Inlägg av Martin Söderström

Journalist och tv-krönikör på Aftonbladet.

Så mycket med TV4-succén är fortfarande falskt och avskyvärt

av Martin Söderström

Ta ert ansvar, SVT.
Köp in ”The driver” genast.
Allt annat vore vansinne.
Den var en av höstens stora dramasatsningar på BBC. De tre timslånga avsnitten tillhör det starkaste som gått att se i år. ”The driver” (BBC One), ett duggregnigt thrillerdrama som ger lika delar gåshud som ångestknip i magen, är helt enastående.
David Morrissey spelar taxichauffören Vince, som befinner sig mitt i äktenskaps- och medelålderskris. Han får skäll på jobbet, folk spyr i hans taxi och pengar till de körlektioner som tonårsdottern tjatar om finns inte. Allt är trist, grått, meningslöst.
Så ett erbjudande från en gammal kåkfararpolare (Ian Hart) att göra några småjobb åt stadens fulaste fisk (Colm Meaney). Bara köra lite bil, inget allvarligt. Lockad av spänning och snabba pengar tackar han ja. Först ser det lätt ut. En ny, flådig bil i stället för den risiga lilla citycab han kör dagligen.
Men naturligtvis är inget så enkelt som det först verkade, och snart sitter Vince i ett skruvstäd av lögner, skam och hänsynslösa brottslingar.
Oavbrutet spännande med djupt trovärdiga karaktärer är ”The driver” brittiskt, diskbänksrealistiskt nagelbitardrama när det är som bäst. Man känner med Vince. Hans lite tafatta sätt, hur han (bokstavligen) spyr ut sin ångest i duschen, hur varje beslut är direkt livsfarligt.
Att serien helt utspelar sig i Manchester – en av mina favoritplatser på jorden – gör inte saken sämre. Det är klassisk nordengelsk noir, där deppiga ringleder och skitiga bakgator spelar en egen huvudroll. Så skynda er, SVT. Gör en kulturgärning och köp in The driver snarast.
Ska vi säga så?

Kringaktiviteterna är fortfarande idiotiska. (Plocka brännässlor? Kom igen…) Den framkrystade vänskapen känns alltjämt genomfalsk. Alla spelar apa för kameran, precis som förväntat. Den aspekten av ”Så mycket bättre” (TV4) är direkt avskyvärd i sin cyniska lögnaktighet. Men så gör Familjen-Johan bubblig Fad Gadget-electro av ”Breaking up with God” – och då kommer gåshuden lik förbannat.
Söndag kväll tittar jag på Babel (SVT2).

 

HURRA 1
”Downton Abbey” (SVT1). Trodde att historien om herrefolket på jättegodset gjort sitt. Så fel jag hade. Skönt.

HURRA 2
”Internets underbarn” (SVT Play). Gripande dokumentär om internetpionjären Aaron Swartz. Lämnar ingen oberörd.

Historien Aaron Swartz borde höra till allmänbildningen

av Martin Söderström

Han kämpade för en ny värld.
Men den gamla dödade honom.
Dokumentären om Aaron Swartz hör till allmänbildningen.
Som många andra är jag en serieknarkare. Älskar att flytta in i nya världar av fiktion, och så snart jag sett färdigt en serie tar jag tag i nästa. Och nästa. Men då och då påminns jag om att de starkaste berättelserna inte är skrivna av manusförfattare. Utan de finns där ute i verkligheten. ”Internets underbarn” (SVT1) är en sådan berättelse. Dokumentären om internetpionjären Aaron Swartz är som att få en knogmacka i solar plexus. För att den är sann. Och vansinnigt obehaglig.
Swartz var ett sant underbarn. Redan som 12-åring var han en av nätets mest tongivande profiler. Han skrev specifikationen till RSS 1.0 och han låg bakom explosionsväxandet av sajten Reddit. Han var också en sann nätaktivist och kämpade målmedvetet mot lagar som SOPA och PIPA, som han menade inskränkte friheten på nätet. Hans driv i kampen mot regeringars och företags allt mer tilltagande övervakning av medborgarnas liv på internet är imponerande att se. Så genuint och levande var Swartz övertygelse om nätets förmåga att demokratisera världen att det är lätt att förstå hur han fick så många anhängare.
Men Swartz engagemang gav honom också kusligt mäktiga fiender. Snart fann han sig jagad av såväl polis som FBI och anklagades bland annat för dataintrång och bedrägeri. Han sattes i isoleringscell och riskerade upp till 35 års fängelse och skadestånd i miljondollarklassen.
”Internets underbarn” är en vansinnigt stark historia som bör ingå i varje modern människas allmänbildning. Om hur övervakade vi alla är, om hur de med pengar och makt vill göra allt för att begränsa din frihet på nätet, om hur politiker och media kan manipulera sanningen och få demokratikämpar att kallas cyberbrottslingar.
Till sist blev pressen för stor för Aaron Swartz. Den 11 januari 2013 hittades han död. Han hade tagit sitt eget liv.
Onsdag 15 oktober tittar jag på ”Skandal” (SVT1) om Docklands.

