Hela såsen har skurit sig.

”Sveriges mästerkock” (TV4) behöver ett stort mått nytänkande inför nästa säsong.

Ambitiösa Alas blickar mot Amir under finalen innehöll åratal av kamp och ilska.

– Hon försöker psyka mig, men det går inte, sa Amir.

Själv är han den sköne, skicklige liraren som chansat sig igenom tävlingar och lyckats. I finalen fick han kritik för sin potatis, medan Ala hade små ckokladbitar kvar i sin mousse. Varför den ene vann över den andre förblev höljt i dunkel.

Tårar, äkta rivalitet och härliga deltagare borde borga för en ljuvlig säsong, men tyvärr är det något som skaver. Dynamiken i juryn saknas eftersom de framstår som samma kock i tre olika kroppar. Maten är ”god”, smeker kombineras bra eller illa, köttet är lagom stekt förkunnar de med allvarlig min. De är snälla, ger kritik, läser innantill – med samma min.

Det bränner bara till när Leif Mannerström i slutet försöker trösta Ala och frustar:

– Jag är så jävla rörd, innan rösten bryts.

Det är ett fint, men ultrakort, ögonblick. Med en jury som känns mer avslappnad, varierad och språkligt målande hade ”Sveriges mästerkock” lyfts ett rejält snäpp. Men TV4 är förmodligen nöjd med sin jättepublik och sitter still i båten. Tråkigt nog.

Will Ferrells ”Anchorman”-ande vilar över veckans ”Programmen som förändrade tv” (UR/SVT2) som fokuserar på nyheter och sport. Historien bakom ”Eyewitness news” i Philadelphia och Al Primo som revolutionerade rapporteringen är fascinerande.

Utvecklingen kom i form av stjärnreportrar på plats, kvinnliga nyhetsankare och den allra första svarta reportern Trudy Haynes.

– Al Primo riktade in sig på det sensationella, konstaterar Haynes.

CNN utvecklade konceptet till nyhets-tv dygnet runt och eftersom den enes död är den andres bröd fick de sitt ”genombrott” med livebevakningen av Challengerolyckan. Den förrädiska succé de sen hade med ”tv-spelskriget” i Kuwait 1990 bör väcka eftertanke.

Torsdag kväll ser jag ”Farmor Ruth och hennes döttrar”, SVT 2 20.00.

SANDRA WEJBRO

Ha!

De otäcka bilderna från stjärnreportern Geraldo Riveras avslöjande av missförhållanden på vårdboendet Willowbrook inspirerade tv-serien ”American horror story: Asylum” där scenerna nästan exakt kopieras i avsnitt 13.

Gah!

Forskare säger att vi måste minska köttätandet, men program som ”Sveriges mästerkock” fortsätter i konservativa matspår.

Blanka hingstar, jättelika gårdar och privata jetplan – men inne i stallet jäser känslorna.

”Ryttareliten” (SVT) är Sveriges starkaste tv-knark just nu.

”Ryttareliten” är både tv-såpa och närgången diskbänksrealism, med en tjusig yta som ständigt krackelerar. Den värld som skildras är sluten – men samtidigt del av en ofta hånad och kvinnodominerad folkrörelse. När ridsport, aningen motvilligt, rapporteras på sportsidor handlar kommentarerna om att hästen gör allt jobb och att de inte sysslar med riktig idrott.

”Ryttareliten” visar att sanningen är mer komplex än så. Talang är en relativt liten komponent, tvärtom avgör erfarenhet, ekonomiska förutsättningar och rätt häst nästan allt. Därmed inte sagt att elitryttarna glider fram på några bananskal:

– Alla som känner oss vet hur hårt vi sliter, försvarar sig Charlotte Haid Bondergaard i svenska dressyrlandslaget, som får ekonomisk hjälp av sin pappa och bror, båda välbeställda Clas Ohlson-arvingar.

Många av elitryttarna kommer från hästfamiljer, som bröderna Jens och Peder Fredricson och Daniel och Alex Zetterman, vars pappa Royne fortfarande tävlar på högsta nivå.

När dokumentärserien spelas in har Royne nyligen lämnat familjen för en ny kärlek, ”svikit familjen på ett dumt jäkla sätt” som Daniel säger. Han har inte pratat med sin far på ett år, trots att de ofta möts i tävlingar. Smärtan och ilskan är fortfarande rå.

