Gry Forsell må vara ett superproffs.
Men vad är det för skit hon tvingas leda?
”Sommarkrysset” är inget mer än ett uselt skämt.
Med sin breda och långa erfarenhet vore det galenskap om Gry Forsell inte blivit ett superproffs framför kamerorna. Stadig, stabil, trevlig och med en smittande karisma är hon så självklar i rutan att man nästan glömmer det mest väsentliga:
Att hon uteslutande får leda ena jäkla skitprogram.
”Sommarkrysset” är juvelen i kronan på TV4:s idé om att bygga tv av neonblinkande bajs.
Vad poängen med ”Sommarkrysse” är förblir oklart genom hela sändningen.
Det är så mycket TV4 att det nästan blir parodiskt. Man vill gärna göra folklig och SVT-doftande sommarteve som den såg ut back in the day – men vågar samtidigt inte lita på att tittarna stannar kvar om man inte samtidigt joggar på stället, byter kameravinkel en gång i sekunden, gapar, telefonröstar och åker karusell. Frågorna i själva ”krysset” kan min fyraåring svara på. Ebbot Lundberg, som plötsligt blivit hela rikets egen lilla skäggtomte, dyker plötsligt upp – och försvinner lika snabbt igen. Allt är så surrealistiskt att man gapar.
Jag försöker inte göra mig lustig eller dummare än jag är. Men trots att ”Sommarkrysset” funnits i många år så begriper jag fortfarande nästan ingenting.
Vad är ”Sommarkrysset” egentligen?
Vad är det för program ni vill göra, TV4?
Två ärligt ställda frågor. För jag förstår verkligen inte.

Sommar i tv-tablån betyder allt som oftast ett handlöst fall rakt ner i reprisröven.
Eller?
Kanske är det dags att omvärdera det självspelande piano som den kritiken blivit.
En snabb koll på de repriser som faktiskt rullas just nu ger en överraskande positiv bild.
SVT pumpar både ”Downton Abbey” och ”Fröken Frimans krig” i repris just nu. Två kanonserier som både är en fröjd att se om – och utmärkta att börja se om man missat dem.
Att sedan hela streamingvärlden står vidöppen för den som tröttnat på repris-tv är en annan sak. Så fria har vi blivit, så obundna av tablåläggarnas nycker att vi när som helst kan se vilken serieklassiker vi råkar känna för. Det är inte mycket att klaga på.

Söndag 6 juli tittar jag på ”Masters of sex” (HBO Nordic).

Hurra 1
”Batman” (TV4). Allt är fortfarande suveränt i Tim Burtons Gotham. Utom Michael Keaton.

Hurra 2
”Första världskriget under jorden” (TV10). Fruktansvärd genomgång av helvetet på (och under) jorden. 

Det är inte meteorologernas fel.
Men sommarvädret har startat bedrövligt.
Så lyd mitt råd och börja ett seriemaraton redan i dag.
Då vädergudarna envisas med att tycka att grått, kallt och regnigt är det idealiska sommarvädret (och nej, det är INTE tv-meteorologernas fel. Sluta bråka med dem!) är tv-tittande den bästa tillflykten.
Varför inte ta tiden att faktiskt plöja de där serierna som du inte hade tid med i våras? Eller prioriterade bort till förmån för annat? Det är vad jag håller på med nu. Såg litegrann av ”Masters of sex” (HBO Nordic) i våras, men har inte fastnat förrän nu. Grymt välspelat, snyggt och politiskt laddat drama om kampen för kunskap om den mänskliga sexualiteten. Säsong 2 kommer den 14 juli. Perfekt för seriemaraton, alltså.
Slår gärna ännu ett slag för ”Penny dreadful” (HBO Nordic). Ett mästerverk i det lilla som det varit märkligt tyst om. Inte bara det snyggaste du kan se på en skärm i sommar – såväl Eva Green och Timothy Dalton är magnetiskt bra i sina respektive roller.
Ett extra plus för uppgrävandet av Jack Bauer från tv-kyrkogården. ”24: Live another day” (Viaplay/TV3) är högoktanigt osannolik eskapistaction från början till slut. Riv av den en regnig helg.
Men skippa gärna ”Orange is the new black” (Netflix). Det spelar ingen roll vad hipstereliten säger. Maken till överskattad, klumpig och rasstereotyp serie var det länge sen jag såg.