 

HURRA 1

”Happy valley” (SVT Play). Kolsvart och realistiskt brittiskt krimdrama. Sarah Lancashire är lysande i huvudrollen.

 

HURRA 2

”Korrespondenterna” (SVT2). Dunderstark säsongspremiär av efterlängtat favoritprogram.

Kategorier SVT, SVT Flow, SVT Play, SVT1

Tv-kanalernas feghet får tittarna att fly

av Martin Söderström

Ingen vågar, ingen gör.
Kanalerna litar blint på gamla beprövade succér.
Och så undrar de varför tittarna flyr.
Vi har kommit nästan halvvägs igenom 2010-talet. Påstås det. En vanlig måndagkväll hösten 2014 kunde nämligen lika gärna ha varit en vanlig måndagkväll 2009.
Kolla vad broadcastkanalerna dukar primetime-bordet med. ”Vem tror du att du är?”, ”Ensam mamma söker”, ”Kockarnas kamp”. Känns det nytt? Modernt? Då har vi inte ens nämnt Kanal 5, som fortsätter att mjölka de sista dropparna ur en fem år gammal Ullared-succé med ytterligare en blodfattig serie om Morgan och Ola-Conny.
Jösses.
Varför vill man ingenting?
För att nya program kräver idéer. Och tid. Och pengar. Och ingen har lust – eller vågar – satsa på ett nytt format som kanske inte funkar.
Men är det något tv-historien har lärt oss så är det att alla succéer inte är omedelbara. Om vi kikar mot Storbritannien så var många av deras moderna tittarframgångar inga hits från början. Karaktärer som Francis Urquhart, David Brent, Vicky Pollard, Edmund Blackadder eller Alan Partridge fick alla utvecklas över tid. De tilläts att testa sina vingar – och misslyckas – innan de hittade sin form och blev kulturella ikoner av vår tid.
För att någon tänkte. Och vågade.
Ingenting känns mindre vågat, äventyrligt eller nytänkande än den svenska tv-hösten 2014.
Vem ska ta första steget? Eller är ni nöjda med läget, tv-chefer?
Då har vi verkligen problem på riktigt.

Det var en av vårens allra finaste tv-serier. ”På jakt med Lotta och Leif ”(SVT1) fungerade som flaggskepp vid sjösättningen av SVT Flow.
Även om det är en repris så tål jaktserien med de två älskvärda särlingarna att ses igen. För Serien är något så unikt som ett nytt tv-format med värme, hjärta och hjärna. Som omfamnar tittaren och samtidigt ställer svåra frågor. Om liv, död och rätten att bestämma över sådana saker. För matens eller nöjes skull.

Tisdag 30 september tittar jag på ”Ett härligare liv” (SVT Flow).

 

Hurra 1
”Print the legend” (Netflix). Ytterst sevärd dokumentär om möjligheterna – och farorna – med 3D-skrivarteknologin.

 

Hurra 2
”We steal secrets” (Filmnet). Ytterst sevärd dokumentär om Wikileaks – en världsrevolution som frontalkrockade med verkligheten.

Kategorier SVT, SVT Flow, SVT Play, SVT1, TV3, TV4

Nya Skavlan känns som en gammal repris

av Martin Söderström

Man hinner inte sakna honom.
Eller märka att han varit borta.
I Fredrik Skavlans värld står tiden stilla.

