Prislappen är episk.
Men serien i sig kan vara glömd innan året är slut.
”Marco Polo” är en av de mest storslagna underpresterare vi har sett.

 
Man kan anta att Netflix hade tänkt sig en sorts motsvarighet till HBO:s historiska monster ”Game of thrones”. Fast utan fantasy.
Men i själva verket har de pungat ut drygt 700 miljoner för ett floskulöst, proppmätt historiskt drama som i princip bara är en b-film i lyxförpackning.
Det är inte det att ”Marco Polo” – om den venetianske upptäcktsresanden och köpmannens tid vid Kublai Khans hov i 1200-talets Kina – inte har några kvaliteter.
Visuellt är den grandios, den är exotisk, effektfullt brutal och maffig – och även om italienaren Lorenzo Richelmy spelar Marco Polo själv som en tämligen intetsägande, valpig figur, är han omgiven av några mer intressanta karaktärer.
Benedict Wong har hotfull pondus som den maktfullkomlige mongolhärskaren Kublai Khan, och Chin Han är karismatisk som oberäknelig kinesisk kansler, som fungerar som någon sorts hallick åt sin syster – den kungliga konkubinen Mei Lin (Olivia Cheng).

 
Men – det finns rätt många men.
Det största är att John Fuscos serie är en enda lång parad av kinesiska klichébilder, hämtade ur skolboken för österländsk historia och mystik. Allra mest iögonfallande parodisk är Tom Wus blinde, dödlige kampsportsmästare ”Hundred Eyes”. Som, ni vet, ser allt.
Sedan har vi dialogen – så ofta en utmaning i historiska dramer. Här är den ett julbord av kryptiska plattityder, yttrade av skådespelare med diverse slumpmässiga accenter.
Och så det här med kvinnosynen…
”Marco Polo” är en skamlöst sexistisk serie, som likt en dreglande sexturist smaklöst dundrar på med sitt exploaterande av asiatiska kvinnokroppar.

 
”Marco Polo” är inte hopplös – men definitivt inte tillräcklig bra för att bli den tredje strike som Netflix verkligen behöver, så här ett bra tag efter 2013 års succédubbelmacka ”House of cards” och ”Orange is the new black”.

I kväll kollar jag om nya säsongen av TV4:s ”Det största äventyret” är lika tråkig som den första.

Japp…
Det var precis lika trivsamt som väntat när Jill Johnson gästade Niklas Strömstedt i säsongspremiären av ”Tack för musiken” (SVT1).

Jodå…
”Happy endings”-skaparen David Caspe har lyckats igen, med romcomen ”Marry me” (Viaplay).

Man får inte direkt någon hjälp på traven med julstämningen i år.
I julkalendern är det sommar.
Och i ”Jul med Ernst” är det… höst.
Här går man runt och försöker frammana julkänslor. Men det är tydligen ingen idé att se mot tv-rutan efter hjälp.
För det är inte bara julkalendern – ”Piratskattens hemlighet” – som är för somrig.
Ernst Kirchsteiger är på Stadra gård i Bergslagen för att fixa ”ett jultempel” åt sin vän, skådespelaren och teaterchefen Magnus Wetterholm, i ”Jul med Ernst” (TV4). Men det finns inte så mycket som en flinga snö i omgivningarna, och känslan blir mer klimatförändring än jul när den notoriske pysslaren står ute i gräset i bara tröjärmarna.
Och det är ju inte direkt första gången Ernst firar grön jul. Vill minnas att han har knatat omkring på bar backe i flera år.
Det är synd på så rara ärtor.
För annars är ju Kirchsteiger den perfekte trivseltomten. Ett knippe entusiasm på två ben som med barnslig förtjusning säger saker som få andra vuxna män säger. Som ”Jag plockar fram en låda med vackra saker som jag hittat på marken här på området”.
Han känns nästan lite overklig. Som en sorts rollfigur med välskrivna repliker.
Och även om det finns något lite oskönt med det faktum att han är så medveten om sina egna sägningar som basingrediens i sitt personliga varumärke att han har en samling av dem på sin hemsida, är det ju svårt att motstå dem.
I kväll bjöd han på (om själva huset) ”Det ligger här som en ruvande svan”, ”Det här är ett kvalitetsljus som åtminstone jag blir berikad av”, ”Man går in i någon sorts värld av bara granar” och (om en kruka) ”Den kommer att stå ensam mitt ute i rundeln och ha någon slags soloaktivitet för sig”.
I år verkar han för övrigt ha fått dille på (både mer och betydligt mindre lyckade) mossarrangemang och saker man kan göra av äpplen (”Ni skulle bara veta hur mycket jag använder min äppelsvarv”).
Han är rolig Ernst.
Men nästa år kanske han kan titta norrut, mot snösäkrare trakter?

