Fliker emellan med lite heta scener från Tallinn. Fotbollshulliganer har vi hört talas om, men nu har hulligalismen letat sig in i pokervärlden också. VIP-generalen Jens Jadbäck fångades på bild efter att precis ha blivit utslagen ur Pokerfinnkampen av en full finne. I vredesmod gick han lös på champagneflaskor och porslin, innan han lommade iväg med sänkt huvudet. Magdalena In de Betou var inte sen att smeta in olyckan med ett v-tecken. Jadbäck flydde den samlade presskåren utan kommentar. En timma senare satt han på båten hem…

I natt var vi ute på klubb. Mattias gav mig en fin kommentar när jag försökte mig på att ta några danssteg.

– Alltså, jag är inte så bra på att dansa. Men du! Det ser ju ut som om du har fått någon lättare form av stroke. Hjärnhalvorna hänger liksom inte med.

Och så undrar folk varför jag trivs bäst i baren.

I dag gick jag och lade mig vid halv nio på morgonen. Fastnade återigen vid cashgamebordet. Nu är resan på bra plus. Det känns skönt, då har jag råd att inte dansa…

Tallinn, denna underbart dekadenta stad. Där är jag nu.På plats i ett ännu mer dekadent kasino där Finnkampen spelas. Jag, Mattias och Andy anlände igår. Det första som hände var att vi blev grundlurade av taxichauffören. Tre små gullgossar från Sverige är väl antagligen en våt dröm för en rutinerad taxidriver att lura upp på läktaren. Vi hade inte ens chans. Och nummer två var att bankomaten sög mitt VISA-kort när jag tog ut cash. Perfekt start. De använder dock  leksakspengar i det här landet så nu ritar jag mina egna stålar.  Tyvärr hade jag knappt G i teckning så det är inte alltid det funkar…

Inne på kasinot hittade vi en skäggig Nordicbetare i form av Jens Jadbäck. Han satt sin vana trogen och spelade turspel. ”Russian-poker” är något hittepå som jag bara sett i just Tallinn. Jag fattar inte så mycket av reglerna, men när Jens brölade på sin grötskånska:

– Man kan inte backa på det här spelet! Jag har ALDRIG backat på det här spelet!

…så var det svårt att stå emot. Ja, jag har ju alltid varit lättlurad så det blev till att slänga in ett par nyproducerade leksakspengar. Efter en timma var Jens gul som snö och jag minus. Jädrigt bra spel de där då man inte kan förlora…

Egentligen skulle vi haft myskväll första kvällen och skippa Finnkampen Warm-up. Men när Jens talade om att han redan hade anmält mig till turren, och Mattias hade sitt inköp betalt då han vann ett paket, så kände vi oss tvingade att köpa in oss ändå. Men då var det armen-under-huvudet-spel som gällde. Finalbord eller tidig sorti var taktiken. Tyvärr lyckades vi lite för bra. Efter en halvtimma hade jag tripplat stacken utan en enda showdown. Jag förstår inte. Med knappt 20 kvar av 120 låg jag i topp. Jag förstår inte. Det måste varit den mörka romen. En halvtimma senare var jag dock ute efter två förlorade coins. Att man alltid ska in och leta efter coins? Slutade tolva. Mattias höll dock fanan högt och kom trea, vilket resulterade i en liten peng.

Warm-upen var inte slut förrän tre på natten, så eftersom Main Event skulle börja redan 12.00 nästa dag var det bara att stoppa om sig och sova. I alla fall var det tänkt så. Men när jag hittade ett cashgamebord med det bästa värdet jag någonsin varit med om, blev det inte sova förrän solen gick upp ändå. Jag var hela tiden tvungen att stanna en hand till. Bara en hand till. Men när ryska tomtegubbar betar in 3000 in i en pott på 150 känns det värt att stanna. Särkilt när den ryska tomtegubben får syn av bottenpar. Och bottenparet leder…

Fortsättning följer med bilder och text från när Team Fagbet debuterade på den internationella scenen…

Jag ställer mig gärna först i kön att skriva under på att Pokerstars värvning av Isildur1 är en av pokervärldens stora nyheter. Däremot har jag svårt att se upphetsningen över att han antagligen blir outad på Bahams nu i januari. Att han kommer att bli det är jag dock övertygad om, jag har svårt att se att det ens skulle vara en fråga. Pokerstars hintade att det var möjligt att så skulle ske, och enligt den fysikaliska lagen om att det inte går att säga A utan att säga B känns det som en omöjlighet för Pokerstars att nu inte se till att det sker. Men sen då? Vi ”vet” ju redan vem det är, eller hur?

