Tottenham på Wembley var första stora testet för Ole Gunnar Solskjaer.
Han behövde en del tur och en fenomenal David De Gea för att gå hem med de tre poängen.
Här tittar vi närmare på hur han tacklade sitt första Big Six-möte.

Ole Gunnar Solskjaer hade ett tacksamt spelschema när han tog över Manchester United efter José Mourinho. På programmet över jul och nyår väntade matcher mot Cardiff, Huddersfield, Bournemouth, Newcastle och FA-cupen mot Reading. Det var uppenbart att det fanns goda chanser att använda Mourinho-out-effekten till att rada upp enkla segrar och det är fullt möjligt att klubbledningen väntade en-två veckor extra för att ge Ole Gunnar Solskjaer en lättare start.
Därför hade mötet med Tottenham i söndags målats upp som första riktiga provet för Ole Gunnar Solskjaers taktiska förmåga. Om han på allvar ska aspirera till managerjobbet på permanent basis så måste han visa att laget kan leverera i stormatcherna.

Det har antytts i vissa sammanhang att Ole Gunnar Solskjaer inte gjort så stora förändringar sedan han klev in på Old Trafford. Men det är en definitionsfråga. Det man framför allt har kunnat se är detta:
> Högre försvarslinje och presspel.
> Kvickare uppflyttningar från backlinjen (vilket gör att motståndarna oftare ställs offside).
> Mittbackar som får större ansvar och frihet att ta fram bollen i uppspelsfasen (inte minst Victor Lindelöf).
> Högre utgångspositioner på ytterbackar.
> Mer ”positional play”, det vill säga, tydligare positioner i första delen av uppspelsfasen.
> Paul Pogba i en högre utgångsposition till vänster på centralt mittfält. Där får han lägga mer kraft i offensiven och har mindre ansvar defensivt.
> Breda kantspelare som ska utmana med speed.
> Mindre sidledsspel, tydligare order om att spela bollen framåt.
> Tydlig strategi att använda fartspelare, vilket gett Rashford, Martial, Lingard starttröjor medan temposvaga spelare som Fellaini och Mata fått nöta bänk.
> Mer frihet att kombinera och ta risker på sista tredjedel (vilket har lockat fram kreativitet som sällan syntes under Mourinho).

I de första matcherna mot beskedligt motstånd kunde Manchester United vrida reglagen på max i offensiven och svepa över Cardiff (5–1), Huddersfield (3–1) och Bournemouth (4–1). Därför var det oerhört intressant att se hur Ole Gunnar Solskjaer skulle tackla Spurs på bortaplan. Var han kapabel att hitta en matchplan som skulle kunna stänga ned ligatrean?

Hans val för att neutralisera Mauricio Pochettinos diamant blev att ändra uppställning. Istället för att använda Marcus Rashford som striker så fick Anthony Martial och Marcus Rashford höga kantpositioner. Istället fick Jesse Lingard positionen i mitten där han kunde agera som ”falsk tia”. Man skulle kunna säga att han var en ”9,5”. Lingard var skräddarsydd för den här rollen. Han tryckte fram i presspelet och i offensiven kunde han variera mellan att söka ytor mellan linjerna och att hota i djupled.

Det höga försvarsspelet i första halvlek var allra intressantast. Vi kan studera hur det såg ut.

Jesse Lingard trycker upp mellan Martial och Rashford med uppdrag att skärma av Tottenhams defensiva mittfältare, oftast Harry Winks.

Det innebar att Manchester United fick möjlighet att spegla Tottenhams mittfältsdiamant genom att Lingard kunde ge defensiv hjälp till mittfältet när det behövdes.

Man Uniteds sätt att stänga Tottenhams spelvägar. Rashford till höger och Martial till vänster går högt för att kunna stöta mot mittbackarna Alderweireld (utanför bild) och Vertonghen (längst bort). Lingard skärmar av Winks. Lloris lyfter ut bollen mot högerbacken Kieran Trippier.

I nästa skede lämnar Paul Pogba sin position och tar pressen mot Trippier genom att skärma av passningsvägen till Trippier. Martial flyttar direkt ned och Lingard stänger centralt. Det syntes att United jobbat hårt på att synkronisera dessa rörelser i försvarsspelet.

