Manchester City bjöd på en ny uppvisning i första halvlek mot Napoli. 
Här tittar vi närmare på vad som gör Pep Guardiolas lag så svårstoppat i höst.

Manchester City kör över allt i sin väg för tillfället. På tisdagen bjöd laget på en ny show mot Napoli. Siffrorna blev 2–1, men låt er inte luras av det. Det hade kunnat vara både 3–0 och 4–0 före paus, innan hemmalaget slappnade av. Anfallsspelet är minst sagt imponerande.
Anfallsspel är generellt sett svårare att illustrera med stillbilder (som jag bara har tillgång till), men jag har gjort ett försök här att lyfta några områden där Manchester Citys spel just nu fungerar fenomenalt.

Uppbyggnadsspelet
Pep Guardiola har alltid älskat att rulla igång uppspelen från sin målvakt. Det är därför hans spelsystem kräver en ”sweeper-keeper” som är ultratrygg i spelet med fötterna. I brassen Ederson har Manchester City fått en målvakt med exceptionella fötter. Det har gjort att City nu agerar med en otrolig kyla i uppspelen. Mot Napoli igår – ett lag som brukar pressa sönder motståndare i Serie A – hade John Stones och Nicolas Otamendi ibland bollen så långt ned som i eget straffområde utan att drabbas av minsta stress. Istället väntade de in Napolis press och hittade begåvade lösningar förbi Dries Mertens & Co som i princip bara jagade skuggor.
Claudio Bravo hade också fina fötter, men Ederson har ännu bättre och tack vare att han har större förtroende hos lagkamraterna har de blivit än tryggare.

John Stones står i eget straffområde (!) och väntar in press innan han startar uppspelet.

Presspelet
Två lag som vill pressa högt ställdes mot varandra igår. Det var Manchester City som fick ut mest av återerövringen, framför allt i första halvlek när Napoli sällan fick andas med bollen.
Visst lyckades Napoli vid några tillfällen one touch-spela sig förbi första pressledet, men Manchester Citys lag var så kompakt och så synkroniserat att det alltid kom en fjärde eller femte spelare som lyckades fånga in motståndarna i ”fällan”.
Här ser vi hur högeryttern Leroy Sané har flyttat över hela vägen till bollsidan. Mittfältarna Fernandinho och Raheem Sterling använder tät markering på närmaste motståndare för att Napoli inte ska ha några enkla spelvägar.

Silvas och De Bruynes positionering
Många lag använder yttrar som kliver inåt i planen, i så kallade ”half-spaces”. Manchester City behåller sina yttrar Leroy Sané och Raheem Sterling brett och låter istället David Silva och Kevin De Bruyne hitta ytorna bakom motståndarnas mittfält.

David Silva och Kevin De Bruyne söker ytorna bakom motståndarnas mittfält.

Från dessa ytor kan de sedan välja att röra sig ut mot kanterna för att skapa numerära överlägen eller ta djupledslöpningar som David Silva gjorde vid Manchester Citys 1–0-mål (se nedan).

David Silva tar sig först in centralt för att ”tömma” ytan för Leroy Sané.

…och när Sané fått crossbollen tar han löpningen ned i ytan mellan Napolis ytterback och mittback (den blå linjen). Några sekunder senare har City gjort 1–0.

Indragen vänsterback
För att Leroy Sané ska få extra stort utrymme på sin vänsterkant använder Manchester City vikarierande vänsterbacken Fabian Delph som central mittfältare i uppbyggnadsfasen. Det gör att Delphs positionering öppnar spelvägen till Sané.

Fabian Delph, i grunden central mittfältare, kliver in och blir en extra mittfältare medan Leroy Sané får sköta kanten själv.

Bilder från viaplay.se.

”Route one-football” och smart andrabollsspel lade grunden för Sveriges storseger mot Luxemburg.

