Hur summerar man ett år?
Kanske är det lite lättare än att sammanfatta ett helt liv på under två timmar.

Det enda dåliga med smarte satirikern Charlie Brookers årssammanfattning ”2014 Wipe” på BBC är att man tvingas vänta ett helt år på nästa. Med knivskarp ironi lyckas han sätta nyhetsåret i sitt sammanhang utan att missa de små bisarra detaljerna. Inslag om den virala succén Ice bucket challenge och hård mediekritik samsas sida vid sida. När han skildrar den islamiska staten IS grymheter är det med fokus på hur medierna hjälpt terroristernas pr-arbete genom att okritiskt måla upp den skräckbild de är ute efter att sprida.
Sök upp ”Charlie Brooker’s 2014 Wipe” på Youtube och begrunda varför vi saknar denna typ av underhållande mediekritik på svensk tv.

Att summera ett år är en sak – men hur sammanfattar man ett liv? 34 år efter Steve McQueens död firar SVT2 nyårsafton genom att visa en dokumentär om honom följt av klassikern ”Äventyraren Thomas Crown” från 1968. Historien om pojken som dumpades av sina alkoholiserade föräldrar, försörjde sig som ungdomsbrottsling och hänsynslöst kämpade sig fram för att bli en av Hollywoods största stjärnor är minst sagt makalös.
Det blir en hjältesaga om de där blå ögonen, den muskulösa kroppen, bilarna och den coola personan. Som den tysta, hotfulla ensamvargen förkroppsligade han maskulina ideal. Sidor som bara antyds, men som ex-fruarna Neile Adams och Ali MacGraw tidigare berättat om, är den våldsamma och svartsjuka. Kvinnorna skulle sluta jobba och acceptera hans ogenerade snedsteg, men när Adams svarade med samma mynt åkte hon på stryk.
När andra delar av hans privatliv tas upp, som att han var en oerhört kärleksfull far, blir det lite märkligt att de negativa aspekterna bara antyds. Särskilt som de fördjupar förståelsen av den maskulinitet han idealiserar.
Mer intressant är bilden av yrkesmannen McQueen och den tävlingsinriktade hänsynslöshet som tog honom till toppen. ”Otrygghet är en bra drivkraft” sade han själv. När hans vän påpekade den otroliga resa han gjort från yttersta fattigdom konstaterade McQueen, alltid med ett mörkt moln över sig:
– Vad får dig att tro att det är så här det kommer sluta för mig?

I dag ser jag dokumentären om skidpionjären Toini Gustafsson Rönnlund, SVT 1 16.00.

Ha!
”Den fjärde mannen” på SVT bjuder på helgens härligaste kriminalmys i tv-soffan.

Gah!
Det här att grevinnan och betjänten i nyårsklassikern hade en affär? Får en att se sketchen i ett helt nytt ljus.

Vad sägs om ett stämningsfullt juleljus av en mobil under en gammal pet-flaska?

Den pysslande ”husmodern” Anders Johansson var uppesittarkvällens stora behållning.

Göteborgs goa giganter Lasse Kronér och Ingvar Oldsberg gjorde upp om uppesittarkronan i kvällens stora livesändningar ”Julstök” (SVT1) och ”Bingolotto” (TV4). Båda framstår som närmast sjukligt bekväma i sina roller – så lyckligt trygga att de vågar improvisera när andan faller på.

Och det gör den ju, titt som tätt. Kronér har fnissiga flams-partners i Shirley Clamp och Claes Malmberg medan David Hellenius kämpar för att matcha Oldsbergs glöggfryntlighet.

Som vanligt pågår matlagning, sjungande, rimmande, tävlande och bingo (i en av kanalerna). Precis som julen i stort pendlar det mellan att vara gräsligt plågsamt och hjärtligt roligt. Härligast av allt är den oortodoxa pysselhörna ”Anders och Måns”-Anders basar över hos Kronér.

De flytande ljus han tillverkar sjunker. Mobilen han tappat i vattnet blir inte alls helt återställd av att stoppas i en påse med ris. Han lyckas inte få upp sin burk med hjälp av gaffatejp. När Hans Enar i Bollnäs ringer in för att dela med sig av ett klurigt trick med en tepåse blir resultatet bara en ynkligt brinnande pappersbit. Och när han tillverkat en minst sagt blygsam ”boomblaster”-högtalare av en toarulle och en mobil utbrister Kronér ironiskt:

– Herregud jag får nästan tinnitus.

