Tänk dig att du, tidigt en höstmorgon, blickar ut över ett disigt kalhygge i Småland. Solens strålar har precis börjat leta sig upp över krönet och bössan sitter som slickad i dina nävar. Det luktar barr och kåda. Fåglarna kvittrar Bach och Vivaldi över trädtopparna. Du väntar på att få sänka en 14-taggare. Du väntar på chansen att få visa upp älghornen, berätta den halsbrytande storyn om din skicklighet för dina kompisar. Livet är njutbart.

Det är så rekreation ska se ut enligt normen. Det är så man borde låta kropp och själ slappna av. Men jag jobbar inte så.

Klockan börjar närma sig morgon inne på Flamingo. Den kvinnliga dealern tycks ha rökt lite för mycket brass under sin livstid för att hon ska göra sitt jobb rättvisa. Det går lååångsamt. Antalet händer i timmen är inte speciellt många. Bredvid mig sitter 78-åriga Tim. Hans markerstapel har varit konstant i timmar nu. Det beror mest på att han inte spelar några händer. Men Tim är en gladlynt prick som med energi berättar om sina äventyr i Skandinavien under 70-talet.

Jag lutar mig närmare hans högra öra och viskar ett skämt om dealern. Hans ögon glimtar till. Ett gurglande skratt letar sig fram. I gengäld pekar han på en kvinna i gul väktartröja som precis ska frakta bort en värdebox. Kvinnans röv är bred som en ladugårdsvägg. Hon lirar i 110-120 kilosklassen. Och det är inte muskler.
– Do you think she can stop a robbery? I wonder if she can stop anyone? säger gubben med ett flin som får en guldtand att lysa upp.
Jag pekar tillbaka på fyllot mitt över bordet, som nu sover med halva näsan ner i en ljummen whisky.
– Maybe him…

En amerikan med ”fitt-skägg”, ett sånt skidskytten Carl-Johan Bergman besitter, skriker åt Tim att vakna.
– Hey Jim, are you gonna play a hand soon?
Tim, glor på honom en stund innan han svarar.
– What, I can’t hear you?
– Are you gonna play a hand grandpa?
– What?!
– Nevermind…
– He’s  been calling me Jim all night, my name is Tim, viskar gubben till mig.
– In my age I can chose when I wan’t to hear…

Från ingenstans finner plötsligt dealern kraft att dela ut ännu en giv, samtidigt som hon smackar med läpparna för att få det lila läppstiftet att smeta ut sig över alla rimliga gränser. 45s på knappen. Det kunde varit värre. Jag synar en höjning från tidig position. Till min stora förvåning synar även Tim i lilla. Flopp 5 5 K regnbåge. Skatteåterbäring.

Ursprungshöjaren betar ut, jag synar och till min förfäran överbetar Tim all in. Jag är inte rädd för att ligga under, jag är förfärad över att behöva ta gubbens marker. Förste man lägger sig och jag synar. Det syns att Tim inte gillar läget.
– I have a five, deklarerar jag och skäms en aning, då 45s inte är en hand man bör spela enligt Tim.
– Then you got the best hand, säger han besviket.

Två mirakelklöver får honom dock på bättre humör och Tim slänger fram en färg med KQ i klöver, samtidigt som guldtanden glänser i överkäken. Jag har aldrig känt mig så lättad över att förlora och muckar min hand. Det betyder att jag får sitta och snacka skit med Tim ett par timmar till.

Klockan är tidigt på morgonen inne på Flamingo. Det luktar inte barr och kåda. Men jag väntar fortfarande på att få fälla min stora älg. Tim var dock alldeles för gammal för ett nackskott. Jag skyller på att köttet säkert hade varit segt. Ibland är det roligare om 14-taggaren får löpa…

I högtalarna hör jag plötsligt tonerna av Morrissey och ”Everyday is like sunday”. Det är så här jag jobbar. Fågelkvitter och soluppgångar i Småland är trevligt. Men det är inte så jag slappnar av.

