BK Häcken hittade ytorna som Hammarby aldrig nådde i derbyt. Det skapade stora problem för AIK i första halvlek.
Här tittar vi närmare på vad det berodde på. Men framför allt diskuterar vi om det var närmaste årens fotboll vi fick se en glimt av?

BK Häcken tog tag i spelet på Bravida och dominerade stort första kvarten. Göteborgarna har länge varit ett av allsvenskans mest sevärda lag och det var extra intressant att se hur Andreas Alms gäng skulle ta sig an AIK:s kompakta 5-3-2.
Alm valde att spela extremt tajt med sin offensiva mittfältslinje med Paulinho, Daleho Irandust och Viktor Lundberg vilket gjorde att han ställde tre spelare centralt i spelyta 2, ytan framför AIK:s backlinje. Det här brukar inte vara något problem för AIK. Hammarby vill åt ungefär samma ytor och när AIK parkerar sig lågt på egen planhalva brukar ändå avstånden mellan lagdelarna vara så korta att det blir svårt att hitta in med passningar där spelare kan vända upp framför trebacken.
Men igår hade AIK valt en annan taktik med sina forwards och det fick påverkan på mittfältet.

AIK:s 5-3-2 fungerar bäst när laget försvarar sig lågt. Strategin är då att låta motståndarna spela på kanterna, utanför formationen. Det bygger på att AIK:s forwardsduo centrerar och stänger spel in i mitten och att laget sedan skapar en diagonal linje på bollsida från forward ned till wingback.

AIK med diagonal linje från forward till wingback i derbyt mot Hammarby. Notera det korta avståndet mellan AIK:s forwards.

Igår mot BK Häcken hade AIK:s forwards fått i uppgift att stänga spel till Häckens vänsterkant. Tidigt i matchen kunde vi se Henok Goitom placera sig högt till höger.

Henok Goitom stänger spel till Häckens vänstersida. Det skapar längre avstånd till anfallspartners Tarik Elyounoussi.

Det långa avståndet mellan forwards gav dock följdeffekter. Det innebar att Häcken kunde placera en av sina centrala mittfältare, Alexander Faltsetas eller Erik Friberg, i spelyta 1. Enock Kofi Adu, vars normala uppgift är att städa framför sin backlinje, blev då osäker och kände sig tvingad att kliva högre. Det här demonstrerades på ett bra sätt av Alexander Axén i Cmore.

Tre minuter in i matchen. Erik Friberg hittar positionen mellan AIK:s breda forwards.

Det gör att Enock Kofi Adu blir osäker på vem som ska upp och stöta om Friberg vänder upp med bollen.

Adu kliver framåt, vilket skapar ytor bakom AIK:s defensive mittfältare.

Häcken placerar samtidigt sina tre offensiva mittfältare i spelyta 2 – samtidigt som Adu har en onormalt hög position.

Det fanns tillfällen där Adu klev högt trots att han inte hade behövt. Här har Elyounoussi kontroll på Häckens defensiva mittfältare, men Adu trycker ändå upp och lämnar ytor bakom sig på ett sätt vi inte är vana att se.

Häcken använde smarta motsatta rörelser för att testa AIK.

Häcken lockar fram Anton Salétros i press. Paulinho söker direkt den fria ytan som skapats. Rörelsen var så koordinerad att den rimligen var intränad eller åtminstone efterfrågad av Andreas Alm.

Det här gjorde att Häcken kunde hitta in bakom AIK:s mittfält.

Häcken spelar rakt genom AIK:s mittfält…

…och hittar en rättvänd Daleho Irandust. Notera att avståndet mellan AIK:s mittfält och backlinje var större än vanligt (mitt ögonmått säger cirka 18 meter). Onödigt stort, kan tyckas, i denna situation när Häckens anfallare Alhassan Kamara ändå var i offsideposition.