Sveriges landslag bjöd på målfest i VM-kvalet mot Luxemburg. Här tittar vi närmare på matchplanen och hur flera beståndsdelar hängde ihop och gav en bra helhet.
Under Janne Andersson och Peter Wettergren har uppspelsformationen sett liknande ut senaste året. Sveriges 4-4-2 förvandlas till ett 3-4-3 där vänsterbacken Ludwig Augustinsson går högt och brett på sin kant och Emil Forsberg söker mellanytan (half-space) i en ganska fri roll medan högermittfältaren Jimmy Durmaz/Viktor Claesson har till uppgift att positionera sig brett på högerflanken.
De svenska spelarna har hyllat tydligheten i landslaget. Förbundskaptenerna använder bara tre uppspelsvarianter som man hårdtränar.
Uppspelen mot Frankrike och Luxemburg skiljde sig dock rejält och det är bara att lyfta på hatten för Andersson/Wettergren som med övriga teamet hittat smarta sätt att såra sina motståndare i båda dessa matcher.

Det är intressant att fundera över landslagsfotboll kontra klubbfotboll i ett rent taktiskt perspektiv. I landslagen används betydligt mer längre spel. Det är ofta route one-football, ”Drillo-fotboll”, mot en stor, stark targetspelare. I klubblagen ser vi oftast mer sofistikerade lösningar med lag som söker en spelyta i taget i uppspelen.
Det här beror på att landslagen har så mycket mindre tid med sina spelare. Janne Andersson och Peter Wettergren har en vecka i taget, några få gånger om året, att träna in uppspel och spelidéer. Då blir det naturligt att välja enklare lösningar.
Det förklarar varför Olivier Giroud fått större förtroendet i franska landslaget än han fått i Arsenal.

Sverige valde ett längre spel igår mot Luxemburg. Det var ett val utifrån hur Frankrike misslyckades fatalt när de spelade för många intetsägande passningar i sidled mot en motståndare som då hann organisera sig och täckte ytor. Sveriges taktik såg annorlunda jämfört med tidigare matcher.

Om vi börjar med att backa bandet till juni och den redan klassiska Frankrikematchen så sökte Sverige, åtminstone inledningsvis, främst diagonala löpningar mot hörnflaggan ned bakom Frankrikes vänsterback. Så här såg det ut:

Här ser vi hur Ludwig Augustinsson skjuter upp på sin vänsterkant medan Mikael Lustig bildar en trebackslinje.

Mot Frankrike var idén att högermittfältaren Jimmy Durmaz skulle dra sig inåt och tömma ytan bakom Frankrikes vänsterback Benjamin Mendy. Samtidigt skulle en forward ta den diagonala löpningen mot hörnflaggan.

Ytan har skapats och Lustig kan sätta ned bollen i kanalen längs långlinjen.

Marcus Berg låser fast bollen på sista tredjedel.

Mot Luxemburg på lördagen valde Sverige en annan strategi där Mikael Lustig skulle söka diagonala långbollar mot Ola Toivonens huvud. Uppspelsformationen var fortfarande densamma, 3-4-3, men med tydligare roller för andrabollsspelet och återerövringen.

Samma uppspelsformation där Sverige rullar på tre backar.

Här ser man resten av formationen när bollen spelas upp.

Tack vare Emil Forsbergs indragna ytterposition har Sverige skapat ett 3 vs 2 kring Luxemburgs mittbackar.

När man flyttar in spelare på det här sättet är risken att man blir sårbar för omställningar. Sveriges plan var att förhindra dem direkt, med en intensitet i den direkta återerövring vi sällan ser ett svenskt landslag använda (det underlättade givetvis att motståndet var så svagt som Luxemburg). Mittfältarnas positionering för att vinna andrabollar eller vinna tillbaka bollen var fundamentalt för att direkt kunna kliva fram på sina närmaste motståndare.

Här ser vi hur Jakob Johansson och Sebastian Larsson direkt flyttar fram för att kunna kriga om andrabollarna. Samtidigt tar sig Viktor Claesson in från sin högerkant av samma anledning.

De gånger Luxemburg ändå kom ut med bollen var Sverige inte rädda för att kliva fram och pressa sönder gästerna. Som här nedan där Victor Nilsson Lindelöf följer i rygg hela vägen och övriga spelare knyter ihop säcken.

Victor Nilsson Lindelöf följer sin spelare i rygg, övriga inklusive anfallaren Marcus Berg, rör sig snabbt mot bollen för att låsa in bollhållaren genom att markera närmaste spelare. Sebastian Larsson (inringad) följer med sin spelare om Luxemburg skulle hitta ur pressen.

