Det är en klyscha som tydligen tål att upprepas.

För när tv-tablåerna känns stela och bakåtsträvande ger playtjänsterna tillbaka ett visst hopp om framtiden.

Min absoluta favorit bland de serier som haft play-premiär i veckan är andra säsongen av den oemotståndligt charmiga australiska komedin ”Please like me” (SVT Flow). I liknande anda som Lena Dunham och hyllade ”Girls” är den 27-årige komikern Josh Thomas både upphovsman och spelar huvudrollen som sitt alter ego ”Josh”. Något år har gått sen sist, pappan och hans unga fru har fått barn, mamman är fortfarande labil efter självmordsförsöket och Josh själv har svårt att hitta en pojkvän. Unikt med serien är att den tar alla dessa existentiella frågor på allvar, samtidigt som den lättsamt skämtar utan minsta cynism.

Den förvirrade perioden som 20-nånting utan riktig koll på vem man är eller vart man är på väg skildras både känsligt och charmigt. När en motvillig Josh ska vara barnvakt åt sin lillasyster, pappans nya bebis, konstaterar han:

– Jag har aldrig varit i ett rum med ett barn utan att ha någon vuxen där.

I höst verkar det också som att Viaplay på allvar börjar ta upp kampen med HBO Nordic och Netflix om de bra serierna. Idag har omtalade ”Tyrant” premiär med bl a svenske Fares Fares och senare i höst kommer ”Transparent” vars pilotavsnitt tokhyllats och Guillermo del Toros skräckserie ”The Strain”.

Nyligen lade Viaplay Premiere ut de fem första avsnitten av science fiction-dramat ”Outlander” som bygger på böcker av Diana Gabaldon. Sjuksköterskan Claire kommer hem från kriget 1945 och återförenas med sin man i Skottland, men transporteras mystiskt tillbaka i tiden till 1743 där hon möter en stilig skotsk krigare. Tidvis är det precis så smörigt som det låter, men det finns ett historiskt allvar och en feministisk underton som är uppfriskande.

Sevärd är också ”Houdini”, en fyra avsnitt lång miniserie där Oscarvinnaren Adrien Brody spelar den legendariske utbrytarkungen. Som porträtt av en liten invandrarpojkes revanschlusta, utanförskap och jakt på nya kickar är den fascinerande.

I kväll ser jag den troligtvis avgörande etappen i dramatiska Vuelta a España, Eurosport 15.00.

Ha!

”Piaf och hennes hov”, SVT2. Fascinerande privata bilder av en mer livsglad sångsparv än vi har fått vänja oss vid.

Gah!

Trist att intressanta ”Black Box” lades ned efter bara en säsong. Dessa 13 avsnitt finns att se på Viaplay.

Parodier är en svår genre.

Originalet är oftast så mycket roligare i sin omedvetenhet.

”The spoils of Babylon” (C More) driver med 70- och 80-talets episka miniserier som byggde på bestsellers, typ ”De fattiga och de rika” och ”Törnfåglarna” (gissningsvis är det referenser som susar över huvudet på en yngre publik).

Tobey Maguire spelar Devon, adopterad son till oljemogulen Jonas Morehouse (briljant spelad av Tim Robbins), som under ett eklektiskt liv (han knarkar, krigar, blir poet, undervattensforskare) försöker bekämpa sin incestuösa kärlek till styvsystern Cynthia (Kristen Wiig).

Seriens sex avsnitt är ojämna med några höjdpunkter (Devons giftermål med en brittisk skyltdocka) och

många transportsträckor. Roligast är inramningen där Will Ferrell som seriens ”skapare” Eric Jonrosh presenterar varje avsnitt som en Orson Wellskt fabulerande Hollywoodgubbe och egoalkis. När han börjar vandra ut i tradiga eller obscena anekdoter klipps han tvärt av, som om även kamerapersonen tröttnat.

Tyvärr är det i övrigt för mycket ”titta vi försöker vara roliga” i stället för att verkligen roa, som en alltför utdragen Saturday night live-sketch. I SNL parodieras med jämna mellanrum såpoperor under titeln ”The Californians”, men i det korta formatet blir de återkommande klyschorna (överdriven västkustdialekt, utdragna väganvisningar, chockade ansiktsuttryck till dramatisk musik) bara kul.

Problemet är att det är svårt att slå originalen i deras ytterst ofrivilliga komik – den romantiska storslagenheten i miniserierna och de bisarra förvecklingarna i såporna.

