Kuverthelvetet är öppnat.

Kan ”Veckans brott” (SVT1) nu äntligen gå vidare utan sin gimmick?

För 1,5 år sedan förslöt Leif GW Persson kuvertet där han förutspådde lösningen på gåtan med rekordstölden av 69 stycken kor. Det har blivit en cliffhanger av närmast mytiska, om än buskisdoftande, proportioner.

GW har engagerat sig, besökt rättegången mot den frikände bonden och kritiserat polisens insats. Han kallade dem ”trötta gamla buteljkorkar”, men borde inte ”raljera” så mycket, säger Katrineholmspolisen i inslaget.

– För att stå ut med vissa typer av människor och deras så kallade professionella kompetens så har jag valt det ironiska avståndet framför att falla död ner med en hjärtattack eller hjärnblödning, svarar GW.

Efter att ha viftat med kuvertet under våra näsor i två tredjedelar av programmet, återberättat fallet ännu en gång, redogjort för rättegången, pekat lite på en uppbyggd modell av bondgårdens omgivning (SVT:s snickare kan vara nöjda) och med tidtagarur kontrollerat hur lång tid det tar att lasta kor var det så äntligen dags att öppna kuvertet. Allting annat än att de skyldiga är Kung Carl Gustaf i konspiration med Göran Persson och riksbankschefen vore en besvikelse, så ett tv-historiskt antiklimax var självklart väntat.

”Kostölden har aldrig hänt” står det på GW:s mytiska papperslapp. Varpå professorn ödmjukt erkänner att han i tre mordfall haft ”duktigt fel” och att ”det där med kunskap är knepigt”.

– Egen övertygelse ska inte förväxlas med sanning. Kanske måste jag jobba mer med mig själv när det kommer till sånt.

Nu när den publikfriande spänningen i det förslutna kuvertet släppt är det som står sig fortfarande kritiken mot polisens bristande förundersökning. Kanske är det ett bra sätt att belysa viktiga frågor – i glansen runt den grandiosa GW-persona som är så central för hela ”Veckans brott” där professorns hälsotillstånd (”förkyld”), åsikter om allt ifrån politik till hästar och en inklippt bild av hur han sprätter i väg snus på Londons gator ingår.

Ett lika underhållande som omöjligt tankeexperiment är förresten att föreställa sig programledaren Camilla Kvartoft grymtandes i den där kontorsstolen i stället.

I kväll ser jag ”How to get away with murder”, Kanal 5 21.55.

Ha!

Det viktigaste inslaget i brittiska förlagan till ”Hela Sverige syr” (Sjuan) – ”The great british sewing bee” – är testunden. Här har det översatts till en klassisk svensk fikarast.

Gah!

”Svenska Hollywoodfruar” (TV3) blir allt mer krystat och värst av allt – tråkigt.

Anders Öfvergård tittar med rynkad panna in i kameran och bedömer läget på sin restaurang med följande bröl:

– Det är kat-a-strof!!

Och inte för ett ögonblick tror man på honom.

Realityprogram är en särskild utmaning i tv-branschen. Kollisionen mellan produktionsteamet som har ett skriven formel att upprätthålla och svensson-deltagarna som hoppas på en egen, unik upplevelse måste hanteras på ett delikat sätt. Cynism finns inbyggt i konceptet eftersom man utger sig för att skildra en verklighet. Från produktionens sida måste man arbeta hårt med att dölja eller i sämsta fall tona ner manipulationen.

Gårdagens premiär av ”Arga restaurangen” (Kanal 5) är ett exempel på när man misslyckas i genren, en svensk variant av Gordon Ramsay-ledda ”Hell’s kitchen” där man lyft in arga snickaren Anders Öfvergård – som nu återbekantar sig med den krogbransch han en gång lämnade. Upplägget liknar ”Leifs restaurang” (TV4) och har ett gäng arbetslösa som ska drillas av Öfvergård på hans nya hak innan det öppnar. Restaurangen ska heta Angry diner, så uppenbarligen är det inte mys eller god mat som ska vara främsta argumentet för att gå dit, utan upplevelsen av en hunsad personal som lyckas skrämma fram något dugligt på din tallrik.

