Från och med första juni får norrmän inte använda debitkort eller kreditkort för att sätta in pengar på utländska sajter, både online och offline (de kan exempelvis inte betala hotellräkningen med kreditkort i Las Vegas, eftersom hotellen klassas som kasinon).

Det här är ungefär samma sak som spelutredningen i Sverige föreslagit. 

Norgesången var aktuell 1968. Den är lika aktuell nu.

Fritt översatt: Schweiziska High Court (*) har bestämt att Texas Hold’em är ett turspel i ett utslag nyligen. Detta betyder att enbart casinon får anordna pokerturneringar för pengar i landet.

Texas Hold’em tourneringar på restauranger och kasinon har varit populärt men Schweiziska casinon begärde ensamrätt att anordna dessa tävlingar. Enligt finska tidningen Helsingin Sanomat dömde ”the High Court” i Schweiz till casinonas fördel, genom att säga att tur var den dominerande faktorn i spelet i stället för strategi, psykologi och matematik.

Homegames för pengar är dock fortfarande tilåtet.

Texas Hold’em är en pokervariant som spelas med två hålkort och fem gemensamma kort.. Några av de lyckosammaste spelarna i världen är Phil Ivey, Patrik Antonius och Doyle Brunson. Den sistnämndes tur har varat i nästan 60 år.

(*) = Vet inte om det avser motsvarande Högsta Domstolen eller Hovrätten.

Eftersom jag är just en sådan som ”sitter på siffrorna” så ska jag svara herr Rosenberg. Jag har debatterat sponsring i åratal nu. Eller debatterat är kanske fel ord, jag har berättat hur det är eftersom jag vet. Jag har även varit med och sponsrat en hel del spelare genom åren; Mats Iremark, Karin Lundgren, Hasse Erlandsson (ej att förväxla med Eskilsson), Tomas Brolin, Marcus Palm, Nalle Hedlund, Anton Körberg, Anders S Nilsson med många flera. Vissa har jag blivit påprackade av marknadsavdelningar, andra har jag själv drivit igenom.
Varje enskild sponsring är givetvis olik nästa sponsring beroende på vem man sponsrar och vad som står i kontraktet.

Jag och Anders S Nilsson under Finnkampen 2009

Man sponsrar spelare av olika anledningar. Alla sponsringar handlar om att tillföra ett värde till den som sponsrar. Om det är inspelade pengar eller endast byggandet av ett varumärke kan kvitta. Ett är säkert, och det är att i princip alla sponsringar har ett bäst före-datum och hållbarhetstiden blir bara kortare och kortare.

Om man sponsrar någon för att vinna ihop kostnaden och helst lite till för sponsringen så begår man ett stort misstag. Det kan mycket väl hända, Nalle Hedlund gjorde det genom sin andraplats i EPT Köpenhamn förra året till exempel, men att sponsra med den förhoppningen kallas för gambling och det bör man inte använda sina marknadspengar till. Då kan man lika gärna ta budgeten och sätta på rött.
Skälet till att en pokerspelare vill bli sponsrad är förstås att de vill minska variansen, att slippa ta kostnaden vid en eventuell förlust. Om de sedan lyckas bygga på sitt varumärke vilket kan ge dem fördelar vid nästa sponsring är naturligtvis också ett skäl men sekundärt.

Att sponsra kändisar i syfte att bygga varumärke kan vara bra om det sker under en begränsad period. Medias intresse för en pokerspelande kändis är otroligt kortlivat. Dock får man oftast bra publicitet i början men det avtar ungefär samtidigt som kändisen blir utdragen i mitten av startfältet. Enstaka turneringar brukar alltså löna sig i rent marknadsvärde, därefter är det genast en dålig affär.

Så varför sponsrar man då? Återigen, det handlar om att tillföra värde. Vad kan den sponsrade spelaren göra för att täcka kostnaden för sig själv? Ett sätt är om spelaren drar in andra spelare till sajten, ett annat är om spelaren tillför någon annan form av värde. Exempelvis åker jag och några sponsrade kändisar ut på en tvåveckorsturné till ett antal pokerklubbar i sommar. Kändisarna (som avslöjas om någon månad) får spela turneringar och klubbarna får ett mervärde i form av underhållning. Eftersom just pokerklubbar är en het potatis kommer det inte att ge ett särskilt stort mediavärde av säkerhetsskäl men däremot ett värde till spelarna.