Det gäller även Henrik Dorsins valspecial i den politiska humorserien ”Folkets främsta företrädare” på SVT Play där han spelar alla roller i en fiktiv partiledardebatt. Men där är det snarare extra roligt att Dorsin inte behöver göra sig till särskilt mycket för att det ska bli humor. Det är ju så här det tyvärr ser ut.

På gränsen till genial är ”Fredrik Reinfeldts” slutreplik där han genom sin röst hypnotiserar medelklassen att glömma orättvisorna och leva kvar i sin drömvärld.

Se denna underbara humorventil för att orka sista veckans valspurt.

I kväll ser jag ”Du gamla, du fria”, en dokumentär om hemtjänst och äldrevård, på TV4 21.00.

Ha!

SVT har under helgen visat fina Brasse Brännström-filmerna ”En kille och en tjej” och ”Två killar och en tjej”. Se på SVT Play om du missade.

Gah!

Alla valdebatter. Är man en oansvarig samhällsmedborgare om man börjar känna sig lite trött?

Skolan är en märklig plats.

Så mycket tid små människor tillbringar i händerna på en mer eller mindre nyckfull institution.

Dokumentärserien ”Educating Yorkshire” tillbringade nästan ett år på Thornhill-skolan i Dewsbury och resultatet lockade miljoner till de brittiska tv-sofforna hösten 2013. Under namnet ”The school” visas den nu i Sverige på streamingtjänsten SVT Flow.

Fokus för serien är Mr Mitchell, den nye rektorn, som lyckats lyfta skolan ur det absoluta bottenskiktet resultatmässigt i Storbritannien. Han framställs som en rättvis sheriff, sträng men känslig, med en närmast irriterande grabbig spexighet som frodas i det nya rampljuset.

Skoluniformerna ska se prydliga ut, alltför mycket smink och piercings bestraffas. Rökning leder till ”isolering” (ensamjobb under övervakning).

Samtidigt har lärargruppen insett att det enda sättet att höja skolresultaten är att eleverna är trygga och trivs i skolan. Mycket handlar om att lösa bråk på rasterna, hantera koncentrationsproblem och vänskaper som bryter samman.

Mat flyger i matsalen och rektorn kallar in Kamreen, 12, på sitt rum. Närbilder avslöjar alla känslor som rasar i det sammanbitna, skuldridna ansiktet. Det är enormt fascinerande, rörande men självklart också etiskt komplicerat. Filmmakarna har haft psykologer inkopplade, men också genomfört hundratalet hembesök och fått godkännande av de medverkande barnens föräldrar.

Samtidigt handlar det lika mycket om lärarna och deras ångest och tårar. Samspelet i skolans universum

skildras närgånget men respektfullt och när serien når sitt åttonde avsnitt där stammande Musharraf kämpar för att genomföra ett avgörande talprov har åtminstone jag fallit pladask.

– Stora drömmar, säger han med ett nervöst leende.

Ingen skildras någonsin som ett ”hopplöst fall”. Barnen kan gå igenom besvärliga perioder som det är de vuxnas ansvar att lotsa dem igenom.

Synen på barnen som i första hand människor, i andra hand elever, är något även svenska skolor borde kunna inspireras av.

I kväll ser jag ”Fallet Zarah Leander”, K Special SVT 2 20.00.

Ha!

Friidrotts-EM (TV4/Eurosport) är alltid roligt.

Gah!

Trots att de svenska deltagarna inte gör särskilt stort väsen av sig.

Folk dör som flugor.

Läkarna i ”The Knick” är pionjärer på outforskad mark – hela tiden vinglande på gränsen mellan barbari och genialitet.

Hollywoods tidigare storfräsare Steven Soderbergh har tagit steget från drömfabriken via prisade tv-filmen ”Behind the candelabra” till Cinemax nya storserie ”The Knick” (CMore/HBO Nordic). Clive Owen spelar John Thackery, en våghalsig läkare och nihilistisk kokainist, som styr och ställer på The Knickerbocker hospital i New York i början av 1900-talet.

Det här är knappast en ordinär sjukhusserie. Kirurgi är fortfarande en experimentell verksamhet där blodet forsar och patienten endast överlever om hen har tur. Thackery är en vetenskaplig pionjär som bedövar eventuella dubier och känslor med kokain (en laglig sysselsättning på den tiden). Han är en synnerligen oheroisk hjälte som protesterar när sjukhusets framsynta sponsor Cornelia Robertson (Juliet Rylance) anställer Algernon Edwards (André Holland), en briljant afroamerikansk läkare.