Nu är jag hemma i ett grått Sverige igen, men jag antar att Tim fortfarande sitter under sin korkek. Och väljer själv när han vill lyssna…

Lika säkert som folk drar åt den ekonomiska svångremmen och kastar ut granen efter årsskiftet är det att det kommer att presenteras listor, kategorier och utmärkelser. Jag gillar det, dels tycker jag det är kul att försöka gradera saker och dels är det väl trevligt om mänskliga prestationer premieras vad det än månde vara. Listor är för övrigt också ett bra diskussionsunderlag i de flesta forum. Alla som är insatta i ämnet har en åsikt.

Nu är nomineringarna till Nordic Poker Awards presenterade. Eller rättare sagt de svenska nomineringarna. Varje land i Norden förutom Island plockar ut en kandidat till den slutgiltiga nomineringen, varpå ett pris delas ut i samband med EPT köpenhamn. Svenska vinnare tidigare år är bland annat Kristoffer ”Sumpas” Thorsson (Årets nykomling), och Jonas ”Nebuchad” Danielsson.

Bästa live: Kent Lundmark, Anton Wigg, Per Linde, Jakob Carlsson
Rookie of the Year: Kent Lundmark, Niklas Thoorell, Oscar Kroon
Best Performance: Kent Lundmark, Anton Wigg, Jakob Carlsson, William Thorson
Best online: Isildur1, DIN_FRU

Det är vissa saker som konfunderar mig en aning när jag läser igenom årets nomineringar. I kategorin Årets livespelare saknar jag bland annat Mikael Thuritz och William Thorson. Så även Chris Björin. Det råder inget tvivel om att det är fyra mycket kompetenta herrar som nominerats (och ska definitivt vara med i diskussionerna i en sån här kategori), men både Chris, Mikael och William har stått för enastående liveresultat i år. Å andra sidan blir då problemet vem eller vilka som ska plockas bort. Hur väger man Per Lindes resultat mot Jacob Carlssons? Eller Williams mot Thuritz? Såna här listor blir onekligen subjektiva.

I kategorin årets rookie hade man gott kunnat nominera Viktor Blom. Han blev bäste svensk i WSOP Europe, och tog sin första liveplacering.

I kategorin best performance tycker jag även där att Mikael Thuritz har förtjänat en plats bland de nominerade. Han tog sig till finalbord i WSOP:s två dyraste turneringar. Det i sig är en prestation om något.

Bäste onlinespelare är måhända den kategori som förvånar mig mest. Endast två spelare lyfts fram (och dessa är de facto faktiskt backande för året). Nu är jag medveten om att bägge dessa spelare definitivt tillhör den yppersta världseliten inom sina nischer, men fortfarande är det inte så att det inte skulle gå att plocka fram två andra spelare att fylla ut kategorin med. Vi har en ny svensk generation turneringsspelare med Kristoffer ”Sumpas” Thorsson i spetsen där åtminstone ett par namn väl borde platsa som årets onlinespelare. Just ”Sumpas” är det mer eller mindre tjänstefel att INTE nominera i denna kategori.

Vi är självklart inte sämre på Poker.se än att vi också har en omröstning om årets spelare. Vi har nominerat fem namn: Anton Wigg, Kent Lundmark, Mikael Thuritz, Chris Björin och William Thorson.

Aftonbladet har uppmärksammat att Viktor Blom inte är nominerad. Jag har full förståelse för att folk har synpunkter på det, men vårt primära kriterium för nominering var det skulle vara en spelare vars meriter stod i hans eget namn. Vidare var Viktor Blom frånvarande större delen av året, och spelade främst i början samt i slutet av 2010. Detta sammantaget gjorde att han inte nominerades i år.

Kriteriet att spela under eget namn får också konsekvensen att listan i praktiken kommer att bygga på liveturneringsresultat, någon man också kan ha synpunkter på. I branschen är detta emellertid legio, och såväl Bluff Magazine och Cardplayer bygger sina Player Of The Year-utmärkelser på detta. Vad de dock har – som jag tycker är något vi borde fundera på till nästa år – är en kategori för onlinespelare. I en sån kategori hade jag mycket väl sett både Isildur1, DIN_FRU och Sumpas som kandidater.