I morgon kväll ser jag på ”På spåret” och ”Skavlan”, med blixtinhopp av en pressad Stefan Löfven, i SVT1.

Ja!
Filip Hammar och Fredrik Wikingsson gör något synnerligen fint i Kanal 5:s ”Ska vi göra slut?”. (Inte minst i gårdagens avsnitt, då de slängde 60 kilo porr.)

Nej…
”Morden i Sandhamn” (TV4) är inte speciellt bra den här gången heller.

”Blå ögon” är en angelägen kommentar på dagens krassliga Sverige.
Serien är inte perfektion, men har tajming och stora ambitioner – och både lär och bör bli föremål för diskussion.
I våras förklarade SVT Dramas programchef Christian Wikander för Aftonbladet varför man valt att skjuta på premiären av den politiska dramathrillern ”Blå ögon” till efter höstens val:
– Även om det är fiktivt kände vi att det är bättre att vänta. Det är ofrånkomligt att det finns de som gör kopplingar till verkligheten.
Jag har sett de två första avsnitten av serien – som alltså utspelar sig under en valrörelse där politiker försvinner och mördas, främlingsfientliga krafter marscherar framåt och nationalsocialister statuerar blodiga exempel – och skulle vilja påstå att det bör vara direkt omöjligt för någon att inte göra en hel serie kopplingar till verkligheten. Speciellt nu efter valet.

Visst är den stålgrå, hotfulla bild som målas upp av läget i landet och den svenska politiken dystopisk, och tillspetsad med mord, terror och konspirationer.
Men samtidigt är den obehagligt bekant.
Och allra mest bekant är förstås allt som rör Sverigedemokraterna. Förlåt – ”Trygghetspartiet”.

”Blå ögon” är en oerhört angelägen serie. Vi bor i ett land som inte mår bra, och ”Blå ögon” är både en skoningslöst klar spegelbild av vad som händer i Sverige i dag, och ett varsel om vad som skulle kunna hända om vi inte börjar repa oss snart.
Och man får applådera ambitionen att göra även den mörka sidan flerdimensionell.
Anna Bjelkerud gör ett fint jobb med att humanisera sin engagerade lokalpolitiker Annika Nilsson; ensamstående utarbetad tvåbarnsmamma och övertygad Trygghetspartist.
Men ”Blå ögon” har också sina svagheter. En är ett par dramatiska kryddor för mycket – det pågår lite för mycket på för många håll. En annan är övertydligheten.
För inte mycket är subtilt i Alex Haridis manus.
Det är nästan så att man får lite ont i huvudet av den didaktiska slägga det bankas på med.
I kväll: ”Historieätarna” i SVT1.

Ja!
Adam Lundgren är självlysande som vådligt charmerande högerextrem psykopat och självutnämnd övermänniska i ”Blå ögon” (SVT).

Jaaa!
”Torpederna” (TV4) är ren och skär njutning. Så tajt precis överallt.

Relationsprogrammet alla pratar om är ”Gift vid första ögonkastet”.
Men relationsprogrammen ingen pratar om är mycket bättre.