Åter till uppspelen. Sverige låter en spelare sköta spelbredden i speluppbyggnaden. Om Mikael Lustig står brett rör sig Viktor Claesson direkt in centralt. Ytterback och yttermittfältare ska helst inte hamna i linje. 
Viktor Claesson går in varje gång Mikael Lustig går högt och brett.

Det medför att Sverige, när Mikael Lustig slår in ett tidigt inlägg, har skapat numerärt övertag eller åtminstone en 3 vs 3/4 vs 4-situation utanför straffområdet. Se nedan.

Mikael Lustig går för en gångs skull brett och när han spelar in bollen mot Ola Toivonen/Emil Forsberg har Sverige många spelare centralt.

Bollen når Emil Forsberg. Några sekunder senare har Marcus Berg placerat in 2–0.

Har Janne Andersson anammat alla sina idéer från Lars Lagerbäck? Nej, grundfilosofin är liknande, men när det handlar om defensiva kantfrisparkar är det den diametrala motsatsen. Lagerbäck har alltid förespråkat att dra ned försvarslinjen för att kunna arbeta framåt mot bollen. Sverige använder en hög linje för att lämna en större yta åt målvakten Robin Olsen och för att motståndarna ska vara längre från målet.

Sverige använder en hög försvarslinje vid defensiva frisparkar.

Slutsats
Sverige fick full effekt av sin taktik mot Luxemburg och satte målrekord i kvalsammanhang. Det handlade om ett längre spel med diagonala bollar mot Ola Toivonen. Men det handlade lika mycket om det smarta andrabollsspelet. Dels för att få fler hot framåt vid skarvar från Toivonen men även för att förhindra omställningar. Den höga pressen för att vinna tillbaka bollen snabbt fungerade utmärkt för att ta udden av gästernas energi och anfallsförsök.

Fotnot: Bilder från Kanal 5 (dplay.se) och Sky Sports. 

Täcker fyra spelare bättre än tre? Inte nödvändigtvis och det fick Chelsea erfara i lördagens toppmöte med Manchester City.
Antonio Contes taktiska förändring tio minuter efter pausen gav Kevin De Bruyne utrymme och Manchester City gick hem med segern.

Chelseas ligatitel 2016/17 tillskrevs till stor del Antonio Conte. Den italienske tränaren snickrade ihop ett 3-4-3-system som gav både defensiv trygghet och frihet till offensiva spelare som Eden Hazard, Pedro och Willian.

3-4-3 är dock endast spelsättet i offensiven. I defensiven ser det annorlunda ut eftersom en trebackslinje skulle blotta för stora ytor på kanterna. I princip kan man försvara på två olika sätt med 3-4-3. Antingen högt och då skickar man fram sina yttrar vilket gör att formationen i grundläget framstår som 5-2-3. Eller så försvarar man lägre och då framstår formationen som 5-4-1.

Den titelvinnande formationen 3-4-3 har varit grunden när Chelsea har startat den här säsongen, men i Champions League-mötet med Atlético Madrid skruvade Conte på sin modell. För att neutralisera Atlético valde han att starta med tre centrala mittfältare och formera ett 5-3-2. Det var lyckosamt och gav en meriterande trepoängare på Wanda Metropolitano.

Ni som följer allsvenskan och AIK i synnerhet vet att 5-3-2 är ett defensivt system som oftast används för att försvara lågt och stänga centralt.

Antonio Conte valde samma modell i lördags mot Manchester City, sannolikt för att försvåra för David Silva och Kevin De Bruyne som gärna opererar i mellanytorna bakom motståndarnas mittfält. I första halvlek var trion Cesc Fàbregas, Tiémoue Bakayoko och N’Golo Kanté centrerade och det var därför svårt för City att hitta några ytor förutom på kanterna. Det gjorde att Kevin De Bruyne drog sig ut till högersidan där han var svår att fånga upp för Chelsea, inte minst när Cesc Fàbregas skulle göra det defensiva jobbet på De Bruyne. De Bruyne, planens bäste, slog tio inlägg (!) i matchen och noterades för sex ”key passes”. Conte insåg det och skiftade så Tiémoue Bakayoko tog den defensiva uppgiften.

Chelsea startade matchen med 5-3-2, vilket stängde ytorna centralt för Manchester City.

Det innebar att passningsvägen till Kevin De Bruyne (inringad) ofta var stängd i första halvlek. Belgaren tvingades dra sig ut mot högerkanten.