Nu är det dock spelarnas prestationer för år 2010 som ska avgöras. Både vad gäller Nordic Poker Awards, och Årets Pokerspelare 2010 på Poker.se. 

Jag har medvetet undvikit att säga för mycket om min egen inställning till namnen i Nordic Poker Awards. Vår omröstning stänger 1 februari. När den är avslutad tänker jag avslöja vilka jag röstat på i bägge tävlingarna. Må bäste man vinna!

Jan Stocklassa, entreprenör som säljer lösningar till statligt reglerade spelbolag och tidigare anställd av Svenska Spel skriver en utomordentligt ogrundad debattartikel i Svenska Dagbladet.
Nu är förvisso en debattartikel mestadels ett framförande av åsikter, oftast starkt politiskt färgade. Inte helt olikt ett blogginlägg faktiskt, men hans argument är så ogrundade och hela artikeln är så full av floskler att det faktiskt är pinsamt.

Jag inser att jag också är köpt av branschen, och i den situationen är kravet på saklighet så fruktansvärt mycket högre än om Stocklassa hade varit någon ideolog från Ung Vänster. Eller om jag själv hade varit motsvarande för den delen.

Mycket av det som framförs har jag redan bemött på ett eller annat sätt, bland annat att 31 000 unga, företrädelsevis män, är spelberoende i Sverige idag. Siffran i sig är det väl ingen som bestrider – jag har inga andra uppgifter och heller ingen anledning att misstro det då det statistiskt känns rimligt med tanke på det totala antalet spelare i Sverige idag. Men Stocklassa påstår att det är en av tio unga personer i landet. Det har jag rätt svårt att tro på och efter en snabb demografisk kontroll hos Statistiska Centralbyrån så får jag fram att varannan ung svensk man idag skulle vara alkoholist, i alla fall om man använder Jan Stocklassas räknemetod. Hur rimlig den statistiken är får var och en sedan avgöra.

Vidare menar Stocklassa att det är en ”officiell hemlighet” att 5% av kunderna står för 90% av intäkterna hos de internationella spelbolagen. Man undrar ju vilken hatt han drar siffror ur. Det enda stället där han, i alla fall enligt sin till artikeln bifogade meritförteckning, kan ha fått tag på sådana siffror är Svenska Spel, alternativt Boss Media, vilket i sammanhanget ju trots allt ändå är i stort sett samma hatt. Jag kan i alla fall med 100% säkerhet meddela att så inte är fallet när det gäller poker. Möjligen kan det gälla mindre sajter som satsar hårt på rakeback men knappast för de större och mer etablerade sajterna.

Debattören ser Italien som ett föredöme när det gäller ”en fungerande omreglering” av spelmarknaden. Det är ju väldigt intressant att han tycker det då italienarna är de enda i hela Europa som spelar mer per capita än svenskarna. Läser man vidare så kommer förklaringen till varför han ser Italien som ett föredöme; skatteintäkterna på spel har nämligen ökat från 32 miljarder sek (2003) till 85 miljarder sek (2009). Man kan inte hjälpa att spekulera lite i hur mycket skatteintäkterna skulle öka med en mindre reglering än den Italienarna genomfört. Summorna blir i det fallet hisnande. Om det nu är skatteintäkter man är ute efter alltså.

I övrigt är det en massa små påståenden som han försöker skicka under radarn men som är helt tagna ur luften; exempelvis att spelbolagen har 2% skatt på Malta. What? Vilka är det? Varför äger inte de hela spelmarknaden med sådana marginaler?