Sjukhuset sjuder av rasism, sexism och klassförakt. Patienter skaffas med mutor och våld ute på New Yorks gator.

”The Knick” bygger långsamt upp en rätt mörk historisk verklighet. Efter att ha sett de två första avsnitten är det fortfarande svårt att bedöma om den är på väg mot något stort eller bara medelmåttigt. Men skildringen av framstegets pris och balansen mellan drivkraften att hjälpa och känslorubbad äregirighet är hittills ganska fängslande.

I SVT1 drog valrörelsen igång med en jobbdebatt som snart hettade till i Malmö-blåsten. Veteranen Anne Lundberg stod stadigt när politikerna brakade loss medan nye programledaren Leo Razzak, till vardags entreprenör, hade lite mer av en frifräsarroll.

Han hade exempelvis åkt runt i Sverige och träffat ”vanliga människor” som fick le in i kameran efter att ha berättat om sin situation. Att väljarna inte orkar bry sig om inte problemen får ett sympatiskt mänskligt ansikte är en politisk tv-klyscha.

I kväll ser jag ”The school”, en omtalad och inspirerande brittisk dokumentärserie på SVT Flow. Missa inte inför höstens riksdagsval!

Ha!

”Hela England bakar”-maraton på Sjuan. Ljuvligt.

Gah!

Underhållande ”Stopptid deluxe” (SVT2) är över för den här säsongen. Trist.

Han kammar sig, tar in publiken – sen startar föreställningen.

Thommy Berggren kidnappar ”Anne på väg”, SVT och hela tv-kvällen.

Det är med viss kluvenhet jag skriver detta. Ska även det här medieutrymmet blir ”The Thommy show” medan kvinnorna får spela biroller? Samtidigt är premiären av Anne Lundbergs roadtrip-serie svår att skriva om på annat sätt.

Den är överhuvudtaget svår att rättvist bedöma sedan Berggren slukat allt syre. Men att Lundberg har ambitionen att göra något utöver enbart sommarmys är tydligt.

En upptrissad och jetlaggad Gunhild Carling får svara på om det är ”en sorg” att missa så mycket av barnens uppväxt (nej, protesterar hon). Frågan känns extra trött när Berggren en kvart senare, utan följdfrågor, utmålar sig som närvarande pappa (vilket han nog verkligen är). Scenerna i Carlings trädgård när hennes musicerande släkt spexar, gör akrobatiska övningar och jammar är rätt bisarra, och inte ens Lundbergs påpekande att huvudpersonen varit vaken flera dygn i sträck lyckas skrapa fram ens en svag nyans av mörker.

Så gör skådespelaren Thommy Berggren entré och bjuder på enmansshow mellan Malmö och Båstad. Först får ”otroligt tråkiga” Torekov en skopa ovett.

– Det är här de sitter alla förmögna och slåss om att gå ned på bryggan och sen rusar till bankautomaten.

Han berättar om Ingmar Bergmans kvällsvanor (valium, lättöl och Bolibompa), hur han sörjer att han aldrig regisserat någon film (”den skulle ha vunnit Guldpalmen”) och inte kan förlåta Maria Bonnevie för att hon hoppade av ”Fröken Julie”. Han pratar om sina kvinnor, ”pippandet” och skådespelandet.

Det är full fräs och fruktansvärt underhållande. Berggren är en makalös berättare och uppenbart smickrad av Lundbergs uppmärksamhet.

Vid Bo Widerbergs grav i Båstad tystnar han till slut. Det är rörande, men nästan för dramaturgiskt perfekt.

När en djupt kluven Pernilla Andersson visar sitt Kristianstad är man rätt utmattad, trots att hennes historia av småstadsångest, klasskomplex och skuldkänslor är extra fin i sin rätta miljö. Här blir resandet inte bara en gimmick, utan får ett värde i sig.

I dag ser jag det avgörande tempoloppet i Tour de France, Eurosport 14.15.

Ha!

Avsnittet om irriterande hits i ”Retro” (SVT1) var charmigt.

Gah!

Men försökte verkligen Per Bjurman bryta sig in i Rednex loge i Borlänge som sångerskan Annika Ljungberg påstår? Spännande.

