BK Häcken hittade ytorna som Hammarby aldrig nådde i derbyt. Det skapade stora problem för AIK i första halvlek.
Här tittar vi närmare på vad det berodde på. Men framför allt diskuterar vi om det var närmaste årens fotboll vi fick se en glimt av?

BK Häcken tog tag i spelet på Bravida och dominerade stort första kvarten. Göteborgarna har länge varit ett av allsvenskans mest sevärda lag och det var extra intressant att se hur Andreas Alms gäng skulle ta sig an AIK:s kompakta 5-3-2.
Alm valde att spela extremt tajt med sin offensiva mittfältslinje med Paulinho, Daleho Irandust och Viktor Lundberg vilket gjorde att han ställde tre spelare centralt i spelyta 2, ytan framför AIK:s backlinje. Det här brukar inte vara något problem för AIK. Hammarby vill åt ungefär samma ytor och när AIK parkerar sig lågt på egen planhalva brukar ändå avstånden mellan lagdelarna vara så korta att det blir svårt att hitta in med passningar där spelare kan vända upp framför trebacken.
Men igår hade AIK valt en annan taktik med sina forwards och det fick påverkan på mittfältet.

AIK:s 5-3-2 fungerar bäst när laget försvarar sig lågt. Strategin är då att låta motståndarna spela på kanterna, utanför formationen. Det bygger på att AIK:s forwardsduo centrerar och stänger spel in i mitten och att laget sedan skapar en diagonal linje på bollsida från forward ned till wingback.

AIK med diagonal linje från forward till wingback i derbyt mot Hammarby. Notera det korta avståndet mellan AIK:s forwards.

Igår mot BK Häcken hade AIK:s forwards fått i uppgift att stänga spel till Häckens vänsterkant. Tidigt i matchen kunde vi se Henok Goitom placera sig högt till höger.

Henok Goitom stänger spel till Häckens vänstersida. Det skapar längre avstånd till anfallspartners Tarik Elyounoussi.

Det långa avståndet mellan forwards gav dock följdeffekter. Det innebar att Häcken kunde placera en av sina centrala mittfältare, Alexander Faltsetas eller Erik Friberg, i spelyta 1. Enock Kofi Adu, vars normala uppgift är att städa framför sin backlinje, blev då osäker och kände sig tvingad att kliva högre. Det här demonstrerades på ett bra sätt av Alexander Axén i Cmore.

Tre minuter in i matchen. Erik Friberg hittar positionen mellan AIK:s breda forwards.

Det gör att Enock Kofi Adu blir osäker på vem som ska upp och stöta om Friberg vänder upp med bollen.

Adu kliver framåt, vilket skapar ytor bakom AIK:s defensive mittfältare.

Häcken placerar samtidigt sina tre offensiva mittfältare i spelyta 2 – samtidigt som Adu har en onormalt hög position.

Det fanns tillfällen där Adu klev högt trots att han inte hade behövt. Här har Elyounoussi kontroll på Häckens defensiva mittfältare, men Adu trycker ändå upp och lämnar ytor bakom sig på ett sätt vi inte är vana att se.

Häcken använde smarta motsatta rörelser för att testa AIK.

Häcken lockar fram Anton Salétros i press. Paulinho söker direkt den fria ytan som skapats. Rörelsen var så koordinerad att den rimligen var intränad eller åtminstone efterfrågad av Andreas Alm.

Det här gjorde att Häcken kunde hitta in bakom AIK:s mittfält.

Häcken spelar rakt genom AIK:s mittfält…

…och hittar en rättvänd Daleho Irandust. Notera att avståndet mellan AIK:s mittfält och backlinje var större än vanligt (mitt ögonmått säger cirka 18 meter). Onödigt stort, kan tyckas, i denna situation när Häckens anfallare Alhassan Kamara ändå var i offsideposition.

Mycket av Häckens sätt att hitta in i spelyta 2 och Adus höga position visade Alexander Axén förtjänstfullt i Cmore (lysande som expert, för övrigt).
Med det följer intressanta saker att fundera över. Vad var det som var hönan och vad var ägget? Var det Adu som var vilse och inte fullgjorde sin roll? Var det forwards breda positioner? Var det den högre försvarslinjen än vanligt i kombination med att backlinjen inte tryckte upp?
Jag skulle säga en kombination av alla, men notera på dessa bilder som jag sparade nedan.

I den här situationen från första halvlek är avståndet kortare mellan forwards. Då behöver inte Adu trycka fram – och AIK kan spela sitt vanliga försvarsspel.

