Skolan är en märklig plats.

Så mycket tid små människor tillbringar i händerna på en mer eller mindre nyckfull institution.

Dokumentärserien ”Educating Yorkshire” tillbringade nästan ett år på Thornhill-skolan i Dewsbury och resultatet lockade miljoner till de brittiska tv-sofforna hösten 2013. Under namnet ”The school” visas den nu i Sverige på streamingtjänsten SVT Flow.

Fokus för serien är Mr Mitchell, den nye rektorn, som lyckats lyfta skolan ur det absoluta bottenskiktet resultatmässigt i Storbritannien. Han framställs som en rättvis sheriff, sträng men känslig, med en närmast irriterande grabbig spexighet som frodas i det nya rampljuset.

Skoluniformerna ska se prydliga ut, alltför mycket smink och piercings bestraffas. Rökning leder till ”isolering” (ensamjobb under övervakning).

Samtidigt har lärargruppen insett att det enda sättet att höja skolresultaten är att eleverna är trygga och trivs i skolan. Mycket handlar om att lösa bråk på rasterna, hantera koncentrationsproblem och vänskaper som bryter samman.

Mat flyger i matsalen och rektorn kallar in Kamreen, 12, på sitt rum. Närbilder avslöjar alla känslor som rasar i det sammanbitna, skuldridna ansiktet. Det är enormt fascinerande, rörande men självklart också etiskt komplicerat. Filmmakarna har haft psykologer inkopplade, men också genomfört hundratalet hembesök och fått godkännande av de medverkande barnens föräldrar.

Samtidigt handlar det lika mycket om lärarna och deras ångest och tårar. Samspelet i skolans universum

skildras närgånget men respektfullt och när serien når sitt åttonde avsnitt där stammande Musharraf kämpar för att genomföra ett avgörande talprov har åtminstone jag fallit pladask.

– Stora drömmar, säger han med ett nervöst leende.

Ingen skildras någonsin som ett ”hopplöst fall”. Barnen kan gå igenom besvärliga perioder som det är de vuxnas ansvar att lotsa dem igenom.

Synen på barnen som i första hand människor, i andra hand elever, är något även svenska skolor borde kunna inspireras av.

I kväll ser jag ”Fallet Zarah Leander”, K Special SVT 2 20.00.

Ha!

Friidrotts-EM (TV4/Eurosport) är alltid roligt.

Gah!

Trots att de svenska deltagarna inte gör särskilt stort väsen av sig.

Folk dör som flugor.

Läkarna i ”The Knick” är pionjärer på outforskad mark – hela tiden vinglande på gränsen mellan barbari och genialitet.

Hollywoods tidigare storfräsare Steven Soderbergh har tagit steget från drömfabriken via prisade tv-filmen ”Behind the candelabra” till Cinemax nya storserie ”The Knick” (CMore/HBO Nordic). Clive Owen spelar John Thackery, en våghalsig läkare och nihilistisk kokainist, som styr och ställer på The Knickerbocker hospital i New York i början av 1900-talet.

Det här är knappast en ordinär sjukhusserie. Kirurgi är fortfarande en experimentell verksamhet där blodet forsar och patienten endast överlever om hen har tur. Thackery är en vetenskaplig pionjär som bedövar eventuella dubier och känslor med kokain (en laglig sysselsättning på den tiden). Han är en synnerligen oheroisk hjälte som protesterar när sjukhusets framsynta sponsor Cornelia Robertson (Juliet Rylance) anställer Algernon Edwards (André Holland), en briljant afroamerikansk läkare.

Sjukhuset sjuder av rasism, sexism och klassförakt. Patienter skaffas med mutor och våld ute på New Yorks gator.

”The Knick” bygger långsamt upp en rätt mörk historisk verklighet. Efter att ha sett de två första avsnitten är det fortfarande svårt att bedöma om den är på väg mot något stort eller bara medelmåttigt. Men skildringen av framstegets pris och balansen mellan drivkraften att hjälpa och känslorubbad äregirighet är hittills ganska fängslande.