Mycket av Häckens sätt att hitta in i spelyta 2 och Adus höga position visade Alexander Axén förtjänstfullt i Cmore (lysande som expert, för övrigt).
Med det följer intressanta saker att fundera över. Vad var det som var hönan och vad var ägget? Var det Adu som var vilse och inte fullgjorde sin roll? Var det forwards breda positioner? Var det den högre försvarslinjen än vanligt i kombination med att backlinjen inte tryckte upp?
Jag skulle säga en kombination av alla, men notera på dessa bilder som jag sparade nedan.

I den här situationen från första halvlek är avståndet kortare mellan forwards. Då behöver inte Adu trycka fram – och AIK kan spela sitt vanliga försvarsspel.

I andra halvlek hade AIK centrerat sina anfallare. Då blev det naturligt att styra Häckens spel mot kanterna, och låta Kristoffer Olsson stöta fram. Samtidigt kunde Adu täcka ytan framför backlinjen. Då fick AIK också kontroll på matchen.

Förändringen i paus från Rikard Norling gjorde att AIK tog över matchen. Häcken drabbades av flera skador och gick på tandköttet i slutet av matchen. Ett segermål för bortalaget hängde i luften men det slutade oavgjort, 1–1.

Nåväl, nu ska jag komma till det verkligt intressanta, det som jag nämnde i ingressen. Är det här – många centrala hot – något vi kommer att se mer av framöver?
Fembackslinjernas intåg i svensk fotboll har satt lagen och tränarna på nya prövningar. När jag tidigare i våras träffade en elittränare lanserade jag min teori om att mittfältsdiamanten kommer att bli ”på tapeten” igen i världsfotbollen. Den tränaren berättade då att han satt och skissade på samma sak.
Diamanten ger centralt övertag mot en fembackslinje och framför allt ger den många centrala hot framför de tre mittbackarna.
Tittar man på Häckens uppställning i uppbyggnadsspelet igår påminde det om en diamantuppställning på mittfältet.

Även om den här diamanten inte är helt symmetrisk är principerna desamma. Många centrala spelare skapar hot mot AIK:s tre mittbackar.

Fotbollsmässiga trender startar knappast i allsvenskan. Fembackslinjen blev på modet först i Italien för tio år sedan (Francesco Guidolin) och senare i VM för fyra år sedan. Nu har den spridit sig som en löpeld, nu ser vi massor med lag i division 1-3 i Sverige som spelar med fem-/treback. Det kommer i sin tur framtvinga att tränare hittar nya sätt.
Trender startar på den högsta nivån och vi kan kolla vad Barcelona och Real Madrid har gjort under året. Säsongen 2017/18 har båda spanska giganterna spelat rakt 4-4-2 i försvarsspel. Offensivt har deras formation påmint om mittfältsdiamanter. I Barcelona har mittfältet bestått av Busquets, Rakitic, Iniesta och Paulinho, medan spelare som Kroos, Modric och Isco haft liknande roller i Real Madrid.
Mitt tips är att mittfältsdiamanter kommer bli mer och mer vanliga kommande året/åren för att kontra mot fembackslinjer.

Slutsats
BK Häcken placerade många spelare centralt igår mot AIK. Det gjorde att gästernas wingbackar blev sysslolösa samtidigt som de tre mittbackarna fick göra kluriga val om när de skulle kliva och när de skulle falla. Samtidigt var AIK:s forwards bredare än vanligt, vilket gjorde att Enock Kofi Adu ofta lämnade sin position som defensiv mittfältare. Det gav stora följdeffekter då Häcken hade sina tre offensiva mittfältare centralt i spelyta 2.
Just många spelare centralt mot fembackslinjer kan vara en trend vi får se mer av framöver. Jag tror det.
BK Häcken gav kanske en försmak av ”framtidens fotboll” igår.

Fotnot: Bilder från Cmore.se

AIK stängde ned Hammarby fullständigt och tog hem derbyt (1–0).
Här tittar vi närmare på vad Hammarby hade kunnat göra för att såra AIK.