Jag förstår inte att folk orkar slänga ur sig sånt där… ”blaj” i brist på bättre ord. Det är ju så enkelt att kolla upp om man nu är intresserad av spelpolitiska frågor. Det finns statistik på det mesta och för övrigt är Malta ett EU-land – det går alltså att kontrollera påståenden rätt långt. LGA är officiella, de går att kontakta. Bolagen själva kan man kontakta.
Det var längesen spelbolagen gömde sig i källarlokaler i östeuropa. Idag finns det tusentals anställda av spelindustrin på Malta, många av dem skandinaver. Det är riktiga människor, de går att prata med. Det är inte datorer som svarar när man skickar ett mail till supporten.

Äntligen lite semester, nu drar jag på en kryssningsresa. Oasis by the Sea är världens näst största kryssningsfartyg, som får Ålandsbåtarna att likna finnjollar. Systerfartyget Allure of the Seas är fem millimeter längre, tydligen var det prestigetävling mellan kaptenerna om ven som skulle ratta världens största kryssningsfartyg.

Jag flyger med Virgin Atlantic från London till Miami, och sedan tuffar vi runt i Mellanamerika i en vecka. Det är Ladbrokes pokertävling jag ska besöka, vann paketet för nästan ett år sedan i en nätsatellit. Tre pokertävlingar är inplanerade, och ett par strandhugg. Hemflyget blir med United till Chicago, och sedan SAS över Atlanten. Med alla flygpoäng jag lyckats grinda ihop över åren har jag lyckats få uppgradering för mig och mitt resesällskap till Upper Class på ditvägen och business på hemvägen över Atlanten. En riktig nötresa med andra ord.

Vi hörs igen i februari. 

Jag blir alltid lika imponerad på folk som orkar klaga. Folk som orkar vara ihärdiga och säga till när de tycker något är fel. Men just nu håller jag på att brista ut i ett nervsammanbrott. Jag pallar inte av att läsa en enda kommentar till som klagar på att poker inte borde ligga under sportdelen i Aftonbladet.

Jag börjar se rött. Det håller på att brista för mig. Jag har inte gjort sönder en enda grej sen jag kastade musen rakt in i datorn under en grindsession för några veckor sen, men nu är det nog snart dags igen. Nästa gång jag läser en av dessa hundratals kommentarer drar jag en kaffemugg i väggen av ren uppgivenhet.

”Jag klickade på sportbladet och ville läsa om sport. Inte om kortspel.”

”Skiter i om han kallas miljardssvensken, vad fan gör en pokerartikel på sportsidan!”

”Får poker kallas sport? Sportbladet fyller ju opå med poker på denna sidan! Skulle det inta passa bättre att ha poker under spel?”

”Vad har poker på sportsidorna att göra? Poker är ingen idrott, det är ett kortspel. Bort bort bort!”

Jag har sett de här kommentaren om och om igen i ett par år nu. Vad vill folk? Rämnar deras värld när de ser en pokerartikel under sportdelen? Blir deras uppstrukturerade liv en enda röra? Får de plötsligt svårt att veta vilken sida de ska sova på, vilket pålägg de ska köpa? Är de rädda att pokern ska bli en för stor del av universum? Eller är det möjligtvis så att en del människor inte har något bättre för sig än att klaga på saker som faktiskt inte har någon som helst relevans och betydelse?

Jag antar att det är det sista. Jag antar att en del personer höjer värdet på sitt liv genom att gnälla. Måtte jag aldrig bli en sådan människa. Eller vafalls?!!! Jag har tydligen redan blivit en sån person…

Jag funderar skarpt på att börja spela livepoker i plasthandskar. Ni vet såna där som farbror doktorn har när han kör in fingrarna i rektum på folk.

Det kanske verkar lite konstigt. Men efter att ha gjort ett hundratal besök på toaletterna i Vegas (man måste pissa tre gånger så ofta där på grund av alla gratisdrinkar) så har jag fått vatten på min kvarn för att vidta en så pass drastisk åtgärd. Män är äckliga. Varannan person vägrade tvätta händerna.

