I tider av nazism och blötsnö gäller det att bita ihop. För det finns hopp.

”Hela England bakar” är äntligen tillbaka.

Fjärde säsongen av ”The great British bake off” blev en sådan succé att nästa serie kommer flyttas från BBC2 in i bredaste BBC1. I Sverige puttrar den på i TV4-filialen Sjuan, med en liten men hängiven publik.

Jag inser snart att inte ens den mest inbitna mat-tv-skeptiker kan stå emot programmets charm. Först och främst är deltagarna magnifika. Vi har förvirrade Toby, som råkar hälla salt i smeten och bor hemma hos sin pappa, och Frances som inte kan baka utan komplicerade koncept – det är hemliga ekorrar, tändstickspaket och sandwichkakor. Perfektionisten Rob designar vanligtvis rymdsatelliter och röriga Ruby är filosofistudent.

Min favorit, 51-årige Howard, är en grå kommunnisse från Sheffield med ett stort hjärta och en brinnande passion för nya smakkombinationer.

De kakor de skapar är konstverk – men pressen är hög och minsta misstag ödesdigert. ”Hela England bakar” inser att denna spänning är dramatisk nog och undviker onödig elakhet.

Jovialiska ”jolly good”, ”cracker” och ”game on” får ersätta psykningar och machotrams. Domarna Mary Berry och Paul Hollywood är visserligen stränga, men alltid hjälpsamma.

Det är lätt att smittas av denna kärlek till ämnet. Vi får lära oss historien bakom ”courting cakes”, en typ av bakverk unga kvinnor i norra England använde för att ragga på snubbar.

– Det slår definitivt att sitta på bilparkeringen i Croydon och dricka cider, skämtar programledaren Sue Perkins.

Tillsammans med parhästen Mel Giedroyc bildar hon något som inte borde kännas ovanligt, nämligen en kvinnlig humorduo. De anstränger sig aldrig för att behaga, de försöker bara vara roliga. När svenska programledare kan kännas som stöpta i samma form leker Mel och Sue med begreppen.

Jag tröttnar aldrig på att se dessa britter vispa sin vaniljsås, bygga enorma Gaudibyggnader i choklad eller vildvuxna kakor med timjanskog. Att någon av dem måste åka hem varje vecka känns bara grymt.

I kväll kollar jag in Greg Poehlers serie ”Welcome to Sweden”, TV 4 21.30.

 SANDRA WEJBRO

Ha!

”Ryttareliten” (SVT) ger en fascinerande inblick i en relativt okänd värld.

Gah!

”Farmen”-final på söndag (TV4). Är det äntligen nog nu?

Är målvakter sportens trummisar?

Jag är benägen att misstänka det efter att ha sett Tommy Söderström växa ut till årets stora profil i ”Mästarnas mästare”.

Det är bara att se på Mupparnas trummis Animal, en fastkedjad dåre, för att greppa hånet världens batterister fått utstå genom åren. Samtidigt hyllas de ofta, som Josephine Forsman i Sahara Hotnights eller ”Loffe” i Hansson & Karlsson. Nästan alltid är de så kallade ”stora personligheter”.

Vad får en människa att välja rytmen före melodin – eller som i målvaktens fall en utsatt och hukande position när man kan glida runt på isen och tacklas?

Tommy Söderström förklarar att han hamnade i målet för att han var så liten. I ett nästan rörande klipp gör han och en annan målis upp i en klassisk hockeyholmgång i NHL, för varför ska inte de också få vara med de andra spelarna och slåss?

I ”Mästarnas mästare” är Söderström klart roligast – han hjulbensmäter sig (och vinner) mot Sven-Åke Lundbäck, försöker lättsamt mildra Mattias Sunneborns överspända kolhydrathat och har en avspänd relation till spöken. Dessutom är det svårt att ogilla en man som tidigare tackat nej till ”Mästarnas mästare” för att han inte ville lämna sin hund Roffe ensam hemma.

Roffe dog tragiskt för snart ett år sen, men fortsätter att spöka för sin husse. Söderström måste efter alla år inom en hård machosport inse hur detta öppnar upp för hånleenden – men ändå vågar han vara sårbar.

Heja Söderström – och vila i frid Roffe!

Tävlingen där svenska författare utmanas att skriva text till en Benny Andersson-komposition är ”Babels” (SVT2) stora projekt för den nya säsongen. Det borde vara ett perfekt läge att nörda ner i konsten att skapa bra låttexter och skillnader och likheter med traditionell poesi.