 
Uppmärksamheten är stor kring ”Gift vid första ögonkastet”.
Vilket förstås var precis vad SVT hade räknat med.
Förpackningen må vara expertlaserad, men innehållet är självbedrägeri och sensationslystet nonsens så provocerande dumt att det var givet att folk skulle gå i gång.
I skrivande stund har jag precis tittat på nästa veckas avsnitt, där paren åker på bröllopsresor.
Terapeuten Daniella Gordon menar att Tina behöver inse att hon, nu när hon är ute med en världsvan gentleman som Mikael, kan tillåta sig att inte vara så dominant, och bara ta emot och bli omhändertagen.
Hon bör inom kort få ett samtal från 50-talet, som vill ha tillbaka sina könsroller.
Tina, i sin tur, känner att hon och Mikael har klarat av själva eldprovet nu. Alltså bröllopet.
För det är ju själva bröllopsdagen som kan vara svår i en relation. Har man bara tagit sig igenom den så är det lugna gatan sedan när vardagen och ungar och hämtning och lämning och vabbande och lögner och bitterhet och renoveringar och ekonomiska trångmål och alla sådana småsaker dyker upp.
Och Mathias, han säger att ingenting känns svårt med Emily.
Någonting kan du säkert komma på sedan när ni har känt varandra ett par dagar till, tänker jag.

 
Det fullkomligt hettar i kinderna av genans.
Och det finns åtminstone två program om relationer som är oändligt mycket bättre, mer verklighetsförankrade, just nu.
Filip Hammars och Fredrik Wikingssons okaraktäristiskt tunga ”Ska vi göra slut?”, om relationer i kris, är det bästa, mänskligaste programmet som ingen ser på den här hösten. (Kanal 5, torsdagar.)
Och Felix Herngren-regisserade minihumorn ”Taxi” – om ett ältande par som alltid är på väg, men står och trampar i sitt förhållande – är ett pärlband av fantastiska repliker. (SVT Flow, torsdagar.)
Lysande skarp igenkänningshumor. Åtminstone för en viss kategori människor.

I kväll ser jag årets julvärd (jippi!) Henrik Dorsin gästa ”Hellenius hörna” i TV4.

!
Snart slut på ”Bytt är bytt” (TV4). Men en till säsong borde vara självskriven.

?
”Hela England bakar”, ”Hela kändis-Sverige bakar” och ”Hela USA bakar”… Är inte tre timmar bakning på raken lite mycket? Även för enkelspåriga Sjuan?

David Hellenius har, i motsats till utskällda Fredrik Skavlan, inga problem med att prata med kvinnor.
Å andra sidan ställer han bara frågor han redan vet svaret på.

Han må ha fått stämpeln som mannen som inte kan tala med kvinnor.
Men Fredrik Skavlan får trots allt fortsätta försöka, och den här hösten har han fått träffa den ena stora kvinnliga stjärnan efter den andra.
I går var det Lena Dunham.
Den 28-åriga skaparen av, och stjärnan i, HBO:s provocerande ”Girls”, som nyligen släppte en självbiografi, och just nu befinner sig i ett märkligt – aldrig tidigare beträtt? – gränsland mellan hyllad feministikon och påstådd sexförbrytare.
För sedan hon släppte sin bok har hon från vissa håll anklagats för att som barn ha utsatt sin lillasyster för incestuösa övergrepp.

För oss som har följt den debatten kändes det väl lite som en elefant i rummet att Skavlan inte frågade någonting om det – men jag antar att det var ett krav från Dunhams sida.
Resultatet blev bra stämning – men en tam, lite insmickrande, intervju. Med väntat, rätt uttjatat fokus på Dunhams kropp och nakenhet.
Lite mindre förväntat blev det när Skavlan intervjuade den australiensiska hitmaskinen Sia, som satt med ryggen vänd mot både publiken och Skavlan och övriga gäster – eftersom hon inte vill bli känd.
Snacket med den blonda pagen funkade som absurd och småflamsig ”grej” – men det är nog inte en intervjuteknik som kommer att slå stort.

I TV4 träffade David Hellenius Camilla Läckberg i ”Hellenius hörna”. Och om Skavlans svaghet som intervjuare är ett problematiskt bemötande av kvinnor, är Hellenius en helt annan:
Han är dålig på att dölja att han redan vet svaret på sina frågor.
Nog är det viktigt med research. Men hos Hellenius känns mötena nästan inövade. Mycket spelad förvåning, många färdigserverade smashlägen för både gäst och programledare, väldigt lite spontanitet.
Att mötet med prins Carl Philip i princip var helt manusbundet kan man kanske köpa, men känslan går igenom även med gäster som borde kunna ta ett snack mer på uppstuds.
I kväll: ”Downton Abbey” i SVT1.

Jo…
”Friday night dinner” (SVT1) är träff och bom-humor. Men träffarna är skapligt många, och Tamsin Greig är lysande som morsan.