Undergången är här.

Perfekt friserade ”McSteamy” laddar kanonerna för att rädda det som är kvar av världen.

Det finns inget mer uppiggande än en riktigt dyster undergångsskildring. Brittiska ”Utopia” (Channel 4) gör det mest spännande och fasansfullt just nu, med sitt fokus på den ohållbara befolkningsökningen och hur en ”innovativ” grupp människor beslutar sig för att lösa problemet.

Den postapokalyptiska mastodontserien ”The last ship”, som hade premiär på TNT i Sverige på söndagen, är mer konventionell i sin uppbyggnad. Ett dödligt virus sprids över jorden och utplånar större delen av befolkningen, men ett amerikanskt krigsskepp under ledning av Kapten Chandler (Eric Dane) har befunnit sig i radioskugga ute till havs och missat all uppståndelse. Med på fartyget finns forskaren Dr Scott (Rhona Mitra) på hemligt uppdrag att hitta ett botemedel mot pandemin.

Förstämningen är stor när besättningen inser att de inte har några hem att återvända till. Som om inte en global pandemi vore nog ställs de även mot fientliga ryssar och så småningom al-Qaida. Det blir en hel del spektakulära actionscener för den som är lagd åt det hållet. En av producenterna heter, föga förvånande, Michael Bay, mer känd som regissör åt filmer som ”Transformers” och ”Armageddon”.

”The last ship” blev en publiksuccé i USA och det är redan klart att serien får en andra säsong. Men frågan är om svenska tittare kommer stå ut med den rätt fyrkantiga amerikanska patriotismen. Även när de försöker spegla mångfald (en kvinnlig afroamerikansk soldat sörjer sin flickvän) känns det påklistrat och klumpigt.

Allt domineras trots allt av hjälten, den oändligt modige och starke kaptenen (som ser stilig ut i kritvit uniform). ”Grey’s anatomy”-doktorn Eric Dane spelar honom perfekt träig och sammanbiten. Rhona Mitra är inte mindre stel som hans sparringpartner – den målmedvetna och stenhårda forskaren (som självklart är stilig i svettigt linne).

Detta må vara acceptabelt som actionserie betraktat – men när de underlydande ber om tillstånd att salutera sin omänskligt perfekte kapten gömmer jag mig i skämskudden och stannar där tills klyschfesten är över.

I kväll ser jag ”Resurrection”, Kanal 5 21.00.

Ha!

”Weissensee”, SVT2. Sorgligt och vackert. Missa inte!

Gah!

TV4 visar repriser av ”Solsidan” och ”Hellenius hörna” på bästa sändningstid. Slappt.

Tre Tour de France-vinnare förlorade livet i första världskriget.

De bytte helvetet längs leriga landsvägar mot döden i ingenmansland.

När mörklockige Octave Lapize nådde toppen av Tourmalet i Pyrenéerna, utmattad och jävlig, utbrast han ett ilsket ”mördare!” åt arrangörerna som lagt denna tuffa bana. Året var 1910 och han skulle ta sin enda vinst i Tour de France, sju år senare sköts han ned i sitt plan ovanför den franska gränsen.

Ett 60-tal ytterligare cykelprofiler förlorade livet i det krig som skulle bli slutet på alla krig. I år är det hundra år sedan skotten i Sarajevo och Tour de France hedrar sina fallna hjältar genom att passera minnesmonument som Menin gate i Ypres och Verdun, där ett tio månader långt och blodigt slag stod 1916.

Under lördagens etapp mellan Tomblaine och La Mauselaine i bergsmassivet Vogeserna ger kommentatorerna Roberto Vacchi och Anders Adamson (Eurosport) den historiska bakgrunden åt en handfull minnesmonument. Förutom parets kunskap om sporten, aldrig sinande ström av anekdoter och stensäkra näsa för dramatik lyckas de även placera in sporten i sitt landskap, samhälle och historia.

– Sluta slötitta! läxar Adamson skämtsamt upp en tittare som skickat in en extra dum fråga. De rätt odramatiska första timmarna av loppet fylls utan problem med innehåll – vi får bland annat se en enorm glada segla över trädtopparna.

Denna sommar när tv-tablån är full av dokumentärer om första världskriget finns historien helt naturligt med i alla sändningar från Tour de France. Troligtvis gör det den ganska unik bland sportsändningar. Men desto mer värd att älska.