För ”Ryttareliten” tar oss inte bara in i sporten och stallen, utan blottlägger både uttalade och antydda familjedramer. Haid Bondergaard och maken Rasmus när båda en dröm om rampljuset, men hittills är hon den som fått störst resurser. Lisen Bratt Fredricson och maken Peder oroar sig över barn och ekonomi. För samtidigt som tävlingshästar är värda miljoner, riskerar man att förlora allt eftersom djuren är omöjliga att försäkra. Och hela bygget hålls uppe av hängivna hästskötare, oftast kvinnor som trofast arbetar dygnet runt.

I beroendeframkallande ”Ryttareliten” finns det kärlek, passion och rivalitet nog att fylla en hel hösttablå på Dramaten.

I dag ser jag konståknings-VM och herrarnas kortprogram från kl 07.35 på SVT Play.

SANDRA WEJBRO

Ha!

”Kalla fakta” (TV4) granskar matematikundervisningen och konstaterar att om det är något svenska skolan är bra på så är det att experimentera på sina elever.

Gah!

Ny dag, ny SD-video.

Är målvakter sportens trummisar?

Jag är benägen att misstänka det efter att ha sett Tommy Söderström växa ut till årets stora profil i ”Mästarnas mästare”.

Det är bara att se på Mupparnas trummis Animal, en fastkedjad dåre, för att greppa hånet världens batterister fått utstå genom åren. Samtidigt hyllas de ofta, som Josephine Forsman i Sahara Hotnights eller ”Loffe” i Hansson & Karlsson. Nästan alltid är de så kallade ”stora personligheter”.

Vad får en människa att välja rytmen före melodin – eller som i målvaktens fall en utsatt och hukande position när man kan glida runt på isen och tacklas?

Tommy Söderström förklarar att han hamnade i målet för att han var så liten. I ett nästan rörande klipp gör han och en annan målis upp i en klassisk hockeyholmgång i NHL, för varför ska inte de också få vara med de andra spelarna och slåss?

I ”Mästarnas mästare” är Söderström klart roligast – han hjulbensmäter sig (och vinner) mot Sven-Åke Lundbäck, försöker lättsamt mildra Mattias Sunneborns överspända kolhydrathat och har en avspänd relation till spöken. Dessutom är det svårt att ogilla en man som tidigare tackat nej till ”Mästarnas mästare” för att han inte ville lämna sin hund Roffe ensam hemma.

Roffe dog tragiskt för snart ett år sen, men fortsätter att spöka för sin husse. Söderström måste efter alla år inom en hård machosport inse hur detta öppnar upp för hånleenden – men ändå vågar han vara sårbar.

Heja Söderström – och vila i frid Roffe!

Tävlingen där svenska författare utmanas att skriva text till en Benny Andersson-komposition är ”Babels” (SVT2) stora projekt för den nya säsongen. Det borde vara ett perfekt läge att nörda ner i konsten att skapa bra låttexter och skillnader och likheter med traditionell poesi.

Omfånget av ämnen och gäster – från Suzanne Brögger via en bok om djur i Första världskriget till chicklit-författaren Lisa Jewell – gör ”Babel” till det absolut bästa kulturprogrammet just nu.

I kväll ser jag ”Banshee” på HBO Nordic.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Skidexperten Mathias Fredriksson ute i spåret har gett världscupavslutningen i Falun en skönt mysgnällig krydda.

Gah!

”Vinterstudion” (SVT) går i ide över sommaren och det är alltid orimligt bitterljuvt.

