Finalen i ”Allsången” brukar vara en fest.
Den här gången fick vi vänta orimligt länge på att bli insläppta.

Det var en oändlig startsträcka.
Det var märkliga artistbokningar på rad.
Det var debutanternas afton.
John Martin, ”känd” som anonym röst i några Swedish house maffia-låtar, gjorde svensk tv-debut.
Därefter stod två andra nykomlingar på scenen i begravningskläder och konstiga frisyrer och sjöng en låt från en ännu osläppt skiva med musik från en ännu oupptäckt låtskivare. Kvinnorna hette Lise och Gertrud – och javisst, det var första gången de framträdde i tv, det proklamerades glatt.
Petra Marklund är ju själv debutant som programledare denna sommar. Hon blir bättre för varje vecka, jag tycker det är rätt att SVT redan nu försöker knyta upp henne med ett tvåårskontrakt så det inte blir de sedvanliga spekulationerna. Men det känns att hon fortfarande är novis och man kan ifrågasätta om hon inte borde ha fått växa en aning som programledare innan hon slängdes upp i denna institution. Det är inte riktigt schyst, inte mot oss tittare eller mot Petra.
Man sitter liksom och håller tummarna för Petra. Man vill att hon ska sätta påorna, att hon ska minnas sin text (”skriven av Benny Andersson och Björn… *titt i manuskort* Ulvaeus”) och slippa komma av sig och söka desperat efter orden.
När Lise och Gertrud har sjungit klart så hoppas man att det inte ska bli någon ”intervju” med dem, att Petra ska gå vidare och kanske sjunga själv som hon gör så bra. Men så ser man begravningsprocessionen gå mot mittscenen, man ser Petra från höger och man känner, åh nej, det blir ett krystat snack. Och så håller man tummarna så knogarna vitnar.
Jenny Wilson sjöng en riktig temposänkare och spelade flöjt som en sjuåring. Som någon skrev på Twitter: Indieartister spricker som troll i solsken på Sollidenscenen.
Men finalen tog sig till slut – tack vare superproffs. Vilken befrielse att se Helen Sjöholm och Peter Jöback ta ägarskap. Och Icona Pop var fantastiska. Plötsligt flög programmet och publiken vaknade till liv.
Och Petras avslutningsnummer var både stämningsfullt och vackert.

I kväll missar jag inte fotbollsderbyt.

He!

Peter Jöback – lite silverstänk i håret, några linjer i ansiktet – och snyggare än någonsin.

Eh?

Två allsånger av samma låtskivare (Gärdestad) på raken? Slarvigt.

Vad klagar ni på? ”Allsång på Skansen” är ju i kanonform. Det har knorrats en del på ”Allsång på Skansen”, har jag sett. Jag hade dock inte sett mer än premiäravsnittet förrän gårdagens program. Nu såg jag såg ingenting av kritiken som riktats mot programmet och Petra Marklund. Istället fann jag ett helgjutet, välproducerat allsångsprogram utan tydliga skavanker.

Petra är tydligt varmare i kläderna. Hon öppnade starkt, satte presentationen, och hade en härlig intervjustund med Laleh. Artisterna utgjorde denna kväll en perfekt mix för en folklig och festlig timme på Solliden-scenen. Ison och Fille gjorde fina saker. Hiphop funkar alltid bra på Skansen och är numera lika folkligt som hårdrock och schlager. Fredrik ”Bounce-Benke” Rydman skapade alldans på Skansen och fick såväl tanterna, ”Babsan”, Zara Larsson som Bosse Bildoktorn och de andra i publiken att dansa i bänkarna.

Produktionen visade fingertoppskänsla när de bokade in Annika Herlitz för att framföra ”Slå dig fri” från filmen ”Frost”. Herlitz handplockades av Disney för att göra den svenska dubbningen av Elsa isdrottningen. Och nu dök hon upp – i en isklänning! Jubel bland mina barn. Rysningar hos mig. Hon gjorde ett extremt skickligt framförande och det var kul att till slut faktiskt få se den artist jag fått lyssna mest på i sommar. Hade också gärna hört en intervju med henne – den ende på scenen som man faktiskt inte vet någonting om och som en enminutare med Petra skulle ge något. Istället fick hon leda en allsång. Petra och The Real group sjöng en medley-hyllning till Alice Babs med en rörd Titti Sjöblom och familj på plats i publiken.
Fint.

Laleh började och avslutade ”Allsången” och körde sen en timme till i ”Allsångscenen är din”. Laleh är alltid briljant, men har svårare att hänföra en allsångspublik på plats och framför tv:n än publikeuforiker som Tomas Ledin och Håkan Hellström. Enda invändningen mot Lalehs stora kväll: det går inte att specialarra en allsång. Det leder till musikalisk förbistring mellan artist och publik.

