Hundrasextionde ”Lyxfällan” var identiskt med de tidigare 159.

Och efter blott andra avsnittet av ”Arga restaurangen” är jag redo att gå till val med budskapet:

Bevara oss från skriksåporna.

Torsdag har blivit denna genres högtidsdag. Expert läxar upp vilsna människor som lovar bot och bättring. Det har hittills inte inträffat i ”Arga restaurangen”. Men om jag får gissa utgången så tror jag att de kaosiga ungdomarna som inte kunde koka kaffe i gårdagens avsnitt kommer att vara rena rama Michelinkockarna när Kanal 5:s magiska klippbord har gjort sitt. Problemet är att allt är byggt runt konceptet att Anders Öfvergård ska bli just arg. Det är inte speciellt konstigt att lata ung­domar som aldrig jobbat tidigare är rätt usla på att driva restaurang. Så han skäller. Och där var saken biff.

Nästa tack …

TV3:s långkörare ”Lyx­fällan” jobbar med en lite annorlunda, om än extremt förutsägbar, metodik. Inför gårdagens avsnitt roade jag mig med att gissa vad de skulle tvingas sälja av och vad de skulle få i present på slutet. Jag gissade på tv-spel och resa till Legoland. Jackpot! Alla rätt!

Det skriks visserligen inte lika högt som i Öfvergårds program men ”Lyxfällan” döljer skickligt att det är den allra mest cyniska underhållningen i tablån.

Anledningen att det fort­farande funkar säsong 17 är att folk gillar att känna sig duktiga i förhållande till andras misär. Man ser hur de klistrar fast tusenlapp efter tusenlapp och tänker ”Gud, vad jag skulle få beröm om de gjorde en budgettavla hemma hos mig”. Det är ju knappast som om Patrick Grimlund och Magnus Hedberg ger saftiga tips i privatekonomi. Att man kan sälja saker på loppis kan nog de flesta räkna ut.

”Lyxfällan” hade nog under detta lömska skal en fin ambition att hjälpa människor i början, men efter att ha sett samma avsnitt 1 000 … förlåt 160 gånger, så har jag svårt att finna någon
annan poäng att se ett till, förutom av just denna anledning.

I kväll tittar jag på sista avsnittet av ”Retro” i SVT1, 21.00.

Klass

Vad skulle  vi göra utan Zlatan? 50 landslagsmål och Sveriges störste.

Pass

”Böda camping”, Kanal 5. För att orka titta på folk som campar måste man nog själv gilla att campa ohälsosamt mycket.

Stefan Sköld

Det har gått två decennier.

Men Estoniakatastrofens svallvågor slår fortfarande hårt.

Jag var inte speciellt gammal när Estonia sjönk. Det är dock den första stora nyhetshändelse som jag har väldigt tydliga minnen av.

Och när man ser TV4:s ”Estonia 20 år ­senare” är det, precis som de anhöriga berättar, svårt att förstå att det gått så lång tid. De sitter fortfarande där med samma stora sorg och en tappad tro på samhället.

Johan Romins dokumentär närmar sig ­katastrofen från olika håll. Flera överlevande berättar närgånget om mardrömskvällen och hur de agerade när de förstod att skeppet var på väg att gå under. Det kommer fram fina historier om hur folk hjälpte varandra i en chockartad situation, men även hemska detaljer om hur andra utnyttjade ­tumultet till att råna sina medpassagerare.

Ingvar Carlsson och Mona Sahlin talar ut om det svåra politiska läget och de beslut som fattades i bärgnings­frågan. Sahlin konstaterar nu i efterhand att de i den pressade situationen gjorde fel som inte försökte få upp Estonia från havsbottnen. Man får en väldigt intressant bild av hur fel allt kan bli när en när en tragedi förvandlas till storpolitik.