Mitt i julens perfektionshets är lekfullheten befriande. Detsamma kan man säga om ”Paradise hotel”-gängets uppesittarkväll i TV3 Play. Smail i tomtenissekostym, Paow som bakar pepparkakor och Samirs julvisdomar (”Jesus gick väl på vin?”). Tyvärr är idén roligare än utförandet. Tempot dras dessutom ned av mer eller mindre sega ”julvykort” från andra TV3-program.

Nästan så man saknar det episkt röriga eldkaoset i förra årets spritindränkta ”Pluras jul”.

I kväll ser jag ”Tjuren Ferdinand – den sanna historien”, SVT1 18.10, och hedrar alla djur som tvingas offra sina liv i julens namn.

Ha!

Teknikmardrömmen i geniala ”Black mirror: Christmas special” av Charlie Brooker som nyligen sändes i brittiska Channel 4. ”Mad Men”-Jon Hamm är magisk i huvudrollen.

Gah!

Bingon och lotton i ”Bingolotto” (TV4). Jag står inte ut.

Vet inte om ni märkt att Sverige befunnit sig i kris?

Jag talar naturligtvis om förvirringen kring hur, när och var nästa ”Homeland” sänds.

Ska vi ta det en sista gång?

Alltså. Det avsnitt som utgick förra veckan på grund av ”Musikhjälpen” sändes efter påtryckningar på SVT Play i stället, och under gårdagen även i SVT1. Samtidigt lades nästa avsnitt ut på webben (det sänds i vanlig gammal dumburk kl 22.00 tisdag kväll). Nu när vi äntligen är i fas med den amerikanska tv-tablån och kan pusta ut finns det inget vettigare att utbrista än:

– QUINN!

Precis som Rupert Friends sammanbitna rollfigur försökte lämna CIA har även jag trott mig vara färdig med ”Homeland”. Då dras man obönhörligt tillbaka in igen.

För där Brody (Damian Lewis) lämnade ett tomrum har Peter Quinn (Friend) nu fått blomma ut ur sitt svåra posttrauma, via ett våldsamt frispel mot snubbar som hånade hans överviktiga one night stand för att till slut likt Jack Bauer i ”24” ta på sig uppdraget att rädda världen på egen hand.

Om dramatiken i de två senaste avsnitten accelererat till ett skoningslöst crescendo, går nästa avsnitt ned i tempo. Lugnet inför säsongsavslutningens annalkande storm.

”Homeland”-sluten är aldrig särskilt lyckliga, vilket är en del av tjusningen. Närsomhelst kan rollfigurer som tittarna lärt känna och gillat plötsligt ryckas ifrån dem.

Säsongens skurk, talibanledaren Haqqani (spelad av tyske Numan Acar), är en ståtligt skräckinjagande kliché och dominerar säsong fyra med sin intelligenta blick.

Den som försöker sig på politiska analyser av ”Homeland” har ingen lätt uppgift framför sig. Liksom i ”24” skildras institutioner och stater som mer eller mindre korrupta och i detta kaos tvingas enskilda personer stå upp och handla själva. Det målas med breda, etnocentriska penslar och man bryr sig inte ens om att stava sin tyska rätt i senaste avsnittets titel (”Krieg nicht lieb” bör syfta på ”krig, inte kärlek” men saknar då ett sista ”e”).

Trots alla invändningar fyller ”Homeland” sin huvudsakliga funktion – som olidligt spännande tv-thriller – nästan för perfekt.

I kväll ser jag ”Korrespondenterna”, SVT 2 20.00.

Ha!

Kalla mig sadist, men det var rätt härligt att se ”Historieätarna” (SVT1) knäckas av 1500-talets vidriga kost.

Gah!

Jag kommer sakna de tokiga damerna i komediserien ”Getting on” (HBO Nordic) nu när det sista avsnittet tyvärr är här.

Här sörplas det soppa!

Att följa Nobelfesten från sin soffa känns sövande, men rätt trivsamt, perverst.

En gång i tiden satt jag som uttråkad, 15-årig Nutidsorienteringsvinnare på Nobelprisutdelningen, mest missnöjd över att vi inte fick gå på festen efteråt. Numera är det prisutdelningen, och i ännu högre grad vinnarna, som gör mig verkligt inspirerad.

– Man kan inte underskatta betydelsen av utbildning och forskning i dessa tider, säger Nobelstiftelsens ordförande och dessa enkla ord skär som en kniv genom samtidens mörker.

