När Des var barn älskade han gore- och skräckfilm.

Beslutet att bli läkare var därför självklart.

Historier som dessa ringar in storheten med dokumentärserien ”Akuten” (SVT1). Det vardagliga och det djupt existentiella samsas sida vid sida, precis som i verkliga livet.

Serien är inne på sin femte säsong i England och är den största dokumentärsatsning Channel 4 någonsin gjort. 91 kameror skildrar 24 timmar på King’s college hospitals akutavdelning i London, med allt från skottskador till tjommar som trillat av bardisken på fyllan.

Ibland är det bara väldigt tyst. Kameran vilar över människorna som sitter i väntrummet, nedstämda eller hyperaktiva med blodiga händer, stukade fötter och där farbröder bläddrar i tidningen för att undvika social kontakt.

Samtidigt, några meter bort, pågår ett frenetiskt arbete med tjeckiska Suzanne som rånats, knuffats och fallit så illa att hon drabbats av en livshotande hjärnskada. Vi får möta läkaren Des som kämpar för att rädda henne:

– Det första beslutet betyder allt. Att väga vad som gör mest nytta och minst skada, säger han.

Vi får även se övervakningsbilderna från överfallet och möta Andrew, mannen som hittade Suzanne på gatan och ringde efter ambulans:

– Jag tänkte att det här kunde vara hennes sista medvetna sekunder i livet, omgiven av främlingar, och att det måste vara så ensamt, säger han.

För varje handling av ondska finns alla dessa goda krafter som försöker laga det som så enkelt kan förstöras.

Typiskt för ”Akuten” är att ge så stor plats åt de på ytan ”osexiga” fallen – äldre människor som ramlat hemma eller åker in och ut med hjärtproblem. Vanligtvis reduceras Frank till en 90-åring med vacklande hälsa, men här får han dra anekdoter ur sitt liv som cirkusdirektör och knivkastare.

För personalen gäller det att hantera alla livsavgörande beslut. Överläkaren är öppen med att den kanske största svårigheten är att ställa rätt diagnos.

– Därför är det viktigt att ta ett steg tillbaka och försöka se den större bilden.

Sjukvården framstår som skrämmande bräcklig och förtroendeingivande på en och samma gång.

I kväll ser jag ”Sleepy hollow”, TV 3, 22.00.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Ett nytt avsnitt av mästerverket ”True detective” landar hos HBO Nordic i dag. Veckans absoluta högtidsstund.

Gah!

Nicklas Bäckström åkte fast i dopingtest och Viasat havererade totalt. När alla ville se presskonferens visade de gamla reprismål från Lettlandsmatchen.

Det är 2014 och Melodifestivalen mår inte bra.
Det finns bara en väg framåt:
Gör om precis allt.
Det spelar egentligen ingen roll vad man tycker om själva spektaklet. Om man är fetnere med vitrysk folkdans eller hellre noddar till skotsk kärlekspunk. Invändningarna mot årets upplaga av Melodifestivalen (SVT1) handlar, för en gångs skull, inte om musikalisk smak.
Trudeluttävlingen har fler – och betydligt allvarligare – problem än så.
Om vi bortser från att årets startfält inte innehåller en enda låt som känns som en vinnare. Om vi helt överser med att tävlingen fortfarande släpar runt en generande stor andel artister som bara har en karriär på planeten Björkman så kvarstår fortfarande ett bistert faktum:
Luften har gått ur Melodifestivalen. 2014 känns den trött, fattig, oengagerad. Som om de ansvariga inte bryr sig skitmycket om ifall det blir jättebra eller inte.
Det vi ser i år känns mest som en dödsryckning.
Björkman-eran av tävlingen fick sin peak med Loreens ESC-vinst. Man borde slutat där. Tänkt om.
För 2014 är som vanligt fast sämre. Och det är just där som guldskon klämmer: Vi kan det här nu.
Tv-tittarna är inte lika intresserade. Någon mello-feber har inte direkt rasat genom landet.
Visst, många tittar fortfarande. Men Melodifestivalen dominerar inte varken tablå eller fikarumsprat längre. Jag har alltid kunnat uppskatta tävlingen som cirkusspektakel. En glittrande tingeltangelfest som görs bäst i att inte tas på för stort allvar. I år har jag inte orkat, kunnat eller velat bry mig. Inte som protest, utan som en direkt följd av blekt startfält, urvattnade bidrag och ett koncept som känns lika välbekant som Kalle Anka på julafton.
Den här deltävlingscirkusen har pågått för länge.
Mitt tips?
Less is more.
Kanske bara en tävling? Eller två, på sin höjd? Där samtliga bidrag (och artister) håller absolut toppklass. Där musiken får stå i fokus och låtsasartisternas låtsasnummer får mindre plats än ett plankton i en valkäft.
En tävling som både är, och går att ta, på allvar.
Det har aldrig gjorts förut. Och är det inte precis sådant man som tävlingsmakare och public service-bolag borde vilja satsa på?
Söndag 23 februari tittar jag på ”House of cards” (Netflix).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra 1
”True detective” (HBO Nordic). Det bästa som går att se just nu.