En lördag år 2014 trampar den spenslige 27-åringen Blel Kadri i från alla konkurrenter mot toppen och tar sitt livs seger. Han har inget med totalsegern att göra, om den kämpar Alberto Contador och Vincenzo Nibali, men han är fransman och har precis vunnit den åttonde etappen av Tour de France. Regnet och tröttheten är som bortblåst.

I kväll ser jag VM-finalen i fotboll mellan Tyskland och Argentina (TV4, 21.00). Naturligtvis.

Ha!

Orientering är bisarrt som tv-sport (bilder av skog och en gps-karta som doftar Lantmäteriet 1977). Men VM i Trentino (SVT2) blir rätt spännande, en bulgar tappar en lins och sen vinner de svenska herrarna stafetten.

Gah!

Diamond league i Glasgow (SVT1) kändes tyvärr avslaget. Inget folk, inget händer.

Folk träffas och sjunger ihop.

Ni påstår att det är mer komplicerat än så?

– Han är en av Sveriges bredaste artister och då menar jag inte kroppshyddan…nu ser jag honom komma uppför trappan där: Björn Skifs!

Så låter en av Petra Marklunds charmigt förvirrade introduktioner i ”Allsång på Skansen”. Något senare frågar hon dödsjojkaren som vann ”Talang”, Jon Henrik Fjällgren, hur man märker en ren.

Ja, hur förklarar man det i en kort mening i ett underhållningsprogram?

– Känns ungefär som att ta ett örhänge, säger han hjälpsamt.

Det är inte en slipad intervjuare som leder allsångsbonanzan, men är det verkligen något vi kräver? När en person som har frågeställande som huvuduppgift är dålig, då är det upprörande.

Nu har vi i stället en allsångsledare som sjunger bättre än någon tidigare gjort i samma roll. Hon ser mer bekväm ut som påhejare i musiken än när det ska pratas.

I bonussändningen på SVT Play efter showen tycks lite av nervositeten släppa och Marklund improviserar och låter Skifs läsa hennes replikkort när hon stakar sig.

Där finns uppenbarligen potential när hon vågar gå utanför ramarna.

I övrigt har inte mycket förändrats. Det ska vara lite till de äldre, lite till de yngre – och kanske förenas alla i något skojsigt skämtnummer (fiolfars med Peter & Victor eller den ironiska hiten #självis med SVT Humor-pojkarna i Ijustwanttobecool).

Till och med en inbiten allsångsskeptiker som jag smälter när Linda Pira och Stor kliver upp på scen och så oängsligt får igång publiken. Pojkbandet The Fooo är slipade nog att ha repeterat Petters ”Så klart” noga och justerat texten så att den passar dem bättre. De bjuder även på några extra bakåtvolter.

Sen presenterar Marklund Skifs som ”hunkarnas hunk”.

Folkligt, festligt. Man bjuder på något lite extra. Skifs sjunger ”Hooked on a feeling”.

I kväll ser jag VM-semin mellan Holland och Argentina, SVT1 21.00.

Ha!

Gastkramande avsnitt i ”24: Live another day” (TV3) när presidenten ställs öga mot öga med terroristen Margot Al Harazi. 

Gah!

Tufft jobb för ”Morden i Midsomer” (SVT1) att konkurrera med VM-fotbollen i TV4.

Förvirringen efter ”Lost” var inte nog.

Nu är Damon Lindelof tillbaka med minst lika förbryllande ”The leftovers” (CMore/HBO Nordic).

Plötsligt försvinner två procent av jordens befolkning – helt utan förklaring. När en mamma vänder sig mot barnstolen i bilen är bebisen spårlöst borta, de nervpåfrestande skriken bytta mot obarmhärtig tystnad.

Tre år senare försöker befolkningen i lilla Mapleton att handskas med sin sorg. Det som hänt liknas vid det kristna begreppet ”rapture” (uppryckande) där Jesus hämtar de troende ”upp till skyarna” och ger näring till framväxten av diverse märkliga profeter. Mitt i alltihop står den dystre polischefen Kevin Garvey (Justin Theroux), vars hustru Laurie (Amy Brenneman) lämnat familjen för att gå med i en vitklädd, ständigt rökande sekt. Deras uppgift är att påminna folk om att de har blivit lämnade kvar.

Sonen Tom ger sig i lag med en annan sektledare – den Charles Manson-liknande haremgurun Wayne. Yngsta dottern Jill deltar apatiskt i festlekar med inslag av strypsex och självstympning, allt till ett soundtrack av Patsy Cline, Otis Redding, Al Green och James Blake.

