De blev störst genom att blicka framåt.
Nostalgiska hyllningskonserter passar därför Beatles väldigt dåligt.
De har inte funnits sedan 1970. Ändå fortsätter Beatles att kasta en lång skugga över populärkulturen. Just nu känns det som att det är mer Beatles i luften än vanligt. Härom dagen publicerade Den Stora Morgontidningen ett helt uppslag där man analyserade öppningsackordet i ”A hard days night”. Jepp, en jättelång artikel om ett ackord som spelades in för 50 år sedan. Man blir lite trött av sånt. När föräldragenerationens grepp om vad som anses rätt, riktigt och heligt aldrig verkar vilja lossna.

Jag skulle aldrig förneka Beatles storhet eller betydelse för musikhistorien. Det vore galenskap. De har bara aldrig gjort något för mig. De musiker och toner som formade min världsbild kom från helt andra ställen och utforskade helt andra områden.
Tänker på det när ”Beatles i USA – Hyllningskonserten 2014” (SVT2) rullar på tv. Idel megastora världsartister. Idel lovord. Idel en religiös hängivenhet till popbandet från Liverpool. Konserten är sådär. En del bra, en del uselt (Katy Perrys slakt av ”Yesterday” är osannolikt kass). Men nu har vi tvångsmatats nog med en musikhistoria som inte är vår egen. Beatles betydde mycket. Men de har inte funnits på 44 år. Nostalgi är en förrädisk känsla. Och Beatles, om vi ska vara helt ärliga, nådde sin position som störst i världen just genom att inte blicka bakåt. Genom tron på att popmusiken hela tiden kunde ändras och utvecklas. Något som den här sortens nostalgifest är raka motsatsen till.
Påsk på tv är alltid lite knepigt. Till skillnad från jul- och nyårs-tv är påsk i televisionen inte alls lika traditionsbunden. Långt därifrån. Förutom att SVT pumpar ”The bible” och ”Kristi sista frestelse” (på så usla tid att man misstänker att de bara gör det för att de måste) är det skralt med påsktittning i tablån. Övriga svenska kanaler kör på som vanligt. Samma program som varje helg. Men i en allt mer sekulariserad värld kan väl det också betraktas som en sorts tradition?
Söndag 20 april tittar jag på ”Apartheids sista president” (SVT2).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Mr Selfridge” (SVT1). Jeremy Piven är ett överspelande geni.

Nja…
”Talang Sverige” (TV3). Ansträngt, gapigt, omodernt.

Det kallas för överklassport.
I verkligheten är det ett jävla slit.
”Ryttareliten” är årets bästa dokusåpa.
Det är knepigt det där med ridning. Trots att det alltjämt är en av landets riktigt stora folkrörelser, och trots att det är den enda i sanning jämställda idrotten så tas ridsport aldrig riktigt på allvar. Man fnyser om ”överklassport” eller att ridsport bara är något som småtjejer pysslar med tills de upptäcker killar och folköl.
Det är lika korkat som felaktigt. Under våren har utmärkta ”Ryttareliten” (SVT1) visat upp ridsportens många ansikten. Visst, det är flådiga gårdar och miljonbelopp i rullning. Också. Men det serien så briljant fokuserar på är den brutala vardagen. Det jävla slitet. All stenhård träning som kanske inte leder någon vart alls. Den iskalla behandling från övriga ridsportare en ryttarstjärna i dalande får utstå. I sina bästa stunder är ”Ryttareliten” både lysande sportdokumentär och närgången dokusåpa på samma gång. Har du missat? Se ikapp på Play. Det är nämligen något av det bästa som visats på SVT i år.
Det blev ett jädra hallå kring Robert Aschberg och hans ”Trolljägarna” (TV3). Något annat hade varit naivt att tänka sig. Själv är jag kluven till programmet. Naturligtvis applåderar jag att fegisar som öser ur sig hat och hot på nätet dras ut i ljuset. Det är på tiden. Å andra sidan får de uthängda näthatarna själva utstå en störtskur av avgrundsdjupt raseri och våldsamma hotelser. Allt enligt ”öga för öga”-principen. Jägarna blir de jagade, vanliga människor anser sig ha rätt att rikta sin ilska mot nättrollen – och själva grundproblemet kvarstår. Man löser ingenting. Tvärtom kanske ”Trolljägarna” kan tänkas öka andelen hat och hot på nätet? Det känns tveksamt om det var meningen.
Onsdag 9 april tittar jag på ”Masters of sex” (HBO Nordic).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Korrespondenterna” (SVT Play). Fortfarande den bästa journalistik svensk tv har att uppbringa.