”AIK spelar tråkigt”, sa Hammarbyspelarna i kör efter derbyt i veckan.
Jovars, men det är likväl imponerande att klara av att spela tråkigt. Det är nämligen inte så enkelt.
Rikard Norling införde sin 5-3-2-modell efter ett besök i Italien där han inspirerats av Giampiero Ventura. Norlings 5-3-2 är ett defensivt spelsystem i grunden eftersom fembackslinjen sällan lämnar sina positioner, formationen blir sällan 3-5-2 utan wingbackarnas uppgift är att kontrollera motståndarlagets yttrar. Och ska man göra det måste man ha låga utgångslägen.
Systemet skräddarsyddes efter det spelarmaterial som Norling förfogade över i AIK. Nils-Eric Johansson hade blivit till åren. Han var inte längre kapabel att kuta upp och ned längs hörnflaggorna som ytterback och han fick inte tillräckligt med täckning i en fyrbackslinje. Dock var han – fortfarande – en av landets bästa försvarare om han fick positionen som vänster mittback i en fembackslinje. Då kunde han utnyttja sitt prickfria positionsspel, stå rätt och sällan bli överspelad. För att ta ett exempel.

Det hade varit lättare för Rikard Norling att spela den här fotbollen med Kalmar FF eller Brommapojkarna, lag med mindre resurser och lägre ambitioner. Nu leder han AIK som siktar på guldet och som var min och mångas titelfavorit inför säsongen.
Det kräver sin man att sälja in till ett stjärnspäckat lag att ställa upp i 5-3-2 och täcka ytor i match efter match. Så länge laget når resultat kommer fansen vara nöjda och glada. Uteblir segrarna kommer kritiken att bli brutal.
Det är så det fungerar.

Mot Hammarby ställde AIK som väntat ut ett ultralågt 5-3-2. Deras matchplan handlade om att stänga ytor och låta Bajen spela ”utanför formationen”, ha bollen hos ytterbackarna men inte hitta några ytor centralt.
Det är AIK:s grundstrategi i varje match, men nu var det ännu mer extremt, ännu mer disciplinerat.
Faktum är att Hammarby inte spelade sig till en enda farlig målchans i första halvlek. Den enda gången det kändes lite farligt var när Nikola Djurdjic snodde bollen i högt läge, men då kom inte hemmalaget till avslut. I samlat försvar hade AIK fullständig kontroll över händelserna.
AIK låter Hammarby spela upp på sin vänstersida.

Men det där vet ni som sett matchen. Därför kan vi istället fokusera på vad Hammarby hade behövt göra.

Det här är en nyckelsituation. Här finns läget att nå in på en rättvänd Muamer Tankovic som hittat en fri yta bortanför AIK:s defensive mittfältare Enock Kofi Adu.

Då måste dock passningen från Mads Fenger (13) slås på Serge-Juniors högerfot (den mest offensiva foten) så att mottagaren kan vända framåt mot mål. Serge-Junior måste använda maximalt två tillslag för att hitta in på Tankovic, annars hinner AIK flytta över och stänga passningsvägen. Får Tankovic bollen med möjlighet att vända upp – då kan Hammarby hota AIK. Framför allt eftersom AIK:s vänstra mittback Robin Jansson inte kan kliva fram då han redan är ockuperad av Nikola Djurdjic.

Robin Jansson får svårt att ta klivet fram eftersom han redan är upptagen av Nikola Djurdjic.

I detta fall kom passningen på Juniors vänstra fot vilket innebar att det tog längre tid att vända upp. Junior drev iallafall in bollen centralt, förbi Kristoffer Olsson, hittade Tankovic (i ett senare skede) och Hammarby fick en halvfarlig chans där Tankovics avslut blev för tamt.
Men generellt hade Hammarby behövt ha högre bolltempo för att hitta in centralt i just den här typen av situationer. Hitta ytan bortanför Kofi Adu – i lägen där Nabil Bahoui inte hunnit flytta över. Det är lätt att säga (och skriva i en blogg), betydligt svårare att utföra. Just därför är det också så svårt att få hål på AIK.

