Skolan är en märklig plats.

Så mycket tid små människor tillbringar i händerna på en mer eller mindre nyckfull institution.

Dokumentärserien ”Educating Yorkshire” tillbringade nästan ett år på Thornhill-skolan i Dewsbury och resultatet lockade miljoner till de brittiska tv-sofforna hösten 2013. Under namnet ”The school” visas den nu i Sverige på streamingtjänsten SVT Flow.

Fokus för serien är Mr Mitchell, den nye rektorn, som lyckats lyfta skolan ur det absoluta bottenskiktet resultatmässigt i Storbritannien. Han framställs som en rättvis sheriff, sträng men känslig, med en närmast irriterande grabbig spexighet som frodas i det nya rampljuset.

Skoluniformerna ska se prydliga ut, alltför mycket smink och piercings bestraffas. Rökning leder till ”isolering” (ensamjobb under övervakning).

Samtidigt har lärargruppen insett att det enda sättet att höja skolresultaten är att eleverna är trygga och trivs i skolan. Mycket handlar om att lösa bråk på rasterna, hantera koncentrationsproblem och vänskaper som bryter samman.

Mat flyger i matsalen och rektorn kallar in Kamreen, 12, på sitt rum. Närbilder avslöjar alla känslor som rasar i det sammanbitna, skuldridna ansiktet. Det är enormt fascinerande, rörande men självklart också etiskt komplicerat. Filmmakarna har haft psykologer inkopplade, men också genomfört hundratalet hembesök och fått godkännande av de medverkande barnens föräldrar.

Samtidigt handlar det lika mycket om lärarna och deras ångest och tårar. Samspelet i skolans universum

skildras närgånget men respektfullt och när serien når sitt åttonde avsnitt där stammande Musharraf kämpar för att genomföra ett avgörande talprov har åtminstone jag fallit pladask.

– Stora drömmar, säger han med ett nervöst leende.

Ingen skildras någonsin som ett ”hopplöst fall”. Barnen kan gå igenom besvärliga perioder som det är de vuxnas ansvar att lotsa dem igenom.

Synen på barnen som i första hand människor, i andra hand elever, är något även svenska skolor borde kunna inspireras av.

I kväll ser jag ”Fallet Zarah Leander”, K Special SVT 2 20.00.

Ha!

Friidrotts-EM (TV4/Eurosport) är alltid roligt.

Gah!

Trots att de svenska deltagarna inte gör särskilt stort väsen av sig.

Finalen i ”Allsången” brukar vara en fest.
Den här gången fick vi vänta orimligt länge på att bli insläppta.

Det var en oändlig startsträcka.
Det var märkliga artistbokningar på rad.
Det var debutanternas afton.
John Martin, ”känd” som anonym röst i några Swedish house maffia-låtar, gjorde svensk tv-debut.
Därefter stod två andra nykomlingar på scenen i begravningskläder och konstiga frisyrer och sjöng en låt från en ännu osläppt skiva med musik från en ännu oupptäckt låtskivare. Kvinnorna hette Lise och Gertrud – och javisst, det var första gången de framträdde i tv, det proklamerades glatt.
Petra Marklund är ju själv debutant som programledare denna sommar. Hon blir bättre för varje vecka, jag tycker det är rätt att SVT redan nu försöker knyta upp henne med ett tvåårskontrakt så det inte blir de sedvanliga spekulationerna. Men det känns att hon fortfarande är novis och man kan ifrågasätta om hon inte borde ha fått växa en aning som programledare innan hon slängdes upp i denna institution. Det är inte riktigt schyst, inte mot oss tittare eller mot Petra.
Man sitter liksom och håller tummarna för Petra. Man vill att hon ska sätta påorna, att hon ska minnas sin text (”skriven av Benny Andersson och Björn… *titt i manuskort* Ulvaeus”) och slippa komma av sig och söka desperat efter orden.
När Lise och Gertrud har sjungit klart så hoppas man att det inte ska bli någon ”intervju” med dem, att Petra ska gå vidare och kanske sjunga själv som hon gör så bra. Men så ser man begravningsprocessionen gå mot mittscenen, man ser Petra från höger och man känner, åh nej, det blir ett krystat snack. Och så håller man tummarna så knogarna vitnar.
Jenny Wilson sjöng en riktig temposänkare och spelade flöjt som en sjuåring. Som någon skrev på Twitter: Indieartister spricker som troll i solsken på Sollidenscenen.
Men finalen tog sig till slut – tack vare superproffs. Vilken befrielse att se Helen Sjöholm och Peter Jöback ta ägarskap. Och Icona Pop var fantastiska. Plötsligt flög programmet och publiken vaknade till liv.
Och Petras avslutningsnummer var både stämningsfullt och vackert.