Från nätpirat till laglydig.
Tv-branschen har äntligen fått oss att göra rätt.
Men de stora kabelbolagen bör se upp.
I helgen stängde min lokala videohandlare ner butiken. Det kändes lika sorgligt som typiskt. Det har varit på gång ett tag. Men det går inte längre lika självklart att skylla nätpirater och illegal fildelning för att tvinga tv- och filmbranschen på knä. De legala alternativen till att fildela är nu verklighet för oss alla.
Jag borde veta, för jag är själv ett praktexempel.
Under 00-talets mitt var jag en typisk nätpirat. Utrustad med ett ursnabbt bredband och en avpänd inställning till upphovsrätten. Som en bläckfisk satt jag och tankade hem hela internet på en gång. Allt fanns ju där. Alla tv-serier som man febrade om i USA men som inte skulle nå Sverige på evigheter. Att ladda ner var att ha koll.
Allt är annorlunda nu. Jag laddar inte hem någonting alls längre. Jag behöver inte. Streamingvärlden raderade ut det behovet på bara några år. Vill jag se ”True detective” (HBO Nordic) går det med ett knapptryck via minst två av mina betaltjänster. Vill jag se ”Dancing on the edge” ikväll då jag missade det i lördags använder jag SVTr-funktionen i min tv:s programbibliotek.
Vill jag hyra film knallar jag inte längre till videohandlaren. Jag söker det via de (legala) hyralternativ som finns i min digitalbox. Jag betalar för att det är smidigt. Och för att det inte längre finns många anledningar att inte göra det. Samma skäl till att folk inte betalade förr, alltså.
Vad vi ser nu är bara början.
Får jag gissa så är förlorarna de stora kabel-tv-aktörerna. I åratal har tagit kungligt betalt för stora tv-paket. Att köpa kanaler styckvis? Glöm det.
Exempel: Vill jag ha enbart C More Series går inte det. Så tvingas jag köpa ett helt paket med sex andra kanaler jag inte är intresserad av. För en ganska fet peng i månaden. Inte en chans.
Vi tv-konsumenter har blivit alldeles för vana vid oändlig valfrihet. Och vägrar att punga ut för sånt vi inte vill ha.

Onsdag 29 januari tittar jag på ”Mitt”, dokumentären om Mitt Romney (Netflix).

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA!

”Trädgårdskampen” (SVT1). Något så ovanligt som en tävlingsdokusåpa som är både hygglig och varm.

Nja…

”Tjockare än vatten” (SVT Play). Utsökt foto, men dialogen är plågsamt tondöv.

Det handlar om mat.
Men alla låtsas som om världsfreden stod på spel.
Bajsnödigheten gör ”Sveriges mästerkock” pinsamt.
Mat är den nya religionen. 2013 kan inget som har med mat och dess tillagning att göra tas på för stort allvar. Vi är inte bara vad vi äter. Vi är vad vi använder för råvarror, vilket sätt vi lägger upp käket på och vilket porslin rätten vilar. Det är som det är och det är en tidsanda vi får leva med ett tag. Man önskar bara att det inte hade infiltrerat våra stora tv-program i den utsträckning det gjort. ”Sveriges mästerkock” (TV4) är det största och kanske mest talande exemplet på när matkulten gått för långt. När humor och självdistans totalt saknas blir anslaget rent löjeväckande. Ständigt denna dramatiska musik. Ständigt dessa bistra miner. Ständigt denna bajsnödiga uppsyn från programmets expertkockar. Ständigt dessa stora, tomma överord i såväl hyllningar som sågningar. När det egentligen handlar om folk i Luleå som gillar att laga mat. Somliga gör det bra, somliga mindre bra. Den brittiska förlagan till programmet klarar sig helt utan det här skämskuddejobbiga allvaret. Där är tonen lättsammare, ljusare, lättare. Och programmet mår bättre av det. Tittaren likaså.
Vad är det som är så förbannat allvarligt med mat i tv att den här pretentiösa teatern måste pågå?
Det är obegripligt.
Jag vill bara bjuda alla jurygubbar på varsitt stort glas katrinplommonjuice och en lång, ostörd stund på toaletten.

Betydligt svängigare tv har ”Hitlåtens historia” bjudit på. Fem avsnitt finns på SVT Play, och de är alla små mästerverk av passion och åfanism. Har du missat, så ta chansen att titta i kapp så snart du kan. Alla episoder har varit bra, men avsnitten om Fatboy Slim och New Order har varit fullständigt briljanta. Tv med lika delar hjärta och hjärna. Något betydligt mera ovanligt än man kanske tror.
Torsdag 9/1 tittar jag på ”A young doctor’s notebook” (HBO Nordic).

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA 1

”Weissensee” (SVT2). Lysande tysk dramaserie om kärlek i Berlinmurens skugga. Kan lätt missas då den visas på barnprogramstid.

HURRA 2

”Mussolini – Hitler” (SVT2). Finfin fransk dokumentär om den oheliga alliansen mellan två diktatorer. Mycket fina arkivbilder!