I andra halvlek hade AIK centrerat sina anfallare. Då blev det naturligt att styra Häckens spel mot kanterna, och låta Kristoffer Olsson stöta fram. Samtidigt kunde Adu täcka ytan framför backlinjen. Då fick AIK också kontroll på matchen.

Förändringen i paus från Rikard Norling gjorde att AIK tog över matchen. Häcken drabbades av flera skador och gick på tandköttet i slutet av matchen. Ett segermål för bortalaget hängde i luften men det slutade oavgjort, 1–1.

Nåväl, nu ska jag komma till det verkligt intressanta, det som jag nämnde i ingressen. Är det här – många centrala hot – något vi kommer att se mer av framöver?
Fembackslinjernas intåg i svensk fotboll har satt lagen och tränarna på nya prövningar. När jag tidigare i våras träffade en elittränare lanserade jag min teori om att mittfältsdiamanten kommer att bli ”på tapeten” igen i världsfotbollen. Den tränaren berättade då att han satt och skissade på samma sak.
Diamanten ger centralt övertag mot en fembackslinje och framför allt ger den många centrala hot framför de tre mittbackarna.
Tittar man på Häckens uppställning i uppbyggnadsspelet igår påminde det om en diamantuppställning på mittfältet.

Även om den här diamanten inte är helt symmetrisk är principerna desamma. Många centrala spelare skapar hot mot AIK:s tre mittbackar.

Fotbollsmässiga trender startar knappast i allsvenskan. Fembackslinjen blev på modet först i Italien för tio år sedan (Francesco Guidolin) och senare i VM för fyra år sedan. Nu har den spridit sig som en löpeld, nu ser vi massor med lag i division 1-3 i Sverige som spelar med fem-/treback. Det kommer i sin tur framtvinga att tränare hittar nya sätt.
Trender startar på den högsta nivån och vi kan kolla vad Barcelona och Real Madrid har gjort under året. Säsongen 2017/18 har båda spanska giganterna spelat rakt 4-4-2 i försvarsspel. Offensivt har deras formation påmint om mittfältsdiamanter. I Barcelona har mittfältet bestått av Busquets, Rakitic, Iniesta och Paulinho, medan spelare som Kroos, Modric och Isco haft liknande roller i Real Madrid.
Mitt tips är att mittfältsdiamanter kommer bli mer och mer vanliga kommande året/åren för att kontra mot fembackslinjer.

Slutsats
BK Häcken placerade många spelare centralt igår mot AIK. Det gjorde att gästernas wingbackar blev sysslolösa samtidigt som de tre mittbackarna fick göra kluriga val om när de skulle kliva och när de skulle falla. Samtidigt var AIK:s forwards bredare än vanligt, vilket gjorde att Enock Kofi Adu ofta lämnade sin position som defensiv mittfältare. Det gav stora följdeffekter då Häcken hade sina tre offensiva mittfältare centralt i spelyta 2.
Just många spelare centralt mot fembackslinjer kan vara en trend vi får se mer av framöver. Jag tror det.
BK Häcken gav kanske en försmak av ”framtidens fotboll” igår.

Fotnot: Bilder från Cmore.se

AIK stängde ned Hammarby fullständigt och tog hem derbyt (1–0).
Här tittar vi närmare på vad Hammarby hade kunnat göra för att såra AIK.

”AIK spelar tråkigt”, sa Hammarbyspelarna i kör efter derbyt i veckan.
Jovars, men det är likväl imponerande att klara av att spela tråkigt. Det är nämligen inte så enkelt.
Rikard Norling införde sin 5-3-2-modell efter ett besök i Italien där han inspirerats av Giampiero Ventura. Norlings 5-3-2 är ett defensivt spelsystem i grunden eftersom fembackslinjen sällan lämnar sina positioner, formationen blir sällan 3-5-2 utan wingbackarnas uppgift är att kontrollera motståndarlagets yttrar. Och ska man göra det måste man ha låga utgångslägen.
Systemet skräddarsyddes efter det spelarmaterial som Norling förfogade över i AIK. Nils-Eric Johansson hade blivit till åren. Han var inte längre kapabel att kuta upp och ned längs hörnflaggorna som ytterback och han fick inte tillräckligt med täckning i en fyrbackslinje. Dock var han – fortfarande – en av landets bästa försvarare om han fick positionen som vänster mittback i en fembackslinje. Då kunde han utnyttja sitt prickfria positionsspel, stå rätt och sällan bli överspelad. För att ta ett exempel.