Kanske inbillar jag mig, men det ser ut som att kemipristagaren Stefan Hell, han som var tvungen att fly diktaturens Rumänien, blir lätt fuktig i ögonen.

I den långa raden av män sticker medicinpristagaren May-Britt Moser ut. Hon beskrivs som en rätt exotisk figur – kan verkligen en så livlig och känslosam mamma vara en banbrytande forskare? Kommentatorn Thomas von Heijne påminner om det vilda glädjeutbrottet när hon fick beskedet:

– Här är det lite värdigare, säger han.

Som om det vore ”ovärdigt” att uttrycka känslor? Den norska familjen Moser är både tv-vänlig och lätt att identifiera sig med, men det är värt att notera hur fördomar riskerar att cementeras i smyg.

Själva middagen är en märklig tillställning. Att sitta och glo på folk som smuttar på blomkålssoppa känns aningen perverst. Men SVT:s oerhört kompetenta programledare låter oss inte missa en enda detalj i festligheterna – de analyserar blommorna, uppförandet, maten, dansen, kläderna, ja till och med trappan de skrider nedför.

Den tidigare höjdhopparen Kajsa Bergqvist är inkallad som vinexpert (!) och bildar frispråkigt provsmakar-par med kocken Tareq Taylor (som skämtsamt blir hotad med en käftsmäll av nobelmenyns skapare Klas Lindberg).

Magdalena Ribbing förfasas över Kronprinsessan Victorias etikettsbrott (hon har sitt ordensband ”mot naken hud”). Samtidigt i ”Rapport” (SVT1) besöker Samir Abu Eid ett flyktingläger i Libanon som hotas av regn, snö och kyla.

Att ställa dem mot varandra är möjligtvis en lättköpt, men nödvändig, påminnelse.

I kväll ser jag ”Ska vi göra slut?” på Kanal 5, 21.00.

Ha!

Missa inte klippet ur veckans ”Vetenskapens värld” (SVT Play) där minnesvärldsmästaren Jonas von Essen beskriver sin unikt flippade teknik.

Gah!

Tröttsamt att Drottning Silvia fortfarande envisas med något så unket som päls (men trevligt att Kronprinsessan Victoria valde vettigare klädsel).

En slocknad kärlek i en tynande bygd.

”Ska vi göra slut?” speglar svensk vardag på ett sätt som verkligen berör.

När Mira ska visa Filip Hammar de ställen i Kumla som betytt mycket i hennes och sambon Andreas relation hamnar de utanför en nedlagd nattklubb. Där var hon, enligt egen utsago, ”Kumlas första och sista vimmelfotograf”. Det var en tid då hon träffade mycket folk och ”fick se dem på ett annat sätt”. Glada? Livliga?

Hemma är Andreas arbetslös och hans passivitet tycks öka parallellt med Miras frustration. Filip & Fredrik framstår som genuint intresserade av människor och deras relationer, men är som de själva säger inga experter, utan ger lite festliga råd som att ”Fifty shades of Grey”-hångla i mataffären. De leder trots allt ett underhållningsprogram på Kanal 5.

– De vill säkert väl de två pratmakarna, sa den familjerådgivare jag bad om en åsikt, men tillade också att hen gillar den hoppfulla dramaturgin.

Bland arbetslöshet, nedläggningar och drömmar som dör måste man åtminstone kunna tro att människor kan finna tröst och hopp hos varandra. Det makliga sättet de skildrar vardagssysslor på, hur familjen vaknar, gör en torftig macka och gnäller på varandra är svensk diskbänksrealism som man sällan ser så osminkad på tv. För den bedriften vore ”Ska vi göra slut?” värd att slå alla tittarrekord på Kanal 5.

I SVT 2 visade sig dokumentären ”Camelen – vår kvinna i Kairo” också innehålla en större historia – den om Egyptens turbulenta år. SR-korrespondenten Cecilia Uddéns engagemang är smittande. Dokumentären om hennes vardag i Kairo visar också hur värdefull kunskapen och erfarenheten av att leva i det egyptiska samhället betyder för kvaliteten av rapporteringen, något som i samtidens krav på besparingar inom mediebolag är långt ifrån självklar längre.

Och bra journalistik behöver inte utesluta känslor – vilket Uddéns trotsiga beslut att sända en intervju där hon frustrerat börjar gråta visar.

I kväll ser jag premiären av ”På spåret”, SVT 1 20.00.

Ha!

Stiliga rälsparet Kristin Lundell och Jan-Olov Andersson som vann ”På spåret”-fajten mot Expressen i uppvärmningen i Aftonbladet tv.