Jag vet inte om amerikanarna är mer ohygieniska än gemene svensk, men jag har aldrig varit med om maken. Varför tvättar man inte händerna efter ett toabesök? Vissa menar att de bara håller en gammal god vän i handen, och att det därför vore oartigt. Men jag förstår det ändå inte. Är det lathet? Vill man trotsa normer? Eller leder vetskapen om att man har kiss på händerna till någon slags sexuell upphetsning? Huh.

Det är sällan jag känner mig så smutsig som när jag spelat livepoker. Pokermarker är äckligare än pengar. Ofta klibbar de ihop. Ändå har jag aldrig kunnat sluta leka med dem. Tills nu. När Brian, med kepsen bak och fram, stegade förbi handfatet på Venetians toalett och vandrade raka vägen ut till mitt pokerbord kunde jag inte leva med det längre. Jag är ju en sådan kille som brukar öppna dörrhandtag med armbågen.

Min första tanke var att köpa mig plasthandskar. Jag menar om farbror doktorn får ha dem, så borde väl jag? Våra jobb är ungefär lika ohygieniska.

Edit: Jag passar på att länka till en liten story i ämnet pokerspelare och renlighet.  

Vill börja med att säga att Dybban skrev ett väldigt tänkvärt inlägg. Vi får aldrig glömma att det finns en mörkare sida av pokern. Att det finns de som behöver hjälp. Det är alltid bättre att fråga kompisen en gång för mycket om man tror att han har problem.

Reaktionerna blev dock inte som jag trodde. Jag trodde artikeln skulle få mer medhåll och att de rutinerade näthatarna skulle ha en dag på tivolit, men så verkar det inte ha blivit. Än.
Återigen, jag vill inte på något sätt förringa problemen kring spelande och i synnerhet problemen kring poker. Jag kan inte nog understryka att spelrelaterade problem måste tas på allvar och att vi allihop har ett ansvar – spelare som sajtanställda och skribenter. Det betyder inte att man ska starta ett vårdhem ihop, men att hålla ögonen öppna och ta reda på i vilken riktning man ska peka dem som har problem är något vi alla kan göra och något vissa av oss redan har gjort.

Låt oss göra en jämförelse*. I veckan har jag fått upp ögonen för alarmerande siffror. Mellan 300 000 och 500 000 svenskar har alkoholproblem**. Nu snackar vi inte riskzoner, så många har faktiska problem. Ovanpå det kan vi konstatera att alkoholrelaterade skador kostar samhället mer än hela försvarsbudgeten varje år.

Vems fel är nu detta? Vi måste ju ha en syndabock. Att 10% av de som dricker inte kommer att kunna hantera det och att den siffran varit konstant i Sverige i decennier är ingenting vi behöver lägga vikt vid tycker jag. Någons fel är det och det kan naturligtvis inte vara systembolagets eftersom de ju faktiskt gör något åt det kopiösa supandet i det här landet. De begränsar tillgängligheten (i motsats till Svenska Spel som hela tiden ökar tillgängligheten) och är därför mer eller mindre oskyldiga.*

Så vem ska vi hänga? Svaret är givet: alla dessa hemska bartenders som livnär sig på att sälja sprit till människor!
Hur många liv har rattfyllerister tagit? Hur många människor har blivit misshandlade av fyllskallar på stan, av packade äkta makar och svartsjuka pojkvänner? Hur många har tagit livet av sig på grund av sin alkoholism och hur många är inte de självmordskandidater som druckit för att repa mod att faktiskt ta sitt eget liv? Hur många alkoholister har Baren/Färjan-Håkan serverat?

Allt detta förringar givetvis inte de problem som folk kan få med spelande. Men inte fan är det någon som skriver hatbloggar om Färjan-Håkan. Det är ingen som försöker smutskasta den lokala pubägaren när en rattfyllerist har mejat ner ett cyklande barn.
Spelandet är så oerhört stigmatiserat och vi som spelar blir misstänkliggjorda. Än värre är det om man jobbar för ett spelföretag, särskilt ett som inte är svenskt. ”Det måste ju bara vara skumt”. Indoktrineringen är så fruktansvärt stark. Moralpaniken har vi redan pratat om.