Det hade varit lättare för Rikard Norling att spela den här fotbollen med Kalmar FF eller Brommapojkarna, lag med mindre resurser och lägre ambitioner. Nu leder han AIK som siktar på guldet och som var min och mångas titelfavorit inför säsongen.
Det kräver sin man att sälja in till ett stjärnspäckat lag att ställa upp i 5-3-2 och täcka ytor i match efter match. Så länge laget når resultat kommer fansen vara nöjda och glada. Uteblir segrarna kommer kritiken att bli brutal.
Det är så det fungerar.

Mot Hammarby ställde AIK som väntat ut ett ultralågt 5-3-2. Deras matchplan handlade om att stänga ytor och låta Bajen spela ”utanför formationen”, ha bollen hos ytterbackarna men inte hitta några ytor centralt.
Det är AIK:s grundstrategi i varje match, men nu var det ännu mer extremt, ännu mer disciplinerat.
Faktum är att Hammarby inte spelade sig till en enda farlig målchans i första halvlek. Den enda gången det kändes lite farligt var när Nikola Djurdjic snodde bollen i högt läge, men då kom inte hemmalaget till avslut. I samlat försvar hade AIK fullständig kontroll över händelserna.
AIK låter Hammarby spela upp på sin vänstersida.

Men det där vet ni som sett matchen. Därför kan vi istället fokusera på vad Hammarby hade behövt göra.

Det här är en nyckelsituation. Här finns läget att nå in på en rättvänd Muamer Tankovic som hittat en fri yta bortanför AIK:s defensive mittfältare Enock Kofi Adu.

Då måste dock passningen från Mads Fenger (13) slås på Serge-Juniors högerfot (den mest offensiva foten) så att mottagaren kan vända framåt mot mål. Serge-Junior måste använda maximalt två tillslag för att hitta in på Tankovic, annars hinner AIK flytta över och stänga passningsvägen. Får Tankovic bollen med möjlighet att vända upp – då kan Hammarby hota AIK. Framför allt eftersom AIK:s vänstra mittback Robin Jansson inte kan kliva fram då han redan är ockuperad av Nikola Djurdjic.

Robin Jansson får svårt att ta klivet fram eftersom han redan är upptagen av Nikola Djurdjic.

I detta fall kom passningen på Juniors vänstra fot vilket innebar att det tog längre tid att vända upp. Junior drev iallafall in bollen centralt, förbi Kristoffer Olsson, hittade Tankovic (i ett senare skede) och Hammarby fick en halvfarlig chans där Tankovics avslut blev för tamt.
Men generellt hade Hammarby behövt ha högre bolltempo för att hitta in centralt i just den här typen av situationer. Hitta ytan bortanför Kofi Adu – i lägen där Nabil Bahoui inte hunnit flytta över. Det är lätt att säga (och skriva i en blogg), betydligt svårare att utföra. Just därför är det också så svårt att få hål på AIK.

Nästa situation jag plockar ut handlar också om bolltempo, men på ett annat sätt. När Hammarby flyttade bollen i backlinjen i första halvlek höll vänsterbacken bredd, oavsett om det var Mats Solheim eller om det var Mads Fenger som flyttat ut dit. Då tar det för lång tid för bollen att transporteras – och AIK hinner flytta över.

Hade Hammarby istället centrerat sina ytterbackar mer. Om Mats Solheim hade tagit emot bollen tidigare, hade han snabbt kunnat hitta in på exempelvis Jiloan Hamad i mellanytan – innan Kristoffer Olsson hunnit täcka inre korridoren.

Med Mats Solheim mer centralt i speluppbyggnaden hade Hammarby snabbare kunnat hitta in i mellanytan.

Slutsats
AIK vann rättvist derbyt på Tele2. Laget svarade för en imponerande insats defensivt. De stängde ned ytorna centralt, lät Hammarby ha bollen i ofarliga ytor i första halvlek – och högg när de fick läge. Straffen var turlig och omdiskuterad, men AIK skapade de bästa chanserna i matchen och genomförde sin matchplan till perfektion.
Hammarbytränaren Stefan Billborn talade efteråt om att laget behövt högre bolltempo och det stämmer. Jag visade ett par konkreta exempel på när laget hade behövt sätta högre fart på bollen för att såra AIK. Hade man gjort det hade man åtminstone nått intressanta positioner på sista fjärdedelen – sedan hade man ändå behövt ta sig förbi AIK:s täta trebackslinje där Per Karlsson var påtagligt svårpasserad. Det är långt från säkert att man hade klarat det, men nu nådde man knappt ens dit.
Det understryker hur effektivt AIK:s försvarsspel var. Oavsett hur ”tråkigt” det var.