Det finns vissa spelare jag anser vara helt ok att sponsra ”på heltid”. Dan Glimne är en sådan spelare. Han har ett starkt varumärke, en bra image och framförallt syns han hela tiden. I syfte att bygga ett varumärke är han en utmärkt draghäst.
Världsmästare är också tacksamma sponsringsobjekt. Eller var åtminstone. Automatiskt pokermediadrev i minst ett år framåt följer efter en vinst i WSOP.

Duktiga spelare? Tja, hur gärna man än vill att de bästa spelarna också ska vara de bästa kandidaterna för sponsring så fungerar det inte så. Man kan som sagt inte sponsra i hopp om att vinna pengar på spel. ”Tyvärr” är de bästa spelarna mer intresserade av att spela poker än att synas i media. Om jag får vara lite ofin så kan jag ta mig själv som exempel (eftersom det alltid blir ett jävla hallabaloo när jag tar andra som exempel). Med svenska pokermått mätt syns jag en hel del. Dessvärre saknar jag meriter från WSOP och EPT. Hade jag haft det så hade det kanske funnits värde i att sponsra mig ytterligare en eller två turneringar men sen hade det varit stopp.
Ta det nu inte som att jag vill bli sponsrad för det vill jag verkligen inte. Jag trivs bra med mitt jobb som det är. Det jag försöker säga är att om man är en duktig spelare med uppmärksammade meriter så måste man också se till att synas på andra ställen än i förvisso hedrande men ouppmärksammade resultatlistor.

Vem ska man då sponsra? Det får man avgöra från fall till fall. Har man en klar marknadsplan innan sponsringen tar vid så är det väl bara att köra. Oftast har sajterna inte det. Marknadspengarna rinner som sand mellan fingrarna på cheferna på vissa bolag och jag tror inte att jag sticker ut hakan om jag säger att 95% av alla sponsrade spelare är direkta förlustaffärer. För sajterna alltså, spelarna själva är det ju bara att gratulera.
Många av de spelarna jag sponsrar är VIP spelare. Då handlar det inte om media eller vinstpengar. Det handlar helt enkelt om att ge ett mervärde till trogna kunder.

Och innan jag får ett koppel av oförrättade spelare efter mig så måste jag säga att ni inte ska ta det här som en förolämpning mot ert eventuella marknadsvärde. Ta det istället som tips på hur ni ska hitta sponsring: Börja synas!

Det har varit en hel del liv genom åren i pokervärlden om sponsringens vara eller inte vara. Kan man räkna hem att betala en helvetes massa inköp för en spelare som åker jorden runt för att förlora? Jag vet faktiskt inte, ärligt talat. Klart är att det inte inte finns någon seriös diskussion längre om att hämta hem sponsringsutgifterna i form av inspelade pengar från sin häst. Nu handlar det om marknadsföringsvärdet i en sådan aktivitet. Jag har inte facit framför mig i form av plus och minus, men jag vet däremot att det råder högst delade meningar i branschen i denna fråga.

En del tror inte alls på sponsring, en del menar att det är en självklarhet att arbeta med ansikten utåt. Då uppkommer direkt nästa fråga; ska man jobba med etablerade pokernamn som William Thorson, Dan Glimne eller Anton Wigg? Eller ska man välja att jobba med en ”kändis” a lá Dregen, Magdalena In De Betou eller Tomas Brolin.

Många pokerspelare, primärt lowstejkare även om det finns bittra spelare även högre upp i talanghierarkin, sliter sitt hår och svär när sajterna väljer att sponsra kändisar. ”Vaddå? Hon / han / den / det kan ju inte spela? Varför väljer de inte mig? Jag är faan så mycket bättre!”

Nu hoppas jag att de flesta förstår att det inte är det det handlar om. Som jag sa tidigare pratar vi inte om att kunna spela in pengar. Det är ingen som räknar på sånt. Det handlar om marknadsföringsvärde, och om att synas. Då kan man diskutera vem som får mest uppmärksamhet. Skeptikerna menar att en bra pokerspelare får mer uppmärksamhet än en random kändis på touren. Må så vara, om vi pratar om vilka vi i pokermedierna fokuserar på när vi är ute och liverapporterar. Jag vill påstå att Dregen inte fick mer uppmärksamhet under SM än till exempel Anton Wigg.

Det finns dock en stor skillnad mellan att sponsra Dregen och att sponsra Anton som få tänkt på.

