Trötta cyklister kämpar uppför snöiga berg i Giro d’Italia på Eurosport.

Skillnaden mot de uthållighetsmonster som skapades på Lance Armstrongs tid är enorm.

Cykling är en yvig sport. På klassiska filmbilder från 60-talet kan man se Tour de France-deltagare stanna vid puben för att få sig en bärs till färdkost. De senaste 20 åren har dopingskandalerna avslöjat stora delar av eliten som fuskare. Alla utom fixstjärnan Lance Armstrong. När luftslottet till slut kollapsade var det på typiskt Armstrong-vis: bullrande, aggressivt och monumentalt.

2013 kom Alex Gibneys dokumentär ”The Armstrong lie” som bytte skepnad från ett hyllningsporträtt till en anklagelseakt under filmens gång. Till skillnad från den har ”Den ostoppbara – historien om Lance Armstrong” (SVT1) av Alex Holmes inte fått tillgång till huvudpersonen själv, utan lutar sig mot andra vittnen. De målar upp bilden av en man som gör precis allt för att vinna, om det så handlar om psykterror, mutor eller att injicera epo.

Efter testikelcancern dopas vinnarfanatismen av en stor dos revanschlusta.

Eller som lagkompisen Frankie Andreu formulerade det:

– Jag var trött på att feta cyklister körde om mig uppför backarna.

Betsy Andreu, Frankies fru, berättar i dokumentären att hon såg maken leda klungan uppför ett berg och blev orolig. Han är ju ingen klättringsspecialist, hur orkar han? Genom injektioner, var svaret, och vi är många som mer än gärna lät oss luras av de osannolika prestationerna.

Jag började själv följa Tour de France runt millennieskiftet och älskade de galna bergsetapperna där supermän som Armstrong, Ivan Basso och Jan Ullrich hetsade varandra. Alla tre har sedan dess åkt fast för doping.

Verkar det för bra för att vara sant, så är det det.

I en stenhård sport av lagdisciplin, våldsamma vurpor och en för de flesta blygsam ekonomi, kan man förstå hur lögnen ter sig lockande.

– Det var som att vara med i en film – skrämmande men samtidigt spännande, säger lagkamraten Tyler Hamilton om smusslandet med sprutor, blodpåsar och hemliga möten med mystiske Motoman, mannen som kombinerade yrkena trädgårdsmästare/dopingkurir.

Det är en historia rafflande som en thriller – dystopisk som ett Norén-drama.

I kväll ser jag ”Kobra” om ufon, SVT 1 kl 21.30.

Ha!

”24: Live another day”, TV3, är härlig konspirations-tv. Drönare, cyberterror och hårda kvinnor.

Gah!

Ett år kvar till de sista ”Mad Men”-avsnitten (Kanal 9).

”Pengar är djävulens dynga”.

Detta har påve Franciskus förkunnat – och nu svävar han i livsfara

Den katolska kyrkan står vid ett vägskäl. Den nye påven Franciskus har lovat rensa upp bland missförhållanden, anklagelser om sexuella övergrepp, penningtvätt och korruption.

Om detta handlar den nya brittiska dokumentären ”Holy money” som ”Dokument utifrån” (SVT2) sände på söndagskvällen. Den målar en osmickrande bild av Vatikanens ekonomiska verksamhet ända sedan 1929 då man tog emot stora summor pengar av Mussolini och fick självständighet i

utbyte mot att fascistregimen erkändes av kyrkan.

Sedan dess har Vatikanen haft gott om pengar att använda till såväl välgörenhet som kyrklig prakt och tveksamma affärer.

I början av 2014 åtalades prästen och revisorn Nunzio Scarano i Salerno misstänkt för att ha tvättat miljoner euro genom Vatikanens bank. Han tog emot enorma ”donationer” av skepparfamiljen D’Amicos och levde ett liv i en lyx som knappast motsvarade den modesta prästlönen.

När påve Franciskus tillträdde 2013 bröt han med kyrkans tradition av tystnad och öppnade upp för de italienska åklagarna. Nya regler mot penningtvätt infördes, som att banken numera måste fråga var de pengar som sätts in kommer ifrån. Dessutom har Franciskus själv skippat prålet till förmån för enkla bilar och hotellrum före palats.

Vissa kardinaler har ogillat den folkligt populäre påvens krav på öppenhet. En om möjligt farligare fiende är den maffia som inte längre kan tvätta sina pengar genom Vatikanens bank.