I kväll missar jag inte fotbollsderbyt.

He!

Peter Jöback – lite silverstänk i håret, några linjer i ansiktet – och snyggare än någonsin.

Eh?

Två allsånger av samma låtskivare (Gärdestad) på raken? Slarvigt.

Folk dör som flugor.

Läkarna i ”The Knick” är pionjärer på outforskad mark – hela tiden vinglande på gränsen mellan barbari och genialitet.

Hollywoods tidigare storfräsare Steven Soderbergh har tagit steget från drömfabriken via prisade tv-filmen ”Behind the candelabra” till Cinemax nya storserie ”The Knick” (CMore/HBO Nordic). Clive Owen spelar John Thackery, en våghalsig läkare och nihilistisk kokainist, som styr och ställer på The Knickerbocker hospital i New York i början av 1900-talet.

Det här är knappast en ordinär sjukhusserie. Kirurgi är fortfarande en experimentell verksamhet där blodet forsar och patienten endast överlever om hen har tur. Thackery är en vetenskaplig pionjär som bedövar eventuella dubier och känslor med kokain (en laglig sysselsättning på den tiden). Han är en synnerligen oheroisk hjälte som protesterar när sjukhusets framsynta sponsor Cornelia Robertson (Juliet Rylance) anställer Algernon Edwards (André Holland), en briljant afroamerikansk läkare.

Sjukhuset sjuder av rasism, sexism och klassförakt. Patienter skaffas med mutor och våld ute på New Yorks gator.

”The Knick” bygger långsamt upp en rätt mörk historisk verklighet. Efter att ha sett de två första avsnitten är det fortfarande svårt att bedöma om den är på väg mot något stort eller bara medelmåttigt. Men skildringen av framstegets pris och balansen mellan drivkraften att hjälpa och känslorubbad äregirighet är hittills ganska fängslande.

I SVT1 drog valrörelsen igång med en jobbdebatt som snart hettade till i Malmö-blåsten. Veteranen Anne Lundberg stod stadigt när politikerna brakade loss medan nye programledaren Leo Razzak, till vardags entreprenör, hade lite mer av en frifräsarroll.

Han hade exempelvis åkt runt i Sverige och träffat ”vanliga människor” som fick le in i kameran efter att ha berättat om sin situation. Att väljarna inte orkar bry sig om inte problemen får ett sympatiskt mänskligt ansikte är en politisk tv-klyscha.

I kväll ser jag ”The school”, en omtalad och inspirerande brittisk dokumentärserie på SVT Flow. Missa inte inför höstens riksdagsval!

Ha!

”Hela England bakar”-maraton på Sjuan. Ljuvligt.

Gah!

Underhållande ”Stopptid deluxe” (SVT2) är över för den här säsongen. Trist.

Han kammar sig, tar in publiken – sen startar föreställningen.

Thommy Berggren kidnappar ”Anne på väg”, SVT och hela tv-kvällen.

Det är med viss kluvenhet jag skriver detta. Ska även det här medieutrymmet blir ”The Thommy show” medan kvinnorna får spela biroller? Samtidigt är premiären av Anne Lundbergs roadtrip-serie svår att skriva om på annat sätt.

Den är överhuvudtaget svår att rättvist bedöma sedan Berggren slukat allt syre. Men att Lundberg har ambitionen att göra något utöver enbart sommarmys är tydligt.

En upptrissad och jetlaggad Gunhild Carling får svara på om det är ”en sorg” att missa så mycket av barnens uppväxt (nej, protesterar hon). Frågan känns extra trött när Berggren en kvart senare, utan följdfrågor, utmålar sig som närvarande pappa (vilket han nog verkligen är). Scenerna i Carlings trädgård när hennes musicerande släkt spexar, gör akrobatiska övningar och jammar är rätt bisarra, och inte ens Lundbergs påpekande att huvudpersonen varit vaken flera dygn i sträck lyckas skrapa fram ens en svag nyans av mörker.

Så gör skådespelaren Thommy Berggren entré och bjuder på enmansshow mellan Malmö och Båstad. Först får ”otroligt tråkiga” Torekov en skopa ovett.

– Det är här de sitter alla förmögna och slåss om att gå ned på bryggan och sen rusar till bankautomaten.

