Tottenham på Wembley var första stora testet för Ole Gunnar Solskjaer.
Han behövde en del tur och en fenomenal David De Gea för att gå hem med de tre poängen.
Här tittar vi närmare på hur han tacklade sitt första Big Six-möte.

Ole Gunnar Solskjaer hade ett tacksamt spelschema när han tog över Manchester United efter José Mourinho. På programmet över jul och nyår väntade matcher mot Cardiff, Huddersfield, Bournemouth, Newcastle och FA-cupen mot Reading. Det var uppenbart att det fanns goda chanser att använda Mourinho-out-effekten till att rada upp enkla segrar och det är fullt möjligt att klubbledningen väntade en-två veckor extra för att ge Ole Gunnar Solskjaer en lättare start.
Därför hade mötet med Tottenham i söndags målats upp som första riktiga provet för Ole Gunnar Solskjaers taktiska förmåga. Om han på allvar ska aspirera till managerjobbet på permanent basis så måste han visa att laget kan leverera i stormatcherna.

Det har antytts i vissa sammanhang att Ole Gunnar Solskjaer inte gjort så stora förändringar sedan han klev in på Old Trafford. Men det är en definitionsfråga. Det man framför allt har kunnat se är detta:
> Högre försvarslinje och presspel.
> Kvickare uppflyttningar från backlinjen (vilket gör att motståndarna oftare ställs offside).
> Mittbackar som får större ansvar och frihet att ta fram bollen i uppspelsfasen (inte minst Victor Lindelöf).
> Högre utgångspositioner på ytterbackar.
> Mer ”positional play”, det vill säga, tydligare positioner i första delen av uppspelsfasen.
> Paul Pogba i en högre utgångsposition till vänster på centralt mittfält. Där får han lägga mer kraft i offensiven och har mindre ansvar defensivt.
> Breda kantspelare som ska utmana med speed.
> Mindre sidledsspel, tydligare order om att spela bollen framåt.
> Tydlig strategi att använda fartspelare, vilket gett Rashford, Martial, Lingard starttröjor medan temposvaga spelare som Fellaini och Mata fått nöta bänk.
> Mer frihet att kombinera och ta risker på sista tredjedel (vilket har lockat fram kreativitet som sällan syntes under Mourinho).

I de första matcherna mot beskedligt motstånd kunde Manchester United vrida reglagen på max i offensiven och svepa över Cardiff (5–1), Huddersfield (3–1) och Bournemouth (4–1). Därför var det oerhört intressant att se hur Ole Gunnar Solskjaer skulle tackla Spurs på bortaplan. Var han kapabel att hitta en matchplan som skulle kunna stänga ned ligatrean?

Hans val för att neutralisera Mauricio Pochettinos diamant blev att ändra uppställning. Istället för att använda Marcus Rashford som striker så fick Anthony Martial och Marcus Rashford höga kantpositioner. Istället fick Jesse Lingard positionen i mitten där han kunde agera som ”falsk tia”. Man skulle kunna säga att han var en ”9,5”. Lingard var skräddarsydd för den här rollen. Han tryckte fram i presspelet och i offensiven kunde han variera mellan att söka ytor mellan linjerna och att hota i djupled.

Det höga försvarsspelet i första halvlek var allra intressantast. Vi kan studera hur det såg ut.

Jesse Lingard trycker upp mellan Martial och Rashford med uppdrag att skärma av Tottenhams defensiva mittfältare, oftast Harry Winks.

Det innebar att Manchester United fick möjlighet att spegla Tottenhams mittfältsdiamant genom att Lingard kunde ge defensiv hjälp till mittfältet när det behövdes.

Man Uniteds sätt att stänga Tottenhams spelvägar. Rashford till höger och Martial till vänster går högt för att kunna stöta mot mittbackarna Alderweireld (utanför bild) och Vertonghen (längst bort). Lingard skärmar av Winks. Lloris lyfter ut bollen mot högerbacken Kieran Trippier.

I nästa skede lämnar Paul Pogba sin position och tar pressen mot Trippier genom att skärma av passningsvägen till Trippier. Martial flyttar direkt ned och Lingard stänger centralt. Det syntes att United jobbat hårt på att synkronisera dessa rörelser i försvarsspelet.

När man så tydligt skär av spelvägar som Manchester United gjorde i första halvlek så kan man ha längre avstånd mellan lagdelar – och komma undan med det. Vi ser det nedan.

Långt avstånd mellan anfallslinjen och mittfält.

Ofta bjöd Manchester United på lika stora ytor mellan mittfält och backlinje. Så när Spurs väl hittade förbi förstapressen fanns hav av ytor att utnyttja.