Enligt dokumentären svävar Franciskus i livsfara. Det femte budordet (”du skall inte dräpa”) väger tydligen lätt när värdsliga rikedomar står på spel.

För tio år sen vann svenske Magnus Bäckstedt ”l’enfer du Nord” (”helvetet i norr”) som cykelloppet Paris-Roubaix kallas. På söndagen var det dags för årets prövning. Över gatsten, genom damm och Arenbergskogen susade vinnaren Niki Terpstra i Eurosports direktsändning.

Sport blir knappast vackrare än så.

I kväll ser jag danska familjedramat ”Arvingarna”, SVT 1 21.00.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Ursäkta tjatet, men Roberto Vacchi och Anders Adamson ÄR Sveriges bästa kommentatorsduo.

Gah!

Att de många krascherna under årets första cykellopp skylls på de ökade bruket av starkt smärtstillande och kontroversiella Tramadol. Några lag har på eget bevåg förbjudit den, men ännu inte antidopningsbyrån WADA.

Det kallas för överklassport.
I verkligheten är det ett jävla slit.
”Ryttareliten” är årets bästa dokusåpa.
Det är knepigt det där med ridning. Trots att det alltjämt är en av landets riktigt stora folkrörelser, och trots att det är den enda i sanning jämställda idrotten så tas ridsport aldrig riktigt på allvar. Man fnyser om ”överklassport” eller att ridsport bara är något som småtjejer pysslar med tills de upptäcker killar och folköl.
Det är lika korkat som felaktigt. Under våren har utmärkta ”Ryttareliten” (SVT1) visat upp ridsportens många ansikten. Visst, det är flådiga gårdar och miljonbelopp i rullning. Också. Men det serien så briljant fokuserar på är den brutala vardagen. Det jävla slitet. All stenhård träning som kanske inte leder någon vart alls. Den iskalla behandling från övriga ridsportare en ryttarstjärna i dalande får utstå. I sina bästa stunder är ”Ryttareliten” både lysande sportdokumentär och närgången dokusåpa på samma gång. Har du missat? Se ikapp på Play. Det är nämligen något av det bästa som visats på SVT i år.
Det blev ett jädra hallå kring Robert Aschberg och hans ”Trolljägarna” (TV3). Något annat hade varit naivt att tänka sig. Själv är jag kluven till programmet. Naturligtvis applåderar jag att fegisar som öser ur sig hat och hot på nätet dras ut i ljuset. Det är på tiden. Å andra sidan får de uthängda näthatarna själva utstå en störtskur av avgrundsdjupt raseri och våldsamma hotelser. Allt enligt ”öga för öga”-principen. Jägarna blir de jagade, vanliga människor anser sig ha rätt att rikta sin ilska mot nättrollen – och själva grundproblemet kvarstår. Man löser ingenting. Tvärtom kanske ”Trolljägarna” kan tänkas öka andelen hat och hot på nätet? Det känns tveksamt om det var meningen.
Onsdag 9 april tittar jag på ”Masters of sex” (HBO Nordic).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Korrespondenterna” (SVT Play). Fortfarande den bästa journalistik svensk tv har att uppbringa.

Nja…
”Renées rubriker” (TV3). Plågsamt. För alla inblandade.

Estelle.
Stjärnan på slottet.