På den tiden jag arbetade som nöjesreporter på Aftonbladet fick jag en sådan överdosartad närkontakt med ”Allsång på Skansen” (SVT1) att jag ännu inte hämtat mig. Så många kvällar jagade jag skandalrubriker och löpsedlar bakom Sollidenscenen, och jag kan fortfarande inte höra ”Stockholm i mitt hjärta” utan att få stresspanik. Programmet har inte fått det många minuter av min tid sedan dess. Men det lilla jag sett visar Petra Marklund verkar oväntat stabil och varmt charmig i sin nya roll. Hoppas hon fortsätter att vara det – även om jag själv inte kommer att titta.

Onsdag 2 juli tittar jag på ”Penny Dreadful” (HBO Nordic).

Hurra 1
”The leftovers” (C More/HBO Nordic). ”Lost”-mannens nya serie. Ännu fattar jag noll. Men det verkar lovande

Hurra 2
”Kill Bill vol 1” (SVT1). Tarantinos blodiga hämdepos håller än idag.

Något är inte som det brukar.
Hur jag än gör så går det inte.
VM-febern vägrar att infinna sig.
Jag säger inte att det var bättre förr. Det är inte det jag säger för det är inte sant. Men skillnaden mot nu är monumental. Inför tidigare fotbollsmästerskap har jag varit klichébilden av en svensk man. Jag köpte ny, större och bättre tv för att maxa fotbollsfesten. Jag markerade samtliga matcher i en väggkalender och såg hellre obskyra matcher än lämnade hemmet. Det dracks öl, det åts chips. Det skreks en hel del.
Under VM 2006 tror jag att jag såg nog varenda match. The full monty. Rubbet.
Ni får kalla det galenskap. En sjukdom rent av. Men det är i så fall en sjukdom jag saknar.
För hur jag än försöker så drabbas jag inte av VM-feber 2014. Fotbollspeppen är som bortblåst. Och det har inte ett dugg med att Sverige inte är med att göra. Det är snarare skönt att slippa den stressen och skammen det innebär att se de svenska bonngrabbarna göra bort sig inför en kvarts miljard tv-tittare.
Jag kollar och kollar, men inget händer. Är inte hatisk, inte gnällig. Bara helt tom.

Jag ser SVT:s asfula studiobygge och känner ingenting. Kan störa mig på att (briljanta) Johanna Frändén förpassats till en diffus roll i deras flumsnackarsoffa. Hon förtjänar en plats längst fram. Jag kan sitta stum över TV4:s lite mer… köttiga inramning där en kortkort klänning sitter inklämd mellan två trista gubbar som rapar floskler innan det blir reklam igen. Allt i grälla färger och hurtig ton. Det känns inte så fräscht.
Men jag vill inte ha det såhär.
Jag vill ju hoppa i soffan. Skrika, gråta, heja, hurra, få gåshud och glädjefnatt.
Ni måste hjälpa mig. Hur ska jag göra? Hur gör ni? Vad måste ske för att VM-febern ska drabba även mig?
För det är ju, om vi ska vara ärliga, ingen riktig sommar utan den.
I kväll tittar jag på Brasilien – Mexiko (TV4).

Hurra!
”Michael Palins Brasilien” (SVT1). Trevlig och storögd reseserie som dammas av lagom till VM.

Nja…
”Orange is the new black” (Netflix). Överskattat, rasstereotypt och med en huvudperson man avskyr.

Nej, den är ingen ny ”Broadchurch”.
Men kriminaldramat ”Den skyldige” har sina poänger.
Som ovanligt starka kvinnoporträtt.

Ni vet hur det är. Så fort kalendern visar juni så är det brittiska deckare som gäller. På alla kanaler, hela tiden, för fulla muggar. En svensk sommartradition nästan lika ihållande som ”Allsång på Skansen”. Nya ”Den skyldige” (TV4) får leva med att jämföras med – och verka i skuggan av – den alldeles lysande serien ”Broadchurch”. Båda serierna berör mördade barn och ”Den skyldige” lider av att inte ha samma finess i berättandet. Tamsin Grieg är mycket bra i huvudrollen som kriminalkommissarie Maggie Brand och Katherine Kelly är hjärtskärande i rollen som modern som förlorat sitt barn. Tre avsnitt är tillräckligt för den här historien, men personligen hade jag varit utan en del av genreklichéerna (pappan med en mörk hemlighet, den åh-så-oskuldsfulla villaidyllen som krossas och så vidare). Men som tidsagsdeckare några veckor i sommar duger ”Den skyldige” gott. Långt ifrån lysande – men lika långt ifrån ett fiasko.