Offensivt var matchplanen från Solskjaer att använda Rashfords och Martials höga positioner till att ställa om snabbt. Statistiken visar tydligt hur Manchester United har blivit mer omställningsbaserat sedan norrmannen tog över. Adam Bate hos Sky Sports skriver att Manchester United, enligt Opta, hade tre anfall som levde upp till definitionen ”kontring” under 17 matcher under José Mourinho. Nu hade man tre kontringar bara under första halvlek mot Tottenham. På fem matcher sedan tränarbytet har man haft sju kontringar – mest i hela Premier League.

Taktiken mot Spurs var att få till 3 vs 2-lägen i omställningar genom att Rashford och Martial attackerade de lediga ytorna bakom Tottenhams ytterbackar och genom att Jesse Lingard fyllde på centralt. Här ser vi ett sådant 3 vs 2-läge i den tolfte matchminuten.

Strategin lade grunden till segermålet. Rashford stannade i hög position när Paul Pogba snappade upp en bollvinst. Rashford kunde ställa om och få en löpduell mot Jan Vertonghen – och 0–1 var ett faktum.

Andra halvlek
Mauricio Pochettino förändrade Spurs uppställning, drog ut Heung-Min Son mot kanten och formerade ett 4-2-3-1 där Christian Eriksen, avskärmad i första, fick licens att komma ned och hämta bollen. Det gav önskad effekt för Tottenham fick lättare att nå offensiv planhalva. I det läget anpassade sig Manchester Uniteds yttrar och laget sjönk ned i något som liknade 4-4-2-försvar. Spurs kombinerade sig genom och Harry Kane blev fri redan efter tre minuter, skottet gick dock rakt på David De Gea. Bara minuten senare hade Dele Alli en nick som De Gea räddade, återigen efter att Spurs rullat upp Uniteds försvar. Dock var det i slutet av matchen, när Fernando Llorente kom in, som Spurs fick allra mest tryck på United. Då krävdes det ett par, tre svettiga räddningar från De Gea för att greja segern.
Manchester United föll väl långt ned sista 25 minuterna och kändes aldrig riktigt tryggt i sitt låga försvar.

Slutsats
Ole Gunnar Solskjaer får tummen upp för sin matchplan i första halvlek. Det uppställda försvarsspelet där Manchester United stängde Spurs spelvägar var klockrent. Hemmalaget hade svårt att svara på det. Dessutom hittade Solskjaer ett sätt att såra Spurs på kanterna genom farten hos Rashford och Martial, det var inte helt olikt hur Liverpool spelade mot Tottenham i höstas.
I andra halvlek korrigerade Tottenham sin uppställning till 4-2-3-1 och drev matchen på ett annat sätt. Laget skapade tillräckligt med chanser för att kvittera och mer än så. Men United stod emot. Här tycker jag att Solskjaer kom undan med en hel del tur (och en exceptionell målvaktsinsats). United hade ett recept mot Tottenhams mittfältsdiamant, men plan b i försvarsspelet i andra halvlek – 4-1-4-1 som ibland framstod som 4-2-4 –lämnade en del i övrigt att önska.

Eller så är det som jag hävdat: Manchester United har inte material för att klara ett lågt försvarsspel och spela ”tillknäppt”. Det kan vara så att Manchester United under våren får se problem blottas eftersom försvaret helt enkelt inte räcker till innan man hittat en mittback av absolut världsklass. Här lider man av att inte ha mittbackar med längd och nickstyrka. På söndagen räddades man av David De Geas storspel.
Ole Gunnar Solskjaer tog en tung triumf och klarade sitt första tuffa test tack vare den smarta matchplanen i första halvlek. Det visade att han kan sätta en defensiv.
Andra halvlek visar att det finns mer att jobba på.
Det återstår alltså fler utmaningar som måste bemästras innan han seglat upp som favorit för det permanenta tränarjobbet i Manchester United.

Fotnot: Bilder från Viaplay.

Manchester City dominerade derbyt. 
Hur? Genom att Pep Guardiola dammade av en snart nio år gammal taktik.

Från första minuten var det gästerna som dominerade på Old Trafford. Med Paul Pogba avstängd valde José Mourinho att mönstra ett offensivt lag med en reaktiv taktik. Det är synd att vi aldrig får veta hur den strategin hade sett ut om Pogba varit tillgänglig.

Manchester City började matchen med ett 4-3-3 där Raheem Sterling och Leroy Sané slickade kanterna, karaktärsdraget vi sett under hösten (för er med Plus Premium finns här 11 minuter där jag detaljerat snackar framför taktiktavlan om Manchester Citys offensiv och passningsvägar). Men efter bara fem minuter plockade Pep Guardiola fram sitt första ess ur rockärmen.