Omfånget av ämnen och gäster – från Suzanne Brögger via en bok om djur i Första världskriget till chicklit-författaren Lisa Jewell – gör ”Babel” till det absolut bästa kulturprogrammet just nu.

I kväll ser jag ”Banshee” på HBO Nordic.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Skidexperten Mathias Fredriksson ute i spåret har gett världscupavslutningen i Falun en skönt mysgnällig krydda.

Gah!

”Vinterstudion” (SVT) går i ide över sommaren och det är alltid orimligt bitterljuvt.

När Des var barn älskade han gore- och skräckfilm.

Beslutet att bli läkare var därför självklart.

Historier som dessa ringar in storheten med dokumentärserien ”Akuten” (SVT1). Det vardagliga och det djupt existentiella samsas sida vid sida, precis som i verkliga livet.

Serien är inne på sin femte säsong i England och är den största dokumentärsatsning Channel 4 någonsin gjort. 91 kameror skildrar 24 timmar på King’s college hospitals akutavdelning i London, med allt från skottskador till tjommar som trillat av bardisken på fyllan.

Ibland är det bara väldigt tyst. Kameran vilar över människorna som sitter i väntrummet, nedstämda eller hyperaktiva med blodiga händer, stukade fötter och där farbröder bläddrar i tidningen för att undvika social kontakt.

Samtidigt, några meter bort, pågår ett frenetiskt arbete med tjeckiska Suzanne som rånats, knuffats och fallit så illa att hon drabbats av en livshotande hjärnskada. Vi får möta läkaren Des som kämpar för att rädda henne:

– Det första beslutet betyder allt. Att väga vad som gör mest nytta och minst skada, säger han.

Vi får även se övervakningsbilderna från överfallet och möta Andrew, mannen som hittade Suzanne på gatan och ringde efter ambulans:

– Jag tänkte att det här kunde vara hennes sista medvetna sekunder i livet, omgiven av främlingar, och att det måste vara så ensamt, säger han.

För varje handling av ondska finns alla dessa goda krafter som försöker laga det som så enkelt kan förstöras.

Typiskt för ”Akuten” är att ge så stor plats åt de på ytan ”osexiga” fallen – äldre människor som ramlat hemma eller åker in och ut med hjärtproblem. Vanligtvis reduceras Frank till en 90-åring med vacklande hälsa, men här får han dra anekdoter ur sitt liv som cirkusdirektör och knivkastare.

För personalen gäller det att hantera alla livsavgörande beslut. Överläkaren är öppen med att den kanske största svårigheten är att ställa rätt diagnos.

– Därför är det viktigt att ta ett steg tillbaka och försöka se den större bilden.

Sjukvården framstår som skrämmande bräcklig och förtroendeingivande på en och samma gång.

I kväll ser jag ”Sleepy hollow”, TV 3, 22.00.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Ett nytt avsnitt av mästerverket ”True detective” landar hos HBO Nordic i dag. Veckans absoluta högtidsstund.

Gah!

Nicklas Bäckström åkte fast i dopingtest och Viasat havererade totalt. När alla ville se presskonferens visade de gamla reprismål från Lettlandsmatchen.

Paret som skaver – mot det extremt samspelta.

Finalen i ”På spåret” blev en oerhört charmig kamp fram till sista frågan.

Under många år har Helena von Zweigbergk och Göran Everdahl briljerat i vältalighet och intellektuell kvickhet i radions ”Spanarna”. Egentligen är det märkligt att de först nu gjort debut i SVT:s flaggskepp för allmänbildning och spänstig associationsförmåga.

Bara det faktum att Everdahl använder ordet ”fatabur” (äldre tiders förråd eller skattkammare) i vardaglig konversation får mig att tro att en bättre värld är möjlig.

I finalen ställdes de mot ett mer udda par, Elisabet Höglund och Jesper Rönndahl, som under veckorna skavt sig fram till ett underhållande samspel. Kunniga Höglunds tendenser att flyta ut och mästra möter Rönndahls humoristiska diplomati.

Det är två härliga par. Även domare Fredrik Lindström är uppsluppen och svävar apropå Norrköping ut i en underbar recitation av Ulf Lundells ”Jag går på promenaden”.