2014. Nytt år. Men det märktes inte i går.
Det tjatades om 2013. Som om vi inte hade haft ett otroligare år.
Det var Agnetas nyårskarameller, SVT-sportens årskrönika, Filip och Fredriks nyårsgala, ”Regional årskrönika”, Rapports årskrönika.
Och så klart, kronjuvelen – ”Året med kungafamiljen”.
Detta program som man av någon anledning alltid hamnar framför, som man ser motvilligt med tio åsiktsstarka känslor inom sig.
Vanligtvis vinner ”förbannad”. Det där diskmedelsoljiga, det tillrättalagda, den galopperande idiotin blir för mycket.
Men en producent vid namn Sara Bull vet hur man tyglar den känslan, och i stället ger näringstillskott till de mänskliga, humana, varma känslorna i bröstet.
Hon gör två lyckade förändringar:
• Hon skrotar den snusförnuftiga reportern och berättarrösten som alltid förklarat vilket viktigt jobb kungafamiljen har gjort i år.
• Hon gör Estelle till stjärnan.
Programmet ramas in av Victorias, Estelles och Silvias privata besök på en fotoutställning om kungens 40 år på tronen. Victoria pekar och förklarar med bebisröst: ”Titta, där är morfar”. Estelle tittar storögt. Silvia lägger stilla en hand på sitt barnbarn.
Man smälter, givetvis.
Lill-prinsen kör rally. Madde plåtas för Elle. Victoria står på en båt. Prins Daniel besöker sjukhuset där han fick en ny njure och träffar ett barn som fått ny lever.
Allt rakt och effektivt berättat, utan krusiduller.
Kungen då? Han har under 2013 betett sig lika märkligt som alltid. Som svordomen åt SVT-reportern som faktiskt vågade ställa en kritisk fråga. Som svaren på frågorna hur det känns att bli morfar igen och om han ska vara en aktiv morfar:
”Ska självklart stänga ner hela butiken, bara pyssla med det hela tiden.”
”Oj oj oj vad upphetsad jag blir.”
Sarkastiska kungen. Raljanta kungen. Den aggressiva känslan vaknar till liv i mitt bröst.
Sara Bull värjer inte för kontroverserna. Hon visar klipp från tidningar och tv-inslag där kungen sågas.
Men sen, efter varje fadäs:
Snabbt tillbaka till Estelle och Victoria där på utställningen. Värmen. Pusskalas.
Estelle räddar kungen – om och om igen.
Och värmen vinner över cynismen.

I kväll rekommenderar jag ”David Blaine: Real or magic” i Kanal 5.

KLAS LINDBERG

He!
Kronprinsessan på QX-galan. Bland det coolaste framträdandet man har sett.

Eh?
Elles märkliga chefredaktör som var så imponerad av Madde att tårarna sprutade.

Årskröniketerrorn har snart nått sin kulmen.

Viktiga händelser staplas på varandra och frågan är var det är värt att stanna till och reflektera.

”Rapports årskrönika” (SVT1) inleds starkt med Lisbeth Åkerman på plats vid gränsen till Syrien tillsammans med Mellanösternkorren Samir Abu Eid. Exakt nu, mittemellan julens och nyårets frosseri, påminns vi om ett av årets starkaste tv-inslag – Abu Eids möte med 9-årige Josef som skadats i en attack i Syrien. Blodet strömmar från pojkens huvud, han är chockad och medan han berättar tar känslorna över.

Det är ett litet barn som gråter, Abu Eid som lyssnar, hukad för att hamna på samma nivå, allvarlig och koncentrerad. Det är ett tv-inslag som borde förändra världen.

I stället är läget i Syrien nu ännu värre och de journalister som liksom Abu Eid försöker skildra Josefs och andra civilas öden blir själva måltavlor.

Samtidigt i Europa, utanför italienska Lampedusa, drunknar hundratals drömmar. Den eritreanske flyktingen Tesfay Tsegay hjälper själv till att ta hand om döda kroppar och beskriver de överlevandes plåga:

– It left us in our own minds.

Sedan accelerarar staplandet av nyhetshändelser. Tårtning av Jimmie Åkesson, ekonomiska kriser, vinster i välfärden, Harlem shake, katastrofen i Indonesien, bombningen i Boston, korvgrillning med Alliansen, lite Sture Bergwall, Avicii och Husbyuppror.

Rapport hanterar flodvågen efter bästa förmåga, för uppdraget att sammanfatta ett helt år på en timme är självklart omöjligt. Men vad var verkligt viktigt? Hur ska vi skärpa oss och göra bättre 2014?

Hos BBC i Storbritannien hittar jag ett av många svar. De har låtit satirikern och ”Black mirror”-författaren Charlie Brooker ge sin egen syn på året i  ”2013 Wipe”. Det är en årskrönika som inte liknar någon annan, med ämnen som sträcker sig från klimatkrisen till ”Breaking bad”. Det handlar inte bara om vad som hänt, utan minst lika viktigt om hur medierna rapporterat händelserna. Brookers kritiska analys når överallt.

Sverige behöver desperat en sådan röst.

På nyårsafton ser jag Monty Pythons ”Meningen med livet”, TV 3 22.30.

Ha!

De makalösa birollerna i ”Fröken Frimans krig” – Maria Kulle, Lena T Hansson, Ulla Skoog. Sluta ge alla huvudroller till upphöjda genimän som Persbrandt och kolla hitåt i stället.

Gah!

