Direkt från SM-studion

Välkomna till SM-studion, vi sitter här och planerar kvällens SM-deltävling i Omaha Hi-Lo. Med oss har vi Jöns Jadflopp, en av Sveriges största pokertänkare. Hur står det till Jöns, är du laddad inför kvällen?

– Lita på de seru! Nu jobbar jag tyvärr inom samma nätverk så jag får inte spela SM, men om jag hade fått spela så är kvällens turnering den absoluta höjdpunkten. Jag gillar att spela många starthänder, och här har man ju verkligen chansen att vinna många potter. Omaha Hi/Lo är ju nöten liksom, antingen vinner man den höga delen eller så vinner man den låga delen. Ibland får man till och med dela någon av delarna med någon annan som har samma låghand eller höghand, det är hur slaskigt och kul som helst!

Reklamavbrott

På onsdag den 1 december spelas den första kvalfinalen till klassiska Paf Poker Challenge 20-22 maj på Åland. – Målet med Paf Poker Challenge 2011 är att skapa den största livepokerturneringen som någonsin spelats på Åland, säger Pafs pokermanager online, Rickard Pettersson. Underkval och frirullar spelas varje dag.

Åter till SM-studion

Min andra bisittare är Erik von Rosen. Erik, du ser lite besvärad ut?

– Ja, jag skulle vilja hävda att strategin som Jöns beskrivit inte är helt optimal. För att nå framgång i kvällens ädla pokervariant måste man nogsamt spela enbart premiumhänder som har stor potential att vinna både höga såväl som låga delmängden av potten. Om siktet enbart är inställt på att vinna ena delen så tenderar man att långsamt förlora sina jetonger, eller som det heter i folkmun – gå gul.

Jag vet att de flesta av er sitter i spänd förväntan inför ”Jakten på Ola Brandborn, del 2” men ni får ge er till tåls lite till. Jag lovar att den kommer senare i veckan. (Här skulle jag vilja ha en smiley för att påvisa ironi men vi är förbjudna att använda smileys i bloggen).

Istället tänkte jag skriva lite om den ”bojkott” jag har mot ett svenskt pokerfora (Ola verkar ha samma inställing men dels är vårt ställningstagande inte koordinerat och dels får han tala för sig själv). Eller, bojkott är det ju inte frågan om, det hela är mycket enkelt; ett fora utgörs av läsare eller snarare aktiva användare. Det är de som bygger sajten, deras diskussioner som drar läsare. Jag vill alltså inte vara med och bidra till sajtens uppbyggnad när den delvis finansieras av monopolet*.
Det betyder inte att jag försöker straffa forat på något sätt. Det handlar bara om att jag själv inte vill vara en hycklare. Detsamma gäller det faktum att jag inte stöttar någon av monopolets institutioner. Jag tror inte att någon bryr sig om ifall jag spelar statens SM eller inte, lika lite som jag tror att särskilt många bryr sig om ifall jag skriver på ett fora eller inte.

Min grundinställning när det gäller det mesta är att folk får göra precis vad tusan de vill så länge det inte begränsar, kränker eller på annat sätt påverkar andra människor negativt. Ett monopol påverkar oss allihop negativt. Vissa tycker inte det men självplågare har det funnits i alla tider.

Det har också höjts röster som kritiserar vår bojkott. Varför? Man kan tycka att vi är barnsliga och det kanske vi är, men vi är väl i vår fulla rätt att vara barnsliga om vi vill det?
Jag måste dock erkänna att jag är mycket smickrad över det gnäll som framkommit från flera håll. Det betyder inget annat än att de är upprörda över att vi lämnat forat. Varför man nu skulle vara upprörd över att två barnsliga typer inte längre skriver vad som måste vara barnsliga inlägg i ett fora. Som sagt, både intressant och smickrande. Och ytterligare ett bevis på att många människor är fullständigt irrationella i sina ställningstaganden.

Hur som helst, jag anser mig alltså vara i min fulla rätt att skita i precis vad jag vill, precis som att alla andra har exakt samma rättighet. Jag anser mig också ha rätten att protestera när folk, till exempel, marknadsför ett monopol som på ett mycket direkt sätt begränsar min personliga frihet. Här någonstans slår det slint för vissa som hävdar att de har rätt att marknadsföra vad de vill. Absolut har de det – så länge det inte är något som begränsar eller kränker någon annan.