Mest drabbande är dock besöket hos föräldrarna som förlorade sina döttrar. Den maktlöshet som de kände, och fortfarande känner, över att inte kunna ­påverka situationen. Det är omöjligt att inte bli berörd när de drabbade familjerna samlas vid det lokala minnesmonumentet, eftersom de inte har några ­riktiga gravar att gå till.

Dokumentären varvar de anhörigas berättelser med ljudupptagningar, nyhetsklipp och intervjuer med olika experter. ­Utan att ge några nya svar så fångar den skickligt hur en sådan här händelse drabbar så många på så olika sätt och 20 år senare fortfarande gör det.

En överlevande berättar att han bortsett från de 852 dödsfallen inte skulle vilja ha olyckan ogjord, då den trots allt berikat ­honom som människa. Det är en tanke som är svår att släppa.

I kväll tittar jag på utfrågningen av Jonas Sjöstedt i SVT1, 20.00.

Klass

”Masters of sex”, HBO Nordic. Alltjämt veckans stora höjdpunkt.

Pass

Att någon vill se Morgan och Ola-Conny leta isbjörn på -Svalbard i –Kanal 5:s ”En stark Norge–historia” är för mig fullständigt obegripligt.

Stefan Sköld

Ingvar Oldsberg vill föryngra ”Bingolotto”.

I stället tar han det till dödsbädden.

Han har slagit på stora trumman i intervjuer, den gode Ingvar. ”Bingolotto” skulle bli inspirerat av Filip och Fredrik, studion skulle påminna om David Lettermans och vinsterna skulle bli ballare.

Så vad hände?

Vi fick en halvtimme mer av samma elände.

”Bingolotto” har tappat till ungefär en tiondel av tittarna sedan glansdagarna på nittiotalet – men TV4 (numer TV7) har svårt att släppa taget om sin älskling. Tiderna förändras dock och tur är väl det. Om de ska få tillbaka publiken krävs nog något mer radikalt än att byta programledare, plocka fram Robert Wells ur sitt ide och införa Ingobingo (!).

Senast gjorde de i alla fall en ansats till föryngring genom att ta in Marie Serneholt. Men det räckte inte med en ung programledare för att locka en yngre målgrupp. Så då gjorde de en kovändning och satsade på 69-årige Oldsberg.

Han må vara trygg i sin roll och såg ut att älska varenda minut i rutan, men eftersom programmet helt saknar styrsel blir det pannkaka av allting. Det nya intervjusegmentet var helt obegripligt. Gästen och riksknasbollen Caroline af Ugglas närvaro i studion var väldigt svår att få grepp om. Först filmades hon bakom kulisserna målandes en tavla. Sedan fick hon några frågor, sedan målade hon vidare i studion. Mest vandrade Ingvar dock runt i studion utan att riktigt veta vart han var på väg.

När af Ugglas skulle lära Oldsberg att sjunga ”Are you lonesome tonight” med en djup röst blev det för mycket av den flamsigt putslustiga jargongen och man ville helst bara dunsta från jorden.

Den gamle ”På spåret”-nestorns dragningskraft ska dock inte underskattas i de äldre leden. Men hur det än blir så kommer han inte att sitta kvar på sin stol för evigt. Och eftersom återväxten bland tittarna i princip är obefintlig så krävs nog en helrenovering av konceptet om det inte ska gå i graven med målgruppen.

I kväll tittar jag på ”Masters of sex”, HBO Nordic.

Klass

Anna Hedenmo och Mats Knutson ledde utfrågningen av Gustav Fridolin i SVT1 med den äran.

Pass

”Parlamentet – Superval 2014”, TV4. Bättre politisk satir ett supervalår är väl inte för mycket begärt.

Stefan Sköld

50 Cent försöker skapa ett blingat gangsterdrama.

Men ”Power” blir snarare såpopera än ”Sopranos”.

Att det bara pumpas repriser på en sådan gyllene tv-dag som söndag är märkligt.
I USA trängs de största serierna om prime time-utrymmet året om och även om sommaren inte är den mest åtråvärda tiden så finns storserier som ”True blood” och
”Masters of sex” att tillgå. I Sverige får vi nöja oss med en repris av ”Solsidan”.