Fotnot: Cmore.se

Allsvenskan är under förändring. Fembackslinjen blev på modet för ett par år sedan. Nu är sexbackslinjen här.

Den här utvecklingen är på intet sätt förvånande. Sedan svensk fotboll anammade det som blivit allenarådande i Europa – half-space – var det bara en tidsfråga innan lagen skulle bli tvungna att anpassa sitt försvarsspel.
Det började med fembackslinjen för att de ”yttre mittbackarna” skulle kunna jobba framåt i rygg på en mötande ytter (och ändå ha två mittbackar som säkrade bakom).
Sedan höjs nivån kvalitetsmässigt, lag hittar sätt att såra en fembackslinje. Då måste lag skruva lite till – och då kommer sexbackslinjen.

ÖSK var på väg redan mot Hammarby då Axel Kjäll mönstrade vad som skulle kunna kallas en femochenhalvbackslinje. Första gången jag såg en regelrätt sexbackslinje var när West Bromwich mötte Tottenham på White Hart Lane för ett par år sedan. Spurs hade ett flödande anfallsspel där Christian Eriksen och Dele Alli var bra på att hitta ytorna i ”fickorna”. Så WBA-managern Tony Pulis centrerade sin fyrbackslinje och lät sina yttrar sjunka ned och formera en sexbackslinje. På det sättet kunde Jonas Olsson & Co avstyra hoten från mellanytorna.

Östersunds Graham Potter har legat i framkant i allsvenskan rent taktiskt. Men då har det mest handlat om anfallsspel; uppbyggnadsspel där Östersund skapat numerära överlägen. Igår mot AIK ställde han ut ett defensivt lag. Matchplanen var att stänga av AIK:s wingbackar. Då fick det bli en sexbackslinje, som i offensiven förvandlades till något som liknande 4-5-1 med Saman Ghoddos längst fram.

Östersunds sexbackslinje i mötet med AIK igår.

Slutsats
Östersunds FK har startat trevande i allsvenskan. Igår borta mot AIK valde Graham Potter en defensiv matchplan där han formerade ett 6-3-1. Sexbackslinjen gjorde att AIK hade svårt att hitta rättvända spelare i spelyta 2. Nabil Bahouis mål tillkom efter rejält slarv i Östersund och framtvingade ett mer offensivt spel från gästerna.

Fotnot: Bilder från Cmore.se

Hammarby vände toppmötet borta mot Örebro SK och toppar allsvenskan. Utvisningen på Kennedy Igboananike blev avgörande för matchutvecklingen. Här studerar vi några nyckelsituationer.

Örebro SK har varit en av allsvenskans positiva överraskningar hittills. Unge tränaren Axel Kjäll har skapat en tydlig organisation. Dessutom förfogar han över ett finfint mittfält med bollbegåvningar som Nordin Gerzic och Nahir Besara. Kombinationen av den väldrillade fembackslinjen och individuell kvalitet gör att ÖSK är svårt att bryta ned.
Jag har gillat det jag sett från Hammarby sedan premiärmatchen mot Sirius. Stefan Billborn har byggt laget runt spetsspelaren Jiloan Hamad. Med Imad Khalili och Muamer Tankovic har Bajen nu tre tekniska spelare som kan operera i ”fickorna” och hitta den sista avgörande passningen. Det gör att laget är svårläst.

Örebros fembackslinje passar generellt bra mot den typen av motstånd eftersom de ”yttre mittbackarna” enkelt kan jobba framåt i mellanytorna. Men Axel Kjälls matchplan innehöll extra skydd mot Hammarbys offensiv. Örebro lät vänsteryttern Michael Omoh flytta ned ytterligare tio meter på sin kant. Det innebar att ÖSK istället för en fembackslinje i praktiken fick en femochenhalvbackslinje. Ni ser själva på bilderna nedan.

Hammarby har bollen och Örebros fembackslinje är på plats. Men vänsteryttern Michael Omoh bildar inte en fyra i ÖSK:s vanliga 5-4-1-försvar. Istället vrider han på huvudet och har koll på Hammarbys högerback Simon Sandberg.

Om Sandberg positionerade sig högt så föll Michael Omoh ned.

Det innebar att det i praktiken såg ut så här. ÖSK:s fembackslinje centrerad för att hantera alla Hammarbys hot i spelyta 2. Sedan hade ÖSK även Michael Omoh som ”extra wingback” för att täcka hemmalagets vänsterkant.