I morgon kväll tittar jag på de sista avsnitten av ”24” på Viaplay.

He! Allt och alla är härliga och underbara enligt Petra. Det tycker jag bara är härligt och underbart.

Eh? Varför gick produktionens instruktioner till Petra ut i tv under ett musiknumrer? Ljudtekniken måste skärpas upp.

Folk träffas och sjunger ihop.

Ni påstår att det är mer komplicerat än så?

– Han är en av Sveriges bredaste artister och då menar jag inte kroppshyddan…nu ser jag honom komma uppför trappan där: Björn Skifs!

Så låter en av Petra Marklunds charmigt förvirrade introduktioner i ”Allsång på Skansen”. Något senare frågar hon dödsjojkaren som vann ”Talang”, Jon Henrik Fjällgren, hur man märker en ren.

Ja, hur förklarar man det i en kort mening i ett underhållningsprogram?

– Känns ungefär som att ta ett örhänge, säger han hjälpsamt.

Det är inte en slipad intervjuare som leder allsångsbonanzan, men är det verkligen något vi kräver? När en person som har frågeställande som huvuduppgift är dålig, då är det upprörande.

Nu har vi i stället en allsångsledare som sjunger bättre än någon tidigare gjort i samma roll. Hon ser mer bekväm ut som påhejare i musiken än när det ska pratas.

I bonussändningen på SVT Play efter showen tycks lite av nervositeten släppa och Marklund improviserar och låter Skifs läsa hennes replikkort när hon stakar sig.

Där finns uppenbarligen potential när hon vågar gå utanför ramarna.

I övrigt har inte mycket förändrats. Det ska vara lite till de äldre, lite till de yngre – och kanske förenas alla i något skojsigt skämtnummer (fiolfars med Peter & Victor eller den ironiska hiten #självis med SVT Humor-pojkarna i Ijustwanttobecool).

Till och med en inbiten allsångsskeptiker som jag smälter när Linda Pira och Stor kliver upp på scen och så oängsligt får igång publiken. Pojkbandet The Fooo är slipade nog att ha repeterat Petters ”Så klart” noga och justerat texten så att den passar dem bättre. De bjuder även på några extra bakåtvolter.

Sen presenterar Marklund Skifs som ”hunkarnas hunk”.

Folkligt, festligt. Man bjuder på något lite extra. Skifs sjunger ”Hooked on a feeling”.

I kväll ser jag VM-semin mellan Holland och Argentina, SVT1 21.00.

Ha!

Gastkramande avsnitt i ”24: Live another day” (TV3) när presidenten ställs öga mot öga med terroristen Margot Al Harazi. 

Gah!

Tufft jobb för ”Morden i Midsomer” (SVT1) att konkurrera med VM-fotbollen i TV4.

Det är inte meteorologernas fel.
Men sommarvädret har startat bedrövligt.
Så lyd mitt råd och börja ett seriemaraton redan i dag.
Då vädergudarna envisas med att tycka att grått, kallt och regnigt är det idealiska sommarvädret (och nej, det är INTE tv-meteorologernas fel. Sluta bråka med dem!) är tv-tittande den bästa tillflykten.
Varför inte ta tiden att faktiskt plöja de där serierna som du inte hade tid med i våras? Eller prioriterade bort till förmån för annat? Det är vad jag håller på med nu. Såg litegrann av ”Masters of sex” (HBO Nordic) i våras, men har inte fastnat förrän nu. Grymt välspelat, snyggt och politiskt laddat drama om kampen för kunskap om den mänskliga sexualiteten. Säsong 2 kommer den 14 juli. Perfekt för seriemaraton, alltså.
Slår gärna ännu ett slag för ”Penny dreadful” (HBO Nordic). Ett mästerverk i det lilla som det varit märkligt tyst om. Inte bara det snyggaste du kan se på en skärm i sommar – såväl Eva Green och Timothy Dalton är magnetiskt bra i sina respektive roller.
Ett extra plus för uppgrävandet av Jack Bauer från tv-kyrkogården. ”24: Live another day” (Viaplay/TV3) är högoktanigt osannolik eskapistaction från början till slut. Riv av den en regnig helg.
Men skippa gärna ”Orange is the new black” (Netflix). Det spelar ingen roll vad hipstereliten säger. Maken till överskattad, klumpig och rasstereotyp serie var det länge sen jag såg.