En av få nyheter som släpps på söndagar är den något undangömda gangsterserien
”Power”. De flesta serier på kreddiga streamingtjänsten HBO Nordic brukar skrivas upp monumentalt, så det kan ju vara av allmänintresse att meddela att allt på denna sajt inte är guld och gröna skogar.

För protokollets skull ska nämnas att serien från början är producerad av kanalen Starz (muskelsuccén ”Sparta­­c­us” och hyllade ”Boss”), men den distribueras ändå av HBO i Sverige och åker snålskjuts på hajptåget. 

Hiphopstjärnan 50 Cents inte helt originella försök att erövra tv-världen avslutade i går sin första säsong. James ”Ghost” St Patrick driver en av New Yorks hippaste nattklubbar. Men bakom fasaden är han en knarkhöjdare i den undre världen och försöker balansera dragningen till sitt kriminella förflutna med sitt nya hederliga liv … jada jada jada.

”Power” känns tyvärr mest som ett hobbyprojekt med budget. Man försöker göra ”Sopranos” men liknar mer ”Våra bästa år” – dagsåpan med idel snygga skådisar som talar i floskler.

Vi är bortskämda med nyskapande serier i dagens tv-klimat. Att just denna är förnyad för en andra säsong ser jag som tillfällig sinnesförvirring.

Om man återvänder till den återvinnings­tunga tablån så finns ändå reprisgodis. SVT visade i går ”Searching for Sugar Man” för första gången efter regissören Malik Bendjellouls tragiska död. Den hyllade dokumentären om Sixto Rodriguez får så klart ytter­ligare en dimension med denna vetskap, men är alltjämt en stor stund i svensk filmhistoria.

I kväll tittar jag på ”Masters of sex” i HBO Nordic.

Klass

”Juno”, TV3.
Jason Reitmans Oscarsnominerade feel good-mästerverk blir bara bättre och bättre dag för dag.

Pass

Den krockade tyvärr med
Martin Scor­seses Oscars­vinnare ”The departed”,
Kanal 5. För mycket filmguld på samma gång.

Stefan Sköld

En programledare som vill vara komiker och en komiker som leder ett program.

Kvällens SVT-premiärer får godkänt, men … var är brudarna?

Först ut var ”Sommarkväll med Rickard Olsson” från Göteborg. En inte så värst spännande men helt okej pratshow. Programledaren verkar från och till hellre vilja vara komiker, och ordvitsar som ”Ken Ringarna på vattnet” skulle man gott kunna vara utan. Bortsett från det är Olsson ändå avslappnad och funktionell i programledarrollen, och Trädgårdsföreningen funkar fint som kuliss.

Men hur tänkte man när gästerna sattes samman? Retorikexperten Elaine, skådespelaren Cecilia och artisten Zara fick samsas om utrymmet med programledaren Rikard, simmaren Jonas, författaren Kalle, handlaren Göran, mångsysslaren Dogge, professorn Patrik, artisten Niklas och journalisten Lasse.

En könsfördelning på 8-3 kan definitivt förbättras, men tyvärr verkar männen dominera även nästas vecka program. Märkligt.

Efter Olssons eskapader var det dags för nästa goa gubbe: ”Peter Apelgrens semesteräventyr”.
Komikern och konstnären reser runt i Sverige och gör det på sitt sedvanligt surrealistiska sätt. Yngsjömörderskan går som ett slags röd tråd genom premiärprogrammet men i övrigt spretar det vilt.
En gottepåse med några haschkakor i.
Det är både folkbildande och småtrevligt, men jag är ändå kluven. Apelgrens styrka är som helt unik komiker och entertainer – så egentligen är den här typen av program slöseri med hans begåvning.
Med det sagt gav programmet en lätt mersmak. Och ska jag kora en premiärvinnare blir det den egensinnige Apelgren. Oförutsägbarhet är både sällsynt och välkommet i en tid då de flesta underhållningsprogram är stöpta i samma form.