Jag vill dock lägga in en liten brasklapp här. Pokervärlden är ju tämligen enig om vem som döljer sig bakom nicket, och det är väl egentligen bara OM det skulle visa sig vara någon annan som outningen faktiskt blir något av larger-than-life-proportioner.

Själva värvningen är i sig imponerande, men följer den utsatta kurs som Pokerstars valt. Tidigare har sajten visat att man vill ta upp kampen med Full Tilt om nosebleedspelarna, och man höjde nivåerna på cashgamen och började bygga en strategi kring egna fixstjärnan Daniel Negreanu. Visst, han är verkligen en av spelets största profiler, men ska man fokusera på cashgame på de nivåerna finns det tyngre namn. Räknar vi bort Tom Dwan och Phil Ivey finns det inte dock inte så många kvar. Jungleman12, Phil Galfond och min personliga favorit Alexander Kostritsyn är några tänkbara alternativ, men i min bok är Isildur1 fortfarande det tyngsta namn Pokerstars kunnat värva, Phil Ivey som alltid undantagen då han gång på gång visar att han inte kan jämföras med något annat. Att dominera ett spel som har ett så stort inslag av tur på det sätt Ivey gjort är inte rimligt, men han gör det på något sätt.

Nåväl, åter till Isildur1.Man har nu värvat vad som kan vara världens bästa no limit hold’em-spelare om vi pratar djupstackat cashgame online. Jag har hört det muttras om att värvningen kommer ett halvår om inte ett år för sent. Att den mytologiske svensken passerat talk-of-the-town-datum. Jag håller inte med. Det räcker med att han sätter sig och börjar spela så skapar han action både vid bordet och på pokermedierna.

Man kan också fråga sig varför han väljer att skriva på. Och dessutom för Stars och inte för Full Tilt. Pengar är säkert en aspekt, men jag inbillar mig också att Pokerstars är duktiga på att ta hand om sina stjärnor och skapa en familjär stämning på ett annat sätt än vad Full Tilt gör. Det spelar säkert in. Full Tilts hantering av fusket mot Isildur1 när hans motspelare samkörde information om honom och bytte händer ska nog inte heller räknas bort.

Jag är säker på att vi inte ens är i slutet av historien om Isildur1, och lika säker är jag på att vi snart får ett konventionellt personnamn att lägga till nicket.

Igår var det julbord med jobbet. Vi är inte så många på kontoret i Stockholm så det blev en mindre tillställning. Vi har dock nyanställt ett par personer under hösten och båda två undrade vad jag egentligen jobbar med. ”Vi träffade dig första dagen men sen var du borta i två veckor” sade de. Jag började förklara vad det är jag faktiskt gör och varför de inte ser mig så ofta.

Prio ett är att ta hand om så kallade VIP-spelare. Det är alltså synnerligen goda kunder som behöver extra uppmärksamhet i den meningen att det kan behövas snabba klareringar vid större insättningar och uttag, hjälp med resor, inköp, hotell, bordsbokningar – ja you name it.
Detta löser man inte själv, det är trots allt ett fyrsiffrigt antal personer vi pratar om, så därför har jag också exempelvis vip-support till min hjälp när det kommer till rent administrativa sysslor.
Vi pratar nu om pokerspelare – inte casino eller sportsbookkunder. Det är i 8 fall av 10 unga killar som har lyckats väldigt bra med sitt spel och resterande är killar i min ålder som fortfarande livnär sig på pokern men tar det lite lugnare med resandet.

Vidare blir det alltså en hel del resande. Inte nödvändigtvis med just VIP-spelare utan även med ”vanliga” kvalspelare (som nu till helgen då det är Finnkampen). Jag räknade ut att jag i år har haft 120 resdagar till ca 10 länder. Visserligen var 10 av de dagarna (och besöken i två länder) privat semester men jag räknar de ändå. Ovanpå det har vi de dagar jag rest inrikes. Exempelvis reste vi runt i tre veckor under upptakten till PokerAllsvenskan i somras.

