För ganska precis tre månader sedan skrev jag en blogg om fem förhoppningar inför WSOP. Nu när spektaklet är överstökat tänkte jag att vi skulle beta av dem, och kolla hur det egentligen gick.

En starplayer på finalbordet i main event

Den första förhoppningen vill jag påstå infriades. Michael ”The Grinder” Mizrachi var redan en namnkunnig spelare innan årets World Series of Poker, och i och med segern i $50 000 Poker Players Championship blev han en superstjärna, och definitivt en av de inför main event hetaste turneringsspelarna. Nu kommer han att sitta som en i The november Nine i om ett par månader. Klonk.

The Next Generation

I stort sett samtliga av de unga svenska turneringsspecialisterna var på plats till main event, samt några ytterst habila cashgamespelare som tog chansen i världens största pokerturnering. Det såg länge mycket, mycket bra ut, med flera starka namn på väg mot bubblan med trygga stackar framför sig. Marginalerna är som vi vet små i poker, i synnerhet i turneringar, och variansen kan vara grym. En av efter en föll de. Speciellt synd tycker jag om Kristoffer Vadsmo som blev brutalt överkåkad, och som sedan bustade mot en hand han hade dominerad. Vadsmo, Gustav Ekerot, Kristopher ”Sumpas” Thorsson och Paul Kristoffersson tog sig alla in i pengarna. De behöver inte på något sätt skämmas för sitt spel och  vi vet att de står sig ytterst väl i internationell konkurrens, men jag behåller den här förhoppningen till nästa år utan att bocka den som uppfylld.

Chris Björin

Jag vet att Chris är besviken. Med så många spelade turneringar blev väl resultatet ett minus, men han lämnade Las Vegas med 6 cashar – varav en i main event – och ett finalbord. Det är imponerande, och i min bok visade Björin åter igen sin storhet. Check.

Ett svenskt armband

Nope and njet.Det blev sju svenska finalbord:

– Martin Jacobsson slutade fyra i $1 500 NLH,

– Ken Lennaard tog samma placering i $1 500 H.O.R.S.E.,

– Micke Thuritz slutade åtta i $50 000 Poker Players Championship efter att ha brutalt bustat på några få händer.

–  Thuritz tog sig till ytterligare ett finalbord och blev femma i $25 000 NLHshorthand.

– Chris Björin blev åtta i $2 500 RAZZ

– Mats Gavatin slutade nia i $1 000 NLH

– Johan Jakobsson slutade nia i $1 500 NLH

Dessutom var det flera, som Alexander Ivarsson och Christian Jeppsson som var ytterst nära finalbord. Det blev emellertid inget svenskt armband i år, utan vi får fortsätta drömma.

En svensk jätteklonk i main event

Vad som är en jätteklonk är upp till var och en att bedöma, och visst hade det varit gigantiskt med en svensk deltagare i November Nine, men det är de facto en grym bedrift av William Thorson att nå en 22:a-plats i main event, och det blir än större om man betänker faktumet att han varit där förr. Mina drömmar om en svensk finalbordsspelare lär fortsätta, men nog är det en klonk i det här startfältet.

Nu laddar jag om batterierna för WSOP Europe, och hoppas hårt på svenska dåd i London.

Det blev en mycket händelserik helg för oss ute på turnén. I fredags natt blev Anton Körberg så hårt utdragen att han tiltade loss ordentligt. I sin frustration sparkade han mot en dörrkarm och resultatet blev en spricka i foten vilket i sin tur ledde till operation. Det är hårt att vara pokerspelare ibland.

Anton Körberg

Det var således bara jag själv och Marcus Palm som styrde kosan mot Västerås påföljande natt – en dryg liten körning på ca tre timmar. När vi hade kört i ca en timme så körde en bil om oss i en rasande fart, minst 160 men säkert mer. ”Dåre” tänkte vi och tuffade vidare i bussen. Bilen saktade dock ner efter att den kört om oss då vägen smalnade av för en korsning med refuger. Vi kom ikapp vid korsningen när bilen återigen gasar upp för vidare vansinnesfärd. Föraren tappar kontrollen nästan direkt och bilen vobblar fram och tillbaka över båda körfälten innan han återfår kontrollen. Vi pustade ut.