Scorpions förklarar i ”Hitlåtens historia” att de genom att spela i Ryssland ville ”ge något tillbaka efter allt Tyskland gjort mot Sovjet under andra världskriget”. Så…generöst.

Ångestdämpning via nostalgimayhem.

Tv-julen är knappast någon komplicerad historia.

Uppesittarkvällens två vakor var julens sista ögonblick av överraskning. Pluras anarkistiska sång- och spritfest och Bingolottos gubbigt urspårade eld- och rimstuga.

Sedan dess har det varit ”Minnenas television”, ”Michael Bublés jul” och ”Sällskapsresan” för hela slanten.

Men nu kan nostalgijulen ha nått sin kulmen. På juldagen gick nämligen SVT 1 på knockout med sitt imponerande jubileumsprogram ”Antikrundan 25 år”.

Musikjournalisten Magnus Broni har satt in det folkkära programmet i sitt pophistoriska sammanhang, sprunget ur ett 80-tal där tv-hallåorna var klädda som konfirmander, Roxette toppade listorna och Sverige bänkade sig framför ”Fräcka fredag” med Malena Ivarsson.

Redan i de första scenerna sätts tonen när experterna får beskriva sin passion för antikviteter.

– Jag är kanske inte direkt kåt på prylarna, men jag blir verkligen upphetsad, säger en av dem.

”Man går upp i maxpuls”, ”det är helt klart någon slags diagnos på oss” och ”detta är ett gigantiskt sommarkollo för vuxna” säger några av de andra.

Dokumentären målar skickligt upp minnesvärda ögonblick, både framför och bakom kameran. Särskilt rolig är SVT:s osäkerhet när tuffa storebrorsan BBC tvingas flyga över för att hjälpa till med de första programmen.

Men public service träffar rakt i en guldådra som inte sinat sedan dess. Vi gläds när människor upptäcker okända skatter i sina gamla loppisfynd – och kittlas av deras misslyckanden.

Som mannen som avfärdar expertens dom och envisas med att hans plaststaty i själva verket är gjord av elfenben.

Allt detta ackompanjerat av perfekta musikval som Håkan Hellströms ” Jag var bara inte gjord för dessa dar”.

I TV4 återförenades ”Så mycket bättre”-gänget för middag och nostalgisk tillbakablick på årets säsong. Förutom en bortklippt och ganska underhållande orientering på Ulf Dagebys dag (inklusive sändande av Morsekod) bjöds vi bara på gammal skåpmat.

”Återträffen” framstod mest som en polerad reklamfilm för att värva nästa års artister.

I kväll ser jag dokumentären ”Familjen Persson i främmande land” SVT 2 21.30.

Ha!

”Drömmen om Sotji”, TV3, ger en fascinerande inblick i några idrottares kamp för att nå OS.

Gah!

Kungens tal (SVT1). Helt blankt. Ord utan mening.

Sjukdomen tar hela hans liv.
Ett mirakelpiller uppfinns och han kan bli frisk – men vill han ta det?
Tack och hej.

En firad indie-artist på 90-talet med banden Yvonne och Strip Music. Veckans babe i Expressen Fredag. Uppburen i ZTV. En låt med i ”Fucking Åmål”.

Henric de la Cour hade det going för sig.

Han hade också cystisk fibros. Ända sen han var liten var lungsjukdomen CF en del av honom. Slembildning i luftvägarna och ständiga lunginfektioner. Sjukdomen var hans vardag. Den blev en del av hans identitet.
Vid 40 års ålder vänder allt. En medicin dyker upp. En mirakelkur som kan radera sjukdomen fullständigt. Henrics värld faller samman. Han tittar skeptiskt på förpackningen. Vem är han utan sin sjukdom?
Exakt där slutade dokumentären ”Henric de la Cour” av regissören Jacob Frössén.
Precis när ett av nutidens mest intressanta filosofiska dilemman lagt sig frivilligt på obduktionsbordet för vidare granskning avslutas filmandet.
En närmast perfekt missbedömning för en dokumentärfilmare.
Istället fick vi en redogörelse av Henric de la Cours liv. Ett popsnöre i ständig kris. Alltid svart och ledsen. Han skaffar barn men flyr till en stuga, han klarar varken av att vara förälder eller partner, allt han ser fram emot är den dropp han måste ta var tionde timme.
Han ”tröstar” sig själv med att det kommer en dag när han kommer att behöva syrgas varje dag, en dag då han ska få en lunginflammation som aldrig han repar sig från.
I en stark scen får vi följa med på en konsert som arrangeras för barn med CF. Henric, Tobbe Trollkarl, Mojje, Babben, Lill Babs, Martin Stenmarck.
Mojje spelar ”I ett hus i skogens slut” i reggae-tappning, följer upp med Van Halens ”Jump”.
Sedan går Henric på.
Svartklädd, huva, vitsminkad, svarta läppar, tvättbjörnsögon, tuppkam.
Det blir knäpptyst i lokalen.
Sen händer det. Han är 40 år. Medicinen kommer som förändrar allt. Henric knäcks. ”Det är 50/50 att jag tar livet av mig”, säger han.
”Jag måste bli en av er om jag ska kunna fortsätta leva. Nu måste jag ta ansvar för en massa saker. Jag hatar den här situationen.”
Det bränner till.
Då är det slut.
Där borde det ha börjat.