På den tiden jag arbetade som nöjesreporter på Aftonbladet fick jag en sådan överdosartad närkontakt med ”Allsång på Skansen” (SVT1) att jag ännu inte hämtat mig. Så många kvällar jagade jag skandalrubriker och löpsedlar bakom Sollidenscenen, och jag kan fortfarande inte höra ”Stockholm i mitt hjärta” utan att få stresspanik. Programmet har inte fått det många minuter av min tid sedan dess. Men det lilla jag sett visar Petra Marklund verkar oväntat stabil och varmt charmig i sin nya roll. Hoppas hon fortsätter att vara det – även om jag själv inte kommer att titta.

Onsdag 2 juli tittar jag på ”Penny Dreadful” (HBO Nordic).

Hurra 1
”The leftovers” (C More/HBO Nordic). ”Lost”-mannens nya serie. Ännu fattar jag noll. Men det verkar lovande

Hurra 2
”Kill Bill vol 1” (SVT1). Tarantinos blodiga hämdepos håller än idag.

Nerverna höll.
Petra Marklund sprängde genom tv-rutan.
Men vad pysslade Loa Falkman med?

”Du kanske är lite dum i huvudet”, säger Loa när Petra lite snällt säger att hon inte förstår opera.
Falkman tog tillsammans med fantastiska Malena Ernman operan till allsången, men lyckades med konststycket att förstöra stämningen i Sveriges trevligaste program.
Han bekräftade tyvärr fördomarna om det manliga egot från finrummet.
”Det här programmet kommer jag att minnas” svarade Petra kvickt på Loas plumpa kommentar.
Vi har sett det här förut.
Som när Gina Dirawis debut i Melodifestivalen 2012 överskuggades av en Thorsten Flinck som smekte hennes rumpa i direktsändning.
Det är ingen ursäkt att Thorsten såg Gina som ”en ung flicka jag inte ser på som en kvinna..” eller om nu Loa tyckte att Petra ställde en dum fråga.
Falkman verkade tro att det är han som är kungen på Skansen och precis om Flinck tog sig friheter.
Kanske är det så enkelt att Loa inte klarar av att stå bredvid en ung kvinna och behandla henne som en jämlike?!
För den som äger Skansen är Petra Marklund.

Petra inledde årets allsång med att avväpna en helt annan situation.
Nerverna, som hon har försökt lugna med hjälp av bland annat meditation.
Hon inledde sändningen med: ”Jag känner mig absolut inte trygg. ”Vad har jag gett mig in på. Det här kanske är fullkomligt idiotiskt”.
Petra så långt ifrån ”dum i huvudet” man kan komma.
Visst, hon har tagit sig an ett av det mest prestigefyllda tv-jobbet i Sverige. Och ett av det svåraste.
Du ska inte bara leva upp till dina föregångare utan också överleva kritikerna, Twitter-maffian, en kräsen tv-publik, och en släng av gubbighet.
Men hon briljerade. Solen sken på dig. Och du gjorde allt med det där leendet.
När vi trodde att ingen kunde överträffa Måns Zelmerlöws fallenhet för det folkliga, intog Petra direkt sin plats.
Hennes allsångspremiär kändes äkta, varm, genuin.

Och vi kunde inte få ett bättre avslut än den från Ace Wilder, som satte fingret på det jag tror alla svenskar känner just nu.
Don´t wanna to work!!
Semester!

I morgon kväll tittar jag INTE på fotbolls-VM, utan jag vänder mig till min trogna vän Netflix och river av de sista avsnitten av ”Orange is the new black”.

HELENA TRUS
helena.trus@aftonbladet.se

Tack!
Petra Marklund potpurri med bland annat ”Strövtåg I Hembygden”. Mina öron spann.

Oh yes!
”Lotta på Liseberg” känns som ett förband till Skansen, som är huvudakten i allsångssommaren. Det är en enorm klasskillnad!

Melodifestivalen har förstört svensk tv.
Därför är det så lätt att håna allsången.

Med sommarlovet kommer allsången. Och först ut var ”Lotta på Liseberg” i TV4.
Men det mest överväldigande från tv-kvällen  var att solen faktiskt sken någonstans i Sverige. Bara det är glädjande.
”Lotta på Liseberg” är annars som flintastek, lådvin och husvagn.
Det är utan särskild finess, men det får oss att le.
En scen, några björkar, prästkragar och folkkära artister som sjunger låtar vi känner igen.
Det behöver egentligen inte vara svårare än så att göra tv.
Tv-tittarna är bortskämda med storslagna produktioner i Melodifestivalklass, som har satt standarden för svensk tv.