Nästa situation jag plockar ut handlar också om bolltempo, men på ett annat sätt. När Hammarby flyttade bollen i backlinjen i första halvlek höll vänsterbacken bredd, oavsett om det var Mats Solheim eller om det var Mads Fenger som flyttat ut dit. Då tar det för lång tid för bollen att transporteras – och AIK hinner flytta över.

Hade Hammarby istället centrerat sina ytterbackar mer. Om Mats Solheim hade tagit emot bollen tidigare, hade han snabbt kunnat hitta in på exempelvis Jiloan Hamad i mellanytan – innan Kristoffer Olsson hunnit täcka inre korridoren.

Med Mats Solheim mer centralt i speluppbyggnaden hade Hammarby snabbare kunnat hitta in i mellanytan.

Slutsats
AIK vann rättvist derbyt på Tele2. Laget svarade för en imponerande insats defensivt. De stängde ned ytorna centralt, lät Hammarby ha bollen i ofarliga ytor i första halvlek – och högg när de fick läge. Straffen var turlig och omdiskuterad, men AIK skapade de bästa chanserna i matchen och genomförde sin matchplan till perfektion.
Hammarbytränaren Stefan Billborn talade efteråt om att laget behövt högre bolltempo och det stämmer. Jag visade ett par konkreta exempel på när laget hade behövt sätta högre fart på bollen för att såra AIK. Hade man gjort det hade man åtminstone nått intressanta positioner på sista fjärdedelen – sedan hade man ändå behövt ta sig förbi AIK:s täta trebackslinje där Per Karlsson var påtagligt svårpasserad. Det är långt från säkert att man hade klarat det, men nu nådde man knappt ens dit.
Det understryker hur effektivt AIK:s försvarsspel var. Oavsett hur ”tråkigt” det var.

Fotnot: Cmore.se

Allsvenskan är under förändring. Fembackslinjen blev på modet för ett par år sedan. Nu är sexbackslinjen här.

Den här utvecklingen är på intet sätt förvånande. Sedan svensk fotboll anammade det som blivit allenarådande i Europa – half-space – var det bara en tidsfråga innan lagen skulle bli tvungna att anpassa sitt försvarsspel.
Det började med fembackslinjen för att de ”yttre mittbackarna” skulle kunna jobba framåt i rygg på en mötande ytter (och ändå ha två mittbackar som säkrade bakom).
Sedan höjs nivån kvalitetsmässigt, lag hittar sätt att såra en fembackslinje. Då måste lag skruva lite till – och då kommer sexbackslinjen.

ÖSK var på väg redan mot Hammarby då Axel Kjäll mönstrade vad som skulle kunna kallas en femochenhalvbackslinje. Första gången jag såg en regelrätt sexbackslinje var när West Bromwich mötte Tottenham på White Hart Lane för ett par år sedan. Spurs hade ett flödande anfallsspel där Christian Eriksen och Dele Alli var bra på att hitta ytorna i ”fickorna”. Så WBA-managern Tony Pulis centrerade sin fyrbackslinje och lät sina yttrar sjunka ned och formera en sexbackslinje. På det sättet kunde Jonas Olsson & Co avstyra hoten från mellanytorna.

Östersunds Graham Potter har legat i framkant i allsvenskan rent taktiskt. Men då har det mest handlat om anfallsspel; uppbyggnadsspel där Östersund skapat numerära överlägen. Igår mot AIK ställde han ut ett defensivt lag. Matchplanen var att stänga av AIK:s wingbackar. Då fick det bli en sexbackslinje, som i offensiven förvandlades till något som liknande 4-5-1 med Saman Ghoddos längst fram.

Östersunds sexbackslinje i mötet med AIK igår.

Slutsats
Östersunds FK har startat trevande i allsvenskan. Igår borta mot AIK valde Graham Potter en defensiv matchplan där han formerade ett 6-3-1. Sexbackslinjen gjorde att AIK hade svårt att hitta rättvända spelare i spelyta 2. Nabil Bahouis mål tillkom efter rejält slarv i Östersund och framtvingade ett mer offensivt spel från gästerna.

Fotnot: Bilder från Cmore.se