”På spåret” vågar verkligen ta popkultur och musik på allvar – både i briljant musikläggning (Pet Shop Boys ”Flamboyant” under inslaget om Tracks) och makalösa husbandet Augustifamiljen som tillsammans med Petra Marklund gör en bättre Alphaville är originalet själv.

Sedan får en fråga om discofarbror Giorgio Moroder avgöra hela tjottaballongen.

Underbart.

Men tv-festen inleddes redan på morgonen, när Netflix släppte den efterlängtade andra säsongen av ”House of cards” där Kevin Spacey och Robin Wright spelar iskallt maktpar i Washington. Första avsnittet hanterar sina överraskningar riktigt snyggt, men om man sett det brittiska originalet från början av 90-talet ser man att den i många avseenden följer den huvudsakliga dramaturgin där.

Chocken var därmed inte en så stor chock.

Faran nu är att serien spårar ur totalt i ondska och cynism. Men den fällan tror jag att den så begåvade skaparen Beau Willimon är för smart för att falla i.

Lördag kväll jobbar jag och ser därför Melodifestivalen, SVT1 20.00. Annars hade jag fortsatt mitt ”House of cards”-maraton.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Jag följer OS-sändningarna från Viasat slaviskt – och är riktigt nöjd. Särskilt underhållande är skridskokommentatorn Kenth Borgström och hans makalösa siffernörderi.

Gah!

Den legendariske konståkaren Jevgenij Plusjenko skadade sig och lade av, men det nämndes knappt. För svenska sportjournalister handlar OS om hockey, skidor och Norge.

Döden har drabbat Hannah i ”Girls”.

Plötsligt ställs självupptagenheten på sin fula spets och ger serien en dimension som tidigare mest bara anats.

I en hyllad ”Saturday night live”-sketch får gänget i ”Girls” sällskap av en femte väninna – albanska Blerta spelad av Tina Fey. Blerta påpekar att Hannah (vanligtvis spelad av Lena Dunham) klär sig som en bebis och tröstar henne:

– Men det blir bättre, du är ju bara 15 år gammal.

– 15, jag är faktiskt 24!, svarar sketch-Hannah.

– 24! Vad är det för fel på dig? säger Blerta.

Kontrasten mellan New York-kvinnornas navelskåderi och misären Blerta upplevt sätter fingret på kritiken ”Girls” fått utstå. Det är självupptaget, meningslöst och varför all denna omotiverade nakenhet? Kritiken är hätsk på ett sätt som sällan drabbar manliga huvudpersoner (de hopplösa snubbarna i ”Entourage” var väl bara…charmiga?).

Men nu har något hänt, och här är det läge att varna för spoilers från tredje säsongen som visas på HBO Nordic och CMore.

Hannahs förläggare David hittas plötsligt död i Hudson-floden, och flickvännens känslokalla reaktion chockar Adam (Adam Driver). Det enda hon bryr sig om är huruvida framtiden för hennes bok följt med David ned i hans grav.

Hannah beklagar självupptaget sin oförmåga att sörja vännens död. På begravningen träffar hon Davids änka som i förbifarten nämner att alla makens bokprojekt lagts på is av förlaget. Med panikslagen blick pressar Hannah hustrun tills det brister:

– Om jag ger dig ett tips på en ny förläggare, lovar du att ge dig av härifrån omedelbart? väser änkan föraktfullt.

Här visar Hannah en hänsynslöshet som vanligtvis hör den manliga genikulten till – men då med ett visst romantiskt skimmer över sig.

För henne betyder boken precis allt. Precis som geniförklarade JD Salinger avskärmade sig från sina barn för att skapa stor litteratur är Dunhams rollfigur beredd att gå obehagligt långt.

När Hannahs pappa försöker berätta om ett läkarbesked, men avbryts av dotterns förlagsbabbel anar vi en annalkande katastrof.

Äntligen har det stora vemodet rullat in – även över ”Girls”.

I kväll ser jag ”Min sanning: Cecilia Uddén”, SVT 2 kl 20.00.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Adams urspårade syster Caroline (Gaby Hoffman) stjäl alla scener i ”Girls” just nu.

Gah!

Inget nytt ”True detective”-avsnitt förrän nästa vecka. Väntan är olidlig.

Det är svårt att smälta tv-bilderna.

Plötsligt förvandlas ”Paradise hotel”-Samirs fans till upphetsade tonårszombies och går till attack.