I SVT1 drog valrörelsen igång med en jobbdebatt som snart hettade till i Malmö-blåsten. Veteranen Anne Lundberg stod stadigt när politikerna brakade loss medan nye programledaren Leo Razzak, till vardags entreprenör, hade lite mer av en frifräsarroll.

Han hade exempelvis åkt runt i Sverige och träffat ”vanliga människor” som fick le in i kameran efter att ha berättat om sin situation. Att väljarna inte orkar bry sig om inte problemen får ett sympatiskt mänskligt ansikte är en politisk tv-klyscha.

I kväll ser jag ”The school”, en omtalad och inspirerande brittisk dokumentärserie på SVT Flow. Missa inte inför höstens riksdagsval!

Ha!

”Hela England bakar”-maraton på Sjuan. Ljuvligt.

Gah!

Underhållande ”Stopptid deluxe” (SVT2) är över för den här säsongen. Trist.

Hon är gammal och grå, men klipsk som få.

Miss Marple har vi sett många av. Den senaste är lika nödvändig som ett femte hjul.

Miss Marple är tillbaka på TV4. I kväll gick hon upp mot fotbolls-VM, vilket kan vara smart tablåläggning för de av oss som inte har vett att uppskatta bollandet i Brasilien. Miss Marple uppfyller trots allt ett ursvenskt behov av engelska mord i sommarnatten. Men hon har sett bättre dagar.

Den nuvarande serien började 2004 i Storbritannien, med Geraldine McEwan som Marple. Som väntat betade den av den ena Agatha Christie-historien efter den andra (och det finns många), men ibland med vissa förändringar. Stenhårt konservativa Christie-fans har gått i taket ibland, men om man aldrig gör förändringar som ger något nytt tappar man all lust. Den brittiska kostymdeckarfabriken har tillräckligt mycket av ett löpande band ändå.

Historierna har ju trots allt berättats så många gånger förut – och bättre. På 60-talet gjordes filmer med Margaret Rutherford där Marple blev närmast en slängig primadonna. Det gick helt emot böckerna. Christie förfasades.

Den ultimata Miss Marple är och förblir Joan Hickson i en serie tv-filmer på 80-talet – en spröd, försynt liten sparv som lurade i den brittiska landsbygdens överflöd av giftmördare att hon var en smula bakom. Det sägs att när Christie först träffade henne tjugo år tidigare sa hon till henne ”en dag kommer du att bli min Miss Marple”.

Den Marple vi såg på tv ikväll, Julia McKenzie, har burit tantkoftan stolt sedan 2009 då hon ersatte McEwan. Hon gör vad hon kan, men är en grå mus i jämförelse med en del av företrädarna. Och det gäller även gårdagens mordmysterium. Vi är nu nere och gräver bland Christies minst kända, minst ansedda noveller.

Mitt råd? Stäng av TV4 och slå på Netflix. Häll upp en sherry och se om de gamla Hickson-filmerna.

Ja

Anna Blomberg briljerar i sin show på SVT Flow.

Nej

”America’s funniest home videos” anses vara primetime-underhållning på Kanal 5.

En trebent vovve haltar in i tv-serien ”Louie”.

Problemet med denna genialitet är att allt annat bleknar i jämförelse.

TV4 Komedi visar fortfarande repriser av tredje säsongen, men Louis CK har sedan länge gått vidare och lagt två år på att skriva de nya avsnitt som precis haft premiär i USA. Komikern har använt sitt ekonomiska och konstnärliga oberoende åt att skapa en säsong helt utan kompromisser.

Den existentialism som alltid funnits där får blomma ut. Louis CK har skapat något så udda som en komediserie nästan helt utan skämt.

Särskilt scenerna mellan Louie och hans två döttrar är monumentala. Som fingertoppskänslan när yrvädret Jane dragit ner lärarens kjol i ilska, men sedan djupt ångrar sig då hon ser kvinnans tårar. Barnen får bli små individer, fulla av motstridiga känslor, ångest och funderingar.