Nja…
”Renées rubriker” (TV3). Plågsamt. För alla inblandade.

Tro inte på allt ni läser och ser.
Journalistik står lägre i kurs än någonsin.
Men ”Plus” visar hur mycket den fortfarande betyder.
”Att stå på den lilla människans sida”. Det var en av det journalistiska uppdragets grundpelare som gång på gång präntades in i oss under journalistutbildningen. Jag tänker fortfarande på det där i bland. I synnerhet då det börjar fnysas om ”medieelit” och ”åsiktskorridorer”. Som att mediefolk utgör en egen befolkningsgrupp, långt bort ifrån det övriga samhället.
Jag tror inte ett dugg på det där. Förtroendet för journalister må vara historiskt lågt. Men varje gång jag ser ”Plus” (SVT1) tänker jag på hur viktig den är.
Hur många exempel kan ni inte räkna upp där helt vanliga stackars medborgare behandlats illa av storföretag och myndigheter – och hur de får upprättelse först efter att ”Plus” tagit tag i fallet?
Det händer snart sagt varje vecka i det alldeles utmärkta konsumentprogrammet. Och just därför är det så viktigt. Vem ska annars föra den lilla (ofta helt maktlösa) människans talan mot grå byråkrati och dollargrinande ockerföretag?
Temperamentet i programmet är helt rätt. Aldrig Hollywood-kletigt som i till exempel ”Fuskbyggarna” (TV4), utan sakligt och rättframt. ”Plus” må vara en institution i svensk tv. Men säsong efter säsong visar redaktionen att de fortsätter att vara påtagligt behövda.

Det har gnällts en del på den. Men jag finner en hel del saker att gilla med ”Meltzer & Berg i Amerika” (Kanal 5). Att göra en bromance-resa i USA med kvinnlig blick är kanske inte alldeles nyskapande i sig. Men det finns ett skönt samspel mellan de två huvudpersonerna och tonen är alldeles lagom lättviktig. Inget som kommer att gå till tv-historien, visst. Men som hjärnavslappning fungerar serien riktigt bra.

Fredag 4 april tittar jag på ”The killing” (Sjuan).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Badhotellet” (TV4). Danskar gör det bättre.

Nja…
”Blacklist” (TV3). Jag hoppas fortfarande, men James Spader-serien känns hopplöst vilsen.

Han spelar över så det osar om det.
Men det gör inte så mycket.
Jeremy Piven är ändå ett ess.
Jag minns Ari Gold och hur jag älskade honom. Ja, det var länge sen. Men det är omöjligt att inte tänka på ”Entourage” när man ser ”Mr Selfridge” (SVT1). I Jeremy Pivens tolkning blev den svordomsexploderande Hollywoodagenten en av 2000-talets mest minnesvärda karaktärer. Det är möjligt att Piven får leva med den rollen som en skugga över sig för resten av sitt liv. Så bra var han. Och så bra är han även här. Jag är lite tveksam till om ”Mr Selfridge” egentligen behöver en andra säsong. Jag gillade den första omgången ganska mycket. Ett påkostat och välspelat kostymdrama om mannen bakom ett av Londons största varuhus. Aldrig brännande bra, men alltid helt okej. Och hela tiden med en grandiost överspelande Piven i strålkastarljusets centrum. Ständigt ett orimligt högt tonläge, yviga gester och det bredaste bilhandlargrin tv-världen skådat. Jag gillar honom mycket. Det är inga små penslar man målar med, men det funkar.
Ett extra plus får serien får flera ovanligt starka och välskrivna kvinnoporträtt. Både hustrun (Frances O’Connor) och nytillskottet Delphine Day (Polly Walker) är intressant utmejslade och väldigt trovärdiga. Mer sällsynt än man tror. Och just därför så viktigt.