Aldrig att man ser bloggarna fyllas när Brinkenstierna kör en ny barturné. När kändisarna poserar med alkoholhaltiga drycker på bild efter bild är det ingen som säger något. Men när någon hävdar att man kan ha trevligt och spela poker för ett par hundralappar så dras direkt missbruksargumentet upp. Riskerna måste belysas.
Missförstå mig inte, det är jätteviktigt att man tar upp alla aspekter men likt Erik och Ola efterlyser jag då också alla aspekter – inte bara miljonärer eller missbrukare.

Det skrivs ju spaltmeter om viner och alkohol testas av Carl-Jan med anhang varenda vecka i veckopressen. Öl, whiskey, kryddat brännvin och vodka. På tv visas matlagningsprogram där en avslappnad relation till alkohol visas upp. I programmet ”Halv åtta hos mig” sitter vanliga svenskar och pimplar vin varje vardagskväll. Hur många av dem är alkoholister tro? Enligt statistiken 10%.

Återigen, jag vill inte förringa spelproblematik som absolut ska tas på allvar, belysas och granskas. Det är den galna hypokondrin det snart ihjälkramade svenska folket uppvisar jag vänder mig mot. Jag tycker att bloggvärlden skulle kunna vara en bra motvikt till ytterligheterna men ”normalspelarna” ser vi idag nästan bara i olika diskussionsfora. Jag efterlyser helt enkelt fler bloggar av vanliga lirare som kan berätta om hur det går till på klubben. När de vann eller förlorade ett par hundringar eller för den delen en tusenlapp.  

Och slutligen; ingen har sagt att spelande är ofarligt. Ingen är förvånad över att antalet spelmissbrukare ökar när det totala antalet spelare ökar. Om spritmonopolet försvinner så kommer också fler att bli alkoholister. Det är inget konstigt. Beklagligt, men inte konstigt. Sedan kan man diskutera hur man ska lösa problemet men det är en politisk diskussion som vi får ta en annan gång.

*En del resoneamg är givetvis tillspetsade för att driva igenom en poäng.
**Siffror från Vårdguiden.

I en intervju jag gjorde med pokerspelaren Jakob Carlsson säger han:

”Jag har en del kompisar som är sugna på att börja spela poker, men mitt enda råd är att inte börja. Det är en lång helvetesresa om man ens kommer någonstans, och sen är det jobbigt att fastna i det också.”

Aftonbladet publicerade idag en artikelserie om spelmissbruket och de 30 000 pokerslavarna. Det fick mig på något dåligt humör, och vän av ordning tycker nu att det är klart att just jag blir förbannad när någon snackar skit om min business. Jag har ju sålt min själ till djävulen,  och står nu och lockar in människor i fördärvet

Är det inte bra att man belyser spelmissbruket? Jodå, det är bara bra. Det är till och med jättebra. Missbruket är ett reellt problem som både spelarna  och i synnerhet vi som står för belysningen av branschen har ett kollektivt ansvar för.  Min poäng är inte alls att det är dåligt man tar upp missbruket som folk verkar tro. Det är den totala polariseringen i den bild man visar upp. Det är antingen en kille som är på väg att ta livet av sig eller några killar som ska representera de nya miljonärerna.

Jag vill att det skrivs om killarna som blåser någon tusenlapp för mycket eller två på weekenden i Tallinn, pengar som påverkar deras vardagsekonomi. Skriv om killen som väljer bort att titta på film med tjejen / frun / barnen lite för ofta, ”bara” för att han ska spela några händer till. Eller killen som alltid försöker låna en femhundring till på klubben för att ha råd med cashgamet på fredagen, och som börjar månaden med att betala några tusenlappar i privata lån. Det är tyvärr nästan alltid killar.

Skriv om killar som vinner en miljon och tror att de är ekonomiskt oberoende och hoppar av skolan.