Det var ingen utpräglad sexbackslinje som vi sett då och då (Tony Pulis mönstrade en sexbackslinje borta mot Tottenham för ett par år sedan), men det innebar att både Örebros vänstra mittback Brendan Hines Ike och vänster wingback Filip Rogic kunde jobba framåt i markering utan fara för att bli överspelade.

Michael Omoh skapar en femochenhalvbackslinje.

Matchplanen var effektiv för Hammarby skapade inte mycket i första halvlek och hade påtagligt svårt att hitta ytor både framför och bakom Örebros försvarslinje.
En anledning till att Bajen hade svårt att hitta fickorna framför ÖSK:s försvar var att hemmalaget hade extremt tajt mellan lagdelarna.

ÖSK vågar hålla upp sin backlinje trots att bollhållaren Junior är opressad.

Utvisningen förändrade allt.
Det är fortfarande lite oklart vad som fick domaren att plocka fram det röda kortet till Kennedy Igboananike (satsningen?, axeln?, påverkan från fjärdedomaren?), men vi kan konstatera att det blev helt matchavgörande. Cmore-studion och Stefan Billborn hävdade i pausen att ”det inte är svårare att försvara med tio man istället för elva”. Jag förstår vad de syftar på – fembackslinjens arbetsområden ser likadana ut. Problemet är bara att man blir en man kort någon annanstans på planen och i ÖSK:s fall blev det förödande.
Med elva mot tio blev ÖSK:s attacker uddlösa och korta. Med elva mot tio kunde Hammarby flytta bollen sida till sida utan att ÖSK hade en chans att komma in i press. Med elva mot tio öppnades det därigenom upp luckor centralt som Hammarby inte var sena att utnyttja.

Kolla dessa situationer från inledningen av andra halvlek så kan vi se hur utvisningen fick påverkan på Örebro.

Två minuter efter paus. Michael Omoh kan inte längre täcka kanten. Hammarby får slå en crossboll man inte hittade i första halvlek.

Knappa minuten senare hittar man ut till högerbacken Simon Sandberg igen. Det drar isär Örebro och i nästa moment har Bajen – för första gången i matchen – hittat ett instick centralt. Det här var man aldrig i närheten av att göra i första halvlek.

Den här jättechansen för Imad Khalili gav vittring och minuten senare hade Hammarby kvitterat. Även om Hammarby gick ned sig efter 1–1-målet kändes det som att Örebro skulle ge vika förr eller senare.

Slutsats
Örebro SK var det bättre laget inledningsvis, tog ledningen och hade en effektiv matchplan för att stänga ned Hammarby. Fram till utvisningen hade serieledaren inte skapat någon farlig målchans och hade ÖSK bara fått vara elva man hade de blivit en svår nöt att knäcka. Den märkliga och rent felaktiga utvisningen blev matchavgörande. ÖSK försvarade sig med en femochenhalvbackslinje i första halvlek. Efter paus hade de ”bara” en fembackslinje, vilket gav Hammarby mer ytor. Bajen hittade vändningar ut till sina wingbackar vilket drog isär Örebro. Det gjorde att det istället öppnade sig ytor centralt, vilket bildserien ovan demonstrerar.

Fotnot: Bilder från Cmore.se

GIF Sundsvalls uppbyggnadsspel med fembackslinje var oerhört framgångsrikt mot Brommapojkarna.
I mötet IFK Göteborg–IFK Norrköping fick vi se hur två lag med fembackslinjer tar ut varandra.

Gif Sundsvall har visat fin form i allsvenskan och personligen är jag förtjust i Joel Cedergrens bygge. Sundsvall har knappast de största resurserna, men har värvat smart och den spanska ådran i laget har gett dimensioner i passningsspelet som vi redogjort för tidigare i den här bloggen.
Hur som helst, Gif Sundsvall grillade BP på lördagen genom att spela loss centralt och sedan hitta fria ytor för sina wingbackar.
IFK Göteborg (och alla andra lagen som spelar med femback) har en liknande strategi. Passningsvägarna ser snarlika ut även om IFK Göteborg oftare hoppar över mittfältet och istället använder André Calisirs fantastiska fot för att hitta spel direkt upp i spelyta 2 eller crossa ut till wingbackar som positionerat sig högt.