På sommaren lämnar vi allt det nya bakom oss. Det var 1987 som Arja Saijonmaa klädd i axelvaddar sjöng ”Högt över havet” i Melodifestivalen. Då som nu behöver hon bara en kamera och en mick för att charma publiken.

I ”Lotta på Liseberg” är det som att tiden har stått stilla. Men det gör inget.
Då är det torrdass och kallvatten.
Det enkla ljuva livet, bortom stress, diskmaskiner andra moderniteter.
Det är det Lotta påminner oss om.

Att håna allsång är att gå den enkla vägen.
Kanske ska vi i stället bejaka det vackra i att samlas och sjunga.
Den kräver ingenting av oss men det får i alla fall publiken att le.
För visst är det vackert när regnbågsflaggan vajar i publiken och när en tår fälls från ett fan som får se sin idol Yohio på scenen.
Allsångsprogrammet upplevs stundtals som ett väckelsemöte.
På vilken annan scen känns helt naturligt att programledaren hänger i en gungande hammock på scenen och frälser sina gäster?

Humorn för kvällen stod komikern Per Andersson för, som hade skrivit om låttexten ”Aga har legat med papiljotter i natt” till ”Ada har legat med Harry Potter i natt”.
Jo, för er som missat det så spelas programmet in i Götlaborg.

Efter ”Lotta på Liseberg” dammar TV4 av en gammal Beck-film från 2006.
Kan det bli mer sommar!?

I tre år tog Måns Zelmerlöw fajten mot Lotta Engberg.
I morgon kväll står Petra Marklund i SVT inför sommarens största tv-utmaning när hon debuterar som programledare på Allsång på Skansen.
Det kommer i alla fall jag inte missa!

Helena Trus
helena.trus@aftonbladet.se

JA!
Tror minsann att Lotta Engberg hade en snus under överläppen i sändning. Så 2014!

FINA!
Jasmine Karas tårar när publiken sjöng för henne på födelsedagen.

Det pratas mer om kräftor än sill nu. Det betyder att ett farväl närmar sig. 

Men än finns det hetta kvar i Sollidenscenen och Bates motellverksamhet. 

Mot slutet av gårdagens fulladdade ”Allsång på Skansen” (SVT1) påpekade Måns Zelmerlöw för Petter att kvällen var en återförening för honom, Lill-Babs, Petra Marklund och Christer Sandelin från ”Så mycket bättre”.

– Det känns nästan som att ni hade en tanke där, svarade rapparen.

Det var dock inte en tanke som SVT utvecklade i form av några nya tolkningar av gamla hits artisterna emellan. En riktigt så fullfjädrad flirt med TV4 var inte aktuellt.

Gårdagens avsnitt var fullt av publikfriande säkra kort. Ravaillacz återförenades på Sollidenscenen för att med en ny vers i ”En riktig jävla schlager” skälla ut svenska folket för schlagerfiaskot. En komiskt bitter statusuppdatering.

Sandelin visade att Gyllene Tider inte är sommarens enda fluffiga fläkt från 80-talet. Petter firar 15 år som artist men visade större lust att förvalta hitsen än chocka trivseln ur Skansen med en tonårsrevolt.

Och så var det Lill-Babs, ja.

Hon har svårt att acceptera att bli kallad ”stjärna”, men det är svårt att inte dra till med ”nationalklenod” när hon hyllas med potpurri, Rachel Molin-imitation och publikens skanderande.

Lite senare på tisdagkvällarna i SVT1 har vi kunnat följa thrillerserien ”Bates motel” som handlar om ”Psycho”-mördaren Norman Bates tonårseskapader. Det är överraskande bra. Respektfullt mot originalet utan att på ett fantasilöst sätt vara beroende av Hitchcocks gamla film. Det gick alltså att baka en ny kaka med gamla ingredienser, vilket serien har gemensamt med en annan tv-favorit från i år, ”Hannibal” (som visades på Kanal 5).

Liksom i flera tidigare avsnitt fanns det även i går kväll gott om tillfällen för Vera Farmiga att briljera som Normans mor vars känslostormar alltid bär klass 5-varning.

I kväll ser jag ”Grillmästarna” (TV4).

Klös I

Fullt ös i vargthrillern ”The grey” (Viasat Film).

Klös II

För mycket trams i ”X-men origins: Wolverine” (TV4).

Stefan Hedmark

Med mindre än en minut kvar av sändningen lägger sig Måns Zelmerlöw platt framför Jonas Gardell.
Och det med rätta.

