Ett tillfredsställande antiklimax.

”Mad Men” (Kanal 9) fick en värdig, men rätt tråkig, död.

Känsliga läsare varnas härmed för spoilerbonanza om man inte sett det sista ”Mad Men”-avsnittet. Sedan finalen sändes för en vecka sen i USA börjar det sjunka in att allt verkligen är över.

De sista avsnittens upplopp var så vackert berättad – från patriarkatets förnedring av den hårt kämpande Joan till Sallys uppläxning av sina bekräftelsetörstande föräldrar och Dons flykt och uppgörelse med sin livslögn.

Kanske är det därför besvikelsen över finalen är svår att skaka av sig. Det sista avsnittet drabbades av sjukan att knyta ihop för många säckar och lägga allt till rätta.

Visst är det härligt att Peggy får uppleva kärlek, Joan går sin egen väg som stark företagsledare, och Roger äntligen kanske hittar sin like i ålder, erfarenhet och drama. Ändå känns det tomt.

Värst är slutet för Pete Campbell – att han plötsligt blir frälst av det trogna familjelivet, lyckas övertala ex-frun att ta honom tillbaka och flytta till en annan stad. Den komplexe Pete vi lärt känna under sju säsonger är plötsligt platt som en pappdocka. Jag har försökt hitta ursäkter för skaparen Matthew Weiners handlande – kanske att vi underförstått måste fatta att detta bara är ännu en av Petes maniska episoder som kommer ta slut?

Det som funkar bäst är slutet för familjen Draper – seriens trasiga motor. Tårarna när Betty och Don talar i telefon efter cancerbeskedet, men fortfarande inte kan formulera sina känslor. Sallys resoluta sätt att ta kontroll över situationen och sina bröder. Dons sammanbrott, den där omfamningen av en ensam man i gruppterapin

och det geniala klippet från hans nöjda min under en meditationsstund på en klippa till en legendarisk Coca cola-reklamfilm från 1971.

Att måla upp drömmar och sälja dem är en del av Dicks DNA sedan han lämnade allt och skapade succémannen ”Don Draper”. Klart han inte kan låta bli att kapitalisera på sitt nya ”uppvaknande”.

Nu när serien är över är Sally den jag saknar mest. Jag hade velat se henne skapa sitt eget liv i de känslomässigt handikappade föräldrarnas skugga.

På måndagen ser jag Mai Zetterlings ”Älskande par”, SVT 1 14.30.

Ha!

Se ”Dox: Sista dagarna i Vietnam” måndag kväll (SVT1 22.00). Mycket gripande om livsöden under det kaotiska krigsslutet.

Gah!

Thommy Berggren pratar återigen om sin ”karbunkel i röven” – denna gång i ”Babel” (SVT2).

Att skiljas är att dö en smula.
Men i ”Mad mens” fall var det verkligen på tiden.
Ajöss, och tack för allt.

När du läser det här är det redan över. Nu har det allra sista avsnittet av ”Mad men” sänts i amerikansk tv. Vi som följt serien sedan dag ett har förstås inte tålamod att vänta tills det dyker upp på Kanal 9 om några veckor. Vi VPN-tunnlade och fulstreamade och tankade olagligt för att få lapa de sista dropparna ur Don Drapers flaska.
Själv känner jag mest att det var på tiden.
Jag brukar ha svårt för avsked. Vill inte att något jag älskat och investerat tid och känslor i ska vara över. Tomheten efteråt brukar rida mig som en ringvålnad. När min favoritserie ”The shield” sände sitt sista avsnitt för några år sedan gick jag in i en mild livskris.
Men för Don, Betty, Pete, Roger, Joan och de andra i ”Mad men” var det mer än dags att säga farväl.
Det som en gång var världens snyggaste serie har de senaste åren reducerats till en allt slarvigare upprepning av sig själv. Mad men gick från blixtrande till urvattnad på ett par säsonger. Allt kom liksom av sig.
Men skam den som ger sig. Den handfull avsnitt som föregick det oundvikliga slutet tillhör seriens allra, allra bästa. Och med ens började hjärtat klappa hårdare igen. Men nu, när allt är över, kan jag ändå bara se nyktert på det hela. Det var verkligen dags att ta i hand och tacka för den tid som varit.
Det borde vi ha gjort redan för två säsonger sedan. Jag kan till och med säga exakt när.
I slutscenen av femte säsongen. När Don Draper slutligen lämnat av Megan vid en tv-inspelning för att följa sin dröm, som förde han henne till altaret för att gifta sig med en annan man. Hur han sökte sig till bardisken, beställde en Old Fashioned och direkt blev uppraggad av en kvinna som frågade om han var där ensam.
Klipp till svartruta innan Dons svar kom. En scen som sammanfattade säsongen, som knöt ihop säckar och lät framtiden vara underbart oviss.
Det kunde ha slutat där. Det borde ha slutat där. På topp.
I kväll tittar jag på ”Penny dreadful” (HBO Nordic).