Föraren gasar på igen och kör i full fart mot en ganska skarp kurva där han inte hinner bromsa. Två hjul i diket, en sladd upp i motsatt körfält och sedan tillbaka i högerfilen innan han fick koll på läget igen.
Nu började vi bli riktigt oroliga. Det var nog dags att göra något åt den här situationen, den här föraren leker med andra människors liv och dessutom fanns det två passagerare i bilen.  Men vad ska man göra då? Ringa polisen känns ju inte så konstruktivt då vi inte visste exakt var vi var och dessutom var under färd. Vi bestämde oss för att ligga bakom bilen och vara behjälpliga om det händer något.

Vansinnesföraren får en liten sladd, åker ner i diket igen men får upp bilen på körbanan en gång till. Där fick det räcka. Vi visste inte om föraren var full eller om han kanske hade råkat ut för något medicinskt tillstånd eller om han helt enkelt bara var dum i huvudet. Vi körde upp bakom och tog registreringsnumret. Den här liraren måste bort från vägen så när vi närmade oss en mack blinkade vi med helljusen och pekade in mot avfarten. Föraren gjorde som vi ville, svängde av och saktade in för att stanna med oss tätt bakom. Vi ville bara kolla läget, kanske behövde föraren hjälp.

Plötsligt rivstartar han igen och svänger in bakom ett litet pumphus där han ställer sig och trycker. Då ringer vi polisen som dyker upp efter ca fem minuter. Nu får vi agera efter order från konstaplarna som inte ville köra ända fram i syfte att förhindra biljakt. Vi får krypköra runt pumphuset och rapportera direkt till patrullbilen hela tiden. Dock hade bilen försvunnit in på en liten cykelväg och vi kunde inte följa efter i vår minibuss. Det blev möte med polisen och fullstädig avrapportering istället. Konstaplarna berömde oss och gav oss MVG+ för insatsen. Nu undrar jag om jag kommer att få skatteåterbäring?

När vi kommer fram till Västerås vid femtiden på morgonen är även hotellet fyllt av poliser, tro det eller ej. Men det är en annan historia involverande en gråtande receptionist och tre nakna män…

Spanish Poker Tour har gått hårt åt min manlighet… Jag lyckades ta mig till Valencia trots bristen på pass, och där skulle jag hyra en bil. Storlek eller modell spelar ingen roll förklarar jag för Avis-killen, bara jag får en svart bil. Vi har nämligen fina Paf-loggor i svart magnetiskt material för sådana här tillfällen. Jag beställde ju en svart sa jag… Den här är nästan svart kontrar mannen, och ger mig nycklarna till en mycket mörkblå BMV. Nåja, det får väl duga.

Spanjorernas definition på svart bil. Sa jag att Spanien är Europas u-land?

Letar upp bilen i det gigantiska garaget. Försöker starta bilen. Vafan, det finns ingen nyckel, bara en knapp att trycka på när man ska starta motorn. Men får inte igång motorn på något sätt. Letar upp en Avis-representant, denna gång en tjej som nog är några år över tjugo, men hon ser inte ut att vara en dag över 13 i kroppen. Hon visar mig att jag måste stoppa in nyckelhållaren i en väld dold lucka innan jag kan trycka på startknappen. Här står jag med min rosa väska och skäms, en 40-årig gubbe ska väl kunna få igång en bil utan att be småflickor om hjälp? Har någon sett mina kulor, jag börjar sakna dom!

Hämtar upp våra finska Paf-kvalare i olika omgångar på Castellons tågstation (de som kommer via Barcelona) och på flygplaten i Valencia under dagen och kvällen. Dekalerna var verkligen ett bra köp, våra spelare ser bilen direkt utan att man behöver leta efter en nål i en höstack.

Sedan började Spanish Poker Tour som sagt. Två steg till höger om mig har jag en spelare jag blir otroligt imponerad av, en tjej i 20-25 årsåldern som spelar fantastiskt bra. Hon är snygg, men inte så där sexigt snygg utan snarare mycket docksöt. Jag har aldrig tidigare sett en tjej spela så bra föut, jag undrar varför hon inte är sponsrad. Hon ser spansk ut, men det visar sig i pausen efter två timmar att hon bara kan prata franska, inte ett ord engelska eller annat språk. Tydligen är hon flickvän/fru/väninna till Antonie Saout, fransmannen som kom trea i poker-VM i Las Vegas förra året. Den tjejen kommer att gå långt!