Under tisdagens premiär av ”Schlagerresan” i Aftonbladet TV omringas bilen Samir Jr Badran sitter i av hundratals Malmöfans som vill få en bit av sin idol. I realtid växer gruppens hysteri långsamt – uppeldad av minsta slängkyss tv-kändisen riktar ut från bilen.

Masspsykosen skildras detaljrikt och oglamoröst.

Senare på kvällen visar TV3 ett avsnitt av ”Paradise hotel” där Samir möter ett djur under en nattlig promenad i huset – en ”björn, apa” eller en ”grävling typ” (det är i själva verket en liten näsbjörn enligt Skansens Jonas Wahlström).

– Jag försökte få honom att bli rädd för mig. Men i stället stirrade den på mig. Det var typ som krig, säger Samir.

Medan vi tittare förfasat oss åt fyllan och det uttråkade sexet tycks den viktigaste komponenten för årets succé gått oss förbi – nämligen ”Dum & dummare”-humorn. För det här är provocerande meningslös, men rolig, tv.

Dagen efter ska tre deltagare kastas ut ur såpan i ett skruvat maktspel. Tre av de spritmosiga partysvenskarna har utsetts till grekiska gudar och iförda togautstyrsel delar de ut mytologiska symboler till fyra medtävlare. De har makten i programmet, men vet inte vad de gör eller vad symbolerna får för konsekvenser.

Det finns en förtrollande absurditet mitt i allt människoförakt, och deltagarna som är uppvuxna med dokusåpor vet naturligtvis precis hur de ska spela sina roller.

I schlagerbilen ursäktar Samir sin brist på kunskap och bildning. Han har gått en kurs i ett ämne han var intresserad av – men ändå var han den ende som inte godkändes i klassen.

– Jag kan ju inte sitta stilla en sekund. Det går inte, förklarar han.

De unga fansen älskar bara Samir, hans vältränade kropp och avväpnande öppenhet ännu mer.

Och vilka som är vinnare och förlorare i Sverige 2014 är ibland svårt att urskilja.

På torsdag ser jag ”En clown till kaffet”, Kanal 5 kl 21.

SANDRA WEJBRO

Ha!

”Jills veranda, Nashville”, SVT1. Bäst just nu, utan konkurrens.

Gah!

Skandal-Sotji. Bra att ”Uppdrag granskning” avslöjar baksidan av detta festliga OS.

Det har kallats ”Så mycket bättre” för komiker.
Men ”En clown till kaffet” (Kanal 5) känns mest som en förvirrad konferensresa.

Redan i bussen från Stureplan till hotellet strax utanför Stockholm gör produktionen en ”rolig grej” av de pinsamma tystnader som uppstår mellan fem spända komiker. När dagens värd Felix Herngren tar emot med en turkisk träningsfrukost bestående av en halv banan försvinner plötsligt Sven Melander oförklarligt och är sedan borta fram till den avslutande middagen. Han har drabbats av en mystisk åkomma.
Resten av gänget utsätts för militär träning innan Herngren utser den han tycker varit minst duktig till kvällens clown. Uppdraget är att tillsammans med en utvald kollega härma karaktärerna Papi Raul och Dan Bäckman. I ”Så mycket bättre” har artisterna lång förberedelse inför sina coverversioner – här har komikerna bara några timmar på sig.
Resultatet blir därefter.
Robert Gustafsson och Anna Blomberg gör gubbarna efter bästa förmåga, men spårar ur i hysterisk konferensunderhållning. De små glimtarna av genialitet dunstar bort i ett moln av slipsen-runt-pannan-humor.
Resten av tiden ägnas åt Herngrens karriär och samtal om humor. Ibland blir det intressant, som när komikerna beskriver hur det är att få starkt genomslag för en sketch – men själv inte förstå varför.
– Man kan nästan bli provocerad när andra hyllar det, vafan, jag kan ju bättre, säger Peter Magnusson.
Redan i första programmet luftas den klassiska klyschan/sanningen att sorg och humor ligger nära varandra.
Sen dyker plötsligt Peter Wahlbeck upp i färgglad kostym och intervjuar Herngrens familj.
Allt är väldigt förvirrat – och tyvärr inte på ett bra sätt. ”En clown till kaffet” spretar åt alla möjliga håll, alltför ängsligt och ofokuserat för att bli annat än milt ointressant.
Förhoppningsvis lider premiären av barnsjukdomar som avhjälps när komikerna blir bekväma med varandra – och tv-formatet.