Nej!
”Crossbones” (TV6) – ett dödstråkigt piratäventyr till land, där John Malkovich går omkring och spelar knas i fel sammanhang.

Artister som möts i TV4 möter artister som möts i SVT.
Kalle Moraeus har kallats in för att bryta SVT:s lördagsunderhållningsförbannelse.

 
Osäkert om speciellt många kommer att sakna ”Atleterna” och ”Brevfilmen” – de senaste titlarna i en allt längre rad av feltänkta försök till helgunderhållning från SVT:s sida.
Men nu har SVT laddat om, med förvirrade men småroliga panelhumorn ”Intresseklubben” och pålitliga, pittoreska artisthänget ”Moraeus med mera” – som tidigare alltid har legat på söndagar, men nu har fått rycka in som lördagsunderhållning, som för att hämta tillbaka lite av SVT:s förlorade helgheder.
I säsongspremiären frotterade sig mysiga masen Kalle Moraeus med Linda Pira och Stor, Miriam Bryant, en teatralisk Jan Malmsjö samt Robert Gustafsson.
En brokig skara kan man väl lugnt säga, vars umgänge blev underhållande bisarrt i och med att Gustafsson hela tiden var ”i karaktär” som den lätt tragiska Rolandz-sångaren Roland Järverup.

 
Och på tal om att vara i karaktär kan jag inte riktigt skaka av mig känslan av att artisterna i ”Så mycket bättre” numera i princip leker ”Så mycket bättre”.
För medan deltagarna i SVT-föregångaren ”Stjärnorna på slottet” på senare år har gjort allt för att uppträda mer civiliserat än de första säsongernas deltagare, och undvika den typ av bråk som var karaktäristiska för programseriens barndom, känns det som att deltagarna i TV4:s program tvärtom mer eller mindre medvetet är ute efter att upprepa. Skapa samma stämning, bli lika tajta, gå lika nära, fånga liknande ögonblick.
Jag kan ha helt fel, men tycker mig ana något lite uppskruvat över alla försäkringar om hur mäktigt och magiskt och underbart och episkt och fantastiskt och bästa kalaset allting är.
Annars var det ett habilt avsnitt i går, då härligt hesa udda fågeln Amanda Jenssen höll hov.
Poptrollkarlen Orups ”Magiker” lär vi få höra fler gånger.

I kväll är det starkt på seriefronten. SVT satsar brittiskt med ”What remains” och en suverän andra säsong av ”Line of duty”, och i Kanal 9 är ”The walking dead” tillbaka.

Ja!
Som så ofta vad gäller panelhumor verkar komikerna ha roligare än oss tittare även i ”Intresseklubben” (SVT). Men Anders Jansson levererade ändå en strid ström av roliga dumheter…

Nja…
… medan David Batra kunde ha lagt i en högre växel.

Det goda samtalet är givetvis tidlöst.
Men i en tid då det gått inflation i tv-sända kändismiddagar med uppdrag att beröra, känns ”Sommarpratarna” som en navelskådande, sökt och onödig tillställning.

Det goda samtalet runt ett middagsbord kändisar emellan, där var och en får stå i fokus för ett tag och berätta om sina livsval och sina tuffa tider, har varit tjatigt länge.
Ändå finns det format som fortfarande håller, och lär göra det i ett par säsonger till.
TV4:s ”Så mycket bättre”, till exempel, är kanske inte i högform men inte heller på långa vägar redo för skroten.

SVT:s konstlade ”Sommarpratarna” däremot – som går ut på att människor som redan har fått utrymme att hålla monolog om sig själva i svenska egosmörjarinstitutionen ”Sommar i P1” får spinna vidare på sina självporträtt i tv-rutan, omgivna av andra sommarpratare som lyssnar andäktigt och är artigt jättenyfikna (i väntan på att få börja prata om sig själva) – liksom trivialiserar allt det rör vid.
För jakten på djup i samtalet är för utstuderad, och de intresserade, medkännande minerna för många.