Anton kommer säkert att vinna stort i en hel del stora turneringar till i sitt liv, medan det är rätt liten chans att Dregen hittar den där RIKTIGA klonken. Ändå kommer Anton – om han inte vinner WSOP main event – antagligen inte att flashas någonstans utanför den mycket lilla värld som heter svensk poker. Det är vi nischmedier som kommer att skriva om honom. Dregen behöver inte klonka djupt för att 24h Poker – som sponsrar Dregen – ska få rubriker utanför pokerpressen.

Händer det något inom pokern som tidningarna – åter igen mainstreammedia – vill skriva om, är det inte Anton Wigg de kommer att ringa. Det är antagligen inte Dig och det är definitivt inte någon av oss som skriver den här bloggen. De ringer Dregen och Magda. Det i sig är nog den största anledningen att sponsra en kändis och inte en pokerspelare.

Om det sedan är lönt att sponsra någon över huvud taget, det får du fråga de som sitter på siffrorna. Fråga gärna några olika personer, för du kommer att få varierande svar.

Det har varit lite dålig takt på uppdateringarna (och kommentarerna) här tycker jag. Själv skyller jag på att jag satt fast på Gozo norr om Malta hela förra veckan utan en uppkoppling värd namnet. Därför slänger jag nu in en gammal story från ”privatbloggen”. Bara för att underhålla er alltså. Håll till godo!

Under WSOP 2006 bodde vi på Gold Coast, ett stenkast från Rio. Själva casinot är lite sunkigt men rummen är helt ok. Att kliva in på Gold Coast är som att kliva in i en 70-tals deckare. Men kan nästan se Kojak och Baretta sitta och spela Pai Gow vid något bord. Ett klassiskt fik i bästa Seinfeld-stil finns också – Monterey Room. Där kan man få ”Graveyard Special” mellan kl 04 och 07. Bacon, ägg, hash browns och kaffe för $1,25. Perfekt för en jetlaggad skandinav!
De har också en hel del roliga lowstakes turrar. Bl.a spelade jag en $22 turnering där första perioden spelades som Fixed Limit för att sedan övergå till No Limit. Har aldrig sett eller hört talas om det, varken förr eller senare.

Hur som helst, den första veckan var man uppe i tid för att klonka Graveyard Special och jag satt där och mös i 70-talet. När det blaskiga kaffet var uppdrucket begav jag mig mot pokerrummet.
Vid ett bord med röd galonduk sitter en apa och flinar. Bredivd står fem personer och tre av dem ser jävligt skamsna ut. De frågade om jag ville spela. ”Mot apan då eller?” skrattade jag. ”Ja” blev det gravallvarliga svaret. ”Han spelar heads up, $100 matchen”. Jag visste inte vad jag skulle tro.
Apan hette Mikey. Mikey the Monkey närmare bestämt. Han hade just vunnit tre heads up matcher i rad, det var därför gubbarna stod och glodde hålögt bredvid bordet. Jag blev fan rädd. Man måste ju räkna med att det är värde att spela mot en apa. Tyvärr suger jag på heads up spel och ännu sämre var jag på den tiden. Dessutom var ju apan hetare än solen. Han hade nyss slaktat tre äldre herrar, en efter en, och de såg ut som att de visste hur man spelade heads up. Nej, någon heads up skulle det inte bli mot apan.
Jag fick snabbt förklarat för mig att Mikey körde Karl Möller-style, dvs all in eller fold varje hand. Dessutom gnällde en av gubbarna på att Mikey hade colludat med skötaren. Svårt beslut, skötaren kunde ju vara värsta proffset.

Nej, det måste finnas värde i att spela mot en apa bestämde jag mig för. Jag föreslog en Sit and Go. Vi var sju spelare – åtta med apan. Vi behövde alltså två till. Det var svårt att hitta folk ska jag säga. Jag vet inte om de var rädda för Mikey eller om det var någon sorts principiellt ställningstagande eftersom flera personer antydde att de tyckte att det var ”respektlöst mot spelet” att ha med en apa.
Jag tror att de var rädda. Mikey var sponsrad och skulle spela Main Event i WSOP nästa dag. Ett inköp på $10 000, en summa som ingen av låglimit spelarna på Gold Coast skulle kunna hosta upp.