För amerikanska AMC är det lite vinna eller försvinna-läge nu. Deras kronjuvel ”Mad men” är snart slut och de flesta försöken att nå storpublik efter att ”Breaking bad” tog slut har missat målet rätt rejält.
Kanske kan nya ”Halt and catch fire” (C More) bryta trenden? Serien börjar lovande med avstamp i 1980-talets PC-boom och har samma förhållande till sitt årtionde som ”Mad men” har till sextiotalet.
Joe MacMillan (Lee Pace) lämnar gigantiska IBM för betydligt mindre Cardiff Electric, ett litet mjukvaruföretag. Snart får han sina alkoholiserade och milt kufiska medarbetare att ge sig in i persondatorbranschen. Serien är snygg och rak, men efter två avsnitt blir jag inte kvitt känslan av att karaktärerna är platta som vinylskivor. Det är ingen idé att leta efter undertoner eller dolda meningar – för det finns inga. Men stilig är den, och soundtracket är precis så axelvaddat och hårsprejat som man hade vågat hoppas.

I kväll tittar jag på näst sista avsnittet av ”Fargo” (HBO Nordic).

Hurra!
”Bronshjältarna – sommaren vi aldrig glömmer” (SVT1). Tjusig nostalgi.

Nja…
”24: LAD” (TV3). Jack Bauer är bäst utan reklam – på Viaplay.

Vill så gärna gilla ”OITNB”.
Men det går inte.
Och jag avskyr fortfarande Piper Chapman.
Det har inte ett dugg med kön att göra. Att jag hade enormt svårt för den första säsongen av ”Orange os the new black” (Netflix) berodde inte på att jag är man. Rent intellektuellt kunde jag förstå vad Jenji Kohan försökte göra. Att skärskåda en oförlåtande fängelsemiljö med kvinnlig blick. Att sätta en präktig medelklasskvinna i ett oborstat sammanhang. Att visa upp ett persongalleri där starka livsöden passerade revy på löpande band. Att blanda djup tragik med varm humor. Jag fattade ju att det var vad man försökte åstadkomma. Problemet var bara att jag aldrig kom runt känslan av att man misslyckats.
Jag vet att serien om livet på kvinnofinkan är oändligt populär, och jag ville så gärna tycka att det var bra. Men det gick inte. Jag störde mig för mycket på den rasstereotypa bild av minoritetsgrupper man visade upp och hur osnyggt man hanterade det. Jag irriterade ihjäl mig på att man inte lyckades hitta balansen mellan humor och allvar, utan rasade könsskämtande ner i buskiskällaren.
Det kändes som en bortslösad chans.
När säsong två är över oss blir jag inte kvitt känslan.
Det största problemet är och förblir huvudrollen Piper Chapman (Taylor Schillings). Hade hoppats på att hon skulle få mer konturer och färg nu när hon (bokstavligen) fått blod på händerna. Men icke. Hon är fortfarande så tom och genuint oälskvärd att det är ofattbart. Jag har druckit mjölk som varit mer färgstark.
”OITNB” hade kunnat säga något om sociala orättvisor, underklassens allt sämre chanser och hur patriarkatet drabbar alla – oavsett bakgrund. I stället blev det en tungfotat, klumpigt och ovigt stolpskott som varken är drabbande som drama eller roligt som komedi. Den här gången också.
Och det har inte ett dugg att göra med att jag är man.
I kväll tittar jag på ”Penny dreadful” (HBO Nordic).

Hurra!
Laverne Cox som transexuella Sophia i ”OITNB” (Netflix). Den enda karaktären som faktiskt fungerar.

Nja…
”Östersundsrevyn” (SVT1). Som att bli petad i hjärnan med en löspenis.

Man trodde det var över.
Att det inte kunde bli värre.
Men så står Anna Book i tv och bakar.