Leroy Sané vandrade över till högerkanten och Gabriel Jesus tog steget ut till vänsterkanten. Raheem Sterling? Han fick en roll som falsk nia. Manchester Citys taktik påminde i konturerna om hur Pep Guardiola använde Leo Messi den klassiska 6–2-matchen på Bernabéu våren 2009.

Manchester City var spelmässigt helt överlägset i första halvlek och en av anledningarna var att United inte fick grepp om rivalens mittfält.

Matchen startar och Manchester Citys frontlinje har de förväntade positionerna, Sané till vänster och Sterling till höger.

Vad gav det för effekt?
Framför allt gav det effekten att Manchester United med sitt låga, passiva, försvar hade svårt att fånga upp Manchester City i pressen. När bollen var i backlinjen hade Manchester City, tack vare Sterlings position, ett 6 vs 4-övertag centralt i plan (eftersom Anthony Martial och Marcus Rashford var tvungna att skära av Citys ytterbackar). 

Vad blev effekten i nästa fas?
När Manchester City hittade upp med bollen på mittfältet hade laget en ”box” där Fernandinho, Silva, De Bruyne och Sterling spelade 4 vs 3 mot Matic, Herrera och Lingard. Det gjorde 1) att avståndet mellan Herrera och Matic ofta var stort 2) att City ofta kunde hitta Sterling, Silva eller De Bruyne i fria ytor. Dessa tre, oftast Sterling, kunde vända upp och hota mot backlinjen.När bollen nådde mittfältet hade City ett 4 vs 3-övertag centralt.

Varför inte markera Sterling i rygg?
Varför kunde inte Manchester Uniteds mittbackar ta klivet upp och följa med Sterling? Det kunde man, men gör man det finns risk att man blottar ytor bakom sig. Notera den här situationen från minut 5. Här kliver Marcos Rojo upp i rygg på Sterling och Leroy Sané hade kunnat få ett friläge. Enda orsaken att han inte fick det var att Vincent Kompany var för ouppmärksam och helt missade löpningen från Sané.

Leroy Sané, ej offside, borde ha fått bollen av Kompany i det här läget när Rojo lämnat yta bakom sig.

Manchester United blev nedtryckt på egen planhalva och hade svårt att etablera något eget spel. När laget väl vann bollen stressade man i väg längre bollar mot en isolerad Romelu Lukaku. Direkt efter 0–1-målet i slutet av första halvlek blev Man United betydligt mer företagsamt och risktagande. Sista fem minuterna före paus flyttade man fram positionerna, höll i bollen och då kom också kvitteringen.

I andra halvlek jämnade spelet ut sig, men Manchester United hade svårt att få till något tryck trots att man låg under sista 35 minuterna.

Slutsats

Manchester City vann matchen tack vare två turliga mål efter fasta situationer. Manchester United hade förstås kunnat få en poäng när Romelu Lukaku sköt rakt på Ederson från nära håll med drygt fem minuter kvar, men ett 2–2-mål hade inte speglat matchbilden. Manchester City var bättre i det mesta, trots att man inte nådde de höjder man gjort tidigare i höst. Det säger en del om styrkeförhållandena mellan lagen.

Manchester City överbelastade mittfältet och fick kontroll på bollinnehavet trots att Manchester United försökte skärma av Silva och De Bruyne. Sterlings roll skapade problem för José Mourinho, vilket kan erkände efteråt. Valde Pep Guardiola att använda Sterling som falsk nia när han märkte att Matic och Herrara zonmarkerade De Bruyne och Silva? Det får vi aldrig veta för han kommer aldrig avslöja det, det är bara min teori.

Man kan fundera vidare på om United, oavsett avsaknaden av Pogba, verkligen hade behövt vara så defensivt hemma mot Manchester City.

Detta är Manchester City är fantastiskt skickligt på att hålla i bollen, men det gäller ju främst när den nått fram till David Silva och Kevin De Bruyne. Manchester Uniteds taktik var att ligga nära dessa två spelregissörer, men då Sterling också droppade ned i den ytan gick det inte att hålla koll på alla Citys mittfältare när gästerna fick ett 6 vs 4-övertag i uppspelsfasen. Då hade José Mourinho istället behövt stoppa distributionen dit.

Ergo: Manchester United skulle ha testat att kliva högre och pressa Manchester Citys backlinje. När de väl gjorde det fick vi ju faktiskt se Citys försvarare spela bort rätt enkla bollar. Vincent Kompany är rostig både med och utan boll så jag tror att Manchester United (och andra topplag) kan ha framgång genom att kliva högre. Det kommer inte fungera varje gång, men nog borde en titelutmanare som Manchester United ha högre ambition än de visade igår?

José Mourinho har försökt stänga till i toppmatcherna – och lyckats både mot Liverpool och Tottenham.
Han har fått kritik för lagets trubbiga offensiv men på Stamford Bridge fallerade fembackslinjen – och Manchester United kammade noll.