Den där scenen i köket lämnar ingen oberörd.

Glen kom tillbaka till ”Mad Men” (Kanal 9) och gav begreppet ”skämskudde” en djupare innebörd.

(OBS! Texten innehåller spoilers för dem som inte sett avsnittet ”The Forecast”)

Det är rätt udda att seriens skapare Matthew Weiner gett sin egen son (Marten Holden Weiner) rollen som den lite störde, men rörande Glen, pojken som sedan barnsben varit besatt av Betty (January Jones). Som 9-åring bad han om en lock av hennes hår, vilket skrämde och smickrade den uttråkade hemmafrun. Nu när 18-årige Glen plötsligt dyker upp igen för att träffa dottern Sally, men uppenbart främst för att säga farväl till Betty, sätter hans närvaro fokus på föräldragenerationens problem – ytan, narcissismen, förljugenheten.

Betty gissar självupptaget att den tidigare krigsmotståndaren Glen beslutat sig för att åka till Vietnam för hennes skull. I själva verket är det för att han misslyckats i skolan, men ensamma i köket säger han att de hör ihop och försöker kyssa henne. Betty håller tillbaka, med en i sammanhanget blek protest (”jag är gift”).

Det är en krypande obehaglig scen som speglas senare i avsnittet, först när en ung kollega som precis ska få sparken skäller ut Don Draper (Jon Hamm):

– Du har ingen personlighet, du är bara stilig, sluta ljug för dig själv!

Sen i slutscenen som återigen visar att Sally Draper (Kiernan Shipka) är seriens hjälte och hjärta. Innan hon ska bege sig ut på en resa med sina vänner har Don bjudit dem på middag och smickrats av hur en av flickorna flirtat med honom.

– Du kan inte kontrollera dig själv, säger Sally. Flickan är bara 17. Men det stoppar inte dig och det stoppar inte mamma. Vem som än uppmärksammar er, och de gör de alltid, så bara utsöndrar ni det där, överallt.

När hon förklarar att hon aldrig vill bli som dem kontrar Don:

– Du kommer att komma på att du är som oss. Du är en väldigt vacker flicka, men du måste vara mer än det.

Det är ett av ”Mad Mens” mest magnifika ögonblick, kärnan i Dons och Bettys olycka. På jobbet har Don svårt att måla upp en bild av framtiden, för att han inte längre tror på den. Låten som spelas är Roberta Flacks vemodiga ”The first time ever I saw your face”.

I kväll ser jag ”Dox: Citizenfour” (dokumentären om Edward Snowden), SVT1 22.00.

Ha!

Diane Sawyers intervju med ”Kardashian-pappan” Bruce Jenner om hans könskorrigering är oerhört stark.

Gah!

”Partajs” (Kanal 5) roliga parodi på ”Rederiet” fick mig att vilja se serien på Öppet arkiv igen. Jag har inte tid för sånt ju…

Att skrika “bu!” i ansiktet på dig så att du rycker till kan vilken byfåne som helst.

Men att krypa in under skinnet på dig kräver mer sofistikerade talanger.

Det är inte bara Parneviks som bor i Jupiter, Florida, utan betydligt läskigare figurer. Den fjärde säsongen av skräckantologin “American horror story” (med undertiteln “Freak show”) utspelar sig också där, fast 1952.

I går kväll var det premiär på Kanal 9, som även har lagt beslag på “The walking dead”. Det är inte helt lätt med skräck på tv. De verkligt blodisande effekterna uppnås i en mörk biosalong, inte i ditt upplysta vardagsrum där du har ena ögat på tv:n, andra ögat på en sms-konversation.