*Vän av ordning kanske påpekar att monopolet även haft reklam i Aftonbladet. Vi skriver dock inte direkt för Aftonbladet, det finns nämligen ytterligare ett led emellan och det ledet gör vad de vill med våra texter. Jag får inte betalt för mitt bloggande. Jag ser inga problem med AB’s politiska färg, eller jo, klart jag gör, men inget som drabbar mig då jag aldrig blivit ombedd att skriva om ngt särskilt, aldrig fått betalt och aldrig blivit censurerad. Men skulle motsatsen bevisas så är jag inte sämre än att jag kan revidera min åsikt.

Facit på mina tre ja/nej-påståenden:

Påstående 1: Orsaken till att amerikanare inte får spela på de flesta sajter är för att skydda amerikanska hamnar mot terroristangrepp.

Svar: Hur sjukt det än låter så är detta påstående sant. USA slängde i sista sekund in ett förbud mot Internetspel i sin SAFE Port Act. Land of the free och så vidare…

Påstående 2: Vinnaren av WSOP vinner mer än vinnaren av US Open i Golf. Totala prispoolen i WSOP Main Event är större än totala prispoolen i Wimbeldon.

Svar: Om Googlingen stämmer fick vinnaren av US Open $1 260 000. Det är pengar det med, men WSOP-vinnaren fick $8 944 138. Totala prispengarna i Wimbledon är  13 725 000 pund, överslagsräknat till 21 miljoner dollar. Inte ens i närheten av WSOPs 70 miljoner dollar. Jag ska erkänna att jag inte hade kollat prispengarna i golfen och tennisen innan jag ställde frågan.

Påstående 3: Om Sveriges alla pokerspelare samtidigt ville spela ”laglig” livepoker så krävdes det att Casino Monopol snickrade ihop minst 10.000 bord till.

Svar: Under pokerboomen spelade enligt undersökningar 250 000 svenskar poker. Nu har ju intresset klingat av rejält, men det är inte orimligt att 100 000 då och då drar en spader (det är cirka en procent av befolkningen). I Sverige finns det fyra casinon som har hundratalet bord tillsammans. Monopolet får plocka fram hammare och spik om alla dessa vill spela livepoker samtidigt.

William vill ju öka inköpet rejält i Statliga Mästerskapen. Hur är det tänkt att någon som bor på Gotland eller Kalix ska kunna spela en satellit till denna tävling? Satelliter på casinona fungerar utmärkt för de som kan ta en promenad till pokerrummet, eller har några timmars bilresa max. 

Skottar bär kilt och pratar med konstig dialekt. Smålänningar klär sig i blåjeans och pratar rikssvenska (eller?).
Ändå är vi så lika skottarna.

Jag fick ett irriterande telefonsamtal förra veckan.
– Du är väl med i postkodlotteriet?
– Eh, näe.
– Oj, stackars dig.
– Jaså?
– Ja, din postkod har ju vunnit.
Jag blev tyst för ett par sekunder och fick inte ur mig mer än ett klassiskt Homer Simpson-uttryck.
– Doh!

575 31. Min postkod. Ett nummer. En vinstchans. Möjligen en väldigt liten vinstchans, men dock, en vinstchans. Om man nu är med i postkodlotteriet förstås. Och det är ju inte jag. Aldrig har jag varit så nära att vinna mycket pengar utan att röra ett finger. Ändå känner jag mig längre bort från rikedomarna än någonsin.

Det är lustigt det där. Vinner jag 10k i poker känns det inte så mycket. Skulle jag däremot vinna det på triss, lotto, bingo eller nåt annat hopkok känns det som en sjujäkla vinst.

Hemma på min gata i Eksjö var det i alla fall livat. Grannarna tävlade i vem som fick ta störst del av guldregnet. TV4 var där. Bil delades ut tillsammans med meterstora checkar. Alla grattade på torget. Och där stod jag. Med ett fånigt leende, som för att dölja avundsjukan.
– Jädrar, vad kul för er!
Jantelagen som ett tungt ok över axlarna. Le igen bara. Le ett clownleende, så mungiporna når bakom öronen.