Gah!

Marcus Birro, överviktiga barn och Malou von Sivers-kontrovers i ”Debatt”, SVT1. Plask, plask i sociala medier-ankdammen.

2006 hittades Joyce Vincent död i sin egen soffa i London, med tv-apparaten på, omringad av oöppnade julklappar.

Där hade hon suttit i över två år.

Kvinnans öde blev uppmärksammat som ett sorgligt exempel på det moderna samhällets totala isolation. I dramadokumentären ”Dreams of a life” av Carol Morley målar Vincents gamla vänner upp en bild av en

karismatisk och utåtriktad person, fjärran från det ensamma liket i soffan.

Den brittiska kriminalserien ”What remains” (SVT1) får mig att tänka på Joyce Vincent och undra om manusförfattaren Tony Basgallop gjort detsamma. Här hittas också kroppen av en ung kvinna som legat död i två år, alltför ruttnad för att man ska kunna fastställa dödsorsak och utredningen läggs därför på is. Bara den pensionerade polisen Len Harper (David Threlfall) har svårt att släppa mysteriet och börjar på egen hand undersöka kvinnans skumma grannar.

Även om ”What remains” mysterium är mer intressant än de svar vi får, skämmer den definitivt inte ut sig i konkurrens med andra exempel på britternas extremt högklassiga kriminalserier just nu. Jag tänker på dystra historier som ungdomsthrillern ”Glue”, familjetragedin ”Broadchurch”, seriemördardystopin ”The fall” och inte minst polisrötan i ”Line of duty” som följer ”What remains” i tablån på SVT1.

Det som gör ”Line of duty” så makalöst bra, kritiken av systemet och maktens fallna gloria, är även skälet till att polismyndigheten vägrat hjälpa dem i produktionen. Skaparen Jed Mercurio har i stället tagit hjälp av anonyma poliskällor och bloggar. I ”Line of duty” finns inga självklara hjältar, särskilt inte bland lagens väktare.

Seriens andra säsong fokuserar på polisinspektören Lindsay Denton (Keeley Hawes) som misstänks ha varit inblandad i mordet på ett skyddat vittne under en transport. Det glimrande geniala i skildringen av Denton är hur provocerande hon är, så socialt kantig, solitär och slug, och att hon i sin tragiska situation, mött av rasande hat från poliskollegor, väljer att inte lägga sig platt och vara ett offer, utan slå tillbaka så hårt hon kan.

Förhoppningsvis ifrågasätter tittarna varför hon får dem att känna sådan motvilja.

I kväll ser jag ”Happy Valley”, SVT1 21.15.

Ha!

”Olive Kitteridge”, HBO Nordic. Missa inte denna existentiella miniserie med magnifika Frances McDormand i huvudrollen.

Wtf?

Att musiken alkisgrannen spelar på störande hög volym i ”Line of duty” är svenska The Knifes ”We share our mother’s health”.

Kuverthelvetet är öppnat.

Kan ”Veckans brott” (SVT1) nu äntligen gå vidare utan sin gimmick?

För 1,5 år sedan förslöt Leif GW Persson kuvertet där han förutspådde lösningen på gåtan med rekordstölden av 69 stycken kor. Det har blivit en cliffhanger av närmast mytiska, om än buskisdoftande, proportioner.

GW har engagerat sig, besökt rättegången mot den frikände bonden och kritiserat polisens insats. Han kallade dem ”trötta gamla buteljkorkar”, men borde inte ”raljera” så mycket, säger Katrineholmspolisen i inslaget.

– För att stå ut med vissa typer av människor och deras så kallade professionella kompetens så har jag valt det ironiska avståndet framför att falla död ner med en hjärtattack eller hjärnblödning, svarar GW.

Efter att ha viftat med kuvertet under våra näsor i två tredjedelar av programmet, återberättat fallet ännu en gång, redogjort för rättegången, pekat lite på en uppbyggd modell av bondgårdens omgivning (SVT:s snickare kan vara nöjda) och med tidtagarur kontrollerat hur lång tid det tar att lasta kor var det så äntligen dags att öppna kuvertet. Allting annat än att de skyldiga är Kung Carl Gustaf i konspiration med Göran Persson och riksbankschefen vore en besvikelse, så ett tv-historiskt antiklimax var självklart väntat.

”Kostölden har aldrig hänt” står det på GW:s mytiska papperslapp. Varpå professorn ödmjukt erkänner att han i tre mordfall haft ”duktigt fel” och att ”det där med kunskap är knepigt”.