Självklart förstår jag att man vill sälja lösnummer på extremerna, och det är väl okej att bygga rubriker och löp på det. Så ser journalistiken ut i mångt och mycket. Om man sedan beskriver en företeelse i en text bör den emellertid vara korrekt återgiven, tycker jag. Jag är säker på att detta går att göra inuti tidningen och fortfarande locka in läsare till texten med lite djärvare rubriksättning.

”Vad har du själv gjort då?”, frågar säkert vän av ordning. ”Alldeles för lite” är nog svaret. Jag är trots detta fortfarande i min fulla rätt att tycka att om Aftonbladet ska skriva om missbruk (och det tycker jag de ska!) så ska de göra det ordentligt. På samma sätt som Du eller vem som helst är i sin fulla rätt att ha åsikter om hur jag sköter mitt jobb, oberoende av vad du jobbar med.

Visst ska det skrivas om missbruket och inte tigas ihjäl, men jag tycker att om man ska beskriva en fisk ska den ha gälar, fenor och fjäll, och inte bara en stor käft.

Jag sitter och glor rakt in en platt-tv. Bilden är svart för jag orkar inte slå på den. Funderar på varför jag köpte en sån? Den där tjocka var ju lika bra. Antar att jag gjorde det för att jag kan. För att det ska vara så. Den ska vara platt.

Aftonbladet skrev idag flera sidor om poker, och dess slavar. Det fick mig att må illa. Och det är nog därför jag sitter här smått apatisk och stirrar in i en svart tv. 31 000 män är direkt spelberoende av nätpoker och ytterligare 70 000 är i riskzonen enligt statistiken. Det är såna siffror man inte gärna vill ta till sig när man haft poker som inkomst i flera år.

Vem har betalat den där tv:n egentligen?

Gunnar Sundgren var 22 år när han var på väg att hoppa från Göta Älvbron. Han hade då spelat bort pengar, kompisar och sambo på nätpoker. Livet var inte värt att leva längre. I en annan del av Sverige gick jag och köpte en ny klocka.

Nätpokern har tagit fler liv än vi vill veta. Det är jag säker på. Frågan är om de som jobbar med poker lever på blodspengar? Bör man ha dåligt samvete för att pengarna som sponsrade senaste resan till Vegas kanske kom från en stackars student som nu måste bo hemma hos mamma och inte ens har råd med kurslitteraturen?

Eller vem är det som ska ha dåligt samvete, egentligen?

Själv stirrar jag in i den här svarta tv:n ett tag till. Det finns ändå inget vettigt att titta på vid den här tiden på dygnet. Jag har för mig att det var jag som gick till Elgiganten en blåsig oktobereftermiddag och betalade den där plastbiten. Men jag är inte helt säker längre…

Dybban skrev tidigare att ”Ilsidur1 är svensk pokers största”, och det kan man ju inte annat än att hålla med om. Det fick mig då att fundera, vad är det egentligen som skapat ”Svensk Poker”, vilka är de viktigaste händelserna eller aktörerna för pookerboomen för några år sedan. Viktor Blom är en produkt av boomen, han är här och nu.  Kan jag hitta några typiska beslut eller händelser som uppenbart format det pokerlandskap vi nu lever i?

Jag tror mig hittat top tre viktiga aktörer, men har jag missat någon uppenbar? Kommentera gärna!

Plats tre: Pokermiljonen
Det spelar ingen roll hur löjliga och felaktiga vi pokerspelare tyckte programmen Pokermiljonen var. Unibet och Dan Glimne fick ut pokern i svensk TV på bästa sändningstid. ”Kändisar” spelade poker mot ”proffs”, poker avdramatiserades och blev folknöje.

Plats två: Storvinsten på V75
Lite humoristiskt, men utan en viss persons storvinst på travets V75 (eller var det V65 på den tiden?) så skulle pokervärlden se mycket annorlunda ut, både nationellt och internationellt.

Plats ett: Multipoker köper WPT-rättigheterna
Beslutet av Multipoker att köpa in WPT-rättigheterna och visa dessa pokerprogram i svensk TV är nog den absolut enskilt viktigaste beslutet för att kickstarta pokerboomen i början av 2000-talet.