Hur många gånger har jag inte försökt förklara för alla lyckosökare att chansen att vinna på ett lotto som postkodmiljonären är så liten att den faktiskt nästan inte finns. Hur många gånger har jag inte dumförklarat stackarna som inte förstår bättre. Satsa på poker istället, ett spel som kräver lite tankeförmåga. Där du har oddsen på din sida, om du känner till dem. Men plötsligt hände det. 575 31. DET hände! Vem fick stå i dumvrån nu?
– Hur känns det att inte vara med, frågade en kompis på stan.
– Äh, jag ä int’ bitter, skojade jag.
Och bredde på clownleendet. Jag lovar, jag är inte avundsjuk. Fingrarna i kors.

Jag har nämligen räknat på det här. Varje år kostar det 1800 kronor, 150 kronor i månaden, att vara med i postkodlotteriet. Det innebär att om du betalar lotten i sex år och vinner 10 000 kronor, så är du ändå minus. Nu är dock postkodlotteriet något man gör för välgörenheten. Så det är väl dumt att beskriva det som ett vanligt lotteri. Det är ju nästan som att skänka pengar till rädda barnen varje månad. Fast här kan du faktiskt vinna något.
– Men nu måste du väl gå med? fortsatte kompisen.
– Är du inte klok, nu kommer vi ju aldrig vinna igen.
Men chansen är så klart lika stor som innan, eller lika liten. Och då vill jag vara med. Jag vill vara med i gänget. Slippa klistra på ett leende, hålla fingrarna i kors, se grannarna dricka champagne utan mig. Jag vill också bli rik på att inte göra någonting.

Det är precis som pizzabagaren (ja, han är pizzabagare) jag spela med igår. Efter att ha gjort en väääldigt marginell syn på river sa han:”Jag synar hellre ner dig och förlorar, än att tvingas se dig sitta med ett stort leende och visa upp en bluff”.

Samtidigt känner jag mig ungefär som skotten som bad till Gud om att få vinna på det stora lotteriet.
– Snälla Gud, låt mig vinna! Låt mig vinna! Låt mig vinna!
Han bad dag och natt i flera veckor. Till sist tröttnade Gud och svarade.
– Ok, jag ska hjälpa dig. Men du måste åtminstone köpa en lott först.

Jag sa ju att skottar och smålänningar är lika. I alla fall den här snåla smålänningen.

Första gången jag såg poker ”på riktigt” var under SM på Klubben i tidernas begynnelse, dvs 2005. Jag tror i alla fall att det var 2005, enligt google spelades SM på Klubben det året. Jag vill dock minnas att Lars Kjestrup vann men enligt samma googling vann han 2004. Skitsamma, det är inte så viktigt vilket år det var. Det var dock ett par viktiga dagar…

Visst hade man spelat en massa poker innan dess, inte minst på pokerklubben i Lund. Nu var jag och kollegorna uppe i Stockholm för att ordna sponsring åt just den klubben och vi fick se det hela ”på riktigt”. Alla lirare man läst om, summorna man drömt om och miljön man längtat efter. Bara det faktum att man hade kontorsstolar runt borden gjorde att etablissemanget andades lyx. Åtminstone i våra ögon, vi som brukade spela poker för 200 kr sittandes på trästolar i en hyrd föreningslokal…
Ken och Kniven gled omkring. Ett mystiskt highstakes-rum fanns bakom en låst dörr, i baren serverades riktig mat, inte bara korv och frallor. För att överhuvudtaget vistas i lokalen skulle man vara ägare av ett magnetkort som inte bara öppnade en port utan också en stor gallergrind som fanns direkt efter entrédörren. Fråga mig inte hur vi kom in första gången men rätt var det var ropades det ut att man var tvungen att ha medlemskort annars skulle man åka ut. Vi snackade med en kille vid en dator som genast satte varsitt magnetkort i nävarna på oss.

Det var otroligt häftigt att sitta i loungen och kolla på storbildstv och sippa cola. Vi var yngst på stället. Nobodys från landet, men nu fick vi frottera oss med pokereliten. Vi var starstruck fast vi inte visste vilka ”stjärnorna” var. Vi visste bara att de hade slantat upp en bra summa för att lira SM och då måste man ju vara världsstjärna, eller hur?