Det börjar med ett matlagningstest där vissa går vidare, andra får se den koleriske krögaren spotta ut maten och kalla den ”äcklig”. De som går vidare bussas sedan till Angry diner där de får veta att de redan samma kväll ska laga mat och servera åt en fullpackad lokal.

Det går som väntat eftersom ingen kan laga mat och ingen vet hur man sköter kassan. Och Öfvergård ryter, pekar med hela handen och lägger ner sin själ i skådespeleriet framför kameran när han påstår att ”jag trodde att det skulle bli kaos men inte att det skulle vara SÅ HÄR illa”.

Jo, tjena.

Det är vid sådana här tillfällen, när upplägget är så genomfalskt, som man bara vill sätta fyr på hela realitygenren.

I morgon ser jag ett gäng Kristaller delas ut på TV4.

Nja

”Böda camping” (Kanal 5) är snäppet mindre cyniskt än ”Arga restaurangen”. Men varför en hel timme?

Nej

Tredje säsongen av ”Dallas” är igång i Sjuan. JR är död och begraven. Varför är inte den här rebooten det?

Folk dör som flugor.

Läkarna i ”The Knick” är pionjärer på outforskad mark – hela tiden vinglande på gränsen mellan barbari och genialitet.

Hollywoods tidigare storfräsare Steven Soderbergh har tagit steget från drömfabriken via prisade tv-filmen ”Behind the candelabra” till Cinemax nya storserie ”The Knick” (CMore/HBO Nordic). Clive Owen spelar John Thackery, en våghalsig läkare och nihilistisk kokainist, som styr och ställer på The Knickerbocker hospital i New York i början av 1900-talet.

Det här är knappast en ordinär sjukhusserie. Kirurgi är fortfarande en experimentell verksamhet där blodet forsar och patienten endast överlever om hen har tur. Thackery är en vetenskaplig pionjär som bedövar eventuella dubier och känslor med kokain (en laglig sysselsättning på den tiden). Han är en synnerligen oheroisk hjälte som protesterar när sjukhusets framsynta sponsor Cornelia Robertson (Juliet Rylance) anställer Algernon Edwards (André Holland), en briljant afroamerikansk läkare.

Sjukhuset sjuder av rasism, sexism och klassförakt. Patienter skaffas med mutor och våld ute på New Yorks gator.

”The Knick” bygger långsamt upp en rätt mörk historisk verklighet. Efter att ha sett de två första avsnitten är det fortfarande svårt att bedöma om den är på väg mot något stort eller bara medelmåttigt. Men skildringen av framstegets pris och balansen mellan drivkraften att hjälpa och känslorubbad äregirighet är hittills ganska fängslande.

I SVT1 drog valrörelsen igång med en jobbdebatt som snart hettade till i Malmö-blåsten. Veteranen Anne Lundberg stod stadigt när politikerna brakade loss medan nye programledaren Leo Razzak, till vardags entreprenör, hade lite mer av en frifräsarroll.

Han hade exempelvis åkt runt i Sverige och träffat ”vanliga människor” som fick le in i kameran efter att ha berättat om sin situation. Att väljarna inte orkar bry sig om inte problemen får ett sympatiskt mänskligt ansikte är en politisk tv-klyscha.

I kväll ser jag ”The school”, en omtalad och inspirerande brittisk dokumentärserie på SVT Flow. Missa inte inför höstens riksdagsval!

Ha!

”Hela England bakar”-maraton på Sjuan. Ljuvligt.

Gah!

Underhållande ”Stopptid deluxe” (SVT2) är över för den här säsongen. Trist.