Till slut fick vi in två fulla turister till vår gryta. Fan vet om det inte var bättre värde på dem än på apan. Men skitsamma, vi körde igång. Gubben hade haft rätt, Mikey colludade hejvilt med skötaren. När han fick en hand tittade han inte ens på den. Han tittade på skötaren istället. Om skötaren sa ”no” så sköt Mikey sina kort över linjen. Om skötaren nickade så gick han all in. Det blev några stringbets från Mikey ibland men vi orkade inte diskutera. Han skrek då och då och visade tänderna. Chimpanser är farliga. Sex gånger starkare än en människa och de kan bitas jävligt hårt. Man ville med andra ord inte mucka gräl med Mikey så vi lät honom stringbetta och skrika bäst fan han ville. Jag kan ju säga att jag har spelat mot otrevligare figurer än honom.

Mikey slog ut tre spelare. En gång hade han till och med AA. Två av de utslagna spelarna hade tidigare förlorat heads up mot honom. De kan inte ha mått bra. Till slut åkte Mikey ut på sjunde plats efter att helt vettlöst ha gått all in med 7-4 off mot en raise och en reraise. KK och AQ hade de andra två om jag inte minns fel. Nu var apan trött. Han ville inte spela mer. Han bara skrek och hade sig. Dock bjöd han in oss till fest på kvällen (via sin skötare då förstås).

Jag knatade över till Rio. Där var det liv och rörelse. Turneringsledare och officials sprang om varandra överallt. De viftade med papper och slet sitt hår. Det var Mikey som hade orsakat uppståndelsen. Han var inköpt och klar till Main Event men turneringsledningen ville inte att han skulle vara med. Det skulle vara ett hån mot pokern, mot WSOP och mot Harrah’s. Tänk om Mikey skulle vinna? Det hade inneburit allvarliga problem. Bolaget som hade sponsrat Mikey hävdade i sann amerikansk anda att det inte stod något i reglerna om att apor inte fick spela WSOP och det hade de ju rätt i.

På kvällen drog vi till Hard Rock Café där Mikey höll hov med pressen. Nu hade det hela gått lite för långt tyckte jag. Det var synd om apan. Alla skulle fotas med honom och dessutom spelades det hög musik. När Mikey gjorde grimascher skrattade alla och då blev han ledsen. Han kände sig hånad och hoppade upp i famnen på sin skötare och kramade henne. Men efter en stund tvingades han att återigen sitta på ett bord och smajla för kamerorna. Och han blev lika ledsen varje gång när folk skrattade.
Jag hoppades att han skulle slippa Main Event. Så mycket folk, så mycket kameror, så mycket skrik och liv. Stackars Mikey…

Nästa dag började Main Event. Vi var nere på Rio och letade efter Mikey men vi hittade honom inte. Jag fick tag i en turneringsledare som lättad meddelade att Mikey var portad. De hade funnit ett sätt att bli av med honom. Mikey var inte 21 år fyllda och fick därför inte spela på något casino i hela Nevada.

Året därefter, 2007, hade samma bolag som sponsrade Mikey tagit en kamel till Las Vegas. Kamelen var definitivt över 21 år gammal och de hade till och med gett honom en liten hatt. Tyvärr kunde han inte gå all in så han fick inte heller spela…

Det är tungt att kalla sig pokerspelare just nu. De flesta är emot oss. Nu är vi inte bara läskiga och olagliga för att vi spelar kort längre. Nu är 80 procent av oss knarkare eller dopingfall också. I alla fall enligt en amerikansk studie gjord på College of Pharmacy vid NSU i Florida.

Mark Twains gamla dänga ”Det finns lögn, förbannad lögn och statistik” passar bra in på resultatet av den här undersökningen.

En undersökning som antagligen kommit till av en enda anledning – att göra vårt redan skamfilade rykte ännu mer naggat i kanten. Ingen gillar folk som dopar sig eller knarkar, särskilt inte om de är pokerspelare.

Den här studien hade varit en ögonbrynshöjare om den hade gjorts i Sverige. 34 procent av de tillfrågade pokerspelarna säger att de använder cannabis i prestationshöjande syfte. En tredjedel av spelarna röker alltså på. I Sverige hade det varit en chockerande hög siffra. Men nu är majoriteten av de tillfrågade i denna undersökning amerikaner i åldern 20-25 år.