Vem spelar mörkpoker med mörkar på 500 och 1000 kr? Några apraka gubbar gjorde det. De gjorde det dessutom vid ett sådant där gammalt åtta- eller sexkantigt spelbord, trots att kontorsstolarna och de fina filtborden stod tillgängliga i rummet intill. Det var coolt tyckte vi. Men de var galna.

Anledningen till att vi hade kommit dit var för att vi skulle träffa mannen, myten och legenden – Ola Brandborn. Han skulle fixa sponsring till vår klubb. Vi visste inte riktigt vem Ola var. Vi hade aldrig träffat honom och aldrig ens pratat med honom. Vi hade bara adressen till Klubben och hans namn på en lapp.
Vi gled runt så mycket inne på Klubben den första dagen eftersom vi inte hittade Ola. Vi väntade helt enkelt i loungen, railade 500-1000 mörkpokergamet, käkade lite och kollade givetvis på SM som utkämpades. Men ingen Ola syntes till.

Ola, var var du?

Den första kvällen hamnade vi på casinot. Vi var visserligen något sånär framgångsrika pokerspelare hela gänget men gamesen på Klubben hade vi inte rulle till. Vi började dumt nog att spela roulette istället. Har man druckit tillräckligt mycket börjar Martin Gale-systemet kännas som en allt bättre idé. Femton svarta i rad och vi bombade givetvis rött. Jag var inne med 12 000 på rött sista snurret och torskar. Fy fan vad dåligt jag mådde. Det fanns liksom inte. Jag hade aldrig spelat för så mycket pengar i mitt liv innan. Hade knappt ens haft så mycket pengar kontant i handen innan.
Även om det inte var alla pengar jag ägde så mådde jag riktigt dåligt när jag vaknade morgonen därpå. Men eftersom vi fortfarande inte hade hittat den mystiske Ola så var det bara att bege sig till Klubben igen.

På Klubben serverades frukost för alla de som spelat hela natten. Vi frågade efter Ola men ingen visste var han var. Till slut var det en tjej (som jag såhär i efterhand är rätt säker på var Lina Olofsson) som lade huvudet på sned och såg olycklig ut när vi frågade efter Ola. ”Han var här igår” meddelade hon. ”Var då? Här? Vi var ju här hela dagen och halva kvällen” utbrast vi. ”Highstakesrummet” sade hon och tittade menande mot den mystiska låsta dörren.
Lina var snäll nog att ringa Ola vilket vi så klart också hade försökt i ett helt dygn. Han ville kanske inte svara på något okänt nummer men när Lina ringde plockade han upp luren. Hon upplyste om att två landsortspojkar väntade på honom på Klubben. När hon hade lagt på meddelade hon att Ola var på väg. ”Äntligen!” tänkte vi och slog oss ner i en soffa och väntade.

Efter någon timme dök han upp. Han dråsade ner i soffan bredvid oss och såg ut som om han sålt smöret och tappat pengarna. Hur han visste att det var vi som ville träffa honom vet jag inte, kanske var det våra Lantmännen-kepsar som skvallrade om vår identitet.
Vi började yra på om sponsring. ”Vad har ni för adress?” avbröt Ola oss vresigt. Vi skrev ner vår adress på ett papper som han snabbt nappade åt sig och sade medan han reste sig att ”jag skickar grejer”. Sen gick han bara. Vi satt kvar som fågelholkar.
Några veckor senare kom markerlådor och kortlekar i drivor. Ola hade fixat vad han lovat.

Idag jobbar jag (bl.a) med samma sak som Ola gjorde då. Och jag vet hur det är att hålla i en nyöppnad klubb och söka sponsring. Jag vet också hur det är när sponsorrepresentanten är tiltad, grinig som få och knappt säger gurka ens en gång. När jag blir kontaktad av en klubb som vill bli sponsrad så tänker jag alltid att jag ska vara raka motsatsen till Ola; glad, trevlig och faktiskt ha ett genuint intresse för klubben som vill ha ett samarbete.

Fast jag tycker om Ola ändå. Han är speciell, men hade han inte varit det så hade han inte varit Ola.

Gibraltar Airport has the distinction of being the closest airport to the city that it serves, being only 500 metres from Gibraltar’s city centre.