– Välkommen till ”Allsång på Skansen” – sommarens stora kärleksförklaring, säger Måns Zelmerlöw.
Och det ska erkännas att den där kärleksaffären känns lite solkig.
Det dröjde fram till det sjätte programmet i hans tredje säsong av SVT-succén innan Måns tvingades leda en allsång i hällregn.
Det är svårt att känna sig nyförälskad i svensk i sommar när kameralinserna fläckas av regndroppar, publiken sitter invirad i plast och scenen förvandlas till en eventuell dödsfälla. Redan i introt till första allsången är Måns Zelmerlöw nära att göra en praktvurpa i trappan.

Kvällen får inget sommarromantiskt skimmer när inte ens The Sounds lyckas väcka de dyblöta kidsen längst framme vid staketet. Det känns lite ledsamt att bandets första besök på allsången sedan genombrottet för elva år sedan tajmas med årets första höststorm.
Jag är osäker på om en soldränkt supersommarkväll hade kunnat rädda upp att Sean Banan står i folkdräkt och fiser i en mikrofon på scenen, men kanske hade det känts lite, lite mer… naturligt?

Men som i många kärleksrelationer kommer det en ljusglimt, om än övergående. I kväll hette ljusglimten Jonas Gardell.
– Jag ska bli en sång- och dansman, förklarar han för Zelmerlöw.
Sen sjunger och dansar han sig igenom ”Mitt enda liv” från tv-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Precis som han utlovat på förhand går han all in med änglar och transor. Alla känslor är utanpå och i bakgrunden syns en hissad Pride-flagga.
Det är härligt och sorgligt och festligt och även om det bara är ett underhållningsprogram så känns det för en stund lite större än så.
När sista programminuten tickar och Måns ska återta sin regnvåta allsångsscen faller han pladask vid Gardells fötter.
Det är inte mer än rätt.
Det var ändå Gardell som ägde scenen i kväll.

I morgon tittar jag på ”Uppdrag granskning sommar” i SVT1.

🙂
”Allsång på Skansen” avslutas med att Måns Zelmerlöw skriker ”Happy pride”.

🙁
Jag förstår att Sean Banan är barnens favorit – jag förstår bara inte varför.

Det är en hopplös kärlek.

Italien fortsätter att bete sig som en idiot – men jag förlåter allt.

”Han smörjer kråset och löser kriminalfall med samma intensitet”.

Så presenteras ”Kommissarie Montalbano” (SVT1), en italiensk kriminalserie som med sin mix av brott, buskis och lägrande av vackra kvinnor blivit en nästan lika klassisk sommartradition som ”Morden i Midsomer”.

Det är naturligtvis ett galet frosseri i klichéer – i år kryddat med en dubbning av svenska Lina Perned (hon kan inte tala italienska) som är outhärdligt otajt.

Men det italienska temat började redan tidigare under kvällen med matserien ”Två hungriga italienare” (SVT 1). Vännerna Antonio Carluccio och Gennaro Contaldo åker runt i sitt födelseland som de inte bott i på 50 år och äter mat.

De jovialiska farbröderna ger sig ut på en odyssée genom den italienska mansrollen, först i den lilla byn Vallinfreda där kvinnorna ”tänder på att se män äta”.

De möter Alessandro, en av dessa ”uomini duri” (hårda män) som kräver att maten står på bordet kl 13 och då får mamma, syster och fru samarbeta och fixa det.

– En idealisk tillvaro, tycker farbröderna. Som den gamla goda tiden när alla visste var de stod.

Byns män tävlar sedan i att äta och den som går upp mest i vikt vinner.

I staden Rom finns det däremot män som gymmar, är hemmamän och frånskilda med barn. Först behandlas de med lätt förakt (”de försöker förstöra allt vi byggt upp”) men sen kommer herrarna fram till att machoitalienarens tid är över och att det är bra.

– Med en kvinna som jobbar har ju mannen mer tid att träffa sina vänner.

Ridå. Tröttast blir jag på BBC som ligger bakom denna röra av fejkcharm och mossig mat. Det krävs några flaskor prosecco och Ettore Scolas ”En alldeles särskild dag” (1977) för att återfå tron på mitt kantstötta förhållande till Italien.

”Allsång på Skansen” då? Efter Håkan Hellströms käftsmäll för några veckor sedan känns allt annat medelmåttigt. Men Nic Schröders glädje i gamla sommarplågan ”Hej hej Monika” var smittande.

I kväll ser jag semifinalen mellan Sverige och Tyskland i fotbolls-EM (TV 4, kl 20.20).

Ha!

Kenne Fant spelar hunken Heikki i ”Livet i finnskogarna” (1947) som förför horder av kvinnor bland tallarna. Skön eftermiddags-tv på SVT1.

Gah!

Hans tillkämpade finska accent var dock inget att hänga i julgranen.