“The walking dead” slänger halvruttnade tarmar i ansiktet på oss med sådan tät frekvens att vi, liksom seriens rollfigurer, med åren har blivit helt blasé. “American horror story” jobbar på ett annorlunda sätt. Varje säsong är en avslutad berättelse i en ny fasansfull miljö. “Freak show” introducerar en rad “cirkusfreaks”, där särskilt en lortig, knivmördande, kidnappande clown utmärker sig med ett opererat leende som får Jokern att framstå som blygsam.

Allting i serien är lite snett och ljudeffekterna spökar med våra nerver. Rollistan har fullblodsproffs som Kathy Bates (som Skäggiga Damen) och Jessica Lange, denna förhäxande Jessica Lange, som tyvärr lämnar serien efter den här säsongen.

Frågan är om de klarar sig lika väl utan henne. Men än så länge kan vi njuta av “Freak show”. Slänga skräckchocker i ansiktet på tittarna är ingen större konst. Att skapa en fasa som ligger och puttrar bakom chockerna är en större utmaning. Den fixar “Freak show”.

I morgon ser jag premiären av femte säsongen av “Game of thrones” (C More Series, HBO Nordic).

Ja

“American horror story” bjuder på ljuvlig 50-talskitsch, och den som går igång på nostalgi fick ju även en kick av en annan säsongspremiär på Kanal 9 i går – “Mad men”.

Nej

Men för den som inte är särskilt sportintresserad saknar “Mästarnas mästare” (SVT1) just den väsentliga delen, nostalgivärdet. I år har jag hört talas om tre av de medverkande.

Foto: FX

Så går en timme ifrån vårt liv och kommer aldrig åter.

Varningsklockor ringer när Kerstin Holm (Malin Arvidsson), ledare för A-gruppen (Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art) beskrivs så här:

”Hon har det ibland tufft att få ihop privatlivet med det nya jobbet”.

No shit Sherlock. Vi får vara tacksamma för att hon åtminstone inte är en manlig kommissarie med alkoholproblem, operaintresse och ett komplicerat förhållande till kvinnor.

Den nya serien Arne Dahl-deckare inleds med ”En midsommarnattsdröm” där A-gruppen ska utreda en rad brutala mord på polska kvinnor i Sverige. Det finns en dimension av modern thriller där tekniken är viktig för att lösa brotten, men även traditionell svensk socialrealism med kritik mot missbrukarvården. Tyvärr är det svårt att engagera sig i brotten eller de kvinnliga offer som bara förblir kanonmat utan egna liv.

I vägen står Holms privatliv och dejtande av ruffige kollegan Paul (Shanti Roney) som hon i en klyschig scen försöker övertala att flytta ihop för hennes och sonens ”trygghet” (men han är ju man och bara intresserad av att ligga utan det där andra relationstjafset). I övriga delar av livet är Holm ytterst kapabel, tränar kampsport och mobbar oförklarligt nykomlingen Ida Jankowicz (Natalie Minnevik) som tillför A-gruppen välbehövlig språkkompetens (att ingen tolk kopplats in när polska maffian ska utredas är ytterligare en gåta).

Här haglar klyschorna och replikerna stapplar fram på kryckor. Det är synd om de i grunden fina skådespelare som utsätts för detta.

Tonträff är kanske det svåraste att få till, men det finns exempel på serier där en fascinerande helhet överskuggar manusbrister. Så är det med nya SVT-serien ”Jordskott” som har premiär måndag kväll och som strösslar en unik och beroendeframkallande historia med obegripliga manussvängar och tokiga repliker som ”din far hade gjort sig ovän med skogen”.

Så är det också med ”The walking dead” (Kanal 9) där suget i den postapokalyptiska smärtan överskuggar regelbundna urspårningar.

På måndag ser jag tossiga ”Jordskott”, SVT 1 21.00.

Ha!

Charlotte Kallas uppvisning i Östersund bådar gott inför VM.

Gah!