– Egen övertygelse ska inte förväxlas med sanning. Kanske måste jag jobba mer med mig själv när det kommer till sånt.

Nu när den publikfriande spänningen i det förslutna kuvertet släppt är det som står sig fortfarande kritiken mot polisens bristande förundersökning. Kanske är det ett bra sätt att belysa viktiga frågor – i glansen runt den grandiosa GW-persona som är så central för hela ”Veckans brott” där professorns hälsotillstånd (”förkyld”), åsikter om allt ifrån politik till hästar och en inklippt bild av hur han sprätter i väg snus på Londons gator ingår.

Ett lika underhållande som omöjligt tankeexperiment är förresten att föreställa sig programledaren Camilla Kvartoft grymtandes i den där kontorsstolen i stället.

I kväll ser jag ”How to get away with murder”, Kanal 5 21.55.

Ha!

Det viktigaste inslaget i brittiska förlagan till ”Hela Sverige syr” (Sjuan) – ”The great british sewing bee” – är testunden. Här har det översatts till en klassisk svensk fikarast.

Gah!

”Svenska Hollywoodfruar” (TV3) blir allt mer krystat och värst av allt – tråkigt.

Sagan om mc-gängens egen Hamlet börjar nå sitt blodiga slut.

Tragedin är vid det här laget närmast outhärdlig att följa.

Detta kan omöjligt sluta lyckligt. När man börjar kolla på en serie som ”Sons of anarchy” (Kanal 9) accepterar man mer eller mindre omedvetet detta – för sådan är våldets logik. Nu är vi där, vid slutet, en rasande sorglig sjunde och sista säsong.

Jax Teller (Charlie Hunnam) har förlorat sin kärlek och enda hopp om ett liv bortom all död och kriminalitet, men vet inte att det är hans egen mamma Gemma (Katey Sagal) som berövat honom detta.

Bomben tickar. I väntan på tragedins totala fullbordan jagar Jax syndabockar och förklarar för sitt gäng att det var ett misstag att försöka sluta med vapenförsäljningen. Nivån av sadism i mördandet visar hur förlorad Jax är.

Det går bortom en modern Michael Corleone i ”Gudfadern” eller en Shakespearsk ”Hamlet” – här är vi nere och grottar i blodig antik tragedi av värsta sorten.

Rakt in i mörkrets hjärta.

Detta vältrande i offrens skräck, mordorgierna och den utdragna tortyren kan kännas spekulativ. Särskilt problematiskt blir det när man fortfarande känner viss sympati för Jax, den drivande kraften bakom våldet. Samtidigt är det en del av berättelsens allra sorgligaste poänger, denna spiral av ondska och misär, som trots allt utförs av människor som inte är uppenbart osympatiska på alla plan.

Om inte annat går det att relatera till känslan av att sitta fast i nät av arv och miljö. De maskor som Jax försökt slingra sig ur under sex säsonger tycks nu ha stelnat i ett järngrepp.

Det är plågsamt att se, även om ordningssinnet jublar över att seriens skapare Kurt Sutter väljer att följa tragedins dramaturgi till sin yttersta, dystra spets. Även om Jax (som Hunnam antytt i intervjuer) kommer inse att massakrerna inte gör livet för sönerna säkrare, riskerar de drabbades hämnd att bli grym.

Mest rafflande lär dock uppgörelsen mellan Jax och mamma Gemma bli. Värt att genomlida detta lilla tv-helvete för.

I kväll ser jag det nya hyllade relationsdramat ”The affair” på HBO Nordic med gamla ”The Wire”-favoriten Dominic West.

Ha!

”Ginas värld” (SVT) lyckas fånga både problematiken och det magiska i att vara turist.

Gah!

Jag gillar idén med ”Genikampen” (SVT1), men finalen blev lite av ett antiklimax.

Det är charmigt exotiskt.

I ”Bonde söker frus” Sverige skickar människor fortfarande brev.

Det finns en viss tragik i misstanken att Posten själva kan ha betalat för produktplaceringen (det har jag dock noll belägg för) när programledaren Linda Lindorff tar emot brevsäckarna av en postbil med tydliga loggor på. Det är bitterljuvt att se de skrynkliga breven med människors slängiga, barnsliga, unika handstilar. Brevnostalgin i ”Bonde söker fru” tycks vara en del av en större längtan tillbaka till svensk lantidyll och det uppvaktande, vårdande kvinnoidealet.