I kväll höll klubben för inbördes beundran sitt fjärde måndagsmöte för säsongen, med skådespelerskan Helena af Sandeberg, hjärnforskaren Katarina Gospic, humoristen Olof Wretling, regissören Baker Karim och designern Bea Szenfeld.
Det var en välformulerad men tröttsam tillställning – som ironiskt nog avslutades med att Gospic, då själva samtalet skulle utvärderas, påstod något i stil med att ”djupa frågeställningar dök upp lite oväntat”.

Det var ironiskt eftersom man inte direkt behöver vara hjärnforskare för att fatta att hela programidén bygger på att ”de djupa frågeställningarna” dyker upp.
Och det är absolut ingenting oväntat över dem, utan de levereras enligt den rena rama löpande band-princip som gör att den här typen av kändisterapi i det offentliga rummet har börjat kännas direkt banal.
I morgon är jag nyfiken på ”Diktatorn” i SVT2 och ”Inte ok” i TV3.

Ja!
”På jakt med Lotta och Leif” (SVT1). Fin och folkbildande favorit som hittat från webben till gammel-tv.

Nja…
Alla älskar ju ”Frost”, men ännu fler nya figurer var ju precis vad urspårade sagoserien ”Once upon a time” (Kanal 11) inte behövde.

Vad har hänt? Vem gjorde vad? Och vem i hela världen kan man lita på?
”The affair” har börjat släppa ifrån sig ledtrådar – men än så länge ligger mystiken tät i höstens bästa serie.

 
Platsen är de välbärgades semesterparadis Hamptons.
Den otillfredsställda, medelålders New York-bon Noah Solloway (Dominic West) anländer med fru sedan 17 år (Maura Tierney) och vanartig barnaskara – och möter den lokala servitrisen Alison Lockhart (Ruth Wilson), som är gift med en ranchägare (Joshua Jackson) och förlamad av sorg efter att ha förlorat ett barn.
Affär inleds, ett mörkt moln tornar upp sig – och någonting riktigt dåligt händer.
Vad vet vi inte än, men vi får långsamt pusselbitarna utlagda för oss genom att höra Noah och Alison – som sitter i polisförhör och ser tillbaka på händelserna (”True detective”-style) – återge vad det egentligen var som hände den där sommaren.

 
Förra måndagen gick ”The affair” ut stenhårt med den här tv-säsongens klart starkaste pilotavsnitt; ett tudelat litet melankoliskt och varsamt mästerverk om åtrå, sorg och minnets bedräglighet, där Noahs berättelse målade upp en bild, och Alisons en helt annan.
I går kom del två till HBO Nordic, och den befäster ”In treatment”-teamet Sarah Treems och Hagai Levis förvillande, förförande otrohetsmysterium som en mästerklass i dubbla perspektiv, och höstens mest intressanta, och… ja, vuxnaste nya serie.
Skådespeleriet är för finsmakare, och det är fascinerande hur huvudrollsinnehavarna spelar olika varianter av sina karaktärer, beroende på vems historia de figurerar i.
Och vill man läsa ut något mer ur ”The affair” kan man kanske dra paralleller mellan den Alison som Ruth Wilson spelar i Noahs version – ett sexigt, flirtigt och utmanande klätt objekt för hans besatthet – och problematiken kring hur kvinnliga rollfigurer lite för ofta skildras när berättarperspektivet är helmanligt.
Vilket det ju oftast är.

 
I kväll kollar jag in ”Korrespondenterna” (SVT2) om hur man hämnas runt globen.

Jippi!
Sarah Lancashire är en uppenbarelse i gripande, brutala, tragiska ”Happy valley” (SVT1).

Usch!
”Sveriges värsta bilförare” (Kanal 5) är ett riktigt rövprogram.

”Allt för Sverige” är tillbaka. Väderprognosen säger ihållande känslostormar.