När Kanal 9 visar Saturday night lives 40-årsfirande kommer det troligtvis vara en nedklippt version och inte det 3,5 h långa originalet. Oklart varför de amerikanska producenterna gör så här mot oss internationella SNL-nördar. Uppdatering: Kanal 9 hälsar att det beror på problem med musikrättigheterna, så allt utom musiknumren kommer troligtvis finnas kvar.

Nu: Terrorhot, internationell konflikt. 

Då: Skvaller och skoj.

Sällan har en eftersläpning på två veckor märkts tydligare än i kvällens “Saturday night live”.

Sketchprogrammet, som firar 40 år i amerikansk tv, sänds på Kanal 9 med några veckors fördröjning. Värd för kvällens program var James Franco, som även fick assistans i inledningsmonologen av Seth Rogen, polare och kollega i “The interview”, en komedi om en journalist och en producent som får i uppdrag av CIA att lönnmörda Nordkoreas diktator, Kim Jong-un.

Läget för några veckor sedan var att filmbolaget Sony Pictures hade blivit utsatt för en hackerattack och en mängd hemlig information hade släppts fri.

Minns ni hur kul vi hade? Vi läste en massa skojiga, skvallriga saker om att cheferna snackade skit om Angelina Jolie. Att man bollade med tanken på att låta “Men in black”- och “21 Jump Street”-gängen mötas i en film. Hackarna krävde att Sony skulle stoppa “The interview” och allt såg ut som en pr-kupp för filmen.

Det var en oskuldsfullare tid för två veckor sedan. Och detta speglades i Francos “Saturday night live”-monolog i kväll. Han och Rogen hade roligt med några arrangerade “pinsamma” bilder på sig själva.

Vad har hänt sedan dess? Hackarna har hotat med 11 september-liknande attentat mot biografer som visar “The interview”, FBI har konstaterat att det är Nordkorea som ligger bakom gruppen, Sony har fegat ur och ställt in alla försök att släppa “The interview” och president Obama har lovat att denna grova cyberattack mot ett stort företag inom USA inte ska gå obestraffad.

Inte lika lätt att skratta åt det längre. Även om en twittrare i mitt flöde föreslog att flitige marijuanaförespråkaren Rogen måste tro att han har sitt livs längsta syratripp just nu…

I morgon ser jag “Monty Python live” på Sjuan.

Ja!

Jag har svårt att tänka mig bättre lördagsunderhållning än mästerliga “Rymdimperiet slår tillbaka” (1980). Helkväll på TV3.

Ja!

Parodin på nya “Star wars”-trailern i “Saturday night live”, med svårt åldrade stjärnor, var roligt undantag i ett annars taffligt avsnitt.

Foto: NBC

Kärleksgnabb. Väninnor som lustfyllt avfyrar giftpilar mot varandra. Och så Hitler på det.
”Downton Abbey” är fortfarande charmigt tweedmys. Om än med mörka moln över framtiden.

”Downton Abbey” skapades av Julian Fellowes. Med tanke på att han är själv baron har han en given inblick i brittisk överklass. Och det är väl inte så konstigt heller att han lockas av att skildra en epok där de dammiga ritualerna mellan aristokratin och dess tjänare finns bevarade i ett praktfullt gods, ett levande dockskåp, trots att världen runt omkring snabbt förändras.
För en konservativ skribent som Fellowes måste det vara lite skönt att skildra modernitet, men inte vår tids säkert alldeles förvirrande inslag… utan på lagom tryggt avstånd. Ett avstånd på sisådär 90 år. Modernitet i en tid då radion och telefonen ses som potentiellt fördärvande nymodigheter.
Igår visades sjätte avsnittet av femte säsongen i SVT1. Ibland känns det som att Fellowes skriver serien med vänsterhanden, men den ojämna stilen kan bero på att han författar nästan allt själv. Risken finns att man börjar gå runt i cirklar när man inte har tillräckliga influenser från andra medarbetare.
Men det tedrickande tweedmyset är svårslaget. Till och med en av nuvarande säsongens största konflikter, som skakar om äktenskapet mellan lord Grantham och hans fru, har en närmast gullig ton. Kanske för att det är så trivsamt att se älskvärde kultskådisen Richard E Grant spela konsthistorikern som försöker komma mellan paret.
Jag har dessutom verkligen njutit av att se Maggie Smith och Penelope Wilton renodla sina roller som komiskt radarpar den här säsongen. Det automatiska storflin som kusin Isobel får varje gång änkegrevinnan hamnar i minsta trångmål är obetalbart.
Och Fellowes ser till att hålla mörkret puttrande i bakgrunden. Det är tidigt tjugotal i serien och en ung Hitler bråkar i Tyskland, vilket även påverkar familjen.
Historiskt sett finns det ingen ljusnande framtid för godset; depression och krig väntar. Det blir en sjätte säsong av ”Downton Abbey”, men bör det bli så värst mycket mer? Det beror på hur länge baronen kan tuffa på, men risken finns att han kör fast i sina hjulspår.