Säsongspremiär, står det. Måste erkänna att jag blev förvånad. Kunde inte ens minnas att han någonsin varit borta. Eller att jag saknat honom. Så stor, så närvarande och totalt dominerande har Fredrik Skavlan känts de senaste åren. Hans tv-skugga har fallit tungt över alla andra. Han har dragit de tyngsta gästerna och ensamt konkurrerat ut alla andra. Och ibland är han riktigt bra, på sitt grunda trivseltevemanér. Men för lite hinner hända mellan säsongerna. Showen är för statisk. Och fredagens säsongspremiär kändes gammal redan när den började. MMA-stjärnan ”The Mauler” är knappast nyhetsstoff, utan känns redan väldigt etablerad och sönderintervjuad. Detsamma med norska humorspolingarna Ylvis. Ni vet, de där med ”What does the fox say”. Som var en superhit. 2013. Eller var det en repris av ”Skavlan” man valde att visa?
Då ska inte jag vara sämre. Så se nästa stycke som en repris, om ni vill. För jag har sagt detta förr:
Kanske är det dags för ”Skavlan” att ta en paus. Fundera över strategier och innehåll och därefter komma tillbaka efter en längre tids bortavaro. Svenska, och norska för den delen, tittare förtjänar en riktigt bra talkshow. Som inte trampar vatten och upprepar sig själv.

Alla älskar en underdog. Så är det ju. Frågan är om någon varit mera underdog än Doug Seegers. Från utslagen till världsturné och en plats i svenska folkets hjärtan. Historien om den hemlöse gatumusikanten som av en slump upptäcktes av Magnus Carlson och Jill Johnson värmer i hjärtat. ”Efter Jills veranda: Doug Seegers” (SVT1) tecknar en fin bild av hur dramatiskt musikerns liv förändrades av det där slumpartade mötet på en trottoar i Tennessee.
Lördag 20 september  ser jag Aston Villa – Arsenal (Viasat Fotboll).

Hurra 1
”Shame” (SVT2). En av senare års mesta feel bad-filmer. Michael Fassbender är helt magisk som tvångsmässig sexmissbrukare.

Hurra 2
”The story of film” (SVT2). Älskar att den här fenomenala serien går i repris. Avsnittet om film noir är guld värt.

Kategorier SVT, SVT Flow, SVT Play, SVT1

Matslaget är så fånigt att man vill skrika rakt ut

av Martin Söderström

Det var en dålig idé från början.
Så varför SVT ger ”Det stora matslaget” en ny chans är obegripligt.
Vid det här laget vet ni vad som gäller. ”Det stora matslaget” (SVT1) är matlagningsprogrammet där rätterna kryddas med lokalpatriotisk hysteri. Och några hel- eller halvkändisar. Tillsammans med en knippe ”vanligt fôlk” ska lokalpatrioterna/kändisarna tillaga mat med hembygdens egenart som främsta konkurrensmedel. Den vars mat smakar mest som mat ska göra där man råkar vara född vinner. Typ. Hade personligen svårt för ”Det stora matslaget” redan förra säsongen. Tyckte det var ett gapigt, självgott och ganska meningslöst program. Lokalfärgen blev mest en ursäkt för SVT att pracka på tittarna ännu ett program om sånt vi käkar (eller inte käkar).

Heidi Andersson (Storuman) och Thomas Petersson (Halmstad) tävlar i första programmet, och är hyfsat underhållande båda två. Sympatiska. Tar uppgiften på allvar. Bjuder – som det brukar heta – på sig själva. Det är inte problemet. Personligen mår jag dåligt av det löjeväckande gravallvar som hela tiden dyker upp så fort maten ska avsmakas. Typ att det är basuner, kanoner och ”Carmina Burana” så fort en sked förs till munnen. Det är så fånigt att man vill skrika rakt ut så saliven sprutar. ”Det är bara mat! Sånt man ÄTER!”, vill jag vråla. Eller bjuda alla i hela produktionen på en månadsdos Microlax. Så att de slappnar av.
Men värst är faktiskt själva grundförutsättningen – den geografiska knorren.
Gränsen mellan att vurma för den bygd man är uppvuxen i till att falla över i ren självgodhet är tunn och suddig. Det finns också ett drag av exotiserande i ”Det stora matslaget” som jag har svårt för. Som att man anstränger sig till skitnödighetens gräns för att visa att ens egen landsända är åh så spännande och genuin. Trots att bygdens specialiteter inte är något mer originellt än lax och ost.

Onsdag 10 september ser jag Jens Assurs ”Hot nasty teen” (SVT2) – filmen som kom att bli Brasse Brännströms sista.

 

HURRA!

”Masters of sex” (HBO Nordic). Med senaste avsnittet ”Story of my life” ser man äntligen ut att ha hittat formen igen. 

NJA…

”Valet med Janne & Belinda” (SVT1). Grattis SVT! Ni är nu officiellt sämst på valbevakning i svensk media 2014.