Samtidigt tuffar ”Robins” (SVT1) bara på. Tycker om Robin Paulsson. Finner honom sympatisk och proffsig. Samtidigt finns det något nästan irriterande oförargligt över ”Robins”. Programmet är inne på vad som känns som den hundrade säsongen. Och precis allt är sig likt. Känslan av mellanmjölks-Letterman, harmlösa intervjuer med okontroversiella gäster. Lätt att tycka om, omöjligt att älska. Det är tänkbart att ”Robins” fyllde en funktion då det startade för evigheter sedan. Men i Robin Paulssons värld står tiden alltid stilla, och tv-världen har sedan länge rusat förbi Paulssons lagomshow.
I kväll tittar jag på ”Mästarnas mästare” (SVT1). möjligt att ”Robins” fyllde en funktion då det startade för evigheter sedan. Men i Robin Paulssons värld står tiden alltid stilla, och tv-världen har sedan länge rusat förbi Paulssons lagomshow.
Söndag 30 mars tittar jag på ”Mästarnas mästare” (SVT1).

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA!

”Soul power” (SVT2). Fantastisk dokumentärserie om soulen och dess politiska betydelse. Se!

NJA…

”From dusk till dawn” (Netflix). Tv-version av kultfilmerna. Både sämre och mer ointressant än vad man hade hoppats.

Tv-spel är en naturlig del av vår kultur.
Ändå klarar inte SVT:s eget kulturprogram av att göra ett vettigt program om spel.

Jag är född i mitten av sjuttiotalet. Det betyder att jag tillhör en generation som på ett naturligt sätt vuxit upp med data- och tv-spel. Det innebär också att jag och mina generationskamrater på ett självklart sätt tagit med oss vårt spelintresse upp i vuxen ålder. På precis samma sätt som att man fortsätter läsa böcker eller titta på film.
Spel är en naturlig del av vår kultur, lika självklar som popmusik och tv-drama. Och ändå blir det alltid pajjigt när mainstreammedia ska närma sig detta ”ungdomliga” fenomen. Inte ens ”Kobra” (SVT1) – som ändå är ett kulturprogram – klarar att berätta om spelkulturen på ett naturligt sätt.
Nej, istället frågar man sig ”vad som är grejen” med ”det svenska spelundret” och ”tar tempen” på ett ”fenomen”. Det blir sjukt oskönt. Man behandlar fortfarande, 2014, spel som ett marginaliserat nördpåfund man egentligen inte har lust att ta på allvar.
Tonen och anslaget är hela tiden vid sidan av, utanför, ovanifrån. Aldrig någonsin tillsammans med den spelkultur man presenterar. Man rapar försäljningssiffror och pengaintäkter när man berättar om ”Candy rush saga” eller ”Minecraft”. Det känns deppigt och gammaldags. Det står ändå 2014 i kalendern nu. Man hade kunnat hoppas på att data- och tv-spel med en större självklarhet behandlades som just kultur. I synnerhet i ett kulturprogram.

På tal om skumma saker:
Streaminggiganten Netflix kriterier för vad som kan kallas för ”en originalproduktion från Netflix” leder till många frågor.
Tidigare har Ricky Gervais ”Derek” kallats för ”a Netflix original”, fast den hade premiär på brittiska Channel 4 hela 17 månader innan den dök upp i streamingleverantörens utbud.
Nu är det Robert Rodriguez vampyrserie ”From dusk till dawn” som kallas ”a Netflix original” – fast den i själva verket är en produktion av Miramax för kanalen El Rey i Sydamerika och USA…
Hur ska ni ha det, Netflix? Kan saker kallas original – fast de helt klart inte är det?
Svar till adressen nedan, tack.

MARTIN SÖDERSTRÖM

Nja 1
”Sveriges mästerkock” (TV4). Pretentiöst trams.

Nja 2
”Top model Sverige” (TV3). Humorbefriat trams.