När man så tydligt skär av spelvägar som Manchester United gjorde i första halvlek så kan man ha längre avstånd mellan lagdelar – och komma undan med det. Vi ser det nedan.

Långt avstånd mellan anfallslinjen och mittfält.

Ofta bjöd Manchester United på lika stora ytor mellan mittfält och backlinje. Så när Spurs väl hittade förbi förstapressen fanns hav av ytor att utnyttja.

Offensivt var matchplanen från Solskjaer att använda Rashfords och Martials höga positioner till att ställa om snabbt. Statistiken visar tydligt hur Manchester United har blivit mer omställningsbaserat sedan norrmannen tog över. Adam Bate hos Sky Sports skriver att Manchester United, enligt Opta, hade tre anfall som levde upp till definitionen ”kontring” under 17 matcher under José Mourinho. Nu hade man tre kontringar bara under första halvlek mot Tottenham. På fem matcher sedan tränarbytet har man haft sju kontringar – mest i hela Premier League.

Taktiken mot Spurs var att få till 3 vs 2-lägen i omställningar genom att Rashford och Martial attackerade de lediga ytorna bakom Tottenhams ytterbackar och genom att Jesse Lingard fyllde på centralt. Här ser vi ett sådant 3 vs 2-läge i den tolfte matchminuten.

Strategin lade grunden till segermålet. Rashford stannade i hög position när Paul Pogba snappade upp en bollvinst. Rashford kunde ställa om och få en löpduell mot Jan Vertonghen – och 0–1 var ett faktum.

Andra halvlek
Mauricio Pochettino förändrade Spurs uppställning, drog ut Heung-Min Son mot kanten och formerade ett 4-2-3-1 där Christian Eriksen, avskärmad i första, fick licens att komma ned och hämta bollen. Det gav önskad effekt för Tottenham fick lättare att nå offensiv planhalva. I det läget anpassade sig Manchester Uniteds yttrar och laget sjönk ned i något som liknade 4-4-2-försvar. Spurs kombinerade sig genom och Harry Kane blev fri redan efter tre minuter, skottet gick dock rakt på David De Gea. Bara minuten senare hade Dele Alli en nick som De Gea räddade, återigen efter att Spurs rullat upp Uniteds försvar. Dock var det i slutet av matchen, när Fernando Llorente kom in, som Spurs fick allra mest tryck på United. Då krävdes det ett par, tre svettiga räddningar från De Gea för att greja segern.
Manchester United föll väl långt ned sista 25 minuterna och kändes aldrig riktigt tryggt i sitt låga försvar.

Slutsats
Ole Gunnar Solskjaer får tummen upp för sin matchplan i första halvlek. Det uppställda försvarsspelet där Manchester United stängde Spurs spelvägar var klockrent. Hemmalaget hade svårt att svara på det. Dessutom hittade Solskjaer ett sätt att såra Spurs på kanterna genom farten hos Rashford och Martial, det var inte helt olikt hur Liverpool spelade mot Tottenham i höstas.
I andra halvlek korrigerade Tottenham sin uppställning till 4-2-3-1 och drev matchen på ett annat sätt. Laget skapade tillräckligt med chanser för att kvittera och mer än så. Men United stod emot. Här tycker jag att Solskjaer kom undan med en hel del tur (och en exceptionell målvaktsinsats). United hade ett recept mot Tottenhams mittfältsdiamant, men plan b i försvarsspelet i andra halvlek – 4-1-4-1 som ibland framstod som 4-2-4 –lämnade en del i övrigt att önska.

Eller så är det som jag hävdat: Manchester United har inte material för att klara ett lågt försvarsspel och spela ”tillknäppt”. Det kan vara så att Manchester United under våren får se problem blottas eftersom försvaret helt enkelt inte räcker till innan man hittat en mittback av absolut världsklass. Här lider man av att inte ha mittbackar med längd och nickstyrka. På söndagen räddades man av David De Geas storspel.
Ole Gunnar Solskjaer tog en tung triumf och klarade sitt första tuffa test tack vare den smarta matchplanen i första halvlek. Det visade att han kan sätta en defensiv.
Andra halvlek visar att det finns mer att jobba på.
Det återstår alltså fler utmaningar som måste bemästras innan han seglat upp som favorit för det permanenta tränarjobbet i Manchester United.

Fotnot: Bilder från Viaplay.