”Barna Hedenhös uppfinner julen” har, cirka, 100 logiska luckor.

Men över 1,5 miljoner barn och vuxna tittar dagligen – och de har rätt.

I går, i avsnitt 17, var det dags för sten­ålderspappan (Fredde Granberg) att träffa statsministern (Sten Ljunggren) och efter ett möte på kontoret så skedde det också i en tv-show, där ledaren för Sverige även är ­programledare.

Det fick mig att tänka på ett roligt kåseri av Alex Schulman i Aftonbladet i söndags som gick ut på att varken han eller hans ­fyraåriga dotter begrep ett skvatt av handlingen i årets julkalender, en SVT-klassiker.

Det slutade med att Schulman ville olla tv:n.

Det vill inte jag, kanske, och inte mina små barn ­heller. De är mindre än Schulmans och bryr sig inte särskilt mycket om logik och korrekt handling. De bara älskar julkalendern för det har deras pappa förklarat att det gör man, punkt slut! Tindra ungjäklar!

Men Schulman har rätt. Att som vuxen försöka finna rim och reson i barnen ­Hedenhös resa till ”nutiden” är omöjligt. Ändå är jul­kalendern rolig att titta på. Hjärnan behöver inte vara med om hjärtat är det – och årets julkalender har massa hjärta.

Lika mycket hjärta men ­inget av otydligheten har ”Mitt liv som rom” på SVT2 haft. I går tog det slut, Claudia fick äntligen testa sin dröm att bli flygvärdinna, det var det raraste när denna gulliga men även salta dokumentärsåpa om samtidens mest utsatta folkgrupp, ­representerade av fyra ­typiska vanlisar men som allmänt och även av sig själva kallas zigenare, kom till slut.

Miniserien har varit en ­bagatell, men samtidigt viktigare för mångfalden och upplysningen än de flesta tv-program under höstsäsongen sammantaget. Vi ska vara lyckliga att vi har ­public service-tv.

I kväll tittar jag på ”Alla är fotografer”, 21.00, SVT1.

Ja

”Korrespondenterna”, SVT2. Förstår inte hur de ­hinner med att dagligt bevaka sina världsdelar och samtidigt göra utsökta ­reportage vid sidan av. Äkta murvlar.

Nej

”Det stora matslaget”, SVT1. Onödigt, ogenomtänkt.

Idén är rätt bra.
Man fattar ju vad de vill.
Men ”von Svenssons kläder” tappar balansen.
Hur vi klär oss och vad det signalerar. Det är själva språngbrädan, hela idén egentligen, med ”von Svenssons kläder” (SVT1). Och det är ju inte så dumt. Vad våra kläder säger om oss, och varför.
Få program har känts mer rätt i tiden. Efter nästan ett och ett halvt årtionde där yta kommit att ersätta innehåll var det dags att någon försökte ställa saker perspektiv. Bland selfies, modebloggar, stiltips och en ytlighetskultur där vem som helst som jobbar med media och kan skilja på en byxa och en kjol får kallas ”modeexpert”.
Är det verkligen så illa? Det känns så.
Tidigare var vilken musik du lyssnade på, filmerna du såg, politiken du engagerade dig i (eller inte), böckerna du läste, sporten du spelade, orten du kom alla från enormt viktiga byggstenar i ett identitetsskapande. 13 år in på 2000-talet är det vem som designat dina brallor bland det enda som räknas.
SVT:s tidigare försök att göra tv om mode har varit lika sköna och omdömesgilla som en helkväll i stupstocken. Därför välkomnade jag verkligen ett program om klädernas betydelse. Som inte bara ställde frågorna ”vad” och ”vem” – utan framför allt ”varför”.
Men det känns hela tiden som att något fattas i ”von Svenssons kläder”. Och det ligger inte i det yttre. Estetiskt har man ju lånat mer än ett par idéer från utsökta ”Historieätarna”. Och varför skulle man inte det? Att sno från de bästa och snyggaste är ju alltid en bättre idé än att knycka från program i televisionens gärdsgårdsserie.
Problemet är att man inte vet vilket ben man ska stå på, utan försöker balansera tämligen ovigt mellan seriositet och lättvikts-tv. Det finns ett fint samspel mellan Karin Winther och Niklas Källner. Resultatet blir helt okej, men känns lite som en stolpe ut. Hade kunnat bli något, om man vågat kräma i lite extra eller bara bestämt sig fullt ut för vilken sorts program man faktiskt velat göra.