 
Allt är som vanligt när tio nya amerikaner anländer SVT, på jakt efter att få veta mer om sina svenska rötter i ”Allt för Sveriges” fjärde säsong.
Ett förförande Sverige bjuder in i grönskande, pittoresk sommarskrud, Anders Lundin agerar magister under småtramsiga lektioner i konsten att vara svenskt lagom, och känslostormarna sätter igång omedelbart – med amerikansk styrka. Halleluja.
Säsongspremiärens Zlatan-fokus kändes kanske lite fånigt, då man anade att få av deltagarna ens visste vem han är. Och tävlingsmomenten fungerar fortfarande mest som ett störande avbrott i Sverigeromantiken.
Men på något sätt måste man förstås gallra ut folk om man ska få fram en segrare, och på det stora hela är det här oerhört vinnande tv; rena rama fosterlandsporren, med supertaggade amerikaner man känner för, och idel gripande livsöden från både dåtidens Sverige och nutidens USA.
Och det är rörande att se hur mycket det verkar betyda för deltagarna att hitta paralleller mellan sina svenska förfäder och sig själva, som för att hitta sin egen plats i ett större sammanhang.
Bra tv, alltså. Men en rolig och välkommen variation vore om nästa säsong spelades in vintertid. Gärna en bit upp i landet.
Det skulle bli en lite annan programserie, förstås. Men Sverige är ju så mycket mer än solsken, grönska och ljusa sommarnätter, och för att verkligen kunna förstå oss svenskar – och hur livet var för de som en gång i tiden flyttade härifrån – måste man väl nästan göra ett nedslag här i januari?

 
Tillbaka är för övrigt även ”Café Bärs”. En del inslag är roliga, andra helt poänglösa.
Men det är om inte annat vältajmat och träffande med Peter Settmans sinne för stålar som stående skämt, nu när han och produktionsbolaget Baluba gör Kanal 5-humor enligt löpande band-principen.

I kväll lyssnar jag på de opålitliga berättarna i höstens bästa nya serie – ”The affair” – på HBO Nordic.
Och så ska man inte missa lysande brittiska ”Happy Valley” i SVT1.

Kul…
… med ”Survivor’s remorse” (HBO Nordic); en skön ny komediserie med uppfriskande originellt tilltal.

Uselt…
… att Kanal 9 ligger så långt efter med sändningarna av ”American horror story”.

Att de aspirerande modellerna i ”She’s got the look” är (relativt) gamla är själva poängen.
Problemet är att konceptet också är bedagat.

 
Man kan förstås välja att se Sjuans nya modelltävling för kvinnor över 35 – Jessica Almenäs-ledda ”She’s got the look” – som en befriande hyllning till den lite mognare kvinnan.
Som en bekräftelse på att även kvinnor som inte är 20 och tunna som trådar kan vara vackra.
Men det ligger närmare till hands att konstatera att det är ett fullständigt feministiskt omedvetet program där kvinnor som så att säga har blivit märkta av livet, både kroppsligt och själsligt, ska må lite bättre i sig själva genom att få ett kvitto på att de om inte annat ser bra ut. För sin ålder.
Och vad kanske värre är i termer av tv-underhållning: Det är inte bara deltagarna som har ganska många år på nacken – utan även upplägget.
”She’s got the look”, som från början är ett amerikanskt koncept, är i princip bara ett ”Top model” för medelålders, som ser ut att ha för avsikt att följa exakt samma mönster som Tyra Banks långkörare har gjort i 21 säsonger.
(Ett makeoveravsnitt där någon bryter ihop över att bli kortklippt lär komma som ett brev på posten.)
Och medan detta inte på något vis är ett problem som är unikt för ”She’s got the look” – hela tävlingsrealitygenren står och stampar på stället, vaktad av en trehövdad jury – blir det väldigt påtagligt här, då hela produktionen känns bättre begagnad.

 
Dessutom var det onekligen något lite beklämmande över premiäravsnittets auditions.
Det är svårare att se mogna, fullvuxna kvinnor bete sig ovärdigt och desperat, i behov av att bli sedda och bekräftade, än vad det är att se tonåringar göra det. Och även om det är gjort med den så kallade glimten i ögat, är det jobbigt att se en 58-åring kravla runt på alla fyra på catwalken, nästan ramla av den och sedan behöva få hjälp med att ta sig upp.
Res dig vuxna kvinna! vill man skrika.

I kväll tittar jag på ”Bytt är bytt” i TV4.

Ja!
”How to get away with murder” (Kanal 5). Viola Davis är våldsamt begåvad, och snillet Shonda Rhimes har på mindre än ett decennium egenhändigt skrivit nya villkor för svarta skådespelerskor i amerikansk tv.

Jo…
”Halvvägs till himlen” (TV4). Verkligen ingenting märkvärdigt, men Anders Jansson och Johan Glans är älskvärda proffs.