Föräldraskapet är komplicerat och Louie bråkar med sin ex-fru om barnen ska gå i privatskola eller vanlig. Han vill att de ska få lära sig om verkliga problem och träffa riktiga människor, hon anser att hans arbetarklasskomplex sätter barnens framtid på spel.

Med känslig hand massakrerar Louie sina egna fördomar om överviktiga kvinnor, han gör fiasko på en snobbig välgörenhetsmiddag och utser en surmulen gammal läkare med trebent hund till sin livscoach.

– Ingen bryr sig, välj en väg och gå den, muttrar läkaren irriterat. Det finns folk som föds som en hög organ och inte vet annat av livet än smärta.

Buttre doktor Yodas sista visdom är löjligt briljant i sin enkelhet:

– Det enda som är lyckligare än en trebent hund? En fyrbent hund.

Trots att fjärde säsongen ännu inte kommit till Sverige, hamnar all annan tv i dess skugga. Det är synd för onsdagskvällens intressanta djupdykning i hjärnans vindlingar i ”Kobra” (SVT1). HBO Nordics gotiska saga ”Penny Dreadful” lyckas bara hålla uppe intresset i ett avsnitt, sen tappar den fokus bland seanser, halvdöda, Frankenstein-monster och Oscar Wildes Dorian Gray. Aftonbladet TV arrangerade en rivig EU-debatt i ”Partiprogrammet”.

Men dessa texter förblir tyvärr oskrivna. Och allt är Louis CK:s fel.

Ha!

”Please like me”, SVT Flow. Fantastiskt charmig australisk komediserie om vänskap, familj och att komma ut.

Gah!

Slutet på ”Secrets and lies” (SVT1). Vilket antiklimax.

Det är en kopia.

Men en rackarns välgjord kopia.

Nya ”The tunnel” är värd sin chans.

Ska erkänna att jag först hade svårt för ”Bron”. Första avsnittet av den svensk-danska storserien var så stolpigt och ovigt att det kändes som en sketch av Galenskaparna. De parodiskt överdrivna noir-elementen, de tondövt levererade replikerna, de föråldrade stereotyperna om stiffa paragrafryttarsvenskar och skönt avslappnade öldrickardanskar. Samt det trötta upplägget med ”två omaka snutar som måste överkomma sina olikheter för att jobba tillsammans” bla bla bla, snark.

Men någonting hände. ”Bron” reste sig över sina uppenbara begränsningar och blev den mesta nagelbitarthrillern sedan ”24”. Till dags dato har ”Bron” sålts till över 130 länder. Ett antal versioner har redan spelats in världen över.

Premiär alltså för ”The tunnel” (SVT Flow) – den engelsk-franska versionen, där tunneln under kanalen mellan de två länderna är central. Upplägget är identiskt. Ett lik bestående av två delar – ena halvan en fransk politiker, andra halvan en brittisk prostituerad – hittas exakt på gränsen mellan länderna. Två poliser (från varsitt land och – förstås – väldigt omaka) tvingas arbeta ihop för att lösa fallet. Frostigt och stelt men samtidigt levande spelat av Clémence Poésy och Stephen Dillane. De historiskt ansträngda relationerna mellan länderna och de stereotypa skillnaderna mellan fransmän och britter spelar en stor roll. Nog för att det är klichéer som spelas upp, men de är gjorda med både fingertoppskänsla och värme nog för att inte störa för mycket.

Även om vissa scener är kopierade rakt av så är ”The tunnel” så rasande snygg i stämning, foto och musikval att det är lätt att glömma att man redan sett det här en gång. Bättre än ”Bron”? Vissa scener i kopian krossar allt i originalserien, andra är tveklöst sämre och mer haltande.

Jag gav ”Bron” en chans till. Och jag är beredd att ge ”The tunnel” några avsnitt till. Se det som en rekommendation.

Lördag kväll  tittar jag på finalen av Eurovision Song Contest i SVT1.

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!

”Rome” (SVT1). Män i kjolar med svärd. Och en jädra massa naket. What’s not to like?

Nja…

”Let’s dance” (TV4). Ett opium för folket.