GIF Sundsvalls uppbyggnadsspel med fembackslinje var oerhört framgångsrikt mot Brommapojkarna.
I mötet IFK Göteborg–IFK Norrköping fick vi se hur två lag med fembackslinjer tar ut varandra.

Gif Sundsvall har visat fin form i allsvenskan och personligen är jag förtjust i Joel Cedergrens bygge. Sundsvall har knappast de största resurserna, men har värvat smart och den spanska ådran i laget har gett dimensioner i passningsspelet som vi redogjort för tidigare i den här bloggen.
Hur som helst, Gif Sundsvall grillade BP på lördagen genom att spela loss centralt och sedan hitta fria ytor för sina wingbackar.
IFK Göteborg (och alla andra lagen som spelar med femback) har en liknande strategi. Passningsvägarna ser snarlika ut även om IFK Göteborg oftare hoppar över mittfältet och istället använder André Calisirs fantastiska fot för att hitta spel direkt upp i spelyta 2 eller crossa ut till wingbackar som positionerat sig högt.

Därför var det intressant att se hur IFK Göteborg skulle ta sig an IFK Norrköping som också försvarar sig med 5-4-1. Liknande system ger fler 1 vs 1-dueller och färre möjligheter att hitta fria spelare så det blev som väntat ganska låst. Mer fokus på andrabollsspel, fasta situationer och omställningar.
IFK Göteborg hade ett par fina avslut i första halvlek genom Emil Salomonsson och Mix Diskerud, men det var ingen slump att de tillkom efter fasta situationer och andrabollar snarare än öppet spel. I övrigt hände absolut ingenting första halvtimmen. Och då menar jag verkligen ingenting. Bara låst spel, rullande i backlinjen och två lag som försökte hitta öppningar men inte kom i närheten av att göra det.

Jag fångade en situation från starten av matchen som tydliggör varför det blev en så låst första halvlek.

IFK Göteborgs mittback Sebastian Eriksson med bollen. I vanliga fall har han Sebastian Olsson i mellanytan och mot en fyrbackslinje ger det utrymme för vänster wingback Victor Wernersson. Men mot IFK Norrköpings fembackslinje blir det annorlunda.

Med samma formation blir det enkelt för IFK Norrköping att plocka upp spelare för spelare. Moberg Karlsson kan vara beredd på att flytta ut om Sebastian Eriksson spelar ut  till Sebastian Olsson. Wingbacken Linus Wahlqvist låser Victor Wernersson. Mittbacken Filip Dagerstål kan ta klivet upp i rygg på motståndare om Eriksson hittar in centralt.

Slutsats
Som väntat ett helt låst möte mellan två 5-4-1-lag. Allsvenskan har utvecklats enormt de senaste tio åren. Tekniken är vassare tack vare konstgräsgenerationen, fysiken är bättre (fler högintensiva löpningar) och taktiken har revolutionerats tack vare influenser från toppfotbollen i Europa. Idag talar nästan alla lag om att föra matcher. Men när lag speglar varandra och två fembackslinjer möter varandra då räcker inte riktigt den individuella kvaliteten i allsvenskan till för att spela sig till lägen. Då blir det mer krig om andrabollar, fasta situationer och omställningar. Så var fallet på Ullevi.
Gissningsvis kommer IFK Göteborg även i fortsättningen att få svårt spelmässigt i matcher där de möter fembackslinjer och inte kan hitta vändningar ut på sina wingbackar (vilket fungerar effektivt mot fyrbackslinjer).
Första målet skulle bli livsviktigt och den här gången fick IFK Norrköping hål på Pontus Dahlberg via Kalle Holmbergs fullträff direkt efter paus.

Fotnot: Bilder från Cmore.se

> I nästa inlägg tittar jag närmare på Örebro SK–Hammarby.

Hammarby har startat allsvenskan lovande. Här tittar vi på hur Stefan Billborn testade IFK Göteborgs fembackslinje.

IFK Göteborg bygger nytt under nye tränaren Poya Asbaghi. Det har hetat att han satsar på ett 3-4-3-system som i Gefle och det stämmer att huvuddragen är de samma. Men IFK Göteborgs uppspelsformation är mer 3-2-5, vilket liknar det Quique Sétien exempelvis använder i Real Betis.
I matchen mot Hammarby såg det offensivt ut så här: Trebackslinje där den tekniskt mycket skicklige André Calisir styr spelet som central i backtrean. Vajebah Sakor som ensam defensiv mittfältare medan Mikkel Diskerud positionerar sig högre upp i spelyta 2, den mellan motståndarnas backlinje och mittfält.
Sakors position är intressant. Han används mest som avlastning när mittbackarna behöver triangelspela för att hitta förbi pressande forwards men också som ”lockbete”. Om Hammarbys centrala mittfältare, låt säga Jeppe Andersen, lockas fram för att pressa Sakor så kommer det öppnas en korridor för att i nästa läge hitta Amine Affane i mellanytan.

IFK Göteborgs positioner i uppspel mot Hammarby. På högersidan brett där Wernersson och Olsson står längs linjen. På vänstersidan söker Affane mellanytan medan Emil Salomonsson (utanför bild) positionerar sig högt, högre än Wernersson, och brett. Det skulle kunna beskrivas som ett 3-2-5.

Vajebah Sakors position när Carl Starfelt har bollen används mest för att locka fram Hammarbys mittfältare – för att sedan hitta ytorna de lämnat.

Jag tycker det fanns lägen att hitta Affane där i mellanytan oftare än vad IFK Göteborg lyckades med i första halvlek. Jag utgår från att Asbaghi vill att en tekniker som Affane ska få möjlighet att bli rättvänd i den ytan.

Defensivt blir IFK Göteborgs trebackslinje en fembackslinje (vilket sker i nästan alla lag).

Defensive mittfältaren Sakor tog ständigt ett djup på mittfältet för att skydda ytan framför mittbackarna, så man skulle också kunna kalla uppställningen 5-1-3-1. Wingbacken Emil Salomonsson varierade sin höjd beroende på situation, vilket gjorde att IFK Göteborgs formation vid överflyttningar framstår som 4-1-4-1.

Hur gjorde då Hammarby för att skapa problem för IFK Göteborg? Jo, Stefan Billborn lät sitt lag överbelasta vänstersidan.

Genom att låta mittfältaren Serge-Junior hämta bollen i den inre korridoren och samtidigt trycka upp vänsterbacken Neto Borges längs kanten skapade Bajen ett 4 vs 3-överläge på kanten. Det här skapade problem för IFK Göteborg.

Här ser vi positionerna i en annan situation. Bollhållaren Jeppe Andersen har fallit ut till vänster. Jiloan Hamad står i full bredd vilket skapar ett problem för Emil Salomonsson då han även måste hålla reda på Borges.

Slutsats
IFK Göteborg försökte spela sig upp i plan med hjälp av sin uppspelsformation 3-2-5, men hittade sällan de attraktiva ytorna man ville åt. Främst för att Hammarby var skickligt på att stänga ytor i sitt 4-4-2-försvar och även för att IFK Göteborg hade behövt högre risktagande i sitt passningsspel.
Hammarby å sin sida gav IFK Göteborg bekymmer längs hemmalagets högerkant där gästerna överbelastade och skapade 3 vs 2 och 4 vs 3-överlägen.

Fotnot: Bilder från Cmore.