När  jag för några år sedan studerade i Chicago och själv levde på ett college fick jag lära mig ett och annat om jänkarnas drogkultur. Där är det lika vanligt att ta en ”röka” efter maten som att dricka en bärs. Där ses det inte som någon stor grej. Jag försvarar inte deras drogvanor. Jag förklarar bara sanningen. Majoriteten av den amerikanska manliga befolkning i åldern 20-25 röker på i bland. Därför är jag inte så förvånad över den, med svenska mått mätt, höga andelen ”knarkare” i undersökningen.

I själva verket visar det bara att pokerspelare är som folk är mest. Ja, vi är ju inga änglar. Det ska gudarna veta. Särskilt inte män i 25-årsåldern. Vi kan vara riktigt jäkliga ibland, men inte för att vi spelar poker.

Att sedan kalla kaffe och sportdryck för doping är väl lite väl magstarkt? 80 procent av pokerspelarna använder alltså inte olagliga droger, även dessa preparat är inräknade. Det finns ett par syföreningar runt om i landet som ligger risigt till om de måste göra pisstest alltså…

Jag ska dock inte sopa allt under mattan. Att vara pokerspelare är ett utsatt yrke. Det kan innebära stora psykiska påfrestningar att vara heltidsspelare. Vissa känner säkert att de kan hantera förlusterna bättre om de har kokain i kroppen. Vissa kanske kan skärpa sig lite extra och hålla sig vakna ett par speltimmar till om de tar mediciner. Ett yrke som dessutom innebär stor frihet och få ”måsten” är så klart mer utsatt om man har lätt att falla för droger. Men det finns många yrken där folk har det jobbigt ibland. Varför valde man att göra en undersökning om just pokerspelare  nere i konservativa Florida tro?

Det skulle var intressant om de gjorde en liknande studie på någon annan yrkeskategori med samma ålders- och könsfördelning, det vill säga män i 20-25 års åldern. Ställ samma frågor till personalen på vilket McDonalds som helst i USA, så kommer resultaten vara ungefär de samma. Det betyder inte heller då att personalen på McDonalds är bättre eller sämre än någon annan, bara att de är som folk är mest. Precis som pokernördar.

Ferit Gabriellsson vann som ni kanske vet Casino Cosmopols SM i helgen som gick. Ferit vann också Svenska Pokerförbundets SM i Tallinn förra året, och är därmed unik i Pokersverige genom att ha dubbla titlar.

På frågan om vilket SM som är ”det riktiga” svarar Ferit såhär: ”… jag tycker ändå att förbundstiteln är den riktiga. Jag känner faktiskt så, och det har jag alltid känt, men det här är ju ändå en prestigetitel i och med att detta också är ett SM, och det är nästan lika stort att vinna denna.”

Ferit Gabriellsson

 Tack för det svaret Ferit! Jag anser personligen att rätten att utse svenska mästaren måste ligga hos spelarkollektivet och inte hos en monopolaktör – då har vi spelare ingenting att säga till om. Pokerförbundet är inte perfekt, men det är så nära spelarkollektivet vi kan komma. Slutsatsen blir då att förbunds-SM är det riktiga SM!

Hoppas att Ferits sponsor tar väl hand om honom för det bra uttalandet!

Som väl är har jag redan vunnit ett paket till Vegas. Ikväll kunde jag dock inte hålla fingrarna borta. En $300 turnering med två paket á $6000, 26 deltagare. Ett fint litet övervärde på $4200 med andra ord. Dessutom gott om fisk även om jag kände igen några deltagare som habila pokerspelare.

Turligt nog är jag själv ganska skicklig med korten. Ja, jag vet, jag borde kanske vara mer ödmjuk men utan självförtroendet kommer man ingenstans när det gäller poker. Förutsättningarna var alltså i det närmaste optimala så jag köpte in.

Allt gick inledningsvis enligt plan. Mycket kvalare och alltså ”rädda pengar”, dvs folk som inte är vana att spela på nivån och är alldeles för tighta för sitt eget bästa. Bombade på och tog mig upp till chiplead halvvägs in nästan helt utan showdowns. Orkade trycka på när det behövdes och slank fint undan när jag låg under.

När det var dags för finalbord hade jag bra koll på samtliga spelare. Som lök på laxen hade jag också en betryggande ledning. Med fem spelare kvar tappade jag dock ett par stora potter. Jag kunde inte lägga drag mot tunga bets två gånger vilket var alldeles för dyrt. När vi var tre kvar lyckades jag med en riktigt usel stack få in den med AK mot 10-10. Ingen hjälp och jag åkte ut.