Kategorier SVT, SVT Flow, SVT Play, SVT1, TV4, Val 2014

SVT har misslyckats – med allt

av Martin Söderström

Att vara sin egen.
Att inte bli som alla andra.
Två saker SVT misslyckas med i höst.
Det finns en sketch med Stephen Fry och Hugh Laurie som jag ofta tänker på. Laurie spelar en politiker vid ett restaurangbord. Han är från det konservativa Tory-partiet (som liksom andra högerpolitiker håller valfrihet, privatisering och en minimal stat som högsta mål) och uppmärksammar kyparen – spelad av Fry – på att han saknar en sked på sitt bord.
Fry kilar ut i köket och kommer tillbaka med en serveringsvagn överfull med små, vita plastskedar av utflyktstyp. Tusen och åter tusen vita plastskedar som han häller över den konservative politikerns bord.
– Titta vilken valfrihet! Du kan använda vilken du vill! De må vara skit allihop – men kolla vilken valfrihet, vrålar Fry.
Om jag minns rätt så slutar sketchen med att kyparen försöker strypa politikern.
Som satir betraktat är det måhända en smula tungfotat. Men poängen finns där.
I Storbritannien, precis som här, rasar en debatt kring public service-kanalernas framtid och finansiering. Högern menar att BBC (och SVT) står för snedvriden konkurrens, och att licensmedlen ska delas med reklamkanalerna.
Motargumenten lyder att enbart public service kan erbjuda kvalitet och samhällsbevakning utan att vika sig för annonsörernas intressen.
Men efter en lördagskväll med SVT blir man desillusionerad.
”Atleterna” är ett haveri. Deltagare helt okända för tittarna. Parodisk inramning. Pampig spänningsmusik. Och totalt ointressant. Varför ska jag bry mig om en hoper okända sportnissar? På bästa sändningstid en lördag? .
Sedan ”Brevfilmen”. Typ ”Bullen”, fast för vuxna. Med ett gäng C-kändisar som fnissig panel. Ridå.
I höst blir det ännu värre. Program om städning, livspussel och fotomodeller. TV3-feeling på allt.
Misstänker att SVT faktiskt inte vet vad man vill vara. Men poängen med public service måste vara att odla sin särart. Att inte bli som alla andra. För då behövs man inte.
Och då sitter vi där, allihop. Med bordet fullt av vita små plastskedar.
Söndag 31 augusti tittar jag på ”Babel” (SVT2).

 

HURRA!
”Det blodröda fältet” (SVT1). Kostymdrama med första världskriget som fond. Inte superengagerande, men får duga i brist på annat.

NJA…
”Brevfilmen” (SVT1). Ovärdigt SVT. Ovärdigt bästa sändningstid. Ovärdigt lördagar.

Kategorier SVT, SVT Flow, SVT Play

Bäst just nu är Maggie Gyllenhaal

av Martin Söderström

Den har passerat i tysthet.
Men låt inte det lura er.
”The honourable woman” är det nervigaste du kan se just nu.
Ibland kan man inte lita på andra. För att få något gjort ordentligt så måste man göra det själv. Fråga bara Hugo Blick. Han står nämligen ensam bakom två av de senaste årens BBC-serier. Som ensam manusförfattare, producent och regissör gjorde hans helt unika vision att ”The shadow line” blev en modern tv-klassiker. Uppmärksamma läsare kommer ihåg att jag hyllat den brittiska kriminalserien och dess film noir-känsla förut. Den är helt makalös, och om ni inte redan sett den så skynda er att göra det.
”The shadow line” var ingen ensiled lyckträff. Nya ”The honourable woman” (HBO Nordic) är även den helt och hållet styrd av Hugo Blick själv. Han har skrivit, producerat och regisserat den politiska thrillern med Maggie Gyllenhaal i huvudrollen. Gyllenhaal spelar baronessan Nessa Stein, en brittisk-israelisk affärskvinna med ett mörkt och komplicerat förflutet. Med imponerande fingertoppskänsla jonglerar Blick mellan högoktanigt politisk thriller och slutet familjedrama, fyllt av mörker och skuldkänslor. Som vanligt leker Hugo Blick med tittaren. Vändningarna är många och smarta. Så fort man tror att man har koll på situationen drar Blick undan mattan på tittaren igen och serien tar en helt ny vändning. Det är en förbaskat stilig serie. Mångbottnad, gåtfull och extremt spännande. Samtidigt som avstampet i det lilla – familjen och barnen som hela tiden känns oskyddade och utsatta – gör att ”The honourable woman” berör djupt även på ett mänskligt plan.
Både Maggie Gyllenhaal och Stephen Rea imponerar stort i sina roller. Speciellt Gyllanhaal är isande stark med ett påklistrat starkt yttre – och en blick som är helt död. Palestinakonflikten spelar en stor roll i berättelsen, och gör att ”The honourable woman” känns nästan obehagligt aktuell sensommaren 2014.
Fredag 22/8 tittar jag på ”Retro” (SVT1).