Chelsea vann det viktiga toppmötet på Stamford Bridge i söndags. Efter en jämn första halvlek bröt Alvaro Morata dödläget när han nickade in inlägget från César Azpilicueta i inledningen av den andra halvleken.

Mycket av snacket efteråt handlade om Antonio Conte som inte skakade hand med José Mourinho. Här tittar vi närmare på Manchester Uniteds försvar som hade enorma problem matchen igenom.

Båda lagen ställde upp med ett 5-3-2. Även om Manchester United började matchen bäst första kvarten så var Chelsea betydligt mer tryggt i försvarsspelet.

I Manchester United verkade det som om backarna Phil Jones, Chris Smalling och Eric Bailly fått order om att markeringsspela mot Eden Hazard och följa belgaren i ryggen så fort denne droppade ur.

Det i sig är inget ovanligt, tvärtom uppmanas backar i trebackslinje att markeringsspela mer än i en fyrbackslinje.

Grejen var att Manchester Uniteds markeringsspel skapade ett virrvarr och följdproblem. Exempelvis fick mittfältaren Ander Herrera ett otacksamt ansvar på grund av den felpositionerade backlinjen.

När målet kom i andra halvlek var det ingen isolerad händelse utan snarare frukten av ett försvar som för ofta hamnade fel.

Vi tittar på en situation från första halvlek.

Eden Hazard har droppat ur. Det innebär att Eric Bailly lämnar sin position i backlinjen för att kliva upp på Hazard.

Men eftersom Chelsea effektivt använde Tiémoue Bakayoko till att fylla på från mittfältet innebar det att ingen mittback fanns kvar för att täcka upp. Det gjorde att Ander Herrera i situationen ovan hamnade som enda (!) mittback.

Ander Herrera hade inget annat val än att falla ned i mittbacksposition, men det betydde att han istället sällan var på rätt plats när inläggen kom. När han borde ha täckt andrabollsytan framför mittbackarna stod han ofta i höjd med försvararna.

Eric Bailly följer Eden Hazard…

…och blir själv osäker om han ska fullfölja markeringen eller återgå till sin ursprungliga position.

Han stannar vid Hazard och då har Eric Bailly, den högra mittbacken, hamnat i en position som vänstermittfältare.

Som sagt, att mittbackar i en fembackslinje följer i rygg är inget konstigt, men jag tvivlar på att José Mourinho var tillfreds med hur hans försvarare agerade i söndags. Hans tanke kan knappast ha varit att Bailly ska hamna som vänstermittfältare i ett läge när Chelsea har bollen centralt.

Antonio Contes taktik gjorde sitt till för att testa United. Ibland droppade både Alvaro Morata och Eden Hazard djupt och då skickades Bakayoko fram som djupledslöpande mittfältare. Det var ingen slump att den förre Monaco-spelaren fick de bästa Chelsea-chanserna före pausen. United hade svårt att plocka upp hans löpningar som ”tredje spelare”.
Det var också en orsak till att segermålet blev till.

Upprinnelsen till målet. Chris Smalling och Eric Bailly har följt sina spelare i rygg vilket inneburit att de själva bytt plats.

När César Azpilicueta i nästa skede får fri yta att driva fram är Manchester Uniteds backlinje inte på plats. Phil Jones felbedömer när han inte faller i tid när Bakayoko hotar i djupled. Chris Smalling tar ett felbeslut som täcker upp för Jones och överger sin centrala position. Eric Bailly är alldeles för seg i överflyttningen. Jag har även ringat in Antonio Valencia längst bort. Även om höger wingback bör man göra överflyttningen tillräckligt snabbt för att återskapa fyrbackslinjen (när Phil Jones har brutit linjen och klivit fram). Valencia hjälper ingen av sina lagkamrater med den här positioneringen.

Slutsats
Manchester United har spelat 5-3-2 senaste matcherna när man ställts mot topplag. Systemet fungerar visserligen bra för att vara solid bakåt om man utför det på rätt sätt som man gjorde mot Tottenham. Men känslan är att försvararna inte hittat rätt i det nya systemet. Framför allt inte Eric Bailly som är den sortens försvarare – de är inte många – som faktiskt fungerar bättre i en fyrbackslinje än i en fembackslinje.
Chelsea utnyttjade det på ett smart sätt genom att låta Tiémoue Bakayoko fylla på i ”tredjelöpningar”. Det blev matchavgörande.
Victor Nilsson Lindelöf har hamnat en bit utanför startelvan och nu är Marcos Rojo på väg tillbaka. Hans hopp nu är att hans försvarskollegor inte heller övertygar.

Bilder från viaplay.se.