Jag åker ut efter drygt fyra timmars spel, först med QQ mot hennes KK, sedan med AQ mot hennes AK, och jag kan helt ärligt säga att jag blev utspelad i båda händerna. Jag funderade på att lägga båda händerna preflop, men lyckades övertala mig båda gångerna att stoppa in markerna i mitten med rösten i hjärnan ”hon kan inte ha spelat så bra den här gången också”. Jo, det kunde hon, ännu ett slag mot min manlighet i den här resan. Har någon sett mina kulor, jag saknar dom?

Idag blir det beachen, sedan en liten billig turre framåt kvällen. 

Väckarklockan ringer 05:15. Jag har sovit i ungefär fyra timmar. Släpar ut mina två tunga bagage, en knallrosa väska och en stor papperskartong. Väskan ser väldigt gay ut, men den har fördelen att man snabbt hittar den på bagageblandet världens flygplatser runt. Lådan väger 21 kilo och är full med gåvor till våra Paf-kvalare, de ska få vardera en väska fylld med backgammonspel, strandpingisset och kortlekar. 

Regnet öser ner… bra start på resan. Jag tänker på alla mina kollegor som är på Åland i dag för att kolla på Ålands stora sporthändelse under året, Pafopen. Nej, det är ingen pokerturnering, utan en beachvollybollturre. Hällregn och blåst är inte direkt perfekta förutsättningar för varken tävlande eller åskådare.

Kommer fram till Arlanda, upptäcker nu att jag glömt passet hemma. Skickligt, resan fortsätter bra. Flickan i incheckningen säger att jag kommer klara mig på körkortet, men jag känner att stora problem kommer komma i Spanien, Europas u-land. Jag ska ju inte bara flyga, jag ska hyra bil och ta mig in på casoinot också, samt flyga inrikes till Mallis.

Problem tre då – jag har glömt mitt Lufthansa Guldkort hemma (i passet). Skit också, utan det kan jag inte ta med kartongen, guldkortet krävs för att jag ska få med mig ett extra bagare utan kostnad. Som tur är har jag checkat in hemma, så mitt guldnummer står på boardingpasset, flickan i disken litar på mig och stämplar in mig, och tar inte ens betalt för övervikten. Klonk, det finns en resegud! Känns som man varit inne och bluffat i en pokerpott men lyckats dra in en hålstege! Nu ska jag rida på rushen och vinna Spanish Poker Tour!

Tänk dig att du står vid straffpunkten på en fotbollsplan. I mål, 11 meter bort, står Iker Casillas och väntar på att du ska sätta straffen. En bit bort, med fokus på er, står ett filmteam som ska dokumentera händelsen. Du går fram till straffpunkten, trampar lite i gräset, lägger upp bollen rätt. Backar och tar ut ansatsen, och springer fram och klipper till. Bollen går käpprätt åt helvete, och Iker skakar en smula på huvudet. Filmteamet suckar en smula.

Det här upprepar sig 98 gånger till, den ena straffen sämre än den andra. Kort sagt, du lägger straffar som en påse skit.

Den hundrade gången får du en perfekt träff på bollen, och utan att du riktigt vet hur det gått till får du till en projektil som susar förbi Ikers utsträckta fingrar där han ligger som en märla i luften med sina 185 centimeter. Rätt upp i krysset, och filmteamet skriker ”Såja!”. De 99 första straffarna raderas från kameran, medan den hundrade redigeras med lite kaxig musik och läggs upp på Youtube under rubriken ”Monsterstraff”.

Är du nu en straffläggare av världsklass, eller en sopa som en gång i livet hittade monsterstraffen? I mina ögon är världens bästa straffläggare inte den som då och då klonkar träffen, utan den som har störst sannolikhet att sätta en straff.

Även en blind höna hittar korn, och både youtube och poker-tv är fullskitna av once-in-a-lifetime-spel. Bara för att du ser en känd spelare gör en monsterläggning eller en hjältesyn i en major betyder det inte att han inte gjort spelet med dåligt resultat 99 gånger innan den gång som visas kommer. Det är bättre teve att se någon vika par i kungar när fi visar essen, än när han gör det och fi visar ess-dam.