 

Hurra!
”Sommar med Ernst” (TV4). För att han är Ernst. Världsmästare i grenen, faktiskt.

Nja…
”Utfrågningen: Fredrik Reinfeldt” (SVT). Varför har man lagt upp det som en sportsändning? Varför en hejarpanel med politiska halvkändisar? Varför den ansträngt ungdomliga inramningen? Obegripligt.

Kategorier Ernst, HBO Nordic, SVT, SVT Play

Viva Hate ser ut att bli årets drama

av Martin Söderström

Valhetsen gör en proppmätt.
Samma partiledare grillas överallt samtidigt.
Men det finns hopp för hösten.
Det var som att proppen gick ur med EU-valet i våras. Inget tog sig riktigt efter det. Supervalåret kom av sig. Partierna orkade inte ens ladda om och fylla sina plakat med nytt innehåll. Istället har landet tapetserats med affischer i grälla färger och fula typsnitt som alla innehåller intetsägande floskler som inte betyder ett dyft. Men det är inte på grund av bristande medieintresse som mättnaden slagit in, tvärtom faktiskt. Den totala övergödningen av utfrågningar, debatter, dueller, partiledarporträtt och utspel skapar trafikstockning i hjärnan. Till och med för en mycket politik- och samhällsintresserad medborgare som undertecknad börjar orken tryta. När varje kanal, tidning och radioprogram fylls till bredden med samma partiledarutfrågningar kommer mattheten. Under tisdagsmorgonen grillades Stefan Löfven i radions P1 och på kvällen premiärsändes ”Val 2014” (SVT1) med Göran Hägglund (KD) i heta stolen. Kristdemokraten klarade sig hyfsat. Charmig, men hal. Själva programmet flög inget vidare. Varför SVT har valt en hurtig inramning, som gällde det en sportsändning, är en gåta. Vem tyckte att det var en bra idé? Mats Knutson spelar rollen som ihärdig och ettrig terrier bra och med trovärdighet. Men Anna Hedenmo når aldrig fram. Snubblar på frågorna, har svårt att skjuta iväg följdfrågor och känns mest bortdribblad.
Men det finns ändå hopp för hösten. Under tisdagen hade SVT pressvisning av sin tv-höst. En uppvisning av en förbluffande svag höst. En hel del som på förhand doftar så mycket kalkon att man behöver gasmask. Men förstås också pärlor. Klarast av allt glittrade ”Viva Hate”. Peter Birros Morrissey-klingande berättelse om ett ungt rockband från Göteborg. Om känslor på liv och död, om total närvaro och kompromisslöshet. Det klipp som nu finns att se via SVT-sajten bådar extremt gott, och jag vågar spå ”Viva Hate” som ett av årets mest omistliga draman.
Onsdag 20 augusti tittar jag på ”The honorable woman” (HBO Nordic).

Hurra!
”Masters of sex” (HBO Nordic). Säsong 2, episod 6 är det svartaste hål tv-året 2014 bjussat på. Så helt befriat från hopp och ljus. Rekommenderas.

 

Nja…
”Idol” (TV4). Är 2014 är det nya 2004? Tiden står still och TV4 känns tröttare än narkos.