Det förfall som TV4 genomgått de senaste åren är en deppig historia. Från en kommersiell kanal med public service-ambitioner (och krav!) till det haveri av tacoflottig fredagsfylle-tv vi får nu. Det hade gått att skratta åt om det inte hade varit så förbannat sorgligt. Kanalen satsar uteslutande på glättig och skavfri helg-tv där allt går i starka färger och hjärnan helt kopplats bort.
Ni vet. ”Let’s dance”, ”Körslaget”, ”Fångarna på fortet”, ”Gladiatorerna”, ”Mästerkocken” och så vidare i all oändlighet. Man kan gilla sån tv också. Tycka det är bra för mångfalden att det finns tjenahejig underhållnings-tv utan krav på tittaren. Också. Men att TV4 nu enbart visar sådana här program är deprimerande. Vad hände med ambitionerna? Med viljan att åstadkomma något?
Nej, åt helvete med allt sånt. In med Anna Book och ett gäng C-kändisar som bakar istället.
Där är vi nu. ”Hela kändis-Sverige bakar” är TV4:s stora fredagssatsning.
Nej, det är inte ett skämt av Killinggänget. Det är vad man på TV4 anser vara bra tv våren 2014.
Så varför sluta där? Jag kan bjuda på en hel drös lika usla programidéer på studs. Har ni anteckningsblocket framme, TV4?
Vad sägs om program som:
* Hela kändis-Sverige knypplar
* Hela kändis-Sverige slöjdar
* Hela kändis-Sverige skottar
* Hela kändis-Sverige ystar
* Hela kändis-Sverige skejtar
Och nej. Inget av förslagen är ett dugg dummare eller mera krystat än att se en grupp kamerakåta svenskar tävla i kakbak.

Tacka tv-gudarna för att det finns tillflykt att ta i dramavärlden. Billy Bob Thornton fortsätter att vara det mest magnetiska du kan se på en skärm i vår. Det räcker med att han visar sig för att han ska äga varenda scen i tämligen utmärkta ”Fargo” (HBO Nordic). Som en lågmält obehaglig kusin till pottfrisse-mördaren Anton Chigurh levererar Thornton varje lakonisk replik, varje nollställt ansiktsuttryck med en närvaro och dramatisk pondus att man vill applådera varje gång. En blixtrande uppvisning av en skådespelare på toppen av sin förmåga.
Lördag 31 maj tittar jag på ”Penny dreadful” (HBO Nordic).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Penny dreadful” (HBO Nordic). Ett modernt mästerverk.

Nja…
”Fredriksdalsteatern 2013: Allo allo” (SVT1). Nej. Bara nej.

Fullpackat med storstjärnor.
Och så snyggt att ögonen blöder.
”Penny dreadful” balanserar på gränsen till ett mästerverk.
Viktorianska London, där gaslyktornas sken alltid är blekgult och aldrig lyckas hålla mörkret borta. Regn, trånga gränder och de hemligheter vi alla bär inom oss är några av pelarna på vilka ”Penny dreadful” (HBO Nordic) vilar. Dessutom är det våldsamt snyggt. Kanske rent av det snyggaste som går att se i tv-väg just nu. En högbudgetproduktion där allt känns påkostat och storslaget. Givet vilka storfräsare som är inblandade vore motsatsen otänkbar.
För oss 007-fans är laguppställningen löjligt upphetsande. Så många ansvariga har ett förflutet i Bond-världen att det svartnar för ögonen. Sam Mendes är exekutiv producent, John Logan är huvudskapare. Och så Eva Green och Timothy Dalton på det (alltså tidernas bästa Bond-brud respektive en sorgligt underskattad Agent 007) gör ”Penny dreadful” oemotståndlig redan på förhand.
Och serien misslyckas inte att leverera. Genom att slå ihop en rad historier och myter från 1800-talets slut (Dracula, Frankenstein, Dorian Gray etc) lyckas man skapa en mysrysig atmosfär, någonstans i gränslandet mellan Oscar Wilde och H.P Lovecraft. De är ett mod som imponerar. Att sätta sådana välkända karaktärer i en delvis ny kontext hade kunnat sluta i kalkonhaveri (tänk filmen ”League of extraordinary gentlemen”, som utforskade samma idéer men sög något fruktansvärt). Men skådespeleriet och den minutiösa noggrannheten i miljö, kläder och detaljer gör att man sugs in direkt. Eva Green är direkt magnetisk. Självlysande suverän i rollen som Vanessa Ives, en kvinna på gränsen mellan gott, ont, vår värld och det okända. Hon äger varenda sekund hon syns i rutan.
Jag kan förstå om det här inte är allas kopp te. Gillar man varken skräck, kostymdrama eller modetidningssnyggt blodskvättande har man inte mycket här att hämta.
Men för oss som gärna får vårt ultravåld serverat i korsett och cylinderhatt är ”Penny dreadful” snubblande nära ett mästerverk.
Onsdag 21 maj tittar jag på EU-valdebatten i ”Partiprogrammet” (Aftonbladet TV).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Arvingarna” (SVT1). Danskar gör det bättre.