Det ser ut som en polisserie.
Men ”True detective” är så mycket mer.
En modern klassiker, till exempel.
Zombieberättelser är alltid som bäst när de handlar om något annat. Några av de mest klassiska zombiefilmerna har låtit skräcken vara ett ramverk för att berätta något större. George A. Romeros klassiker ”Dawn of the dead” är mest ett angrepp på konsumtionssamhället. Brittiska ”Dead set” (om ”Big brother”-deltagare och ett zombieutbrott) var ett våldsam råsop mot den moderna kändishysterin.
Detsamma kan sägas om de allra bästa tv-dramerna. ”Sopranos” var alltid så mycket mer än en maffiaserie. ”The shield” må på ytan ha sett ut som ett drama om korrupta snutar i Los Angeles slum – men handlade egentligen om något större.
Nyligen avslutade ”True detective” (HBO Nordic) är ännu en gnistrande pärla i detta dramaradband. Man kan, om man vill, se det som en ”who dunnit”-polisserie om jakten på en ritualmördare. Man kan, om man vill, också se den på helt andra sätt – och låta mordhistorien vara något som skymtar i utkanten snarare än hoppar jämfota i förgrunden.
Tv-kritikern Kjell Häglund skrev nyligen den bästa text jag läst om denna serie. Hur ”True detective” tar formen av ett drama om två kriminalare för att utreda hela manssamhället. Hur kvinnorna förblir bifigurer, sådana som kan försvinna utan att någon ställer frågor. Hur fattigdom och utsatthet leder till synen på att kvinnor kan vara ägodelar att handla med – och mot – precis som man vill. Hur snutarna Marty och Rustys trasiga psyken får illustrera svårigheterna med att växa upp som man utan att föra uråldriga och förkastliga patriarkala strukturer vidare.
Vilket sätt man än väljer att se det på är ”True detective” ett mästerverk. En modern klassiker som kommer att få samma betydelse för det moderna tv-dramat som både ”Uppdrag mord” och ”Sopranos” fick. En ny standard är satt, ett nytt sätt att mata en mainstreampublik med kvasifilosofiska funderingar och genuin svärta utan att de spjärnar emot och byter kanal.
Oavsett vad man tycker är det en bedrift i sig.
Fredag 14 mars tittar jag på ”Line of duty” (Netflix).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Berg och Meltzer i Amerika” (Kanal 5). En bagatell, men med skön och till synes helt äkta personkemi.

Nja…
”Sikta mot stjärnorna – så gick det sen” (TV4). Eh, va? Nej tack.

Den kämpar inte för sin överlevnad.
Men väl för sin relevans.
Melodifestivalen måste tillbaka till ritbordet.
Så stod Sanna Nielsen där som vinnare av hela tjottaballongen. Och inga konfettiregn eller powerballader i världen kan skymma den bistra sanningen:
Melodifestivalen mår inte bra.
Kritiken har varit massiv. Från recensenter, från branschen, från tittarna. Robotröster, svikande tittar- och röstningssiffror och en tävlingsledning som framstår lika tondöv som någonsin Bagdad Bob. Men allt det där vet vi redan. Och nu är det över. Nu mer än kanske någonsin tidigare är det dags att titta framåt. Fullt fokus på framtiden – och då måste Melodifestivalen tas tillbaka till ritbordet.
2014 blev året då Melodifestivalen – i den form den haft sedan den senaste stora omgörningen – slokörat linkade till televisionens elefantkyrkogård för att rossla sin sista tonartshöjning.
Naturligtvis är det synd att SVT behövde en rejäl kalldusch i form av en i allt väsentligt floppande festival för att vilja blicka framåt. Men mest är det djupt positivt. Nu har SVT kniven mot strupen – man måste göra om för att finna sin relevans. Om man spelar sina kort rätt kommer 2015 att räknas som år Noll i mellons tideräkning. Hade jag varit SVT hade jag rensat ut på schlagerredaktionen. Gjort rent hus. Blåst ut alla tidigare medarbetare och byggt från grunden. Ut med samma gamla sunkiga artister. Bort med samma trötta låtskrivare. Väck med en stelnad festivalledning. Kanske en final helt utan Kempe-låtar? Bara det vore en revolution i det lilla.
För i grund och botten handlar det om att vara älskad. Att förbli relevant för en allt mer kräsen tittarskara. För vad spelar det för roll att man är störst om ingen riktigt gillar det man gör?
Det har varit ett konstigt år. Men för din, och publikens skull, önskar jag dig en stark återkomst 2015. Med nytt fokus och fräsch luft under vingarna. Men det tar vi då.
Nu finns bara en sak kvar att säga:
Hej då, Melodifestivalen.
Söndag 9 mars tittar jag på ”Vinterstudion” (SVT1).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”True detective” (HBO Nordic). Det bästa jag sett på åratal. En modern klassiker.