Han berättar om Ingmar Bergmans kvällsvanor (valium, lättöl och Bolibompa), hur han sörjer att han aldrig regisserat någon film (”den skulle ha vunnit Guldpalmen”) och inte kan förlåta Maria Bonnevie för att hon hoppade av ”Fröken Julie”. Han pratar om sina kvinnor, ”pippandet” och skådespelandet.

Det är full fräs och fruktansvärt underhållande. Berggren är en makalös berättare och uppenbart smickrad av Lundbergs uppmärksamhet.

Vid Bo Widerbergs grav i Båstad tystnar han till slut. Det är rörande, men nästan för dramaturgiskt perfekt.

När en djupt kluven Pernilla Andersson visar sitt Kristianstad är man rätt utmattad, trots att hennes historia av småstadsångest, klasskomplex och skuldkänslor är extra fin i sin rätta miljö. Här blir resandet inte bara en gimmick, utan får ett värde i sig.

I dag ser jag det avgörande tempoloppet i Tour de France, Eurosport 14.15.

Ha!

Avsnittet om irriterande hits i ”Retro” (SVT1) var charmigt.

Gah!

Men försökte verkligen Per Bjurman bryta sig in i Rednex loge i Borlänge som sångerskan Annika Ljungberg påstår? Spännande.

En programledare som vill vara komiker och en komiker som leder ett program.

Kvällens SVT-premiärer får godkänt, men … var är brudarna?

Först ut var ”Sommarkväll med Rickard Olsson” från Göteborg. En inte så värst spännande men helt okej pratshow. Programledaren verkar från och till hellre vilja vara komiker, och ordvitsar som ”Ken Ringarna på vattnet” skulle man gott kunna vara utan. Bortsett från det är Olsson ändå avslappnad och funktionell i programledarrollen, och Trädgårdsföreningen funkar fint som kuliss.

Men hur tänkte man när gästerna sattes samman? Retorikexperten Elaine, skådespelaren Cecilia och artisten Zara fick samsas om utrymmet med programledaren Rikard, simmaren Jonas, författaren Kalle, handlaren Göran, mångsysslaren Dogge, professorn Patrik, artisten Niklas och journalisten Lasse.

En könsfördelning på 8-3 kan definitivt förbättras, men tyvärr verkar männen dominera även nästas vecka program. Märkligt.

Efter Olssons eskapader var det dags för nästa goa gubbe: ”Peter Apelgrens semesteräventyr”.
Komikern och konstnären reser runt i Sverige och gör det på sitt sedvanligt surrealistiska sätt. Yngsjömörderskan går som ett slags röd tråd genom premiärprogrammet men i övrigt spretar det vilt.
En gottepåse med några haschkakor i.
Det är både folkbildande och småtrevligt, men jag är ändå kluven. Apelgrens styrka är som helt unik komiker och entertainer – så egentligen är den här typen av program slöseri med hans begåvning.
Med det sagt gav programmet en lätt mersmak. Och ska jag kora en premiärvinnare blir det den egensinnige Apelgren. Oförutsägbarhet är både sällsynt och välkommet i en tid då de flesta underhållningsprogram är stöpta i samma form.

I morgon kväll är jag lite nyfiken på filmen ”Tamara Drewe” i SVT1 21.45. Serieboken den baseras på är ganska underhållande.

Sylvia Balac

Ja

Fabulösa komediennen Jennifer Coolidge i rollen som vulgära polskan Sophie har gett ”Två panka tjejer” (TV4 Komedi) ett välbehövligt lyft.

Nja

”Whitechapel” (SVT1) förlitar sig mer på visuellt våld, blod och äckel än på bra manus och skådespeleri.

Vad klagar ni på? ”Allsång på Skansen” är ju i kanonform. Det har knorrats en del på ”Allsång på Skansen”, har jag sett. Jag hade dock inte sett mer än premiäravsnittet förrän gårdagens program. Nu såg jag såg ingenting av kritiken som riktats mot programmet och Petra Marklund. Istället fann jag ett helgjutet, välproducerat allsångsprogram utan tydliga skavanker.

Petra är tydligt varmare i kläderna. Hon öppnade starkt, satte presentationen, och hade en härlig intervjustund med Laleh. Artisterna utgjorde denna kväll en perfekt mix för en folklig och festlig timme på Solliden-scenen. Ison och Fille gjorde fina saker. Hiphop funkar alltid bra på Skansen och är numera lika folkligt som hårdrock och schlager. Fredrik ”Bounce-Benke” Rydman skapade alldans på Skansen och fick såväl tanterna, ”Babsan”, Zara Larsson som Bosse Bildoktorn och de andra i publiken att dansa i bänkarna.