Därför var det intressant att se hur IFK Göteborg skulle ta sig an IFK Norrköping som också försvarar sig med 5-4-1. Liknande system ger fler 1 vs 1-dueller och färre möjligheter att hitta fria spelare så det blev som väntat ganska låst. Mer fokus på andrabollsspel, fasta situationer och omställningar.
IFK Göteborg hade ett par fina avslut i första halvlek genom Emil Salomonsson och Mix Diskerud, men det var ingen slump att de tillkom efter fasta situationer och andrabollar snarare än öppet spel. I övrigt hände absolut ingenting första halvtimmen. Och då menar jag verkligen ingenting. Bara låst spel, rullande i backlinjen och två lag som försökte hitta öppningar men inte kom i närheten av att göra det.

Jag fångade en situation från starten av matchen som tydliggör varför det blev en så låst första halvlek.

IFK Göteborgs mittback Sebastian Eriksson med bollen. I vanliga fall har han Sebastian Olsson i mellanytan och mot en fyrbackslinje ger det utrymme för vänster wingback Victor Wernersson. Men mot IFK Norrköpings fembackslinje blir det annorlunda.

Med samma formation blir det enkelt för IFK Norrköping att plocka upp spelare för spelare. Moberg Karlsson kan vara beredd på att flytta ut om Sebastian Eriksson spelar ut  till Sebastian Olsson. Wingbacken Linus Wahlqvist låser Victor Wernersson. Mittbacken Filip Dagerstål kan ta klivet upp i rygg på motståndare om Eriksson hittar in centralt.

Slutsats
Som väntat ett helt låst möte mellan två 5-4-1-lag. Allsvenskan har utvecklats enormt de senaste tio åren. Tekniken är vassare tack vare konstgräsgenerationen, fysiken är bättre (fler högintensiva löpningar) och taktiken har revolutionerats tack vare influenser från toppfotbollen i Europa. Idag talar nästan alla lag om att föra matcher. Men när lag speglar varandra och två fembackslinjer möter varandra då räcker inte riktigt den individuella kvaliteten i allsvenskan till för att spela sig till lägen. Då blir det mer krig om andrabollar, fasta situationer och omställningar. Så var fallet på Ullevi.
Gissningsvis kommer IFK Göteborg även i fortsättningen att få svårt spelmässigt i matcher där de möter fembackslinjer och inte kan hitta vändningar ut på sina wingbackar (vilket fungerar effektivt mot fyrbackslinjer).
Första målet skulle bli livsviktigt och den här gången fick IFK Norrköping hål på Pontus Dahlberg via Kalle Holmbergs fullträff direkt efter paus.

Fotnot: Bilder från Cmore.se

> I nästa inlägg tittar jag närmare på Örebro SK–Hammarby.

Malmö FF tappade överraskande poäng igår borta mot Gif Sundsvall. Här studerar vi hur Sundsvall kunde hitta fria ytor tack vare sitt 3-4-3-system.

Malmö FF har inlett allsvenskan lite trevande i och med gårdagens oavgjorda resultat på Idrottsparken. Efteråt talades det om ”katastrofinsats”, men det var inte bara MFF som var svaga. Gif Sundsvall använde sina resurser smart och kunde tack vare sin 3-4-3 ofta hitta förbi Malmö FF:s 4-4-2-press.
Gif Sundsvall har i perioder varit läckra att se, inte minst när kloke islänningen Rúnar Mår Sigurjónsson styrde på mittfältet. Nu har klubben svängt in på det spanska spåret. I somras anslöt David Batanero och i vintras fyllde man på med Juanjo Ciércoles. Båda hade viktiga roller mot MFF.
Jag blev framför allt imponerad av Batanero, en bolltrygg mittfältare som kommer att vara guld värd för Joel Cedergren. Inte minst om Sundsvallstränaren vill spela upp bollen efter marken (och det vill han).

Jag hittade ett finfint exempel på hur Bataneros kvalitet överlistade Malmö FF press i fredagens möte.

Moros Gracia har bollen i backlinjen och Malmö FF ser ett gyllene läge att sätta press och ”låsa in” Gif Sundsvall. Carlos Strandberg stressar bollhållaren och Markus Rosenberg ser möjligheten att pressa Juanjo Ciércoles som troligen får nästa passning.

I det här läget har bollhållaren Moros Gracia bara ett alternativ (förutom hem till målvakten William Eskilinen) så det är helt rätt av MFF att försöka gillra en pressfälla. Redan hör ser högermittfältaren Sören Rieks att Sundsvalls vänstra mittback David Myrestam kan bli spelbar i nästa situation.