Det låter väl kul? Ja, så klart är det det men jag hade inte skrivit det här inlägget om jag inte också ville slå hål på myten lite grann. Överallt är det folk som undrar om jag inte har världens roligaste jobb. Vissa (som synts i kommentarsfältet) är galet missunsamma medan andra bara tycker att det är häftigt.
Jag ska inte sticka under stol med att det säkerligen är ett av världens roligaste jobb men samtidigt har det precis som alla andra jobb sina för- och nackdelar.

När man började i branschen för snart sju år sedan hoppade man på alla resor man kunde. Man ville liksom passa på eftersom både poker och resor är så förbannat kul. Efter ett tag blir resandet vardag. Särskilt när man som jag vid den tidpunkten bor utomlands och utöver resandet i jobbet även pendlar hem till Sverige.
Att resa, oavsett om det är i jobbet eller som semester, är ganska tärande. Man går och spänner sig, vill inte missa connection flights, måste vara i tid här och där, mår smådåligt av flygplansluften och så vidare. Mellan 5-10 nätter om året sover man på flygplatser. Man blir trött i kroppen helt enkelt.
Samtidigt måste man ha en förstående partner som kan täcka upp hemma. Jag har sett många kollegors förhållanden gå i kras på grund av att de oundvikligen är så pass frånvarande. Jag är rätt glad att jag till exempel inte har barn, det hade helt enkelt inte funkat att kombinera med jobbet.

På väg till…? Jag minns inte…

Jag satt och pratade om exakt det här med en kille på en klubb i en liten svensk stad. Efter en stund tittade han på mig och sade ”Vet du vad? Jag är jävligt glad att jag är svetsare. Jag har min lön, mitt hus och min familj. Pokerklubben har jag runt knuten och ett pokerbord är ett pokerbord oavsett om det står i den här hålan eller om det står i Las Vegas.” Och han har så rätt i det att jag nästan blir lite tårögd.
Jag kan avundas det livet ibland. En chans att bygga något eget. Men så är det med allt; för- och nackdelar.

Jag försöker absolut inte gnälla med det här inlägget. Inte heller glorifiera. Jag försöker bara visa att det inte alltid är så glassigt som det kanske ser ut.

Dybban konstaterade i går på att jag skrivit fyra reklaminlägg på raken. Här kommer ett femte: Vi har denna morgon beslutat att vi kommer att skänka motsvarande summa pengar till ett välgörande ändamål som den högst placerade Paf spelaren i Pokerfinnkampen drar in under helgens turnering. Vi hade tänkt att låta våra kunder/läsare bestämma det välgörande ändamålet. Så skjut på med vart du vill att vi ska skänka eventuella pengar i kommentarerna, så ska jag föra det vidare till de som räknar slantarna. Pokerfinnkampen börjar på fredag, så deadline är någon gång på fredag kväll.

Hur kunde våra förfäder föresten flytta upp hit till Norden? Hur kallt var det inte på vintrarna utan element och tätade fönster? Jag har en pokerkryssning bokad i januari från Miami och söderut under en vecka. Gissa om jag är glad för det, jag vill verkligen bort från Sverige just nu.

10.00 Och det blev frukost den andra dagen. Imundigar vad som är en förvånansvärt acceptabel måltid för att vara Reval Park. Trevlig frullesällskap i form av Gusten Sjöberg med flickvän. En av fruns största cravings är hotellfrukostar, och vis av hotell Reval Park har jag försökt hålla ned förväntningarna genom att säga att denna hotellfrukost inte är någon riktig hotellfrukost, utan bara ett klåparaktigt försök till sådant. Jag delar gärna med er av det tipset; tryck ned förväntningarna så långt det bara går, allt kommer sedan att framstå som ganska bra.