I kväll: ”På spåret”.

KLAS LINDBERG

He!
Läkartidningens fördömande av Barna Hedenhös diet.

Eh?
Varför pratar vi så lite om ”Under the dome” I Kanal 5?

Hollywoodfruar kan ha dildopartyn i TV3 utan att ett ögonbryn höjs.

Men när ”brasiliansk vaxning” nämns i SVT stiger rodnaden snabbare än man hinner säga ”public service”.

Det måste kännas både smickrande och påfrestande att publiken engagerar sig så känslomässigt i allt SVT gör. Det rasas i kommentarsfält när OS köps av Viasat, en tv-meteorolog skaffar mustasch eller folkkära programledare byts ut.

Vi känner att SVT ägs av oss alla – genom tv-licensen. Det är också den äldsta kanalen – lite stelare, värdigare, förhoppningsvis smartare.

Men kanske får vi leva med att även farfar SVT vill ta en mojito och dansa till EDM-musik med trosorna på huvudet ibland?

Bättre än så kan jag inte förklara inköpet av dokumentären ”Jag vaknade upp och var gay” som sändes vid tidpunkten i tablån (SVT2 kl 18.00) där diverse trivsamma djur- och Hitlerdokumentärer brukar hamna.

21-årige Kris gjorde en kullerbytta utför en slänt, drabbades av stroke och vaknade upp med förändrad sexualitet. Från rugby och motorcyklar till rosévin och hårfrisering på ett ögonblick.

Han besöker mer eller mindre tvivelaktiga forskare för att bevisa att stroken ”gjort honom homosexuell” och att det inte bara är en befintlig del av honom som väckts till liv. Ex-flickvänner intygar att han inte ”såg ett dugg gay ut” innan förändringen.

Det är provocerande ytligt. Frågan om hur strokes kan ändra människors personlighet och relationer är viktig och värd en intelligentare behandling.

Nästa skämskudde dök upp i charmiga, men förvirrade, ”von Svenssons kläder” (SVT1). Temat för kvällens avsnitt var att undersöka hur svenskar klär sig för att få ligga. Programledarna Karin Winther och Niklas Källner besökte bibliotek, en golfbana (?) och Lasse Kronér (eftersom han hamnat på en sexig-lista ett obskyrt företag beställt i pr-syfte).

De träffar också designern Iman Aldebe som skapar glamourösa slöjor, men som ibland kan sörja att turbanerna döljer hennes nyfriserade hår.

– Som att göra en brazilian wax när man inte har nån att visa den för, skämtar Winther.

Nja. Snarare som att göra en orimlig liknelse om rakade könsorgan.

Torsdag kväll ser jag ”The Americans”, TV8 22.15.

Ha!

”New girl” (TV4) för karaktären Schmidt (Max Greenfield).

Gah!

”Halvvägs till himlen” (TV4) har växt från haveri till ganska roligt.

Han kämpar ändå på, kungen, det får man ge honom.

Men jubileumsintervjun gjorde mig ändå lite sorgsen.