Kategorier HBO Nordic, idol, SVT, SVT Play

Sommarens smartaste serie är en repris

av Martin Söderström

Nytt är inte alltid bäst.
Sommaren skarpaste serie är en repris.
Men vilken repris det är.
Världens bästa tv-serie är inte gjord ännu. Något fantastiskt väntar alltid runt nästa hörn. Den ultimata tv-serien sänds alltid imorgon, oavsett vilken dag det är. Det må låta onödigt hårddraget, men är samtidigt en fullständigt nödvändig tanke för att hålla intresset uppe. Varför ska man annars fortsätta titta? Varför ens göra nya program om det som redan gjorts nu har varit så fantastiskt? Varför inte nöja sig med det göttiga man redan sett och älskat? För att man alltid vill ha mer. Nytt, bättre, snyggare, modernare. Men måste det alltid vara så? Samtidigt är det ju inte bara litteratur och skivor som med rätta klassikerstämplas. Detsamma gäller i allra högsta grad tv-serier. För sommaren 2014 är den bästa serien på vanlig tablå-tv inte ny, utan en repris. ”The shadow line” (SVT2) sändes för första gången härom året. Den hyllades av såväl kritiker som tittare och i sommar har den rullat igen.
Att se den igen är som att läsa om en bok man älskat och hitta nya saker man missade första gången.
För Hugo Blicks kolsvarta berättelse om engelska knarkbaroner, korrupta poliser och iskalla lönnmördarfarbröder är utan tvekan en klassiker som tål att ses om gång på gång. Så många trådar, så många detaljer, så många smarta sidospår att man knappt vill blinka av rädsla för att missa något.
Grunden är enkel, men vändingarna imponerande många – och smarta. Kommissarie Jonah Gabriel kommer tillbaka till jobbet efter en skottskada som fått honom att tappa närminnet. När en stor knarkboss hittas mördad i en bil tar Jonah fallet och märker snabbt att allt fler trådar leder till hans egen poliskår. Sista avsnittet gick i går, och för er som inte sett det än vill jag inte förstöra något. Men det brittiska noirdramat har ett av de bästa slut jag sett sedan Vic Mackey vandrade ut ur bild i ”The shields” sista avsnitt. Så intensivt att man knappt kan andas. Och så utsökt deppigt.
Se det som en rekommendation.

Söndag 17 augusti tittar jag på ”The honorable woman” (HBO Nordic).

Hurra!
”Sommarkväll med Rickard Olsson” (SVT1). Programmet är inget vidare. Men Olsson är ett sant tv-ess, oavsett sammanhang.

Nja…
”Sommarkrysset” (TV4). Som att drunkna i rosa sockervadd. Påfrestande.

”Hemlock Grove” är en klichéfylld gäspning

av Martin Söderström

Blodet sprutar åt alla håll.
Men inget blir läskigt för det.
”Hemlock Grove” är en klichéfylld gäspning.
En kort stund kändes det som framtiden. När ”House of cards” dök upp under parollen ”A Netflix original” lockades vi att tro att den stämpeln innebar samma kvalitetsmärkning som HBO gjorde på 00-talet. Rätt snabbt visade det sig att det var en felbedömning. ”Orange is the new black” (Netflix) bar samma original-stämpel, men visade sig vara en medioker och rasstereotyp dramakomedi stället för ett vasst fängelsedrama. ”Hemlock Grove” (Netflix) är också originalstämplad – men visade snabbt att den märkningen inte behöver innebära någon extra kvalitet. Alls.
Den har kallats en blandning mellan ”Twin Peaks” och ”True blood”, men de enda som kan hålla med om det är nog serieskaparna själva. ”Hemlock Grove” har lagt alla ägg i blod- och splatterkorgen och verkar tro att ju mer blod och hjärnsubstans som sprutar över tittaren desto läskigare blir det. En grov missbedömning. För att något ska vara spännande så krävs det att man bryr sig om hur det går. Här och var finns små korn som hade gått att utveckla till något fängslande (den gravt uppfuckade relationen mellan Famke Janssen och Bill Skarsgård och Landon Liboirons otäcka drömsyner är några exempel). Problemet är att ”Hemlock Grove” känns oengagerat. Platt. Som att man inte brytt sig jättemycket om huruvida det blir så värst bra eller inte.
Karaktärerna är pappfigurer, dialogen så förbluffande styltig att det nästan känns som att det var meningen.
Man gäspar sig igenom splattret och allt känns som en kliché. En nedgången industristad i en amerikansk avkrok. Excentriska invånare. Alla misstänker alla. Mysticism och övernaturligheter och yada yada yada.
Och någonstans där ute i skogen lurar en stor ondska som vi tittare kanske, kanske inte kommer att få se mer av.
Som om jag bryr mig.

I kväll tittar jag på bronsmatchen mellan ett förnedrat Brasilien och ett förvånat Holland. Bered er på stor fotbollsdramatik.

 

Hurra 1

”Masters of sex” (HBO Nordic). Säsong 2 har premiär på måndag. Jag har smygkikat och vågar avslöja en hjärtskärande fortsättning på det politiska sexdramat.

 

Hurra 2

Hurra 2
”Weissensee” (SVT). Säsong 2 av DDR-dramat får premiär på söndag. Jag har smygkikat och vågar avslöja att seriens fans inte kommer att bli besvikna.

Kategorier Netflix
Sida 3 av 8
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB