BK Häcken hittade ytorna som Hammarby aldrig nådde i derbyt. Det skapade stora problem för AIK i första halvlek.
Här tittar vi närmare på vad det berodde på. Men framför allt diskuterar vi om det var närmaste årens fotboll vi fick se en glimt av?

BK Häcken tog tag i spelet på Bravida och dominerade stort första kvarten. Göteborgarna har länge varit ett av allsvenskans mest sevärda lag och det var extra intressant att se hur Andreas Alms gäng skulle ta sig an AIK:s kompakta 5-3-2.
Alm valde att spela extremt tajt med sin offensiva mittfältslinje med Paulinho, Daleho Irandust och Viktor Lundberg vilket gjorde att han ställde tre spelare centralt i spelyta 2, ytan framför AIK:s backlinje. Det här brukar inte vara något problem för AIK. Hammarby vill åt ungefär samma ytor och när AIK parkerar sig lågt på egen planhalva brukar ändå avstånden mellan lagdelarna vara så korta att det blir svårt att hitta in med passningar där spelare kan vända upp framför trebacken.
Men igår hade AIK valt en annan taktik med sina forwards och det fick påverkan på mittfältet.

AIK:s 5-3-2 fungerar bäst när laget försvarar sig lågt. Strategin är då att låta motståndarna spela på kanterna, utanför formationen. Det bygger på att AIK:s forwardsduo centrerar och stänger spel in i mitten och att laget sedan skapar en diagonal linje på bollsida från forward ned till wingback.

AIK med diagonal linje från forward till wingback i derbyt mot Hammarby. Notera det korta avståndet mellan AIK:s forwards.

Igår mot BK Häcken hade AIK:s forwards fått i uppgift att stänga spel till Häckens vänsterkant. Tidigt i matchen kunde vi se Henok Goitom placera sig högt till höger.

Henok Goitom stänger spel till Häckens vänstersida. Det skapar längre avstånd till anfallspartners Tarik Elyounoussi.

Det långa avståndet mellan forwards gav dock följdeffekter. Det innebar att Häcken kunde placera en av sina centrala mittfältare, Alexander Faltsetas eller Erik Friberg, i spelyta 1. Enock Kofi Adu, vars normala uppgift är att städa framför sin backlinje, blev då osäker och kände sig tvingad att kliva högre. Det här demonstrerades på ett bra sätt av Alexander Axén i Cmore.

Tre minuter in i matchen. Erik Friberg hittar positionen mellan AIK:s breda forwards.

Det gör att Enock Kofi Adu blir osäker på vem som ska upp och stöta om Friberg vänder upp med bollen.

Adu kliver framåt, vilket skapar ytor bakom AIK:s defensive mittfältare.

Häcken placerar samtidigt sina tre offensiva mittfältare i spelyta 2 – samtidigt som Adu har en onormalt hög position.

Det fanns tillfällen där Adu klev högt trots att han inte hade behövt. Här har Elyounoussi kontroll på Häckens defensiva mittfältare, men Adu trycker ändå upp och lämnar ytor bakom sig på ett sätt vi inte är vana att se.

Häcken använde smarta motsatta rörelser för att testa AIK.

Häcken lockar fram Anton Salétros i press. Paulinho söker direkt den fria ytan som skapats. Rörelsen var så koordinerad att den rimligen var intränad eller åtminstone efterfrågad av Andreas Alm.

Det här gjorde att Häcken kunde hitta in bakom AIK:s mittfält.

Häcken spelar rakt genom AIK:s mittfält…

…och hittar en rättvänd Daleho Irandust. Notera att avståndet mellan AIK:s mittfält och backlinje var större än vanligt (mitt ögonmått säger cirka 18 meter). Onödigt stort, kan tyckas, i denna situation när Häckens anfallare Alhassan Kamara ändå var i offsideposition.

Mycket av Häckens sätt att hitta in i spelyta 2 och Adus höga position visade Alexander Axén förtjänstfullt i Cmore (lysande som expert, för övrigt).
Med det följer intressanta saker att fundera över. Vad var det som var hönan och vad var ägget? Var det Adu som var vilse och inte fullgjorde sin roll? Var det forwards breda positioner? Var det den högre försvarslinjen än vanligt i kombination med att backlinjen inte tryckte upp?
Jag skulle säga en kombination av alla, men notera på dessa bilder som jag sparade nedan.

I den här situationen från första halvlek är avståndet kortare mellan forwards. Då behöver inte Adu trycka fram – och AIK kan spela sitt vanliga försvarsspel.

I andra halvlek hade AIK centrerat sina anfallare. Då blev det naturligt att styra Häckens spel mot kanterna, och låta Kristoffer Olsson stöta fram. Samtidigt kunde Adu täcka ytan framför backlinjen. Då fick AIK också kontroll på matchen.

Förändringen i paus från Rikard Norling gjorde att AIK tog över matchen. Häcken drabbades av flera skador och gick på tandköttet i slutet av matchen. Ett segermål för bortalaget hängde i luften men det slutade oavgjort, 1–1.

Nåväl, nu ska jag komma till det verkligt intressanta, det som jag nämnde i ingressen. Är det här – många centrala hot – något vi kommer att se mer av framöver?
Fembackslinjernas intåg i svensk fotboll har satt lagen och tränarna på nya prövningar. När jag tidigare i våras träffade en elittränare lanserade jag min teori om att mittfältsdiamanten kommer att bli ”på tapeten” igen i världsfotbollen. Den tränaren berättade då att han satt och skissade på samma sak.
Diamanten ger centralt övertag mot en fembackslinje och framför allt ger den många centrala hot framför de tre mittbackarna.
Tittar man på Häckens uppställning i uppbyggnadsspelet igår påminde det om en diamantuppställning på mittfältet.

Även om den här diamanten inte är helt symmetrisk är principerna desamma. Många centrala spelare skapar hot mot AIK:s tre mittbackar.

Fotbollsmässiga trender startar knappast i allsvenskan. Fembackslinjen blev på modet först i Italien för tio år sedan (Francesco Guidolin) och senare i VM för fyra år sedan. Nu har den spridit sig som en löpeld, nu ser vi massor med lag i division 1-3 i Sverige som spelar med fem-/treback. Det kommer i sin tur framtvinga att tränare hittar nya sätt.
Trender startar på den högsta nivån och vi kan kolla vad Barcelona och Real Madrid har gjort under året. Säsongen 2017/18 har båda spanska giganterna spelat rakt 4-4-2 i försvarsspel. Offensivt har deras formation påmint om mittfältsdiamanter. I Barcelona har mittfältet bestått av Busquets, Rakitic, Iniesta och Paulinho, medan spelare som Kroos, Modric och Isco haft liknande roller i Real Madrid.
Mitt tips är att mittfältsdiamanter kommer bli mer och mer vanliga kommande året/åren för att kontra mot fembackslinjer.

Slutsats
BK Häcken placerade många spelare centralt igår mot AIK. Det gjorde att gästernas wingbackar blev sysslolösa samtidigt som de tre mittbackarna fick göra kluriga val om när de skulle kliva och när de skulle falla. Samtidigt var AIK:s forwards bredare än vanligt, vilket gjorde att Enock Kofi Adu ofta lämnade sin position som defensiv mittfältare. Det gav stora följdeffekter då Häcken hade sina tre offensiva mittfältare centralt i spelyta 2.
Just många spelare centralt mot fembackslinjer kan vara en trend vi får se mer av framöver. Jag tror det.
BK Häcken gav kanske en försmak av ”framtidens fotboll” igår.

Fotnot: Bilder från Cmore.se