Torsdag 17 oktober tittar jag på ”Lyxfällan” (TV3).

HURRA!
”Halvvägs till himlen” (TV4). Inte jättekul. Men det finns fin kemi mellan Glans och Jansson.

NJA…

”Derek” (Netflix). Motbjudande mobbargubben Ricky Gervais når nya avgrundsdjup. Serien är ett äckligt misslyckande. Som allt annat Gervais gjort efter ”The office”.

Godheten är ibland motbjudande.

Säsongspremiären av ”Korrespondenterna” (SVT2) får mig att vilja gräva upp mina Madonna-skivor ur källaren och gå loss på dem med en motorsåg.

Hur hjälper vi bäst våra medmänniskor? Vart går biståndet egentligen? Och är välgörenhet främst något som får oss i västvärlden att känna oss lite duktiga och goda? ”Korrespondenterna” går ut hårt med en knippe frågor som egentligen skulle kräva en hel dokumentärserie för att besvara. Minst.

När reportern Bengt Norborg följer med affärsmannen Fredrik Hillelson till Afghanistan för att se vad som hänt med de 75 000 kr han samlat in är känslan försiktigt optimistisk. Svenska Afghanistankommittén och svenskt bistånd har finansierat ett helt sjukhus och varit till stor hjälp för att bygga upp befolkningens egen självständighet. Artisten Loreen är också i Afghanistan för att hjälpa till att bygga en skola. Hon känner att livet blir mer meningsfullt genom att hjälpa andra.

– Det är en win-win-situation, säger hon.

Den positiva känslan försvinner snabbt när ”Korrespondenterna” förflyttar sig till ”volonturisterna” i Mocambique. Där kombineras solsemester med hjälparbete och de engagerade ungdomarna hymlar inte med att resan även är ett sätt att förbättra deras egna CV:n. Västerlänningarnas gratisarbete skapar knappast några jobb åt lokalbefolkningen.

Än värre blir det på barnhemmet i Malawi där Madonna adopterade sin son. Den holländska missionären Annie Chikhwasa förklarar att barn äldre än sex månader inte är välkomna eftersom de då redan är ”förlorade till den afrikanska mentaliteten”.

– Vi ser hur det ser ut i västvärlden och vi ser hur det ser ut i Afrika. Slutsatsen är att västvärlden måste göra något rätt, säger hon.

Människosynen är som hämtad ur de mörkaste av mörka kolonialtider. Man kan tycka att Madonna borde veta bättre än att gulla med den typen av organisationer.

I kväll ser jag ”New girl”, TV 4 21.30.

Ha!

Jag är besatt av ”Linda Pira – som du inte visste om” (SVT Play). Från hårda rhymes till förlossning – senaste avsnittet fick mig att fälla både en och två tårar.

Gah!

Britt Ekland lär sig ta en ”selfie” i ”Svenska Hollywoodfruar” (TV3). Jag känner bara själslig tomhet.