Nja…
”VM med Wikegård” (TV4). Gapigt och jobbigt machokorkat.

Gammalt blir nytt och tiden står stilla.
Tv-bolagen tittar bakåt för att komma framåt.
Men gör det så mycket?
Vilket år är det nu igen? 1996? 2001? Gör en snabbkoll bland streamingtjänsternas premiärer och bli förflyttad bakåt i tiden. Gamla serier och filmer görs på nytt och ingen blickar framåt. ”House of cards”, ”From dusk till dawn”, ”The tunnel”. Exemplen är många.
Man kan tycka vad man vill om det. Tjata om att det är trist och fantasilöst och ängsligt och bakåtsträvande och fegkapitalistisk riksminimering. Det stämmer säkert, alltihop. Men i vissa fall finns det anledning att applådera att tv-bolagen har blicken stadigt fäst i backspegeln.
”Fargo” (HBO Nordic) är en serieversion av bröderna Coens klassiska kidnappningsdrama från 1996. Jag var skeptisk till en början. Originalet är så fulländat att serien bara kunde bli usel. Trodde jag. Och fick tji nästan direkt. Tv-”Fargo” är en frostbiten pärla där de snöiga svenskbygdernas fulvackra landskap i norra USA har en egen huvudroll. Billy Bob Thornton är makalöst bra, våldet obehagligt, dialekterna komiskt svenskdoftande. Rollbesättningen är överlag helt strålande och berättelsen (som är fristående från originalfilmen) precis så skruvad som man hade hoppats. Ett av vårens mesta tv-fynd.

Fler gamla lik har börjat röra på sig. Jack Bauer är tillbaka i ”24: live another day” (Viaplay). Nystarten av den klassiska actionserien med Kiefer Sutherland kändes även den dödsdömd på förhand. Tänkte att ”24” borde fått vila i frid. Om jag fick tji ännu en gång? Jodå. Det borde inte funka, inte egentligen. Men det gör det. Halveringen av antalet avsnitt har gjort att tempot hela tiden är på maxpuls, de hjärndöda sidointrigerna nästan bortsopade och siktet fullt inställt på popcornaction och högoktanig spänning. Det är sjukt bra faktiskt. Det är inte det smartaste du kan se i serieväg i år. Tvärtom. Men jäklar vad underhållande det är att ha Jack Bauer tillbaka.
Fredag 16 maj tittar jag på ”Rome” (SVT1).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Agents of S.H.I.E.L.D” (Kanal 5 Play). Finfin eskapism.

Nja…
”Kärlekskoden” (SVT1). Ovärdigt Sveriges Television.

Det är en kopia.

Men en rackarns välgjord kopia.

Nya ”The tunnel” är värd sin chans.

Ska erkänna att jag först hade svårt för ”Bron”. Första avsnittet av den svensk-danska storserien var så stolpigt och ovigt att det kändes som en sketch av Galenskaparna. De parodiskt överdrivna noir-elementen, de tondövt levererade replikerna, de föråldrade stereotyperna om stiffa paragrafryttarsvenskar och skönt avslappnade öldrickardanskar. Samt det trötta upplägget med ”två omaka snutar som måste överkomma sina olikheter för att jobba tillsammans” bla bla bla, snark.

Men någonting hände. ”Bron” reste sig över sina uppenbara begränsningar och blev den mesta nagelbitarthrillern sedan ”24”. Till dags dato har ”Bron” sålts till över 130 länder. Ett antal versioner har redan spelats in världen över.