Nja…
Speed 2: Cruise control (TV4). En av de 25 sämsta filmer jag sett. En modern kalkonklassiker.

Det är 2014 och Melodifestivalen mår inte bra.
Det finns bara en väg framåt:
Gör om precis allt.
Det spelar egentligen ingen roll vad man tycker om själva spektaklet. Om man är fetnere med vitrysk folkdans eller hellre noddar till skotsk kärlekspunk. Invändningarna mot årets upplaga av Melodifestivalen (SVT1) handlar, för en gångs skull, inte om musikalisk smak.
Trudeluttävlingen har fler – och betydligt allvarligare – problem än så.
Om vi bortser från att årets startfält inte innehåller en enda låt som känns som en vinnare. Om vi helt överser med att tävlingen fortfarande släpar runt en generande stor andel artister som bara har en karriär på planeten Björkman så kvarstår fortfarande ett bistert faktum:
Luften har gått ur Melodifestivalen. 2014 känns den trött, fattig, oengagerad. Som om de ansvariga inte bryr sig skitmycket om ifall det blir jättebra eller inte.
Det vi ser i år känns mest som en dödsryckning.
Björkman-eran av tävlingen fick sin peak med Loreens ESC-vinst. Man borde slutat där. Tänkt om.
För 2014 är som vanligt fast sämre. Och det är just där som guldskon klämmer: Vi kan det här nu.
Tv-tittarna är inte lika intresserade. Någon mello-feber har inte direkt rasat genom landet.
Visst, många tittar fortfarande. Men Melodifestivalen dominerar inte varken tablå eller fikarumsprat längre. Jag har alltid kunnat uppskatta tävlingen som cirkusspektakel. En glittrande tingeltangelfest som görs bäst i att inte tas på för stort allvar. I år har jag inte orkat, kunnat eller velat bry mig. Inte som protest, utan som en direkt följd av blekt startfält, urvattnade bidrag och ett koncept som känns lika välbekant som Kalle Anka på julafton.
Den här deltävlingscirkusen har pågått för länge.
Mitt tips?
Less is more.
Kanske bara en tävling? Eller två, på sin höjd? Där samtliga bidrag (och artister) håller absolut toppklass. Där musiken får stå i fokus och låtsasartisternas låtsasnummer får mindre plats än ett plankton i en valkäft.
En tävling som både är, och går att ta, på allvar.
Det har aldrig gjorts förut. Och är det inte precis sådant man som tävlingsmakare och public service-bolag borde vilja satsa på?
Söndag 23 februari tittar jag på ”House of cards” (Netflix).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra 1
”True detective” (HBO Nordic). Det bästa som går att se just nu.

Hurra 2
”House of cards” (Netflix). Det näst bästa som går att se.