12.00 Turneringsstart. Hittade pockets tidigt, setminar med framgång. Omvandlar till en kåk på turn och får skapligt betalt på alla gator. Därefter spelade jag som en apa fram till busten tre timmar senare. Jag checkade av alla misstag jag tränat bort online under hösten. När jag senare slogs ut kändes mer som ”Jaha, det där förtjänade jag. Någon borde komma fram och ge mig en hurring för att jag förvaltat min chans så jävla illa.”

16.00 Något sen lunch i gamla stan med Rille och Rami från Aqva. Pizzorna var ungefär lika översajzade som Isildurs riverbets, men larvigt gott var det.

20.00 Middag, åter igen på Goodwin. Får med oss sympatiske boråsaren Borne, som är på plats för att liverapportera för Prosharks. Väl på restaurangen sitter en stor del av svenskklanen, så vi ramlar ned vid bordet och avnjuter en riktigt schysst middag.

23.00 ”Sätt en marker på röd 34” säger Frun när vi står vid rouletten. Allt annat än att göra så vore en tokjinx, så jag kastar ner en tia och säkrar med några kors. Klonk. Drygt 50 tillbaka på 3 investerade. Sådär ja. Någon timmes spel vid hjulet gav en fin ROI även om det var modesta nivåer.

00.00 Nu börjar frun fundera på om det kanske ska spelas poker i alla fall. Hon får en snabb crasch course av folk som är bättre pedagoger än mig (tack Schoolbook, Torax, Hogge m fl

2.00 Vi får äntligen plats vid ett sng-bord. Vi är åtta svenskar som alla känner varandra och två ester som verkar ha sminkat sig med betong, för de byter inte min någon gång under spelet. En gång gjorde min bordsgranne ett ljud, jag tror han skrattade men det gick faktiskt inte ens att avgöra när man tittade på honom. Anyhow var det inte helt nöjda med vårt svensktjatter, realtidsförsöken att lära frun poker (inte från mig, jag satt på andra sidan bordet), den något oseriösa approachen. Inte jättesnyggt, men klockan två på natten på kasinots lägsta bord är förutsättningarna kanske inte de bästa.

2.30 Slår ut frun ur grytan. Hon överbettar pre, jag hittar KK och ställer, hon synar med KJo och bärdan blankar. Medspelarna konstaterar muntert: ”Jaha, inget ligga för Valterego ikväll”.

3.30 Slutar trea i grytan. Går till rummet. Somnar.

De har haft personalfest på Åland också, tydligen, och kanske tittat för djupt in i glöggskålen.

5.50 Ringande klocka. Finns det ens så här tidiga timmar på det svenska dygnet? Det är natt. Trött.

6.45 På plats i bilen. Även frun är på plats. All packning verkar ha kommit med. Bra. Fortfarande trött.

6.50 Upphämtning av Koivulainen, han är trött men positivt inställd. Inte illa för att vara en man som av någon kallats för en av Sveriges bittraste människor. ”Du till och med går bittert”, lär någon ha sagt till honom. Anyhow, nu är vi på väg.

7.20 Arlanda. Tavlan upplyser oss om att planet är 1h40 min försenat. Dessutom är alla estniska pengar slut på hela Arlanda. Skiten har ännu inte träffat fläkten på allvar. Fortfarande trött.

8.00 Arlanda. Incheckade och inne i transferområdet. Upplysta om att planet är försenat till efter lunch, stöter ihop med kreti och pleti och fan och hans moster, från redaktören för den här Aftonbladetsektionen vars namn man varken kan stava till eller uttala, till hälften av Västmanlands klubbspelare. Inom kort besked om att det inte blir något flyg idag.

11.00 Nordicbetrepresentanterna på plats bokar snabbare än du hinner säga Ali Tekintamgac 50 platser på färjan till Tallinn som avgår på kvällen. Ungefär samtidigt styr man om turneringen i Tallinn så den startar vid lunchtid i morgon istället för på kvällen samma dag. På så sätt kan färjeresenärerna delta. Här sätter fru Valterego ned foten för första (och i princip enda) gången på resan, och säger att båt inte finns i vår range. Vi tackar för erbjudandet men säger nej till båtplats. Och ställer oss i kö för en mycket tveksam avgång till Tallinn senare på eftermiddagen. Personalen säger att vi inte ska vänta oss för mycket, men en plats får vi. Fortfarande jävligt trött.

12.00 Kort men mycket trevlig lunch på Arlanda med paret JohnH.

14.00 Tar in på hotell på Arlanda. För att vara den typen av hotell som man betalar för kortare tid än dygn är det väldigt fräscht och våra aktiviteter begränsar sig uteslutande till sova och läsa kvällstidning om någon skulle få asociationer av rent by hour… En av resans bästa investeringar för övrigt.

16.00 Vaknar, checkar ut och checkar in. Tillbaka på transferområdet, och planet verkar vara planerat att lyfta om cirka 1,5 timme. Sjukt men sant. Vi träffar Hogge och en hög av Västeråsarna vid gaten, tar plats och lyfter.

21.00 På plats på hotellrummet efter att ha hittat en taxi på vad som kan vara västvärldens taxifattigaste flygplats. Viss bromance uppstod med Hogge75, som jag träffat tidigare ett par gånger men som jag gjort misstaget att inte bonda med. ”En fantastisk människa”, som Jimmy Östensson skulle uttryckt det.

21.30 Kollar kasinot. Nej, ingen ändring sen senast. Ser fortarande ut som om någon gjort ett hitte-på-kasino av en gammal badhusinredning. Men på pluskontot samma familjära stämning som senast.

22.00 Grym middag på Goodwin. Är ni i Tallinn, besök det här stället. Ett av Östersjöregionens bästa stekhus skulle jag tippa. Med svenska mått skapliga priser, tämligen höga priser för att vara baltkäk. En av resans bästa upplevelser ur kvalitetsaspekt. Esterna är inte riktigt med hela vägen på alla punkter när det gäller kvalitet – ”de försöker i alla fall” konstaterar frun, men här är det full pott.

24.00 Däckar efter lite barhäng, mingel med vänner och turneringsrail. Laddar för morgondagens turnering. Trött.

Så var den sista SuperWeekend för 2010 över. De 200 platserna till main event tog slut dagen innan den planerade turneringsstarten i fredags. Nu skulle det dock inte bli någon turneringsstart under fredagen…

Vi var ca 50 personer som samlades på Arlanda för färd mot Tallinn på fredagsmorgonen. Flygets ordinarie avgång kl 08.40 flyttades fram gång på gång för att slutligen helt ställas in. Vi hade knappt någon information alls om vad som hände. Skulle vi komma med ett annat flyg? Får vi ersättning? Hinner vi till Tallinn innan turneringen börjar?
Jag började känna igen situationen från i våras då vulkanen Vattnahaffnaonötfjökullfullur satte käppar i hjulen för en resa till Tallinn. Jag lyckades dock få över ett tiotal personer med båt, däribland Dybban, och resan blev till slut en av årets mest lyckade. Skulle det gå att göra samma sak med 50 personer?

Min telefon gick varm. Spelare som befann sig i olika delar av flygplatsen ringde stup i ett, arrangörerna i Tallinn ringde och gav information ibland och ville ha beslut ibland. Jag började med att samla alla svenskar i gaten för att kunna sprida information snabbare. Samtidigt försökte jag få arrangörerna i Tallinn att skjuta upp main event tills på lördagen istället då det annars hade känts rätt meningslöst för oss att åka över och spela den €80-turnering som egentligen var inplanerad på lördagen.
Jag samlade in namn och personnummer från de som ville fortätta äventyret, alla utom sex personer som istället valde att åka hem. Jag bokade båt för resterande 44 medan min kollega Mery storartat skötte kontakten med SAS och delade ut matbiljetter. Ovärderliga Lisa hjälpte till med kommunikationen till spelare och inom företaget för att vi skulle kunna uträtta maximalt under kortast möjliga tid.

Medan spelarna åt på O’Learys fick vi fram en buss som tog oss Värtahamnen och båten. Efter ytterligare inräkning och utdelning av hyttnycklar gick alla ombord. Vi kunde tillfälligt pusta ut. Som kronan på verket hade kollegan Mery fixat julbord åt alla spelare vilket uppskattades enormt.
Som en liten parentes var även herr Brandborn med på båten fast i helt annat ärende än pokerturnering. Han slöt upp vid julbordet och hälsade givetvis glatt.

Nästa dag kom vi fram till Tallinn. Vi tog taxi till hotellet och blev blåsta så det small om det men jag orkade inte tjafsa. Det fanns dessutom inte särskilt många taxibilar att tillgå i snöyran.

Väl framme på hotellet radar vi upp oss för att checka in. Det dröjer dock inte länge förrän de först incheckade återkommer till receptionen och berättar att det ligger folk och sover i rummet de just blivit tilldelade. Dessvärre står den mest servicefientliga människa jag någonsin mött bakom disken och hävdar att allt är i sin ordning.
– Men vi var ju just på rummet? Vi ska ha enkelrum, inte bo med okända ryssar!
– No no, is right, is right!

Mery och jag tränger oss fram till tomten och frågar hur det kan ha blivit så här. Under tiden kommer allt fler ner till receptionen och har samma problem som de första; de har fått nycklar till rum där det bor folk. Vi hade givetvis betalat för rummen i förväg och vid det här laget är vi trötta på både drama, snö och snorkig hotellpersonal. Vi får det legendariskt korkade svaret ”but it’s not your money, it’s the companys money, so why do you care?”
Jag exploderade där och då. Jag hade hållit mig lugn i över ett dygn av kaos men nu fick det räcka. Det borde fan vara kriminellt att vara SÅ jävla dum som den receptionisten var.

Till slut fick de flesta rum och med en kvart kvar till redan uppskjuten turneringsstart fick vi övriga ge upp rummen tills vidare för att gå och registrera oss och spela turneringen. Naturligtvis var man ju tiltad bortom all sans och vett och spelade som en kråka. Otroligt nog klarade jag mig i hela fem timmar trots allt, men sen var det goodbye.

De flesta var mycket trötta efter vad som för många blivit en hård båtfärd och inte många orkade bege sig ut i snöstormen för att festa. De flesta stannade på casinot och hade det trevligt och det blev en relativit tidig natt för merparten av spelarna.
Flyget hem gick tack och lov som det skulle.

Även om det låter som en galet jobbig resa så var det faktiskt riktigt kul. Inte för att det är så roligt att panikboka om 50 personer utan för att varenda en av dessa 50 var sköna människor. Vanliga, schyssta pokerspelare från klubbar i Västerås, Nynäshamn, Hallstahammar och en handfull andra småorter ute i landet. De gnällde inte överhuvudtaget utan var bara tacksamma över att vi fixade alternativ till dem. Det gör det så sjukt mycket lättare att fortsätta när man ser på alla att de tycker det är jobbigt men ändå håller humöret uppe. Att vara utan information kan vara väldigt stressande och även om vi vidarebefordrade allt vi kunde så måste det ha varit jobbigare för dem än för oss enkom på grund av ovissheten.
Inte ens när hotellpersonalen hade sabbat vår bokning gnälldes det särskilt mycket. Vi löste det helt enkelt tillsammans och gjorde det bästa av allting – såväl spelare som ansvariga. Så ett stort jäkla jättetack till klubbfolket och kvalspelare, det är mötena med er som är det enskilt och överlägset bästa med det här jobbet!

Nästa helg är det dags att göra om alltihop, då är det nämligen dags för den legendariska PokerFinnkampen! Vi blir ett grymt gäng som åker över och jag ser fram emot lanseringen av någon sorts homosexförening med Dybban och ”PokerStar” i spetsen.

Jag såg ett riktigt kul avsnitt av The Big Game idag, week 10, episode 4.Konceptet är att en amatör spelar cashgame mot fem proffs. Amatören får 100k $ av Pokerstars och behåller all vinst, det vill säga det han går plus över de 100k $.

Det börjar med lite skrik och skrän från Phil Hellmuth i en hand mot amatören Fishman. Vad tycker ni om Phils spel på river här?

Sen kommer en av flera sjuka folder från amatören, tillika matteläraren, som inte vill riskera sin gigantiska stack på 240k$. Jag har inte bestämt mig för om det här är den bästa eller sämsta fold jag sett.

Vad hade ni gjort i detta läge om ni var en vanlig Svensson som plötsligt satt på en markerstapel värd miljoner i ett spel mot rutinerade proffs? Är ni gamblers eller inte?