Chelsea egna spel bestod av omställningar då Conte med 5-3-2 helt och hållet gav upp bollinnehavet. Chelsea hade bara bollen 38 procent, den näst lägsta noteringen på hemmaplan sedan 2003/04.

Chelsea stördes givetvis av skadan på Alvaro Morata efter dryga halvtimmen spelad av första halvlek. Conte valde då att byta in Willian, ett rakt byte där brassen bildade anfallspar med Eden Hazard. Det var lite förvånande då Michy Batshuayi fanns att tillgå. Conte förklarade det efteråt med att han ville hitta ytorna bakom Manchester Citys höga backlinje, problemet var att de sällan fick tid och utrymme att slå in bollen där.

Så Chelsea fortsatte med 5-3-2, men knappt tio minuter in i andra halvlek, runt minut 53, fick Willian order att gå ned som ytter.

Chelsea hamnade då i defensiven i ett 5-4-1. Man kan ju tro att fyra mittfältare täcker bättre än tre, men faktum är att en rak mittfältsfyra, framför allt i ett 5-4-1, blottar betydligt mer centrala ytor än ett 5-3-2. I 5-3-2 är mittfältarnas främsta uppgift att stänga centralt. I 5-4-1 blir det ofta ytor bredvid den centrala mittfältsduon.

Andra halvlek, minuterna före Manchester Citys ledningsmål. Här ser vi att Willian faller ned och bildar ett fyramannamittfält i defensiven i Chelseas 5-4-1.

Med bara två centrala mittfältare framför sig fick Chelseas mittbackar bli mer aktiva i markeringsspel. Gary Cahill följde Kevin De Bruyne i rygg (bilden nedan), men det ledde till att det skapades ytor i backlinjen. I situationen nedan fick Raheem Sterling en boll som så när ledde fram till att David Silva kunde göra 1–0.

Gary Cahill följer Kevin De Bruyne i rygg, en typ av markeringsspel som är vanligt i en trebackslinje.

I den 65:e minuten tog Gary Cahill inte steget upp på Kevin De Bruyne. Nicolás Otamendi upptäckte att Tiémoue Bakayoko inte heller flyttat över tillräckligt. De Bruyne var ledig i den ytan där han trivs som allra bäst och efter att Otamendi hittat in med passningen till belgaren var 0–1 ett faktum.

Passningen från Otamendi som föranleder segermålet. Kevin De Bruyne har hittat en fri yta centralt tack vare Chelseas övergång till 5-4-1. Han väggar med Gabriel Jesus och dunkar in 1–0 ett par sekunder senare.

Den passningen hade inte hittat fram mot ett 5-3-2 där mittfältstrion på ett enkelt sätt kan stänga centrala ytor.

Slutsats
Manchester City dominerade matchen på Stamford Bridge. Antonio Conte kände sig tvingad att agera några minuter efter pausen, men med facit i hand blev den försvarsmässiga ändringen från 5-3-2 till 5-4-1 ödesdiger. I första halvlek hade City, trots spelmässig dominans, få målchanser efter som Chelsea effektivt stängde allt spel centralt. I andra halvlek, när Chelsea blottade ytor i mitten, kom målet till genom en passning rakt genom Chelseas mittfält.

Bilder från viaplay.se.

***
En ny blogg är kanske inte supermodernt 2017, men jag har saknat ett forum att gå på djupet senaste året. Därför smygstartar jag den här bloggen, eller ”forumet”, där jag kan lyfta matcher och taktiska trender som man snappar upp. Nu behöver jag inte heller fokusera på en specifik liga utan det kan vara allt från Premier League till allsvenskan, damallsvenskan, superettan, landslaget eller vad som helst man kommer över. Jag skriver när jag sett något intressant. Det kan vara långa inlägg, det kan vara korta inlägg om en specifik hörnvariant, och vissa inlägg kommer att vara plusinlåsta eftersom det är så vi kan finansiera vår verksamhet. Vi får helt enkelt se var vi landar.
Varför en blogg om taktik? Det är enkelt. Varje gång jag grottade ned mig och skrev på djupet om fotbollstaktik, oavsett om det handlade om Barcelona, Liverpools julgransformation eller Brasiliens landslag, så var det alltid de mest lästa och mest uppskattade inläggen.
Välkommen tillbaka hit!