Tack vare pressen från Markus Rosenberg har bollhållaren Juanjo Ciércoles bara ett givet spelalternativ nu – till felvända mittfältaren David Batanero. Sören Rieks är helt säker på att Batanero kommer att spela bollen till Myrestam (nu utanför bild).

…men Batanero har antingen bra speluppfattning eller har lyssnat noga på Joel Cedergrens genomgångar: Mot 4-4-2-försvar kommer bortre wingback bli ledig när yttermittfältare (Rieks i detta fall) stöter fram mot mittback. Så han lurar Rieks och viker bollen med vänsterfoten mot bortre kanten.

Där kan vänster wingback Eric Björkander ta emot bollen i en ledig yta. Gif Sundsvall har på ett enkelt (nåja) sätt passerat fyra MFF-spelare. Malmö FF:s högerback Eric Larsson vågar inte kliva fram för då lämnar han Sundsvalls vänsterytter Romain Gall i en farlig yta. Ett perfekt exempel på hur lag bör använda wingbackar för att spela sig loss. Inte konstigt att Joel Cedergren applåderar i nedre bildkant.

Sammanfattning
Gif Sundsvall tog en meriterande poäng hemma mot Malmö FF. De gjorde det tack vare en gedigen insats. I första halvlek spelade man kontrollerat och utnyttjade sitt numerära överläge i uppspelsfasen (trebackslinje) och hittade ibland tämligen enkelt fram. Spanske mittfältaren David Batanero kan bli en attraktion i allsvenskan om han används på rätt sätt. Han har förmågan att styra rytmen på mittfältet och kvaliteten att slå ut motståndarnas press med den sortens passningar som vi visade i exemplet ovan.

Fotnot: Bilder från Cmore. 

Igår tittade vi på Hammarbys sätt att skapa numerära överlägen mot IFK Göteborg. Örebro SK använde samma strategi mot IFK Norrköping, men man varierade även med att utnyttja centralt övertag i sitt 3-5-2-system.

Örebro var det bättre laget i första halvlek. Laget borde haft en straffspark tidigt i matchen och hade lägen att göra både ett och två mål.
Rent taktiskt var det ett intressant match då Axel Kjälls 3-5-2 ställdes mot IFK Norrköping där managern Jens Gustafsson formerat ett 3-4-3. Jag sparade ett par intressanta situationer där vi kan titta på hur hemmalaget försökte attackera.
Vi hade bland annat strategin att skapa numerära överlägen i den yttre korridoren mot fembackslinjer. Här använde Örebro liknande arbetssätt som Hammarby mot IFK Göteborg.
I ÖSK:s fall var det spelskicklige mittfältaren Nahir Besara som flyttade ut till vänster. Tillsammans med Filip Rogic skapade han ett 2 vs 1-överläge mot IFK Norrköpings högerback. Men IFK Norrköping löste det genom att Ian Smith följde med Besara ut till kanten. Det lämnade i sin tur ytor centralt.

Här ser vi Örebro SK:s grundformation i anfallsspel. I grunden ett 3-5-2 där wingbackarna Filip Rogic och Daniel Björnkvist flyttar upp högt och brett och där Besara och Johan Mårtensson kan röra sig fritt för att i första hand bli spelbara i spelyta 2. Här drar sig Besara ut till vänster för att skapa numerärt överläge på kanten. Norrköpings Ian Smith ser det och följer. Notera gärna Johan Mårtenssons position där han befinner sig nära den yttre korridoren till höger. Det innebär att ÖSK kan söka samma typ av överlägen på båda kanterna till skillnad mot Hammarby som bara använde vänsterkanten.

Här nedan ser vi hur ÖSK gör samma sak på högerkanten i den andra halvleken.

Vid en kommande spelvändning söker sig Johan Mårtensson ut mot kanten.

När han tar emot bollen i yttre korridor har ÖSK ett 2 vs 1-läge tack vare wingbacken Daniel Björnkvists höga utgångsposition.

Centralt övertag 3 vs 2

Här har vi ett perfekt exempel på hur Örebro utnyttjar det centrala 3 vs 2-överlaget mot IFK Norrköpings 3-4-3.

Bakom IFK Norrköpings pressande forward kommer Nordin Gerzic att bli fri.

Mikael Almebäck hittar defensive mittfältaren Nordin Gerzic, vilket lockar fram IFK Norrköpings Simon Thern i press. Nu har Nahir Besara positionerat sig i spelyta 2 där han kommer att bli ledig i nästa skede.

Gerzic hittar en ”passning runt hörnet” till en felvänd Victor Sköld. Sköld tar emot och sätter tillbaka till Besara som kan attackera.