I min värld är enstaka händer sällan eller aldrig exempel på en spelares kvalitet, i alla fall inte när det handlar om att visa någons styrka. När det gäller tomtespel är det en helt annan sak. Och ett youtubeklipp är aldrig ett bevis, utan som bäst inget annat än ett svagt indicium.

Det är inte långt kvar till riksdagsvalet 2010. Häromdagen blev jag brutalt upplyst på Lapproffes blogg om hur vi pokerspelare funderar på att rösta. I en omröstning på ett pokerforum visade det sig att moderaterna leder med knappt 24 procent. Inget konstigt med det. Andraplatsen är mer uppseendeväckande. Där placerar sig Sverigedemokraterna med 15 procent av rösterna.

Vill folk bara jävlas? Annars känns det inte så smickrande att kalla sig pokerspelare. 500 spänn på att inte ens tio procent av de som har sympatier för SD har läst partiprogrammet.

Jag var faktiskt tvungen att gå in och kolla vad de olika spelbolagen gav för odds på att SD skulle komma in i riksdagen. Det var väldigt varierande. Expekt gav bara 4,35 i odds medan Unibet var uppe på 5,8 gånger pengarna på att SD inte kan kravla sig upp över fyra procent. Av ren princip satte jag en tusing. Jag är ute efter dubbel glädje.

Många verkar tro att SD redan är klara för riksdagen, men jag tror inte det är så säkert. De flesta missnöjespartier brukar få många fler röster i opinionsundersökningar än när det väl gäller. Då tänker folk till en extra gång och kommer fram till ”Nja, vi kanske inte har det så dåligt ändå”.

Man kan även fråga sig varför vi pokerspelare generellt är borgliga? Många av oss står helt utan skyddsnät och borde egentligen ”tjäna” på ett rött styre. Antagligen beror det på att vi är så fruktansvärt individuella och verkligen vill värna om individens rätt i alla lägen. Eller har jag fel?

Själv har jag ingen aning om vad jag ska rösta på än. Jag vet bara vad jag inte ska rösta på. Pokerspelare eller ej.

Dags att packa resväskan och åka ner till deltävlingen i Spanish Poker Tour i Castellon norr om Valencia. Jag ska dubblera dels som spelare, dels som ”pokerpappa” åt Pafs sex kvalspelare. Det ska bli skoj. Sedan ska jag ha en veckas semester på Mallis, det ska bli skönt.

Sitter och skriver en artikel om mörkpoker till Poker Magazine. Det är inte klokt vad jag saknar det spelet, det är så ledsamt att det i princip dött ut. Skönt att det fortfarande spelas i SM, även om resan till Malta bara för att spela en enda tävling avskräcker så många. Tänk om den tävlingen kunde gå i Sverige!

Jag har besökt många klubbar genom åren och varje ställe har sina lokala regler. Hur man ska kupera eller vem ska ska göra det är exempel på något som nästan aldrig är detsamma på varje ställe. Det blir lite stringbets och out of turn actions då alla inte är så hemma på det här med livepoker. Oftast är det ju inget som stör då det helt enkelt inte är meningen alternativt att spelaren inte vet bättre. Jag är ingen paragrafryttare men någonstans måste man ju dra gränsen. Eller?

Har sett några exempel på klubbarna vi nu besökt men jag slänger in ett inlägg från de gamla bloggen för att åskådliggöra problematiken istället. Hur hade du gjort i dessa situationer?

Finns det ens någon moral och etik vid ett pokerbord? Man är där för att spela av varandra pengar. Men å andra sidan är det ju det som är själva spelet. Finns det moral i spelet Bluffstopp? I Monopol? Kan man ta ut sådana avgifter bara för att någon beträder ens mark?
De flesta rättfärdigar nog spelet med att alla har satt sig vid bordet frivilligt. Det gör jag också. Men man sitter inte där på lika villkor. Vissa är duktigare på spelet än andra. De har då en fördel – så kallad ”edge”. Man kan skaffa sig andra fördelar också. Det finns en hel del handlingar som betraktas som riktigt fula vid ett pokerbord men som är enligt reglerna. Det kan vara allt från Angle shooting, dvs att man ägnar sig åt onödigt paragrafrytteri för att få en fördel, till slowrolling, dvs att man väntar onödigt länge med en syn när man sitter med bästa handen.
Jag hamnade i ett par situationer nu senast i Tallinn. Det hade varit intressant att se vad ni läsare tycker om respektive situation. Hur hade du gjort? Varför hade du gjort just så?