Produktionen visade fingertoppskänsla när de bokade in Annika Herlitz för att framföra ”Slå dig fri” från filmen ”Frost”. Herlitz handplockades av Disney för att göra den svenska dubbningen av Elsa isdrottningen. Och nu dök hon upp – i en isklänning! Jubel bland mina barn. Rysningar hos mig. Hon gjorde ett extremt skickligt framförande och det var kul att till slut faktiskt få se den artist jag fått lyssna mest på i sommar. Hade också gärna hört en intervju med henne – den ende på scenen som man faktiskt inte vet någonting om och som en enminutare med Petra skulle ge något. Istället fick hon leda en allsång. Petra och The Real group sjöng en medley-hyllning till Alice Babs med en rörd Titti Sjöblom och familj på plats i publiken.
Fint.

Laleh började och avslutade ”Allsången” och körde sen en timme till i ”Allsångscenen är din”. Laleh är alltid briljant, men har svårare att hänföra en allsångspublik på plats och framför tv:n än publikeuforiker som Tomas Ledin och Håkan Hellström. Enda invändningen mot Lalehs stora kväll: det går inte att specialarra en allsång. Det leder till musikalisk förbistring mellan artist och publik.

I morgon kväll tittar jag på de sista avsnitten av ”24” på Viaplay.

He! Allt och alla är härliga och underbara enligt Petra. Det tycker jag bara är härligt och underbart.

Eh? Varför gick produktionens instruktioner till Petra ut i tv under ett musiknumrer? Ljudtekniken måste skärpas upp.

En av de bästa tv-serierna just nu är tillbaka med nya avsnitt. Och ju mer man kikar under täcket desto större blir belöningen.

Det är andra säsongen vi ser av mästerliga ”Masters of sex” på HBO Nordic. Liksom ”Mad men” underhåller den oss på ytan med observationer av en tidsperiod som för oss ofta framstår som märklig.

Men ”Masters of sex” blir mer relevant än ”Mad men” eftersom dess främsta ämne är sex. Det är lätt att skratta överlägset åt smådetaljer som folks rök- och spritvanor på 60-talet. Men när våra egna tafatta procedurer i sänghalmen tas på allvar? Det blir allmängiltigt och hudnära, oavsett tidsålder.

Gårdagens avsnitt grävde vidare i det tragiska förhållandet mellan herr och fru Scully. Djupt berörande, från scenerna där Barton försöker ”bota” sin homosexualitet med elchocker till hans försök att förföra sin fru på nytt. Beau Bridges och Allison Janney är så bra att de får seriens verkliga huvudrollsinnehavare att blekna.

Det var även premiär för ”Mrs Brown’s boys” på SVT1, en brittisk-irländsk buskisserie som blivit så pass populär i sina hemländer att tanten även fått en egen film där i sommar.

Här gäller bred slapstick och snuskiga ordvitsar. Komikern Brendan O’Carroll spelar sin käring på ett sätt som får Stefan & Krister-Birger att se sofistikerad ut. Ingen kommer att att kämpa för mrs Brown som ett exempel på bra tv – det är enbart en kylig fråga om tittarsiffrorna blir tillräckligt höga.

Vad som åtminstone står ut lite med den är dess avslappnade attityd, där bloopers inte klipps bort. Det är lite som Nils Poppes glansdagar på Fredriksdalsteatern där en del av nöjet var att han fick motspelare att tappa ansiktet.

Apropå folkligt. Det årliga firandet av Victoriadagen på Öland följde sina traditioner i SVT1. TV4-artade uppmaningar att skänka pengar, blandat med ”svenska artisteliten” (nåja) och lewengoodska kluringar.

Den som inte roades och inte orkade byta kanal fascinerades säkert av det absurda att se en kungafamilj sitta på stolar i hällregn och låtsas se obekymrade ut. Grattis, Estelle. Det där ska även du lära dig att göra en dag.

I morgon ser jag ”24: Live another day” (TV3).

Ja

Linnea Henriksson lyfte Victoriadagen…

Nej

… men Måns Zelmerlöw bjöd på kisspaus.

Tre Tour de France-vinnare förlorade livet i första världskriget.

De bytte helvetet längs leriga landsvägar mot döden i ingenmansland.

När mörklockige Octave Lapize nådde toppen av Tourmalet i Pyrenéerna, utmattad och jävlig, utbrast han ett ilsket ”mördare!” åt arrangörerna som lagt denna tuffa bana. Året var 1910 och han skulle ta sin enda vinst i Tour de France, sju år senare sköts han ned i sitt plan ovanför den franska gränsen.