Hurra 2
”House of cards” (Netflix). Det näst bästa som går att se.

Paret som skaver – mot det extremt samspelta.

Finalen i ”På spåret” blev en oerhört charmig kamp fram till sista frågan.

Under många år har Helena von Zweigbergk och Göran Everdahl briljerat i vältalighet och intellektuell kvickhet i radions ”Spanarna”. Egentligen är det märkligt att de först nu gjort debut i SVT:s flaggskepp för allmänbildning och spänstig associationsförmåga.

Bara det faktum att Everdahl använder ordet ”fatabur” (äldre tiders förråd eller skattkammare) i vardaglig konversation får mig att tro att en bättre värld är möjlig.

I finalen ställdes de mot ett mer udda par, Elisabet Höglund och Jesper Rönndahl, som under veckorna skavt sig fram till ett underhållande samspel. Kunniga Höglunds tendenser att flyta ut och mästra möter Rönndahls humoristiska diplomati.

Det är två härliga par. Även domare Fredrik Lindström är uppsluppen och svävar apropå Norrköping ut i en underbar recitation av Ulf Lundells ”Jag går på promenaden”.

”På spåret” vågar verkligen ta popkultur och musik på allvar – både i briljant musikläggning (Pet Shop Boys ”Flamboyant” under inslaget om Tracks) och makalösa husbandet Augustifamiljen som tillsammans med Petra Marklund gör en bättre Alphaville är originalet själv.

Sedan får en fråga om discofarbror Giorgio Moroder avgöra hela tjottaballongen.

Underbart.

Men tv-festen inleddes redan på morgonen, när Netflix släppte den efterlängtade andra säsongen av ”House of cards” där Kevin Spacey och Robin Wright spelar iskallt maktpar i Washington. Första avsnittet hanterar sina överraskningar riktigt snyggt, men om man sett det brittiska originalet från början av 90-talet ser man att den i många avseenden följer den huvudsakliga dramaturgin där.

Chocken var därmed inte en så stor chock.

Faran nu är att serien spårar ur totalt i ondska och cynism. Men den fällan tror jag att den så begåvade skaparen Beau Willimon är för smart för att falla i.

Lördag kväll jobbar jag och ser därför Melodifestivalen, SVT1 20.00. Annars hade jag fortsatt mitt ”House of cards”-maraton.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Jag följer OS-sändningarna från Viasat slaviskt – och är riktigt nöjd. Särskilt underhållande är skridskokommentatorn Kenth Borgström och hans makalösa siffernörderi.

Gah!

Den legendariske konståkaren Jevgenij Plusjenko skadade sig och lade av, men det nämndes knappt. För svenska sportjournalister handlar OS om hockey, skidor och Norge.

Det är svårt att smälta tv-bilderna.

Plötsligt förvandlas ”Paradise hotel”-Samirs fans till upphetsade tonårszombies och går till attack.

Under tisdagens premiär av ”Schlagerresan” i Aftonbladet TV omringas bilen Samir Jr Badran sitter i av hundratals Malmöfans som vill få en bit av sin idol. I realtid växer gruppens hysteri långsamt – uppeldad av minsta slängkyss tv-kändisen riktar ut från bilen.

Masspsykosen skildras detaljrikt och oglamoröst.

Senare på kvällen visar TV3 ett avsnitt av ”Paradise hotel” där Samir möter ett djur under en nattlig promenad i huset – en ”björn, apa” eller en ”grävling typ” (det är i själva verket en liten näsbjörn enligt Skansens Jonas Wahlström).

– Jag försökte få honom att bli rädd för mig. Men i stället stirrade den på mig. Det var typ som krig, säger Samir.

Medan vi tittare förfasat oss åt fyllan och det uttråkade sexet tycks den viktigaste komponenten för årets succé gått oss förbi – nämligen ”Dum & dummare”-humorn. För det här är provocerande meningslös, men rolig, tv.