Ja
Chris Rock levererade djärva skämt om terrorism i ”Saturday night live” (Kanal 9).

Nej
… men avsnittet hade knappt några roliga sketcher.

Inget buller, inget bång.
Inga basuner eller fyrverkerier.
Höstens starkaste seriestart skedde i tystnad.
I USA är den stekhet. Tv-junkies världen över tankar hem senaste avsnittet i samma ögonblick som det dyker upp på nätet. Fanskaran är stor och hejdlöst passionerad. I Sverige är det inte riktigt samma sak. Ganska långt därifrån, faktiskt.
När femte säsongen av ”The walking dead” (Kanal 9) gick upp på svensk tv var det mest tyst. Inga fanfarer, inga kanonsaluter. Det är lika konstigt som synd. För det var länge sedan jag såg en så stark öppning på en seriesäsong.
Vi som skriver om tv har sett ett par avsnitt mer än vad som sänts hittills, och jag överdriver inte ens lite då jag säger att de tre första avsnitten av säsong 5 är snudd på mästerverk. Tre avsnitt i rad med en stämning så tät att man knappt kan andas. Att serieskaparna dessutom har modet att låta varje avsnitt sluta med en cliffhanger gör att behovet att se mer aldrig går över.
Kolla själva. Första avsnittet finns på Kanal 9 Play. Rick Grimes (Andrew Lincoln) och hans grupp fick ju erfara att Terminus inte var den fristad som utlovats. Tvärtom. Som alltid handlar allt nu om att överleva. Men det är inte de levande döda som är det största hotet. De farligaste och mest lömska varelserna är människor, andra överlevare.
Över huvud taget var det länge sedan som ”The walking dead” slutade vara en zombieserie.  Blodsplattret är mest ett ramverk för den större berättelsen. Fokus ligger på relationerna mellan de överlevande och kampen för att klara sig i en värld som gått åt helvete. Jag kan inte ens minnas när jag senast kände så starkt för en grupp seriekaraktärer. Att jag efter lite mer än fyra säsonger verkligen tagit dem alla till mig och bryr mig om dem. Så starka och trovärdiga manus har ”The walking dead”. Det är därför du måste titta.
Ska vi säga så?
Onsdag kväll tittar jag i kapp ”Line of duty” (SVT Play).

HURRA!
”Homeland” (SVT Play). Jag trodde aldrig att serien skulle funka utan Brody. Jag hade fel.

MEN NEJ!
”Sveriges städmästare” (SVT1). Hand upp den som tyckte det här var en bra idé?

Sagan om mc-gängens egen Hamlet börjar nå sitt blodiga slut.

Tragedin är vid det här laget närmast outhärdlig att följa.

Detta kan omöjligt sluta lyckligt. När man börjar kolla på en serie som ”Sons of anarchy” (Kanal 9) accepterar man mer eller mindre omedvetet detta – för sådan är våldets logik. Nu är vi där, vid slutet, en rasande sorglig sjunde och sista säsong.

Jax Teller (Charlie Hunnam) har förlorat sin kärlek och enda hopp om ett liv bortom all död och kriminalitet, men vet inte att det är hans egen mamma Gemma (Katey Sagal) som berövat honom detta.

Bomben tickar. I väntan på tragedins totala fullbordan jagar Jax syndabockar och förklarar för sitt gäng att det var ett misstag att försöka sluta med vapenförsäljningen. Nivån av sadism i mördandet visar hur förlorad Jax är.

Det går bortom en modern Michael Corleone i ”Gudfadern” eller en Shakespearsk ”Hamlet” – här är vi nere och grottar i blodig antik tragedi av värsta sorten.