Blir man utdragen så kan man skylla på det. Så var det inte nu. Jag kan inte skylla på något förutom mitt eget usla spel.
Man måste kunna byta växel i turneringspoker. Det är oerhört viktigt, det går inte att understryka nog. Jag brukar vara bra på att lägga i en högre växel runt bubblan och vid större prissteg men den här gången kunde jag inte växla ner och ta det lugnare, spela tightare.

I övrigt är det kul att vår blogg diskuteras så flitigt i svensk ”pokermedia”. Mycket gnäll men desto mer positiv feedback. Skoj! Det mesta gnället handlar dock om att bloggen heter ”Pokerproffsen”. Och nej, vi är inte ”pokerproffs” någon av oss. Vi ville själva inte ha det namnet eftersom vi kände att det lät ganska dumt, men som någon på redaktionen sa: ”välkommen till kvällstidningsvärlden”. Och som sagt, det har ju skapat en del surr så helt dåligt var det kanske inte.

Imorgon börjar kneget igen. Mycket som står på agendan den här veckan (som vanligt). Tänkte en gång för alla boka Vegasbiljetterna nu, det tillkommer folk som ska med hela tiden! En del spelare som åker privat vill haka på vårt gäng. Nåja, något rätt måste man ju ha gjort då.
Tre veckor i Vegas och en veckas semester i New York står på programmet. Kommer att bli swee-et!

Vi snackade dessutom att göra om den här bloggen till videoblogg när vi är i Vegas. Manuset har påbörjats så vi kör ett par avsnitt på prov så får ni säga vad ni tycker efter det.

Sov nu så gott och tänk på att det är lördag imorgon. Alla dagar är lördag för ett ”pokerproffs”!

Det finns två sorters pokerspelare: De som har ett WSOP-armband, och de som inte har ett. Sverige har fyra stolta armbandsägare som delar på fem armband (Christer Björin har två).

2006 års Main Event-armband i WSOP

Andra sidan av myntet: Det finns två sorters pokerspelare: De som bryr sig om statusen i ett WSOP-armband, och de som struntar högaktningsfullt i det hela.

När jag var i Las Vegas förra året så passade jag på att spela en tävling i pokerformen ”Deuce to Seven”, som är en variant av gammal klassisk mörkpoker (ni vet den där grundformen av poker, när du har fem dolda kort på handen, och ett eller flera byten). Med WSOP-mått sett så var det en väldigt liten tävling, ”bara” 250-300 deltagare (vilket med Europamått är ganska stort, men nu snackar vi ju Las Vegas), men vilket startfält det var! Jag ljuger inte om jag säger att alla namnkunniga USA-proffs var med i tävlingen, själv satt jag vid samma bord som Howard Lederer, Chris Ferguson och Daniel Negreanu. Varför spelar dessa spelare denna ”lilla tävling”? Inte är det för pengarnas skull, utan symbolvärdets skull (och pengarna som för deras del kan komma som ett resultat av prestigen, genom att de kan upprätthålla sitt marknadsföringsvärde). Därför finner vi dessa spelare i 200-mannastartfälten i de udda spelformerna hellre än i 6.000-mannastartfälten i Texastävlingarna.

Jag inser att jag är en sucker för prestige, men personligen finns det en SM-deltävling jag gärna vill vinna – SM i Mörkpoker. Med ett startfält på kanske 30 spelare inser alla att Svenska Pokerförbundet inte arrangerar denna tävling för prispengarnas skull, utan för prestigen (och för politikens skull, Casino Cosmopol kan tydligen inte få tillstånd för denna pokervariant). Mörkpoker-SM har spelats sedan 1975, och borde därför vara Europas äldsta pokertävling – den är fem år äldre än Irish Open som brukar göra anspråk på denna titel. 

Jag börjar med en liten brasklapp; det här kommer både att bli en smula långt och lite gråtmilt. Jag har dock en poäng jag ska försöka komma fram till.

Många menar att pokervärlden, centrerat kring ett spel som handlar om att ta andra människors pengar, är en hård och ytlig miljö, där alla helt och hållet är sin egen lyckas smed i alla lägen, och där ingen bryr sig om ditt väl och ve. Självklart finns det en hård touch, en yta som kan vara svår för många att hantera. Jag har vänner som har svårt för jargongen på casinon och spelklubbar, för att inte tala om den hårdnande attityden på många chattar på pokerklienterna.