Ja, men det är inte det enda udda med den flygplatsen. Förutom att den är en civil/militär flygplats så ligger den mitt i infarten till landet… så pass mitt i så att start/landningsbanan korsar huvudvägen. När det är dags att starta eller landa så fäller man helt enkelt ner bommar för att stoppa bilarna och fotgängarna att passera… som ni förstår blir det inte så himla många landningar per dag.

Hur gick tävlingarna då? 

Första välkomsttävlingarna var snabba enbordstävlingar, både jag och min kollega Rickard kom trea i dessa. Täckte taxin till Arlanda och maten under långhelgen med andra ord. I huvudtävlingen var jag mer eller mindre chanslös, Rickard fick med sig en fin kamera hem som spurtpris, men missade A-finalen med en hårsmån. B-finalen åkte han ut på runt 25te plats, själv kom jag 15 (med tio prisplatser). Kanske lite onödigt spelat av mig att åka ut där, men måste de ha JJ när de höjer på knappen för sjätte raka gången? Well, jag spelade inte för att ta mig precis ITM, jag siktade på en hög placering och kommer göra samma spel igen.

På det hela taget en mycket trevlig resa, 15 grader varmt i stället för snökaos hemma. Man ville inte direkt åka hem om jag säger så. Men nu är man hemma, och håller som bäst på att planera för kvalen till PPC.

Jag är just nu i Barcelona för att rapportera från EPT-turneringen där. Det finns en kille i fältet som åter auktaliserar frågan om hur långt man får gå för att dölja tells.

Så här satt denne välklädde gentleman inte bara när han som i denna situation var all-in utan mest hela tiden. Är detta okej? För en tid sedan satt jag och spelade en turnering på den lokala pokerklubben när frågan om hur långt man får gå dök upp. Då gällde det om man får vänta ryggen till nbär man pushat all in. Får man gå från bordet? En del tycker till och med att solglasögon är att tänja det för långt, men gränsen ligger självklart mycket i betraktarens ögon. Vad tycker du?

”Man kan bara älska och förlora stort
Det finns alltid saker man inte skulle ha gjort
Att följa sitt hjärta fem ord som jag köpt
Man kan bara förlora och hålla huvudet högt”

Jag vet inte varför Plura skriver ”fem ord” när ”Att följa sitt hjärta” bara är fyra. Han kanske gick på något? Hur som helst är resten av texten fenomenal. Den funkar både när det gäller poker och kärlek, har jag märkt.

I söndags fyllde jag 28 år. Av någon anledning börjar jag fundera på livet runt födelsedagar. Gör jag rätt saker? Ska jag fortsätta i samma spår eller testa något nytt?

Som alltid återkommer jag till pokern. Jag är ingen ung ungdom längre. Hur länge kan jag försörja mig på det här spelet egentligen? Jag har det senaste året börjat gå ner i lön, då det blir allt hårdare motstånd. Det är det inte många som skulle gå med på. Men så länge jag tjänar mer än på ett ”vanligt” jobb och har så kul som jag har, så är det svårt att sluta. Frågan är bara var smärtgränsen går? Vad är den lägsta summan jag klarar mig på i månaden? Givetvis kan jag leva på rullen/sparkapital ett par år, utan att vinna någonting. Men i längden, hur mycket pengar behöver det rulla in i månaden för att det ska vara värt det?

Någon skulle säga 70k-100k andra 15-20k, allt beror på levnadsvanor. Eftersom jag börjar bli gammal har jag börjat tänka på pension och trygghet. Givetvis klarar man sig på 10k i månaden om man är 20 bast och bor hemma. Men i min ålder bör man nog dra in minst 30-40k per månad för att kunna lägga undan pengar till sparande/pension, täcka fasta utgifter och leva ett hyfsat spännande liv. Eller är jag ute och cyklar?

Sen handlar allt inte om pengar. Hur utvecklande är egentligen pokern för mitt liv? Växer jag som människa? Nja. Handhistorik och instruktionsvideos i all ära, men de ger mig inte mycket nytta, nöje eller allmänbildning för mitt övriga liv. Å andra sidan får jag chansen att resa och träffa nya människor titt som tätt, och det är väl allmänbildande om något?