Dagen efter ska tre deltagare kastas ut ur såpan i ett skruvat maktspel. Tre av de spritmosiga partysvenskarna har utsetts till grekiska gudar och iförda togautstyrsel delar de ut mytologiska symboler till fyra medtävlare. De har makten i programmet, men vet inte vad de gör eller vad symbolerna får för konsekvenser.

Det finns en förtrollande absurditet mitt i allt människoförakt, och deltagarna som är uppvuxna med dokusåpor vet naturligtvis precis hur de ska spela sina roller.

I schlagerbilen ursäktar Samir sin brist på kunskap och bildning. Han har gått en kurs i ett ämne han var intresserad av – men ändå var han den ende som inte godkändes i klassen.

– Jag kan ju inte sitta stilla en sekund. Det går inte, förklarar han.

De unga fansen älskar bara Samir, hans vältränade kropp och avväpnande öppenhet ännu mer.

Och vilka som är vinnare och förlorare i Sverige 2014 är ibland svårt att urskilja.

På torsdag ser jag ”En clown till kaffet”, Kanal 5 kl 21.

SANDRA WEJBRO

Ha!

”Jills veranda, Nashville”, SVT1. Bäst just nu, utan konkurrens.

Gah!

Skandal-Sotji. Bra att ”Uppdrag granskning” avslöjar baksidan av detta festliga OS.

Två färgstarka kvinnor – Jill Johnson och Mia Skäringer – kanalkrockar under sex onsdagskvällar.

Countrystjärnan vann premiärmatchen rätt klart.

I SVT:s ”Jills veranda, Nashville” bjuder countrysångerskan Jill Johnson i sex program in svenska artister för att upptäcka countryns hemstad och amerikanska före­teelser, möta människor, och sjunga tillsammans.

I TV4:s ”Mia på Grötö”, nu inne på andra säsongen, bjuder skådespelerskan Mia Skäringer i åtta program in svenska kändisar till ett lyxigt sommarhus på svenska västkusten. Ibland får de skjuts på hennes flakmoppe. De äter, dricker och diskuterar livet.

Har ingen aning vem som vinner kampen om tv-tittarna. Båda kvinnorna är folkkära. Möjligen kan man ana att Skäringers kändismöten – det är tunga namn, inga B-kändisar – lockar mer än Jill Johnsons rätt så nördiga rotande i country­musikens rötter.

Med tv:s playfunktioner behöver man ju inte välja bort.

Själv är jag ju en ”sucker” för allt amerikanskt och i går var det verkligen betydligt mer intressant i Nashville än på Grötö. Titiyo Jah och Jill Johnson lekte Thelma & Louise i en Ford Mustang. Träffade efter visst besvär 72-åriga legendaren Linda Martell, första svarta countrysångerskan som uppträdde på klassiska Grand Old Opry. Och uppträdde tillsammans på en bar i Pulaski, staden där Ku Klux Klan bildades. Tror jag, det var tänkt så, i alla fall, det redovisades lite dåligt var de faktiskt sjöng sin duett tillsammans. Hela tiden trivsam stämning, snyggt filmat och klippt och ljuvlig musik.

Mia Skäringer hade i och för sig stundtals småtrevliga samtal med Erik Hamrén, Lisa Nilsson och Peter Settman.

Men här fick vi också se faran av att spela in program ett halvår (i somras) innan de sänds.

– Du har ju lyckats med allt, sa Skäringer till Settman – som i höstas sedan gjorde fiasko med SVT:s lördagssatsning.

Och Erik Hamrén tjatade på om ”shiningen” hos sina fotbollsspelare – som i höstas sedan misslyckades i VM-kvalet.

I kväll ser jag ”Fittstim – min kamp” i SVT.

Ja

”Go’kväll”, SVT. Bra Pekka Heino-intervju med författaren Lotten Säfström.

Nej

”Paradise hotel”, TV3. Så sexfixerat, så larvigt, så dumt.