I morgon kväll är jag lite nyfiken på filmen ”Tamara Drewe” i SVT1 21.45. Serieboken den baseras på är ganska underhållande.

Sylvia Balac

Ja

Fabulösa komediennen Jennifer Coolidge i rollen som vulgära polskan Sophie har gett ”Två panka tjejer” (TV4 Komedi) ett välbehövligt lyft.

Nja

”Whitechapel” (SVT1) förlitar sig mer på visuellt våld, blod och äckel än på bra manus och skådespeleri.

Är du en av dem som gnäller över Hollywoods kommersiella storfilmer och muttrar att ”det var bättre förr”? 

Dokumentären ”Filmvärldens okända stjärna” bekräftar den bilden. 

Personligt – men också allmängiltigt. Den lilla bilden – men också den stora. De bästa biografierna förmedlar båda perspektiven, och det lyckades K specialen ”Filmvärldens okända stjärna” på SVT2 i går göra på ett utmärkt sätt.

På det personliga planet en kvinnlig pionjärs kreativa kamp i en av filmbranschens mest otacksamma roller – rollsättarens.

På det allmänna en bild av en filmvärld som gått från ytligt stjärnstyre till karaktärsskådespeleriets guldålder och tillbaka igen.

Under 30- och 40-talet var rollsättare i princip ett obefintligt yrke. Filmbolagen hade sina kontrakterade stjärnor och placerade ut dem i rollistorna. Hade någon spelat läkare i en film var chansen stor att han gjorde det även i den nästa.

På 80- och 90-talet köptes flera filmbolag upp eller gick samman och ekonomiska intressen tryckte undan de konstnärliga. Återigen skulle storstjärnorna bära filmerna på sina axlar.

Rollsättaren Marion Doughertys storhetstid sammanföll med tiden däremellan. Under sin karriär lyfte hon fram stjärnor som Dustin Hoffman, Jon Voight , Glenn Close, Danny Glover och Al Pacino. Utan henne hade varken ”Midnight cowboy” eller ”Dödligt vapen” sett ut som de gör. Men 1999 fick Marion Dougherty sparken. I en bransch besatt av ungdom och yta var hon inte längre välkommen. Några år tidigare hade hennes kollegor och flera av de största skådespelarna lobbat för att hon skulle belönas med en special-Oscar. Hon fick aldrig någon, och dog 2010.

Men hennes yrkesskicklighet lever ändå vidare. Karaktärsskådespeleriet har till stor del flyttat från film till tv. Och många av de bästa serierna och rollsättningarna står HBO för. Bolaget som också står bakom ”Filmvärldens okända stjärna”.

I kväll tittar jag på mitt ”guilty pleasure” – sagosåpabuskisen ”Hart of Dixie” i Kanal 5 klockan 20.00 och sedan slår jag 21.00 över till TV4 och VM-semifinalen mellan Brasilien och Tyskland.

Ja

Medan SVT:s ”Allsång på Skansen” slår knut på sig själv för att vara rätt och hippt är ”Lotta på Liseberg” (TV4) bara lite allmänt … gött.

Nej

… men den potentiella euforiska allsångskänslan sabbas av alla reklamavbrott.

Sylvia Balac

Det är supervalår i år.

”Almedalen Debatt” förtjänar inte riktigt samma prefix.

Men programmet har ryckt upp sig rejält sen förra året.

Borta är Erik Blix och hans myspysiga intervjuer.

Och borta är – framförallt – Göran Gabrielsson och hans uddlösa och taffliga imitationer av partiledarna.

Årets program inleds med en taggad Kristina Hedberg som intervjuar partiledarna. I kväll fick hon Socialdemokraternas Stefan Löfven att svettas vid ett par tillfällen, en klar bedrift i regnkalla Almedalen.