Man hann känna ganska mycket under den timslånga intervjun och retrospektiven ”Kung i 40 år” som SVT sände i går.
Reporterns och producenten Sara Bull varvade sin intervju med bilder ur arkivet. Känslan direkt efter är medkännande och ett visst sting av sorgsenhet.
Det var härligt att se längre stycken av intervjuer han gjorde som ung, hipp prins, under studietiden, den stiliga joggarprinsen. Smart verserad modig och uppriktig som ung. Den oförstörde coola man med självförtroende. Tycktes klok, modig och verserad.
Men så börjar han efter hand uttrycka missnöje med pressen. Idiotiska frågor av journalister som frågar om han läser tidningen på morgonen. En suck över att få frågor av det slaget som kändisar alltid får. En suck som blir allt tyngre, som börjar sätta sig i honom, prägla honom. Den lugna, coola katten blir alltmer cynisk, ögonen ser ledsnare ut och börjar förmedla misstroende, orden blir alltmer försiktiga.
I Sara Bulls nygjorda intervju ser vi att resan klar. Där sitter en man som inte vill svara på frågor, som tar sådana otroliga omvägar i sina svar att de blir obegripliga. Om han ens svarar alls.
Där är en människa som under åren malts ner till… något annat.
”Ångrar du någonting”, undrar Bull. ”Inte ett smack”, säger kungen, men medger att han nog tycker att hans gärning varit lite för ”sporadisk”, att han velat göra en djupdykning inom något (miljöfrågor). Han låter oss förstå att alla grejer han utsätts för nog inte är så spännande eller kul (”Det kan vara hur jobbigt som helst, det behöver man inte vara nån Einstein för att förstå, eller hur?”), att han ibland måste kämpa för att låtsas vara intresserad, och jag tänker på den oändliga trista skit han måste ta del av hela tiden, hur det måste urholka honom i paritet med pressens cyniska hantering av kungalivet.
Jag känner med honom, den motvillige monarken. Som när han väl försöker skoja och vara ironisk framstår som oförskämd. Han som tydligt hyser ett brinnande hat mot pressen men som står ut.
Ämbetet har slipat ner honom, men han stretar på, en bruten man med mycket driv, med en stolthet och känslighet, på en omöjlig kungasits.

I kväll missar jag inte ”Idol”.

KLAS LINDBERG

HE!

Sara Bulls intervju var helt okej och historien snyggt berättad.

EH?

Ingen tv-kanal sände valvaka. Trist.

Den bästa humorn är mer eller mindre obehaglig.

Så långt har komediserien ”Halvvägs till himlen” rätt ambition.

Den nya TV4-satsningen handlar om kyrkoherden Albin (Johan Glans) som kommer till en konservativ församling i Skåne där han möter starkt motstånd, på gränsen till sadistisk mobbning, av prästkollegan Jan (Anders Jansson). Nykomlingen bjuder på gudstjänst med afrikansk dans, är charmigt klumpig och har en iPhone med religionsappar.

Duktiga skådespelare som Michael Segerström, Jenny Skavlan och Jan Malmsjö gör biroller, och visst är det lite kittlande att höra den senare tala skånska som Björn Ranelid och se ut som en äldre upplaga av den onda pastor han spelade i ”Fanny och Alexander”.

Men tyvärr överskuggas allt av ”Halvvägs till himlens” stora problem.

Det är nämligen inte roligt. Alls.

Glans och Jansson försöker piffa upp sina platta repliker med lustiga ansiktsuttryck och snubbelhumor. Det är tydligt att tanken är att de ska bära upp serien; två roliga män som bildar ett nytt radarpar på humorhimlen. Men det är varken tillräckligt bisarrt eller underspelat vardagligt för att landa rätt.

När Janssons rollfigur är elak mot Glans blir det inte obehagligt på ett roligt sätt (tänk ”The Office”) utan bara ledsamt.

Nu ska det dock påpekas att jag bara sett de två första avsnitten. Komediserier har en tendens att bli bättre med tiden, när de slipper presentera ramarna för storyn och kan släppa loss sin kreativitet. En av världens allra roligaste serier, ”Parks and recreation”, började ärligt talat blekt.

Kvällens mest gripande tv-ögonblick stod Anna Lindhs pappa Staffan för i Tom Alandhs SVT-dokumentär. På frågan om han tänker mycket på Anna glömmer 82-åringen plötsligt att hans hustru avlidit.

– Det gör vi båda två…tänkte jag säga, men Nancy är ju också död nu. Inte kunde jag tro att någon skulle ge sig på en liten flicka.

I slutändan handlar allt om en ensam pappa och hans lilla dotter.

På torsdag ser jag på KGB-dramat ”The americans”, TV8 22.15.

Ha!

Tom Alandhs grepp, att lämna mordet och mördaren utanför filmen, var en fin hyllning.

Gah!

Ex-ministern Jan O Karlssons omdöme: ”Hon var ju snygg. Och kort, men det är ju tjejer”.