”The leftovers”, som bygger på Tom Perrottas bok med samma namn, har höga pretentioner, originalmusik av den klassiske kompositören Max Richter och är överlastad med djurmetaforer och religiös symbolik. ”Lost”-skaparen Lindelof låter modigt nog sin nya serie vila i tystnad och närmast förlamande sorg. Sonen Tom läser Albert Camus existentiella klassiker ”Främlingen”, men den bok jag tänker på är snarare hans mindre kända ”Pesten” där en epidemi lockar fram det bästa och sämsta ur stadens medborgare.

Precis som i ”The leftovers” är ensamheten central. Och frågan om hur man ska hantera all förlust och sorg.

– Alla älskar hjältar. Vi ska gå igenom staden och gråta en skvätt för att sedan gå vidare, säger stadens hårdnackade borgmästare när de planerar högtidlighållandet av katastrofen.

– Ingen är redo att må bättre. Vi är redo att explodera, svarar polisen Garvey.

Om ”The leftovers” verkligen är en blivande klassiker återstår att se, men första avsnittet bådar gott.

I kväll fortsätter jag att se åttondelsfinaler i fotbolls-VM (SVT/TV4).

Ha!

Galna kanalbyten under Nigeria-Frankrike-matchen (SVT1, SVT2, Kunskapskanalen och tillbaka). Får tittarna på tårna.

Gah!

Deppigheten över de som nu tvingas lämna VM är större än glädjen över de som vinner.

Trevlig tv är ibland så mycket mer än bara trevlig tv.

Både SVT och TV4 satsar på nostalgi – och gör det riktigt bra.

Fotbolls-VM tar en vilodag och livet känns rätt tomt och kallt.

Då drar både SVT och TV4 fram sitt sommartrumfkort, vid sidan av sport och deckare, nämligen den trivsamma nostalgin.

Allra bäst är ”Retro” (SVT1) – en dokumentärserie om popkulturella fenomen av gänget bakom ”Eighties” och ”Nineties”. Först ut är 80-talets dansvåg, med omåttligt populära filmer och tv-serier som ”Fame”, ”Flashdance” och ”Dirty Dancing”. Varningsklockor ringer med ett så trött programnamn som ”Retro” (jag tänker på trökiga sportpubar), men bakom detta döljer sig ett stort, bultande pophjärta.

Särskilt märks detta vibrerande intresse i fokuseringen på historien bakom dansvågen (”Soul train”, breakdance) och de små detaljerna som både sätter färg och säger så mycket. Unge Richard ”Crazy legz” Colon var dansande förgrundsfigur i Rocksteady Crew och den ”Flashdance”-skaparna vände sig till när Jennifer Beals rollfigur skulle göra de numera klassiska spinscenerna på golvet. Eftersom ingen annan kunde lära sig breakdance så snabbt tvingades Crazy legz sätta på sig en liten body, tajts och låtsas vara Beals.

– Det kändes lite…obekvämt, säger han nu.

Richard Herrey intervjuas om sin tid som dansare i tv-serien ”Fame”, men roligast är att se arkivbilderna där Ingvar Oldsberg intervjuar honom och några andra skådespelare på 80-talet.

Mycket stoff ska trängas in på en halvtimme, så ibland blir det lite väl skissartat och ytligt. Men alltid underhållande.

I TV4 är ”Förr eller senare” tillbaka, en ganska lättviktig men underhållande frågesport ledd av Hans Rosenfeldt. På pappret ser uppställningen Pernilla/Niclas Wahlgren, Kim Sulocki och Rickard Olsson inte särskilt upphetsande ut, men de lyckas hitta nya perspektiv på det uttjatade.

Sulocki drar en oväntat mörk anekdot om sin tid som barnskådis mot Ernst-Hugo Järegård i ”Skånska mord” – hur denne gick utanför manus och siktade en pistol mot pojkens huvud så att han började gråta.

– Ernst-Hugo kunde vara ganska krävande.

I kväll ser jag åttondelsfinal i fotbolls-VM (SVT/TV4).

Ha!

Lotta Schelin är nytillskottet i SVT:s VM-studio nu när Erik Hamrén seglat hem. Bra värvning.

Gah!

En vecka kvar till avsnittet om ”Twin Peaks” i ”Retro”.