Premiär alltså för ”The tunnel” (SVT Flow) – den engelsk-franska versionen, där tunneln under kanalen mellan de två länderna är central. Upplägget är identiskt. Ett lik bestående av två delar – ena halvan en fransk politiker, andra halvan en brittisk prostituerad – hittas exakt på gränsen mellan länderna. Två poliser (från varsitt land och – förstås – väldigt omaka) tvingas arbeta ihop för att lösa fallet. Frostigt och stelt men samtidigt levande spelat av Clémence Poésy och Stephen Dillane. De historiskt ansträngda relationerna mellan länderna och de stereotypa skillnaderna mellan fransmän och britter spelar en stor roll. Nog för att det är klichéer som spelas upp, men de är gjorda med både fingertoppskänsla och värme nog för att inte störa för mycket.

Även om vissa scener är kopierade rakt av så är ”The tunnel” så rasande snygg i stämning, foto och musikval att det är lätt att glömma att man redan sett det här en gång. Bättre än ”Bron”? Vissa scener i kopian krossar allt i originalserien, andra är tveklöst sämre och mer haltande.

Jag gav ”Bron” en chans till. Och jag är beredd att ge ”The tunnel” några avsnitt till. Se det som en rekommendation.

Lördag kväll  tittar jag på finalen av Eurovision Song Contest i SVT1.

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!

”Rome” (SVT1). Män i kjolar med svärd. Och en jädra massa naket. What’s not to like?

Nja…

”Let’s dance” (TV4). Ett opium för folket.

Jakt är knepigt.

Men alldeles oavsett så har svensk tv har fått ett nytt superpar.

Lotta + Leif = sant.

Det är inte alldeles enkelt, det här med jakt. De allra flesta – köttätare inkluderat – brukar inte gilla tanken på var deras mat kommer från. Att det som ligger på tallriken har varit en levande varelse tills alldeles nyligen. Jakt är kontroversiellt och knepigt. Många har svårt för idén på att ta livet av något för sitt eget höga nöjes skull. Andra menar att just jakt är att föredra framför de industriella dödsfabriker som den moderna köttindustrin förvandlats till.

De här frågorna ryggar man inte för i nya ”Lotta och Leif på jakt” (SVT Flow).

För som GW själv uttrycker det tidigt i premiärprogrammet: ”Enkelt uttryckt går jakt ut på att döda djur”. Så enkelt, så komplicerat är det. Skönt att man inte försökt låtsas som något annat. Att tonsätta dödandet av ett vildsvin med psalmen ”Blott en dag” är lika enkelt som genialiskt. Det känns också talande.

För som tv-program är ”Lotta och Leif på jakt” en glimrande liten pärla. Lotta Lundgren har gått rakt in i svenska folkets hjärtan med sina matprogram, och Leif GW Persson är det närmaste en kufisk nationalhjälte vi har i Sverige. Tillsammans är de ett älskvärt litet superpar som tillsammans skapar stillsam tv-magi. För man märker hur de finner varandra. Hur båda till en början är skeptiska till hela upplägget, men tinar upp.

Utmärkta musikval (Tindersticks! Abalone Dots! Damien Rice!) och utsökt redigerat.

Men det är klart att det finns invändningar. Den allra största är programmets längd. 15 minuters tablåtid (ungefär lika med 13 minuter effektiv tv) är åt helvete för lite.

Jag har svårt att begripa tanken med formatet. Det lär ju inte ha saknats material? Och att bjuda på dessa två superpersonligheter i sådana små smakportioner känns som en sumpad chans. Man vill vara med dem alltid, att Lotta och GW ska bo hemma i ens vardagsrum hela tiden. Sitta i en jaktholk och viskprata om livets mysterier. Inte försvinna efter en kvart och komma tillbaka först en vecka senare. Slösigt och snopet.

Torsdag 24 april tittar jag på ”Badhotellet” (TV4).

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA!

SVT Flow. För tidigt att utvärdera efter en dag. Men en ny tv-plattform är född. Jag applåderar alla som är visionära nog att vilja skapa något nytt. Sällsynt i tv-Sverige.

NJA…

”Sveriges yngsta mästerkock” (TV4). Obegripligt, brådmoget och lätt obehagligt.