På fredag ser jag ”Skavlan” (SVT 1 21.00) med Bill Gates och Debbie Harry.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Tolfte säsongen av Project runway (TV3 19.00) är underbart fin. Heja Dom Streater!

Gah!

”Fittstim – min kamp” (SVT1). Önskar att dessa tre timmar tv hade använts till något vettigare än kommentarsfälts-tv.

Fredrik Skavlan serverar smashen åt David Hasselhoff.

Såpaveteranen tar villigt emot och drämmer till. Plötsligt och nästan magiskt får norrmannen det avslut på Åsa Waldau-intervjun som han själv inte lyckats leverera.

Det är ett fantastiskt tv-ögonblick. Skavlan vet precis vad han vill ha – och ser till att få det.

För det är naturligtvis han som ber nyblivne TV3-programledaren Hasselhoff att demonstrera sitt sätt att möta intervjuoffer på Åsa ”Kristi brud” Waldau. Medveten om att frågan blir den i detta fall något svårbesvarade:

– Så, varför är du känd egentligen?

Waldau blir ställd, men skrattar skickligt bort den obekväma situationen:

– Det skulle ta en hel livstid att förklara.

”Baywatch”-stjärnans blick är grumligt förvirrad men han fortsätter vifta med brunbrända fingrar och berätta om sin nya show. Hur den går ut på att träffa svenska kändisar och få dem att förklara på vilket sätt de blivit berömda.

Samtidigt greppar vi åskådare den fullkomliga ironin. Kvinnan som sitter där tillsammans med författaren Malcolm Gladwell och danske ”Brottet”-stjärnan Nikolaj Lie Kaas är känd via en bisarr mordhistoria. Som en av vissa utpekad ledargestalt för en extrem församling.

Det är tio år sen Knutby-dramat utspelade sig och det legitimerar att Waldau får Skavlans femton första minuter på sig att egentligen säga väldigt lite. Både hon och församlingen är ständigt förtalade och själv orkar hon fortfarande inte röra sig utomhus ensam. Men kändisskapet gör åtminstone att hon kan leva på att sälja sin egen konst.

Skavlans små försök till kritiska frågeställningar ruskar hon lätt av sig. Det är först långt senare, genom ”The Hoff”, som han får till sin vassa poäng.

Då har Lie Kaas fått berätta om sitt mardrömslika barndomstrauma – att båda föräldrarna tog livet av sig. Pappan var dessutom suput, komiker och Danmarks svar på Dynamit-Harry. Gladwell har återberättat sin nya bok, för det finns inget ämne han inte tycks ha skrivit ett kapitel om.

Men det vi aldrig kommer glömma är ögonblicket när The Hoff möter Kristi brud.

Den förvirringen.

På lördagen ser jag filmen ”Young adult”, TV 4 21.30, med en ganska osympatisk och rolig Charlize Theron i huvudrollen.

SANDRA WEJBRO

Ha!

K specialen (SVT2) om arkitektfirman Diller, Scofidio + Renfro, hjärnorna bakom makalösa The High line i New York, var fruktansvärt härligt stadsbyggnadsnörderi.

Gah!

”Ironside”, SVT1. Kriminalserien lades ned redan efter tre avsnitt på NBC.

Årskröniketerrorn har snart nått sin kulmen.

Viktiga händelser staplas på varandra och frågan är var det är värt att stanna till och reflektera.

”Rapports årskrönika” (SVT1) inleds starkt med Lisbeth Åkerman på plats vid gränsen till Syrien tillsammans med Mellanösternkorren Samir Abu Eid. Exakt nu, mittemellan julens och nyårets frosseri, påminns vi om ett av årets starkaste tv-inslag – Abu Eids möte med 9-årige Josef som skadats i en attack i Syrien. Blodet strömmar från pojkens huvud, han är chockad och medan han berättar tar känslorna över.

Det är ett litet barn som gråter, Abu Eid som lyssnar, hukad för att hamna på samma nivå, allvarlig och koncentrerad. Det är ett tv-inslag som borde förändra världen.

I stället är läget i Syrien nu ännu värre och de journalister som liksom Abu Eid försöker skildra Josefs och andra civilas öden blir själva måltavlor.

Samtidigt i Europa, utanför italienska Lampedusa, drunknar hundratals drömmar. Den eritreanske flyktingen Tesfay Tsegay hjälper själv till att ta hand om döda kroppar och beskriver de överlevandes plåga:

– It left us in our own minds.