Ett 60-tal ytterligare cykelprofiler förlorade livet i det krig som skulle bli slutet på alla krig. I år är det hundra år sedan skotten i Sarajevo och Tour de France hedrar sina fallna hjältar genom att passera minnesmonument som Menin gate i Ypres och Verdun, där ett tio månader långt och blodigt slag stod 1916.

Under lördagens etapp mellan Tomblaine och La Mauselaine i bergsmassivet Vogeserna ger kommentatorerna Roberto Vacchi och Anders Adamson (Eurosport) den historiska bakgrunden åt en handfull minnesmonument. Förutom parets kunskap om sporten, aldrig sinande ström av anekdoter och stensäkra näsa för dramatik lyckas de även placera in sporten i sitt landskap, samhälle och historia.

– Sluta slötitta! läxar Adamson skämtsamt upp en tittare som skickat in en extra dum fråga. De rätt odramatiska första timmarna av loppet fylls utan problem med innehåll – vi får bland annat se en enorm glada segla över trädtopparna.

Denna sommar när tv-tablån är full av dokumentärer om första världskriget finns historien helt naturligt med i alla sändningar från Tour de France. Troligtvis gör det den ganska unik bland sportsändningar. Men desto mer värd att älska.

En lördag år 2014 trampar den spenslige 27-åringen Blel Kadri i från alla konkurrenter mot toppen och tar sitt livs seger. Han har inget med totalsegern att göra, om den kämpar Alberto Contador och Vincenzo Nibali, men han är fransman och har precis vunnit den åttonde etappen av Tour de France. Regnet och tröttheten är som bortblåst.

I kväll ser jag VM-finalen i fotboll mellan Tyskland och Argentina (TV4, 21.00). Naturligtvis.

Ha!

Orientering är bisarrt som tv-sport (bilder av skog och en gps-karta som doftar Lantmäteriet 1977). Men VM i Trentino (SVT2) blir rätt spännande, en bulgar tappar en lins och sen vinner de svenska herrarna stafetten.

Gah!

Diamond league i Glasgow (SVT1) kändes tyvärr avslaget. Inget folk, inget händer.

Folk träffas och sjunger ihop.

Ni påstår att det är mer komplicerat än så?

– Han är en av Sveriges bredaste artister och då menar jag inte kroppshyddan…nu ser jag honom komma uppför trappan där: Björn Skifs!

Så låter en av Petra Marklunds charmigt förvirrade introduktioner i ”Allsång på Skansen”. Något senare frågar hon dödsjojkaren som vann ”Talang”, Jon Henrik Fjällgren, hur man märker en ren.

Ja, hur förklarar man det i en kort mening i ett underhållningsprogram?

– Känns ungefär som att ta ett örhänge, säger han hjälpsamt.

Det är inte en slipad intervjuare som leder allsångsbonanzan, men är det verkligen något vi kräver? När en person som har frågeställande som huvuduppgift är dålig, då är det upprörande.

Nu har vi i stället en allsångsledare som sjunger bättre än någon tidigare gjort i samma roll. Hon ser mer bekväm ut som påhejare i musiken än när det ska pratas.

I bonussändningen på SVT Play efter showen tycks lite av nervositeten släppa och Marklund improviserar och låter Skifs läsa hennes replikkort när hon stakar sig.

Där finns uppenbarligen potential när hon vågar gå utanför ramarna.

I övrigt har inte mycket förändrats. Det ska vara lite till de äldre, lite till de yngre – och kanske förenas alla i något skojsigt skämtnummer (fiolfars med Peter & Victor eller den ironiska hiten #självis med SVT Humor-pojkarna i Ijustwanttobecool).

Till och med en inbiten allsångsskeptiker som jag smälter när Linda Pira och Stor kliver upp på scen och så oängsligt får igång publiken. Pojkbandet The Fooo är slipade nog att ha repeterat Petters ”Så klart” noga och justerat texten så att den passar dem bättre. De bjuder även på några extra bakåtvolter.

Sen presenterar Marklund Skifs som ”hunkarnas hunk”.

Folkligt, festligt. Man bjuder på något lite extra. Skifs sjunger ”Hooked on a feeling”.

I kväll ser jag VM-semin mellan Holland och Argentina, SVT1 21.00.

Ha!

Gastkramande avsnitt i ”24: Live another day” (TV3) när presidenten ställs öga mot öga med terroristen Margot Al Harazi. 

Gah!

Tufft jobb för ”Morden i Midsomer” (SVT1) att konkurrera med VM-fotbollen i TV4.