1. Slowrolling
Detta utspelar sig under turneringen på lördagen. Det är hyfsat djupa stackar och ”Finländaren” höjer upp. ”Hästsvansen” som sitter två seats bakom slår om. Finländaren går all in efter viss betänketid. Hästsvansen steker i ett par minuter innan han säger ”syn”.
Finländaren fingrar lite nervöst på sina kort. Hästsvansen vänder upp det ena av sina hålkort – ett ess. Finländaren vänder då upp båda sina kort – AK. Hästsvansen väntar en stund innan han vänder upp sitt andra kort, ytterligare ett ess.
Det är det här som kallas att Slowrolla. Hästsvansen vet att han har bäst hand. Tekniskt sett är det väl Finländaren som ska visa först eftersom han har blivit synad men det är ändå onödigt att hålla på att ”plåga” motståndaren när man vet att man har bästa handen. Kutym är att man slänger upp sin nöthand så fort som möjligt.
Finländaren åker ur turneringen när hans AK inte får träffa. Hela bordet tittar argt på Hästsvansen och flera av oss påpekar att han slowrollade. Han ser oberörd ut.

En halvtimme senare höjer Hästsvansen upp ganska rejält när jag sitter i big blind. Det är lagt fram till mig och jag tittar ner på AA. Jag slår om. Hästsvansen går all in. Vad hade du gjort i det här läget? Synen är ju självklar men ska man slowrolla muppen av ren princip?

2. Att se någon annans kort
Under måndagen spelade vi cashgame på ett 25-25 bord. Direkt till vänster om mig satt en full finländare. Troligtvis var hans engelska så dåligt att det förstärkte intrycket av att han var berusad, men i alla fall. Han var tillräckligt full för att vi andra skulle ha all edge i världen. Jag och David diskuterade lite om det var rätt att spela mot en sådan kille. Han såg inte fattig ut, snarare tvärtom. Vi kom fram till att det var casinots ansvar att hålla honom borta från spel.
Nu uppstår problemen. När fyllot tittar på sina hålkort håller han dem med utsträckta armar framför sig och ställer de på högkant. Det går inte att undvika att se dem, särskilt inte eftersom man vill hålla blicken på övriga spelare vid bordet som står i tur att agera.
Flera spelare vid bordet säger till honom att dölja sina kort. Jag kastar ett par händer trots att jag ser att jag har bättre än honom preflop. Floor Managern säger till honom ett antal gånger att bättre dölja sina kort och även spelarna vid bordet fortsätter att påpeka för honom att vi ser hans kort.

Till slut kommer en hand som jag vill spela. Inte bara mot finnen utan mot hela bordet. Jag ser finnens kort och han synar min höjning. Vad gör ni här? Fortsätter ni som vanligt?

I våras gjorde jag i en kvällstidningsbilaga ett försök att lista Sveriges största turneringsprestationer genom tiderna. Den här typen av listor blir självklart väldigt skeva ur ett live- / onlineperspektiv, mycket pga publicitetsaspekten för evenemanget, samt anonymitets- / identifikationssvårigheterna hos spelarna. Troligen skulle en eller flera av våra mer rutinerade onlineproffs meritlistor kunna innehålla prestationer som står sig väl i denna konkurrens om vi hade transparens i historiken. Nåväl, så här blev i alla fall resultatet:

5. Kristoffer ”Sumpas” Thorsson vinner Pokerstars WCOOP Highroller och Master Classics i Amsterdam inom loppet av några månader

Då tjugoårige Linköpingsbon Kristoffer Thorsson var redan ett känt namn inom nätpokern, under sitt onlinealias ”Sumpas”. 2008 kom han sexa  i huvudeventet i Pokerstars turneringsserie WCOOP,  vilket gav honom i runda slängar $400 000. Förra sommaren deltog han tillsammans med 298 andra spelare i samma turneringsseries highrollerevent (highrollers är benämningen på de pokerspelare som spelar med högst insatser) med ett inköp på $10 300, och i hård konkurrens vann han hela tävlingen och $611 455! Som för att visa att det inte bara var tur utan också en hel del skicklighet inblandat spelade ”Sumpas” sedan hem ytterst prestigefulla Master Classics of Poker i Amsterdam senare under hösten, och ökade på sina tillgångar med € 636 120. Kristoffer Thorsson utsågs till 2009 år nykomling vid Scandinavian Poker Awards. I spåren har han framgångar har den nya generationens stjärnor nu börjat slå igenom på allvar, med framgångar som Anton Wiggs seger i EPT Köpenhamn och Jakob Carlssons andraplats i San Remo.

4. Christer Johansson vinner Irish Open i Dublin
Stockholmaren Christer Johansson är en av Sveriges mest meriterade pokerspelare.  Hans rutin och spelskicklighet i kombination med en stor ödmjukhet inför framgångarna gör honom till ett både respekterat och omtyckt inslag inom såväl svensk som internationell tävlingspoker. Han har i tio års tid placerat sig högt i de internationella turneringarna, med bland annat en seger i WPT Paris från 2003 på meritlistan. Våren 2009 hade han i karriären spelat in omkring en miljon dollar på liveturneringar, när han reste till Dublin för att spela Irish Open, en av världens äldsta återkommande pokerturneringar. 700 deltagare hade anmält sig till tävlingen, vilken anses vara en av de tyngsta segrar man kan vinna i Europeisk turneringspoker.  Till slut var det bara två spelare kvar, Christer Johansson och brittiskan Kara Scott. Christer tog hem segern och med segersumman på 600 000 euro dubblade han karriärsvinsterna, och visade än en gång att han är en av de bästa turneringsspelarna i Sverige genom tiderna.

3. Vännerna Mats Rahmn och Anders Henriksson vinner varsitt armband i WSOP 2006
I mitten av 2000-talet utgjorde en grupp pokerspelande killar som kallade sig Vällingbymaffian en betydande del av det svenska pokeretablissemanget. Här ingick bland annat den välkände spelaren Bo ”Legato”Sehlstedt  och komikern Magnus Betnér.  Vällingbymaffian umgicks och spelade mycket tillsammans, och utvecklades genom att gemensamt diskutera och analysera sitt spel. Två andra medlemmar i gruppen var Mats Rahmn och Anders Henriksson.  Sommaren 2006 var både Anders och Mats över till Las Vegas för att spela flera av deltävlingarna i World Series of Poker. De som vinner en WSOP-tävling belönas förutom med prispengar också med ett guldarmband, vilket anses vara en av de största troféer man kan vinna inom turneringspokern. En enda svensk, Christer Björin, hade tidigare lyckats med den bedriften.  Genom att inom loppet av några veckor vinna varsin deltävling såg Rahmn och Henriksson till att utöka antalet svenska armbandsinnehavare till tre stycken. Mats Rahmn stod för den största bedriften, när han i ett startfält på 2126 deltagare stod som slutsegrare och inkasserade över $650 000. I Anders tävling deltog nästan 500 spelare, och på ett finalbord innehållande bland annat superstjärnan Phil Hellmuth Jr stod svensken till sist med segerchecken på drygt $200 000. Det finns större enskilda turneringsprestationer än dessa, men att två vänner vinner varsitt armband inom loppet av så kort tid tillhör höjdpunkterna i svensk pokerhistoria. Christer, Anders och Mats har nu också fått sällskap av Tomas Alenius som blev den fjärde svensken att vinna ett armband när han i somras tog hem en WSOP-turnering i Fixed Limit Hold ’em.

2. Martin de Knijff vinner WPT Grand Final på Bellagio
2004 presenterade sig svenske spelaren Martin de Knijff  på allvar för pokervärlden när han vann finalen i World Poker Tour i Las Vegas.  Inom svensk poker var Martin redan ett känt namn, med framgångar inte bara inom poker, utan också bridge och andra spel om pengar.  WPT-finalen har ett inköp på $25 000 och är inte bara en av de dyraste reguljära pokerturneringarna, utan också en av de som lockar det tuffaste startfältet. 350 av pokerns tyngsta namn hade samlats på kasinot Bellagio för att göra upp om potten på drygt åtta miljoner dollar. När ”Kniven” vann första priset på $2,7 miljoner gav det eko långt utanför pokervärlden, och är än i dag en av turneringspokerns största vinster om man räknar bort finalen i WSOP:s huvudevent (som Martin för övrigt tog en trettondeplats i två år tidigare).  Det är dessutom den största enskilda prissumma en svensk pokerspelare hittills vunnit i en pokerturnering.

1. Christer Björins två WSOP-armband och femtio placeringar i World Series of Poker
Det går inte att överskatta Christer Björins storhet i pokervärlden.  Ingen annan spelare från vårt land är ens i närheten av att vara lika respekterad och meriterad som denne ödmjuke gentleman. Det finns ett antal spelare i Sverige som har enskilda resultat som överglänser Christer Björins toppnoteringar, men sammantaget är hans CV pokerhistoria.  Redan 1991, när många av dagens etablerade stjärnor inte ens var pott-tränade slutade han tvåa i en WSOP-tävling. Sedan dess har han radat upp placeringar i världens tyngsta turneringar. Han har inte mindre än femtio pengaplaceringar i World Series of Poker,  en bedrift som bara nio andra spelare i hela världen överträffat.  Två gånger har också han gått hela vägen och vunnit armband, vilket är en prestation endast sju europeer kan matcha.  Med $4,5 miljon i inspelade pengar är han Sveriges mest framgångsrike turneringsspelare genom tiderna, och i Skandinavien endast slagen av danskarna Peter Eastgate och Gus Hansen. Christer Björin brukar skylla sina framgångar på tur och slump, och vi misstänker att det är enda gången denne fantastiske ambassadör för spelet far med osanning.

Sedan jag skrev den här listan har William Thorson åter igen lyckats ta sig in bland de 25 främsta i WSOP main event, och de två gånger han gjort detta är de största liveturneringar som någonsin spelats. Platsar den bedriften på den här listan? Är det någon annan bedrift som borde in på bekostnad av dessa? Hur ser din lista ut?

För inte mer än 20-30 år sedan var det inte särskilt ovanligt att hitta en kvarte whisky i skrivbordslådan hos en journalist. Jag var inte med själv då, men mina äldre kollegor har berättat en hel del historier om den där ”glada” tiden. Herregud vad de söp. Fredagskvällarna stod hela redaktionen med klackarna i taket vid presstopp. Jag skulle ge en bra peng för att dra tillbaka klockan och få vara en fluga på väggen där.

Men nu är det nya tider. I dag får vi knappt ta en lättöl till maten. Och det är så klart helt på sin plats. Hur skulle det se ut om man gick runt och luktade fotogen på jobbet?

I helgen var jag med kompisar på Way Out West i Göteborg. Vid elvatiden, efter att det sista bandet på ”listan” lyssnats av kom vi på den briljanta idén:

– Ska vi inte dra till Kasinot?!

En kompis hade aldrig varit där, så det var klart att vi ville visa henne den mest spännande delen av Göteborg en lördagnatt. Det fanns väl egentligen bara ett problem; vårt rikliga alkoholintag. Vakterna kan ibland vara rätt hårda om de ser att man druckit så vi körde alla trick vi kunde för att ta oss in. Här är fyra bra tips.

1. Ingen onödig ögonkontakt med vakterna. 

2. Skratta inte för mycket och dra på dig uppmärksamhet.

3. Gå helst i par kille och tjej och se lite kärleksfulla ut.

4. Gå rakt!

Väl inne blev jag så klart sugen på att spela poker. Var det smart? Svar: Nej. Var det kul? Svar: Ja.

Jag funderade lite på vad man har för ansvar som seriös pokerspelare när det gäller alkhohol? Är det ok att spela bort en del av bankrullen för att ha lite kul? Just då tänkte jag bara att om ryska höjdhoppare i världseliten får hoppa helt dyng på vodka så kan väl jag få spela lite kort?

Men om jag nu vill kalla pokern jobb, är det ok att gå dit full? Är det ok att ha en kvarte whisky i skrivbordslådan för att öka på motivationen, färglägga den grå vardagen?

Så hur gick spelet då? Jodå. Jag hann inte spela så många händer innan det var dags att dra vidare. Men kors i taket, jag gick plus. Mest beroende på tur förstås. För man kan väl inte göra ett bra jobb när man är på lyset?