Sedan accelerarar staplandet av nyhetshändelser. Tårtning av Jimmie Åkesson, ekonomiska kriser, vinster i välfärden, Harlem shake, katastrofen i Indonesien, bombningen i Boston, korvgrillning med Alliansen, lite Sture Bergwall, Avicii och Husbyuppror.

Rapport hanterar flodvågen efter bästa förmåga, för uppdraget att sammanfatta ett helt år på en timme är självklart omöjligt. Men vad var verkligt viktigt? Hur ska vi skärpa oss och göra bättre 2014?

Hos BBC i Storbritannien hittar jag ett av många svar. De har låtit satirikern och ”Black mirror”-författaren Charlie Brooker ge sin egen syn på året i  ”2013 Wipe”. Det är en årskrönika som inte liknar någon annan, med ämnen som sträcker sig från klimatkrisen till ”Breaking bad”. Det handlar inte bara om vad som hänt, utan minst lika viktigt om hur medierna rapporterat händelserna. Brookers kritiska analys når överallt.

Sverige behöver desperat en sådan röst.

På nyårsafton ser jag Monty Pythons ”Meningen med livet”, TV 3 22.30.

Ha!

De makalösa birollerna i ”Fröken Frimans krig” – Maria Kulle, Lena T Hansson, Ulla Skoog. Sluta ge alla huvudroller till upphöjda genimän som Persbrandt och kolla hitåt i stället.

Gah!

Scorpions förklarar i ”Hitlåtens historia” att de genom att spela i Ryssland ville ”ge något tillbaka efter allt Tyskland gjort mot Sovjet under andra världskriget”. Så…generöst.

Ångestdämpning via nostalgimayhem.

Tv-julen är knappast någon komplicerad historia.

Uppesittarkvällens två vakor var julens sista ögonblick av överraskning. Pluras anarkistiska sång- och spritfest och Bingolottos gubbigt urspårade eld- och rimstuga.

Sedan dess har det varit ”Minnenas television”, ”Michael Bublés jul” och ”Sällskapsresan” för hela slanten.

Men nu kan nostalgijulen ha nått sin kulmen. På juldagen gick nämligen SVT 1 på knockout med sitt imponerande jubileumsprogram ”Antikrundan 25 år”.

Musikjournalisten Magnus Broni har satt in det folkkära programmet i sitt pophistoriska sammanhang, sprunget ur ett 80-tal där tv-hallåorna var klädda som konfirmander, Roxette toppade listorna och Sverige bänkade sig framför ”Fräcka fredag” med Malena Ivarsson.

Redan i de första scenerna sätts tonen när experterna får beskriva sin passion för antikviteter.

– Jag är kanske inte direkt kåt på prylarna, men jag blir verkligen upphetsad, säger en av dem.

”Man går upp i maxpuls”, ”det är helt klart någon slags diagnos på oss” och ”detta är ett gigantiskt sommarkollo för vuxna” säger några av de andra.

Dokumentären målar skickligt upp minnesvärda ögonblick, både framför och bakom kameran. Särskilt rolig är SVT:s osäkerhet när tuffa storebrorsan BBC tvingas flyga över för att hjälpa till med de första programmen.

Men public service träffar rakt i en guldådra som inte sinat sedan dess. Vi gläds när människor upptäcker okända skatter i sina gamla loppisfynd – och kittlas av deras misslyckanden.

Som mannen som avfärdar expertens dom och envisas med att hans plaststaty i själva verket är gjord av elfenben.

Allt detta ackompanjerat av perfekta musikval som Håkan Hellströms ” Jag var bara inte gjord för dessa dar”.

I TV4 återförenades ”Så mycket bättre”-gänget för middag och nostalgisk tillbakablick på årets säsong. Förutom en bortklippt och ganska underhållande orientering på Ulf Dagebys dag (inklusive sändande av Morsekod) bjöds vi bara på gammal skåpmat.

”Återträffen” framstod mest som en polerad reklamfilm för att värva nästa års artister.

I kväll ser jag dokumentären ”Familjen Persson i främmande land” SVT 2 21.30.

Ha!

”Drömmen om Sotji”, TV3, ger en fascinerande inblick i några idrottares kamp för att nå OS.

Gah!

Kungens tal (SVT1). Helt blankt. Ord utan mening.