Lindorff är duktig på att varmt men bestämt knuffa ut de kärlekstörstande lantbrukarna i dejtingvärlden. Tv-tittarna kan känna igen sig i tvivlet, blygheten och det dåliga självförtroendet samtidigt som man fnissar åt pinsamma tystnader.

Årets utvalda fyrklöver av bönder är alla män. Min favorit av dem är Peter, en 52-årig värmlänning som förklarar sin solokvist med att han behövt ta hand om åldrande släktingar. De tre övriga är unga och har fått alldeles för många brev för min smak (de som verkligen behöver hjälp är mer spännande). Men gissningsvis hoppas TV4 på bröllop och barnalstrande.

Jag hade mycket hellre sett den enda kvinnan, 60-åriga Madeleine, leta efter den drömman hon beskriver som en ”mix mellan Steve Martin och Zeb Macahan”. Lite mindre likriktning hade bondedejtingen mått bra av.

I en galax långt, långt borta från ”Bonde söker fru” cirkulerar farsen ”Paradise hotel” (TV3). Några små tv-snillen har i år förvandlat dokusåpan till höstens roligaste svenska komedi. Klippningen är perfekt, bildvalet bisarrt och replikerna orimliga. Under terapiveckan återvände fjolårets populäraste deltagare, Samir Badran, för att ”behandla” paren på sin egen Freud-soffa. ”Terapeut” Badran förklarar sin egen relationslogik på detta tydliga sätt:

– Om jag lär känna Jasmine så kanske jag inte blir sugen på henne, därför ska jag inte lära känna henne. Jag ska bara ta henne innan jag lär känna henne och sen lära känna henne och bara bort med henne.

I kväll ser jag ”Hästmannen – sista striden”, SVT 2 20.00.

Ha!

Missa inte ”Ginas värld” på SVT Flow. Särskilt avsnitten om Snoop i ”The Wire” och den underjordiska världen i Las Vegas är makalösa.

Gah!

Att det fortfarande finns självskadande kvinnor som vårdas med brottslingar. Bra av ”Uppdrag granskning” (SVT1) att uppmärksamma det.

Allt handlar om perspektiv.

Det går att finna musikalisk tröst i dessa politiskt inskränkta tider.

Glöm U2:s sömniga skivsamarbete med det där padd-företaget och andra trista bevis för musikbranschens kräftgång. Utanför västvärldens etnocentriska strålkastarljus pågår ju en gränslöst spännande utveckling.

Dokumentärserien ”Fonko” (SVT2) tar sig i första avsnittet till Afrikas två ekonomiska och kulturella stormakter – Sydafrika och Nigeria. Där pågår en dramatisk förändring, men musikscenen är knappast homogen.

– Folk är bara intresserade av pengar, bilar, alkohol och droger, säger den feministiska sångerskan Ruby Gold om det nya Sydafrika.

Där samsas en kommersiell housesuccé i Johannesburg med en alternativ experimentverkstad i Kapstaden, hög arbetslöshet med en ny frihet att forma sina egna liv.  Men koloniala föreställningar sätter fortfarande sina spår och den folkliga musikstilen Shangaan electro blir ”accepterad” först när hippa britter börjar hylla den.

I Nigeria växer musik- och filmbranschen fram som en av landets största efter oljeindustrin. En knepig, vibrerande miljö av högutbildade ungdomar, enorma ekonomiska klyftor och en hotande terror i form av Boko Haram. Protestmusikern Fela Kutis inflytande över dagens kulturliv är fortfarande stort, men den medvetna och politiska musiken frodas vid sidan av hyperkommersiella hits.

”Fonko” skrapar kanske bara på ytan, men med små medel lyckas den sätta musiken i sitt historiska sammanhang. I kommande avsnitt tar de med oss till Västafrika, Angola och Ghana.

Mer kluven är jag inför omskrivna ”Tyrant” (TV3). Historien om den fiktiva diktaturen Abbudin i Mellanöstern känns tidvis onyanserad. Samtidigt ställer den flera obehagliga frågor om vad moraliskt ansvar verkligen innebär. Tyrannens son Bassam har sedan tonåren levt i USA och brutit kontakten med sitt blodiga förflutna. Men om han är den enda som kan arbeta för en demokratisk förändring inifrån, är det då inte hans skyldighet även om det kommer smutsa ned hans egna händer?

I kväll ser jag ”Genikampen”, SVT 1 20.00.

Ha!

”Sufflören”, SVT2. Kul att återse Andreas T Olssons fina genombrottspjäs.

Gah!

Den är dock bättre live än som tv-teater.