Svärd, naket och mustiga strider.
Michael Bay försöker surfa på ”Game of thrones”-vågen.
Men hans piratäventyr blir mest buskis.
Naturligtvis är det Michael Bay som är i farten. Mannen som gav Hollywood-burgaren med extra av precis allt ett solgräddat ansikte, ni vet. Att Bay nu producerar sin första tv-serie märks från första bildrutan. ”Black sails” (HBO Nordic) är i anslaget så mycket Michael Bay att man nästan väntar sig att Will Smith när som helst ska dyka upp och sjunga ”Bad boys, bad boys, whatcha gonna dooo…”.
Michael Bay går inte ur sängen om resultatet inte blir episkt. Och piratserien ”Black sails” är episk – på gränsen till parodi.
Allting, varenda bildruta, är superförstärkt i Photoshop. Havet är turkost som Fantomen-läsk. Palmerna är så gröna att de gnistrar. Blodet är rött som flytande rubiner. De gistna skeppen knakar och knirrar i 7.1-ljud och de skitiga havsrövarnas mustiga anleten är nedlortade i skarpast tänkbara HD-upplösning.
Det är så mycket av precis allt att själva handlingen liksom… glöms bort. Eller åtminstone hamnar rejält på efterkälken.
”Game of thrones” är en given referens. ”Black sails” tangerar onekligen fantasyseriens procenthalt av svärdfajter och (omotiverat) blottade bröstvårtor. Men där ”Game of thrones” är ett karaktärsdrivet och överraskande drama fyllt av palatsintriger ekar piratdramat mest tomt.
Dialogen flyter inte alls, utan är övertydlig och svårt stolpig på samma gång. Kapten Flint (Toby Stephens) är den enda som inte låter som en Eva Rydberg-fars när han talar. Viktiga karaktärer fladdrar förbi, men etableras aldrig.
Lägg till mängder av omotiverat yppiga kvinnobarmar och en lesbisk sexscen som andas mer dansk gladporr än ångande HBO-erotik och ”Black sails” framstår allt mer som ett misslyckande. Ett episkt misslyckande, för all del.
Men vem hade väntat sig något annat från Michael Bay?
Tisdag 11/2 tittar jag på ”De fördömda” (SVT1). En brittisk dokumentär om Rysslands hårdaste fängelse.

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra 1
”The Stone Roses: Made of stone” (C More First). Shane Meadows fint passionerade dokumentär om ett av mina favoritband är trevlig tittning.

Hurra 2
”Ettor & nollor” (SVT Play). Johan Rencks fingertoppskänsla för melankoliska bilder är lutsökt.

En hårig armhåla.
Och världen blir helt galen.
Det är 2014 och vi har inte kommit längre.
”Fittstim – min kamp” må ha visats färdigt i SVT. Vad problemen med den serien var vet vi redan. Att den var ytlig, förminskande och hade näsan instoppad i sin egen navel var bara några. Att själva grundfrågan, att feminismens mål är att verka för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter och kvinnans likställighet med mannen helt glömdes bort var det mest allvarliga.
”Har feminismen gått för långt?” löd frågan som skulle benas ut.
I lördags kom svaret. I form av en armhåla. Med hår i.
Grymma Nour El-Refai lyfte armarna i Melodifestivalen och flashade två armhålor som såg ut som de gör på kvinnor som passerat puberteten och inte ägnar sig åt hårborttagning.
Sådär som evolutionen konstruerat oss människor, ni vet.
Det blev ett jävla liv.
Man får ibland för sig att vi lever i ett modernt land. Att vi kommit långt i kampen.
Men icke. Det räcker med lite tussigt underarmshår för att folk ska gå bananas.
SD-politiker rasade. Folk twittrade, fejsbookade och hade upphetsat lördagsgroggiga åsikter. För eller emot Nours armhålor.
Tidningar skrev artiklar. Ja, ni läste rätt. Sådan sprängkraft har två orakade armhålor fortfarande att tidningar (som denna) skrev artiklar om det.
Det är så sjukt att jag inte vet var jag ska börja.
Är det konstigt att man undrar om man lever i ett land eller i ett skämt?
Det är 2014 och Sverige har just upptäckt att det växer hår i kvinnors armhålor (också).
Nej, vi har inte kommit ett steg längre än så.
Jag hade skrattat mig fördärvad om det inte hade varit så förbannat deprimerande.
Måndag 3 februari ser jag om ”Almost famous” och minns Philip Seymour Hoffman. En fantastisk skådespelare.

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Sherlock” (SVT Play). En hyllning till sig själv och till fansen. Och precis så bra som man hade vågat hoppas.

Nja…
Att ”True detective” (HBO Nordic) inte visas i kväll på grund av Superbowl. Surt.