Nu skulle jag vilja rikta strålkastaren på något helt annat, på den delen som verkligen lyfter poker till den nivå som gör ens hobby till en viktig och relevant del av ens liv. För mig är ju tyvärr inte de stora vinsterna en av anledningarna till att jag brinner för det här, de uteblir fortfarande. Det här handlar om när man möter människor som berör, gör avtryck, eller varför inte bara skapar en stunds humor och glädje i ens vardag. När de stora, förlorade potterna inte är fokus, eller ens spelet i sig, utan man håller på att garva arslet av sig när man snackar skit en stund med en människa man inte träffar så ofta, men som man tycker att det är riktigt roligt att se. OCh som man faktiskt endast kommit i kontakt med via ett kortspel om pengar.

Jag befinner mig just nu på svenska mästerskapen på Casino Cosmopol i Stockholm, och har varit här sedan i onsdag. På söndag natt är det avgjort. Människor kommer och går, nya ansikten dyker upp, cashgamespelare passerar. Några säger hejdå när de bustat och sticker med ett lämnande tåg.

Det kan bli jäkligt ensamt att sitta på ett hotell i en vecka när man jobbar tio till fjorton timmar per dygn och resten av tiden går åt till att äta, sova, skita typ, och ens närmaste sitter i soffan och fredagsmyser i en helt annan stad och käkar chips och kollar på Bolibompa.

Det är då de här stunderna med människor man gillar blir riktigt viktiga, även om det är korta stunder, och ofta med människor man inte känner så bra.

I torsdags förmiddag  träffade jag skåningen Nedzib Suman i hotelllobbyn. Han bjöd på en kopp kaffe och vi satte oss i baren på hotellet och pratade. Jag har träffat Nedzib ett par gånger tidigare, men inte pratat mer än några minuter i stöten, men jag fattade sympati för honom från första början. Nedzib är en varm och trevlig människa.

Vi satt där i varsin fåtölj och pratade om småstäderna i det forna Jugoslavien, om pokerklubbar i Skåne och på Balkan, om mina barn, om hans barn, om proffsfotboll och om Stockholm. Sen tog vi en timmes promenad i det strålande vädret. Det var faktiskt fullkomligt briljant. Att få förvånen att lära känna människor som Suman , som visar att poker är mycket mer än yta och hård attityd, är tveklöst den största uppsidan med mitt jobb.Tack Suman!

Under veckan har jag träffat både nya och gamla människor från det forum där jag är högst aktiv och har en del jobbfunktioner kring. Mestadels unga killar som spelar poker på en helt annan nivå än jag, både sett till talang och stakes. Vi har egentligen ingenting gemensamt; vi är i olika stadier av livet, det skiljer 10-15 år, familje- och bostadsituation, och det en del av dem spelar kreditkortsroulette om när notan ska betalas lägger jag hellre på februari månads elräkning eller på att byta vindskivor på garaget.Vi har bara det gemensamma att ett kortspel är en mycket stor del av våra liv.

Jag är glad för den gemensamma beröringspunkten, för trots att vår relation bortom forumet sträcker sig till att vara rätt yrkesmässig (spelare – bevakare), samt att snacka lite skit i pauserna då och då, gillar jag den här gruppen människor (det är rent tekniskt olika grupperingar, men sak samma, jag gillar att generalisera). De är roliga, trevliga och gör mitt jobb både lite lättare och mer underhållande, och det är också värt jäkligt mycket. Åter igen, tack!

Det finns fler exempel. Härom veckan var jag på ett bröllop femtio mil bort, för att fira en person som kommit att bli en mycket god vän, som definitivt har en plats i mitt liv. Det finns ett par till sådana människor också, som jag träffat via pokern (en skickade mig en keps en gång, det kan låta banalt, men det är en symbolhandling som är större än den här texten kan förklara), och vars vänskap nu är helt oavhängig av spelet eller ej.

Poker kan vara kallt, ytligt och i vissa stunder rätt mörkt, men det kan definitivt också vara en hobby som berikar ditt liv och skapar kontakt med människor du aldrig hade träffat annars. Personligen är jag väldigt tacksam för det, och anser trots min ensamhet på ett hotellrum i Stockholm, att jag har världens bästa jobb. Tack alla ni som gör det till vad det är!