Tilltaget med en ”dagordning” fungerar också väl, intressant att se vilken fråga partiledaren väljer bort under rubriken ”Dilemmat”.

Avslutande frågan om var en staty över Löfven ska resas och hur inskriptionen på den skulle lyda var småkul. Ser med skräckblandad förtjusning – nej förresten bara med skräck – fram emot vad SD:s Jimme Åkesson kommer att svara på det.

Själva debattdelen, modererad av Axel Gordh Humlesjö, startade också med ett rykande aktuellt ämne: Svenskarnas partis möte och var gränsen för hets mot folkgrupp går.

Arhe Hamednaca, socialdemokraten som utsattes för en rasistattack i Visby i fredags, berörde mest. Men mest agiterad var konstnären och aktivisten Dror Feiler, som lyckades göra Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson väldigt obekväm.

Kanske borde ”Debatt Almedalen” lära av fotbolls-VM och liksom i kvällens match mellan Holland och Mexiko införa ett ”cooling break” när det hettar till för mycket.

Gästerna var överlag väl utvalda och sammansatta. Hedberg och Gordh Humlesjö skötte sig tämligen klanderfritt.

Årets upplaga av ”Debatt Almedalen” tar – till skillnad mot förra årets tramsprogram – oss tittare på allvar. Det är inte super. Men det är habilt.

Och det är ju det minsta man kan begära under ett supervalår.

I morgon tittar på jag på åttondelsfinalen mellan Frankrike och Nigeria i SVT2 och senare SVT1 med start klockan 18.00.

Sylvia Balac

Det kravmärkta sommargemytets egen Mahatma Gandhi är tillbaka.

Befriande nog lite mer sansad än vanligt – eller?

Ernst Kirchsteiger brukar dela folket i två falanger. De som älskar hans sprudlande överentusiastiska personlighet och de som inte står ut med alla filosofiska utsvävningar om träpaneler med själ.

Jag har alltid sällat mig till den andra skaran. Just därför var det både oväntat och befriande att mötas av en något nedtonad Kirchsteiger i säsongsstarten av ”Sommar med Ernst” i TV4.

I år tar han sig an den 300 kvadratmeter stora Esters gård utanför Örebro som han ”försiktigt vill ta i hand och leda in i framtiden”.

När han utan att ta till för många kraftuttryck ägnar sig ut sina små projekt medan hantverkarteamet drar det tunga lasset i bakgrunden är han svårslagen i inredningsgenren. Då är det ganska trevlig tv att se det slitna huset ändra karaktär och även om jag är ganska svårflirtad så går det inte att blunda för barfotamannens programledarkarisma. Tack vare att han till en början hushåller rätt bra med sina karaktäristiska renoveringsfilosofier känns till det till och med okej att slänga in ett ”känslan av Madicken blandat med mandelkubb” eller ett ”det här är en fin liten morot som förtjänar respekt” då och då. När han tillverkar en helt horribelt ful ljuskrona av en gammal tapet och slänger sig med sådana uttryck blir humorn obetalbar.

Men. Mot slutet spårar det hela ur en aning. När det är dags för matlagning tar den klassiska ernstenergin tar över. Har man bara fötterna i hyfsad närkontakt med jorden så är det svårt att köpa det extatiska tillstånd som han hamnar i av att slänga den ”klorofylliga delen av löken” över grillen. Så upphetsad som Ernst blir över en potatissallad är inte mänskligt möjligt att bli.

Detta kan vara ett tecken på att vi bara sett uppvärmningen och att det som vanligt finns lite för mycket av det goda att vänta i programserien.

Fredag kväll tittar jag på premiären av ”Retro” i SVT1 21.00.

Stefan Sköld

Klass

Gruppspelet i detta fotbolls-VM har nog varit det mest rafflande någonsin – i alla fall under min livstid.

Pass

Matchfri dag. Vad är det för påhitt? Kör i gång slutspelet på en gång.