Just den här sista situationen är intressant i en jämförelse med internationell fotboll. Jag hävdar att lagen i toppligorna, inte minst i La Liga, hittar dessa mönster mer automatiserat.

Sammanfattning
Örebro SK skapade det mesta och det bästa i första halvlek. Framför allt tack vare passningssäkra duon Nordin Gerzic och Nahir Besara som styrde centralt. Örebro försökte skapa numerära överlägen längs kanterna, men det var inte så laget skapade målchanser. De kom oftast efter omställningar.
Vid ett tillfälle i första halvlek (det jag exemplifierat genom bildserien) kunde ÖSK utnyttja sitt centrala övertag till fullo genom att hitta Nahir Besara rättvänd mellan Norrköpings backlinje och mittfält.

Fotnot: Bilder från Cmore.

Hammarby har startat allsvenskan lovande. Här tittar vi på hur Stefan Billborn testade IFK Göteborgs fembackslinje.

IFK Göteborg bygger nytt under nye tränaren Poya Asbaghi. Det har hetat att han satsar på ett 3-4-3-system som i Gefle och det stämmer att huvuddragen är de samma. Men IFK Göteborgs uppspelsformation är mer 3-2-5, vilket liknar det Quique Sétien exempelvis använder i Real Betis.
I matchen mot Hammarby såg det offensivt ut så här: Trebackslinje där den tekniskt mycket skicklige André Calisir styr spelet som central i backtrean. Vajebah Sakor som ensam defensiv mittfältare medan Mikkel Diskerud positionerar sig högre upp i spelyta 2, den mellan motståndarnas backlinje och mittfält.
Sakors position är intressant. Han används mest som avlastning när mittbackarna behöver triangelspela för att hitta förbi pressande forwards men också som ”lockbete”. Om Hammarbys centrala mittfältare, låt säga Jeppe Andersen, lockas fram för att pressa Sakor så kommer det öppnas en korridor för att i nästa läge hitta Amine Affane i mellanytan.

IFK Göteborgs positioner i uppspel mot Hammarby. På högersidan brett där Wernersson och Olsson står längs linjen. På vänstersidan söker Affane mellanytan medan Emil Salomonsson (utanför bild) positionerar sig högt, högre än Wernersson, och brett. Det skulle kunna beskrivas som ett 3-2-5.

Vajebah Sakors position när Carl Starfelt har bollen används mest för att locka fram Hammarbys mittfältare – för att sedan hitta ytorna de lämnat.

Jag tycker det fanns lägen att hitta Affane där i mellanytan oftare än vad IFK Göteborg lyckades med i första halvlek. Jag utgår från att Asbaghi vill att en tekniker som Affane ska få möjlighet att bli rättvänd i den ytan.

Defensivt blir IFK Göteborgs trebackslinje en fembackslinje (vilket sker i nästan alla lag).

Defensive mittfältaren Sakor tog ständigt ett djup på mittfältet för att skydda ytan framför mittbackarna, så man skulle också kunna kalla uppställningen 5-1-3-1. Wingbacken Emil Salomonsson varierade sin höjd beroende på situation, vilket gjorde att IFK Göteborgs formation vid överflyttningar framstår som 4-1-4-1.

Hur gjorde då Hammarby för att skapa problem för IFK Göteborg? Jo, Stefan Billborn lät sitt lag överbelasta vänstersidan.

Genom att låta mittfältaren Serge-Junior hämta bollen i den inre korridoren och samtidigt trycka upp vänsterbacken Neto Borges längs kanten skapade Bajen ett 4 vs 3-överläge på kanten. Det här skapade problem för IFK Göteborg.

Här ser vi positionerna i en annan situation. Bollhållaren Jeppe Andersen har fallit ut till vänster. Jiloan Hamad står i full bredd vilket skapar ett problem för Emil Salomonsson då han även måste hålla reda på Borges.

Slutsats
IFK Göteborg försökte spela sig upp i plan med hjälp av sin uppspelsformation 3-2-5, men hittade sällan de attraktiva ytorna man ville åt. Främst för att Hammarby var skickligt på att stänga ytor i sitt 4-4-2-försvar och även för att IFK Göteborg hade behövt högre risktagande i sitt passningsspel.
Hammarby å sin sida gav IFK Göteborg bekymmer längs hemmalagets högerkant där gästerna överbelastade och skapade 3 vs 2 och 4 vs 3-överlägen.

Fotnot: Bilder från Cmore.