En sluten värld.
En kamera som fångar allt.
Det gör filmen om Svenska Akademien till ren magi.
En av mina absoluta favoritfilmer handlar om Anders Björck. Det är inte hälften så märkligt som det först kan verka. Dokumentärfilmen ”H:r landsövding” från 2008 av Måns Månsson är inget annat än ett mästerverk. Med svartvit foto, en utsökt rytm och tyst närvarande kamera lyckades man fånga det komiskt absurda i en helt vanlig landshövdings helt vanliga yrkesutövande. Anders Björck sår en åker, klipper något band, rastar sin hund. Allt fångat ur ett oklanderligt ”fluga-på-väggen”-perspektiv.
Därför ylade jag av lycka då jag förstod att Måns Månsson jobbat med fotot i Olavi Linnas dokumentär om Svenska Akademien. Jag blev inte besviken.
”Snille och smak – En film om Svenska Akademien” är nämligen en liten pärla.
Olavi Linna har hittat en utsökt ton. Varmt och entusiasmerande lyckas man skildra en sluten värld, full av excentriska och intressanta personer. ”Det är alltid intressant att lyssna på människor som kan mycket”, säger Kristina Lugn vid ett tillfälle i filmen. Precis så känns ”Snille och smak”.
Men krockarna är det som är bäst.
När fotot – stillsamt och milt absurdistiskt – kolliderar med vad som sägs (ofta högdraget och självmedvetet) uppstår magi. Den krånglande kopiatorn, Peter Englunds Spotify-listor, det eviga uppdragandet av väggklockan. Eller när ledamöterna under kristallkronorna får lära sig hjärt- och lungräddning.
Måns Månsson är en ögonblickens mästare. Genom att bara finnas där med kameran så fångar han de stilla ögonblicken mellan de stora händelserna. Vi får se Peter Englund minuterna innan han ska redovisa årets litteraturpristagare. Klockor synkroniseras, manus läses en sista gång, en mikrofon riggas. När han kliver ut till den samlade presskåren klipper Månsson. Det där kan vi redan, det där har vi redan sett. Det är de små ögonblicken, arbetet bakom kulisserna som ligger i fokus. Precis som i mästerverket ”H:r landshövding” och för all del SVT-serien ”Kommunpampar” finns det något tragikomiskt över alltsammans. En sorts vardagslunkande i en värld som ligger oerhört långt ifrån de allra flesta svenskars verklighet. En värld som är pedantisk och spännande och absurd – och väldigt vacker.
Lördag 5 oktober tittar jag på ”Breaking bad” (Netflix).

HURRA 1

Veronica Maggio hos ”Skavlan” (SVT1).

HURRA 2
”Kändisbarnvakten” (Barnkanalen). Lysande ung-tvmed en superbra Dogge Doggelito som värd.

Det är långt ifrån perfekt.
Men en sak är säker.
”Top of the lake” är det snyggaste du kan se just nu.
Vi vet redan vad som är bra. Det har redan skrivits så många gånger på så många ställen att ännu en text knappast behövs. Men här kommer en till. Det kan liksom inte hjälpas. För i sina bästa stunder är ”Top of the lake” (SVT1) något av det snyggaste och visuellt mest fulländade som går att spela upp på en skärm just nu. Jane Campions thriller är något så unikt som en tv-serie som faktiskt tar fasta på att använda tv som just det bildmedium det är. Varje landskapsbild, varje helikopteråkning över ett dimhöljt berg är en del av historien. Det ger stämning så tät så att man knappt kan andas. När ”Top of the lake” är som bäst känns det som en mästerligt fotad blandning av ”Brottet” och ”Twin Peaks”.
I Sverige har tittandet fått anses vara okej för en så pass smal serie (premiären sågs av strax under 400 000 tittare och har sakta sjunkit avsnitt för avsnitt, enligt MMS).
Med det inte sagt att det inte finns svagheter. Det gör det. Man kan väldigt lätt ha invändningar mot Campions mansporträtt (det finns bara två sorter – råa busar eller latteveklingar) och vissa vändningar känns mest planterade för att skapa mystik – inte för att bära historien framåt.
Det finns dock ett problem. Och det är huvudpersonen Robin Griffin (Elisabeth Moss) själv. ”Mad men”-stjärnan gör inga större fel, är ingen katastrof. Men i ett drama som bygger så mycket på känslor är det mer än lite problematiskt att Moss aldrig lyckas få oss som publik att känna med henne. Eller för henne. Vi förstår hennes bakgrund med övergrepp, vi förstår hennes bevekelsegrunder, vi förstår att hon tar sig an fallet med Tuis försvinnande på ett personligt plan. Men vi känner det aldrig. Jag är en blödig tv-tittare. Kan grina till det mesta. Men det är något med Elisabeth Moss stela sätt att spela polisinspektören som gör att känslorna aldrig går fram. I en serie som bygger så totalt på att vara fullproppad med starka karaktärer är det både synd och störande att den minst intressanta personen är den vi får se allra mest av.
Tisdag 10 september tittar jag på ”Kommunpampar” (SVT1).

Hurra!
”Felix stör en ingenjör” (TV4 Play). Ledigt, intressant och härligt spontan tv.

Nja…
”Duck dynasty” (Kanal 9). Som en blandning av ”Den sista färden” och ”Jersey Shore”. Motbjudande.