte. Det händer massor i pokervärlden just nu även där Viktor Blom inte är närvarande. Bland annat har en av världens dyraste pokerturneringar just inletts under Aussie Millions i Australien. Super Highrollern har ett inköp på $250 000 och lockade tjugo spelare som tyckte att det var rimligt att lägga ett mindre radhus i en Västeråsförort på att spela kort.

Vad som är mer intressant i mina ögon är den Omahaturnering som samtidigt pågår på samma kasino. Med fyra spelare kvar i turneringen sitter svenske William Thorson på hälften av markerna i spel, och springer som en gasell. Wille må vara en av våra mest framgångsrika turneringsspelare när det kommer till Texas Hold’em med ett snyggt facit, men i mina ögon är hans Omaharesultat nästan mer intressanta. Trots en relativt låg volym spelade turneringar, där han främst spelat de med lite högre inköp, har han två segrar på 1,5 år. Först slog han ett fält på 74 deltagare i PLOn under EPT London hösten 2009, och för nästan exakt ett år sedan följde han upp med att vinna Omahan på Bahamas, även där drygt 70 deltagare. Idag har han ett fint läge att plocka hem en tredje Omahaseger på de högsta turneringsnivåerna. Imponerande.

Även i Frankrike händer det grejer på turneringsfronten. ”Miljardsvensken” må vara bäste svensk i EPT Deauville inför dag två, men även honom undantagen är det ett riktigt spännande sällskap svenskar som är kvar i turneringen.

Visst är det fascinerande med cashgamevärlden och de mekanismer som är i rörelse där, men personligen är jag främst en sucker för turneringspoker. Det är det som fick mig att bli intresserad för pokervärlden från början, och det är också vid railen i de stora turneringarna jag tycker mitt jobb är roligast. Inget cash game i världen oavsett vilka summor som är i omlopp kommer att beröra mig på samma sätt som en riktigt spännande pokerturnering, även om det må handla om ett sidoevent i EPT och inte WSOP main event.

Därför tycker jag att det är lite synd att det inte är ett större fokus på den stora mängd riktigt talangfulla svenska turneringsspelare som finns. De som rör sig ute på de internationella turneringarna större delen av året (nu pratar jag inte bara EPT och WPT, utan även de i mellanstorlek), och som är handelsresande i tävlingspoker.