Tro inte på allt ni läser och ser.
Journalistik står lägre i kurs än någonsin.
Men ”Plus” visar hur mycket den fortfarande betyder.
”Att stå på den lilla människans sida”. Det var en av det journalistiska uppdragets grundpelare som gång på gång präntades in i oss under journalistutbildningen. Jag tänker fortfarande på det där i bland. I synnerhet då det börjar fnysas om ”medieelit” och ”åsiktskorridorer”. Som att mediefolk utgör en egen befolkningsgrupp, långt bort ifrån det övriga samhället.
Jag tror inte ett dugg på det där. Förtroendet för journalister må vara historiskt lågt. Men varje gång jag ser ”Plus” (SVT1) tänker jag på hur viktig den är.
Hur många exempel kan ni inte räkna upp där helt vanliga stackars medborgare behandlats illa av storföretag och myndigheter – och hur de får upprättelse först efter att ”Plus” tagit tag i fallet?
Det händer snart sagt varje vecka i det alldeles utmärkta konsumentprogrammet. Och just därför är det så viktigt. Vem ska annars föra den lilla (ofta helt maktlösa) människans talan mot grå byråkrati och dollargrinande ockerföretag?
Temperamentet i programmet är helt rätt. Aldrig Hollywood-kletigt som i till exempel ”Fuskbyggarna” (TV4), utan sakligt och rättframt. ”Plus” må vara en institution i svensk tv. Men säsong efter säsong visar redaktionen att de fortsätter att vara påtagligt behövda.

Det har gnällts en del på den. Men jag finner en hel del saker att gilla med ”Meltzer & Berg i Amerika” (Kanal 5). Att göra en bromance-resa i USA med kvinnlig blick är kanske inte alldeles nyskapande i sig. Men det finns ett skönt samspel mellan de två huvudpersonerna och tonen är alldeles lagom lättviktig. Inget som kommer att gå till tv-historien, visst. Men som hjärnavslappning fungerar serien riktigt bra.

Fredag 4 april tittar jag på ”The killing” (Sjuan).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Badhotellet” (TV4). Danskar gör det bättre.

Nja…
”Blacklist” (TV3). Jag hoppas fortfarande, men James Spader-serien känns hopplöst vilsen.

I tider av nazism och blötsnö gäller det att bita ihop. För det finns hopp.

”Hela England bakar” är äntligen tillbaka.

Fjärde säsongen av ”The great British bake off” blev en sådan succé att nästa serie kommer flyttas från BBC2 in i bredaste BBC1. I Sverige puttrar den på i TV4-filialen Sjuan, med en liten men hängiven publik.

Jag inser snart att inte ens den mest inbitna mat-tv-skeptiker kan stå emot programmets charm. Först och främst är deltagarna magnifika. Vi har förvirrade Toby, som råkar hälla salt i smeten och bor hemma hos sin pappa, och Frances som inte kan baka utan komplicerade koncept – det är hemliga ekorrar, tändstickspaket och sandwichkakor. Perfektionisten Rob designar vanligtvis rymdsatelliter och röriga Ruby är filosofistudent.

Min favorit, 51-årige Howard, är en grå kommunnisse från Sheffield med ett stort hjärta och en brinnande passion för nya smakkombinationer.

De kakor de skapar är konstverk – men pressen är hög och minsta misstag ödesdigert. ”Hela England bakar” inser att denna spänning är dramatisk nog och undviker onödig elakhet.

Jovialiska ”jolly good”, ”cracker” och ”game on” får ersätta psykningar och machotrams. Domarna Mary Berry och Paul Hollywood är visserligen stränga, men alltid hjälpsamma.

Det är lätt att smittas av denna kärlek till ämnet. Vi får lära oss historien bakom ”courting cakes”, en typ av bakverk unga kvinnor i norra England använde för att ragga på snubbar.

– Det slår definitivt att sitta på bilparkeringen i Croydon och dricka cider, skämtar programledaren Sue Perkins.

Tillsammans med parhästen Mel Giedroyc bildar hon något som inte borde kännas ovanligt, nämligen en kvinnlig humorduo. De anstränger sig aldrig för att behaga, de försöker bara vara roliga. När svenska programledare kan kännas som stöpta i samma form leker Mel och Sue med begreppen.

Jag tröttnar aldrig på att se dessa britter vispa sin vaniljsås, bygga enorma Gaudibyggnader i choklad eller vildvuxna kakor med timjanskog. Att någon av dem måste åka hem varje vecka känns bara grymt.

I kväll kollar jag in Greg Poehlers serie ”Welcome to Sweden”, TV 4 21.30.

 SANDRA WEJBRO

Ha!

”Ryttareliten” (SVT) ger en fascinerande inblick i en relativt okänd värld.

Gah!

”Farmen”-final på söndag (TV4). Är det äntligen nog nu?