Rakt in i mörkrets hjärta.

Detta vältrande i offrens skräck, mordorgierna och den utdragna tortyren kan kännas spekulativ. Särskilt problematiskt blir det när man fortfarande känner viss sympati för Jax, den drivande kraften bakom våldet. Samtidigt är det en del av berättelsens allra sorgligaste poänger, denna spiral av ondska och misär, som trots allt utförs av människor som inte är uppenbart osympatiska på alla plan.

Om inte annat går det att relatera till känslan av att sitta fast i nät av arv och miljö. De maskor som Jax försökt slingra sig ur under sex säsonger tycks nu ha stelnat i ett järngrepp.

Det är plågsamt att se, även om ordningssinnet jublar över att seriens skapare Kurt Sutter väljer att följa tragedins dramaturgi till sin yttersta, dystra spets. Även om Jax (som Hunnam antytt i intervjuer) kommer inse att massakrerna inte gör livet för sönerna säkrare, riskerar de drabbades hämnd att bli grym.

Mest rafflande lär dock uppgörelsen mellan Jax och mamma Gemma bli. Värt att genomlida detta lilla tv-helvete för.

I kväll ser jag det nya hyllade relationsdramat ”The affair” på HBO Nordic med gamla ”The Wire”-favoriten Dominic West.

Ha!

”Ginas värld” (SVT) lyckas fånga både problematiken och det magiska i att vara turist.

Gah!

Jag gillar idén med ”Genikampen” (SVT1), men finalen blev lite av ett antiklimax.

Förr: bäst och snyggast.
Nu: vilsen och tom.
”Mad men” har tappat sin glans.
Det är så lätt att vara efterklok. Men med facit i hand så vet jag nu när ”Mad men” (Kanal 9) borde ha slutat. Det var i slutscenen av femte säsongen (och alla som inte sett så långt än bör sluta läsa nu). När Don Draper slutligen lämnat av Megan vid en tv-inspelning för att följa sin dröm, som förde han henne till altaret för att gifta sig med en annan man. Hur han sökte sig till bardisken, beställde en Old Fashioned och direkt blev uppraggad av en kvinna som frågade om han var där ensam.
Klipp till svartruta innan Dons svar kom. En scen som sammanfattade säsongen, som knöt ihop säckar och lät framtiden vara underbart oviss.
Det kunde ha slutat där. Det borde ha slutat där. På topp.
Det gjorde man inte. Och jag är ledsen att säga det, men ”Mad men” har aldrig varit svagare än 2013. Där de tre första säsongerna är odiskutabel tv-historia värd alla toppbetyg i världen är ”Mad men” nu en dussinserie. Tre plus. Vilket ju betyder ”bra”, men som känns som ett hån för en publik som är vana vid den typ av betygsnivåer som en hjulande Markus Larsson sätter när Springsteen har en bra kväll på Ullevi.
Tidens gång (1970-talet närmar sig med stormsteg) är inte längre något som skapar skavande spänning. Den vägen har man redan vandrat när 50-talets värderingar mötte 60-talets helt nya. Berättartrådar lämnas hängande – eller visar sig vara helt oväsentliga. För en serie som byggt en betydande del av sin existens på ångesttät stämning och ständiga dödsstörtningar ner i det mänskliga psykets mest smutsiga hörn så duger det inte med löskokta manusidéer som att Don och Betty råkar ligga med varandra igen eller att Ted Chaough känner sig hotad av Don. Vi kräver ett drama som hela tiden förflyttar sig framåt, som är säker på sin egen idé, vet vad den vill säga och som hela tiden balanserar på gränsen till fördärvet.
”Mad men” må fortfarande vara planetens stiligaste serie. Men när ytan visar sig sakna djup är det omöjligt att släppa känslan att det som en gång var något omistligt nu bara kör på tomgång.
Måndag 24 juni tittar jag på ”Borgen” (SVT1).

Hurra 1
”Barnmorskan i East End” (SVT1). Jessica Raine är suverän.

Hurra 2
”Skyfall” (C More Action). Daniel Craig är den bästa Bond någonsin. Och med Roger Deakins foto blir varje bildruta ett brutalt konstverk.

MARTIN SÖDERSTRÖM