Kanske ska man inte tänka för mycket på framtiden, bara göra det som känns bäst för stunden. Och för stunden känns ju pokern bra. Än så länge tycker jag att poker är för kul för att lägga på hyllan. Så jag fortsätter att följa mitt hjärta något år till. Man kan bara förlora och hålla huvudet högt.

Som ni vet (eller inte vet) så är jag sambo med en pokerspelare. Eller pokerspelerska snarare – Lisa. Det är hon som är klonkomanen av oss och hon har sprungit bra mycket bättre än mig i år, inte minst live. Vi har inte spelat så mycket poker sedan i somras (förutom SM på Malta) men de senaste två veckorna har vi fått ett litet ryck igen. Det har varit full fart både live och online!

Ögonblicksbild på grinden

Efter lite Svenne Banan-göromål idag, dvs helgstäda, gå på lägenhetsvisning och tillagande av söndagsmiddag, bestämde vi oss för att ge oss på söndagsgrinden ikväll. Vi laddade upp med alla nödvändigheter för en lång grindkväll; dvs cola, godis och chips. Ganska degenererat men även grindkvällar har ju sin charm, annars hade vi ju inte valt det livet. Jag slängde upp mobilkameran och förevigade söndagskvällen.

Alla pokerspelare har olika ritualer som fungerar för dem när de kör sina pass. Även om det kanske kan tänkas vara socialt och trevligt att vara två som spelar så har vi våra helt egna ”måsten” under grinden. Spotifylistorna skiljer sig åt ganska markant då hon gillar hiphop och jag rock så det blir lurar på med maxad volym.
Det är också strängeligen förbjudet att snacka om bad beats. Det borde det för övrigt alltid vara. (Jag har väl ca 200 pokerspelare på msn så man får höra ett antal stories varje kväll… ) I alla fall, vill man den andre något så får man ta det på msn. Musiken är viktig för att man ska kunna koncentrera sig och då vill man inte ha störande avbrott i form av frågor huruvida man kan skicka dippen eller hur det går i turneringen.

Vi spelar heller aldrig samma turneringar då vi gillar helt olika nätverk, dessutom spelar hon aningen högre än jag (för att inte tala om att det troligen hade varit ett regelbrott).
Hon hatar att spela mot mig överhuvudtaget. Efter en sit and go turnering i Tallinn förra året vägrar hon att ens sitta vid samma bord som mig. Jag synade i position när hon höjer upp. När floppen kommer säger jag ”lägg dig” och smajlar lite charmigt. Hon blixtviker pocketdamer och jag slänger upp A-2 utan träff och skrattar rått. Det blev ett jävla liv kan jag meddela.

Nej, dags att återgå till liret. Hoppas ni håller tillgodo med halvtaffliga inlägg skrivna såhär mitt i grinden.

Edit: Har förresten inte fått en spänn för att produktplacera Aladdin-asken i bild.

Svenska Spels SM är precis färdigspelat. Grattis alla vinnare! Snart ska Svenska Pokerförbundets SM spelas, hoppas vi får se liknande siffror i deltagarantalet där.

För tyvärr är det ju så att vi har två Poker-SM i Sverige. Pokerförbundet stämde tidigare SvS, men fick dra tillbaks stämningen. Om jag förstår det rätt så har ingen exklusiv rätt till varumärket Poker-SM.

DIrekt efter att finalen var färdigspelad så gick Svenska Spel ut på forum och skrev följande: Huvudfinalens totala prispott, i SM-historiens största turnering någonsin, blev 4 502 550 kronor.

Det sägs ju att det är vinnaren av alla slag som skriver historien, men än så länge är vi inte där. Faktum är att vinnaren av 2006 års Pokerförbunds-SM vann fem miljoner kronor – det vill säga mer än totala prispotten i SvS SM i år!

Detta om något borde väl visa för monopolkramarna att sveriges pokerspelare borde organisera sig, så att vi kunde få tillbaks dessa extrema prispotter!

SvS-SM kommer dock in på top-tre listan, det är egentligen inte så illa pinkat.
2006: Svepof-SM förstapris 5 000 000 kr
2007: Svepof-SM förstapris 1 200 000 kr
2010: SvS-SM förstapris 1 050 000 kr