Man fattar vad de försöker göra.
Men ”Nyfiken på partiledaren” misslyckas.
Både som terapi och journalistik.
Läste nyligen att ju högre tonläge och större rubriker inom den politiska journalistiken desto tröttare medborgare. Både på journalistik – och politik. Att avslöjanden om mygel, fiffel och politiker som slingrar sig inte bara spär på politikerföraktet – utan skapar en utmattningskänsla även gällande själva politiken.
Så självklart behöver politisk bevakning hitta nya vägar, pröva nya grepp. Men jag är tveksam till om ”Nyfiken på partiledaren” (SVT2) är rätt lösning.
Konceptet är enkelt. Tv-terapeuten och före detta rockstjärnan Poul Perris (han var tidigare frontfigur i jeansjackerockarna The Facer, om någon minns) tar emot ledarna för våra riksdagspartier för en terapisession gällande ”värderingar, visioner och personliga drivkrafter bakom politiken”, som det heter. Någon sorts mellanlandning som varken blir terapi – eller journalistisk intervju.
Eller skjuter stolpe ut på båda chanserna. Perris använder klassiska terapeutiska frågeställningar för att locka fram andra svar än de partiledarna vanligtvis brukar ge. Men vad jag ställer mig tveksam till är att han uppehåller sig så mycket vid barndomsminnen som bränsle för en politisk drivkraft. Mycken terapi härleder problem senare i livet till trauman i just barndomsåren. Här tänker man likadant – fast tvärtom. Att den politiska viljan ska ha spirat redan i barndomen. Jag har svårt att köpa det.
Om jag utgår från mig själv så väcktes en politisk medvetenhet – och glöd – först senare. Den må härstamma från att jag växte upp i det svenska klassamhällets utsatta och fattiga förorter. Men de parallellerna kunde jag dra först långt senare.
Jonas Sjöstedt verkar öppen för idén med terapisamtalet. Svarar öppet och obehindrat. Men vad får vi – egentligen? Förutom en svag bris av frisk tv-luft? Inte mycket. Som terapi betraktat är det ett grunt skrapande på ytan. Som journalistisk intervju vilar den för mycket på terapins synsätt för att nå riktigt ända fram.
Måndag 20 januari skyr jag Guldbaggegalan och tittar på ”Breaking bad” (Netflix).

HURRA!

”True detective” (HBO Nordic). Believe the hype.

NJA…

”Farmen” (TV4). 2001 ringde och ville ha sin Storbonde tillbaka.

Fredrik Skavlan serverar smashen åt David Hasselhoff.

Såpaveteranen tar villigt emot och drämmer till. Plötsligt och nästan magiskt får norrmannen det avslut på Åsa Waldau-intervjun som han själv inte lyckats leverera.

Det är ett fantastiskt tv-ögonblick. Skavlan vet precis vad han vill ha – och ser till att få det.

För det är naturligtvis han som ber nyblivne TV3-programledaren Hasselhoff att demonstrera sitt sätt att möta intervjuoffer på Åsa ”Kristi brud” Waldau. Medveten om att frågan blir den i detta fall något svårbesvarade:

– Så, varför är du känd egentligen?

Waldau blir ställd, men skrattar skickligt bort den obekväma situationen:

– Det skulle ta en hel livstid att förklara.

”Baywatch”-stjärnans blick är grumligt förvirrad men han fortsätter vifta med brunbrända fingrar och berätta om sin nya show. Hur den går ut på att träffa svenska kändisar och få dem att förklara på vilket sätt de blivit berömda.

Samtidigt greppar vi åskådare den fullkomliga ironin. Kvinnan som sitter där tillsammans med författaren Malcolm Gladwell och danske ”Brottet”-stjärnan Nikolaj Lie Kaas är känd via en bisarr mordhistoria. Som en av vissa utpekad ledargestalt för en extrem församling.

Det är tio år sen Knutby-dramat utspelade sig och det legitimerar att Waldau får Skavlans femton första minuter på sig att egentligen säga väldigt lite. Både hon och församlingen är ständigt förtalade och själv orkar hon fortfarande inte röra sig utomhus ensam. Men kändisskapet gör åtminstone att hon kan leva på att sälja sin egen konst.

Skavlans små försök till kritiska frågeställningar ruskar hon lätt av sig. Det är först långt senare, genom ”The Hoff”, som han får till sin vassa poäng.

Då har Lie Kaas fått berätta om sitt mardrömslika barndomstrauma – att båda föräldrarna tog livet av sig. Pappan var dessutom suput, komiker och Danmarks svar på Dynamit-Harry. Gladwell har återberättat sin nya bok, för det finns inget ämne han inte tycks ha skrivit ett kapitel om.

Men det vi aldrig kommer glömma är ögonblicket när The Hoff möter Kristi brud.

Den förvirringen.

På lördagen ser jag filmen ”Young adult”, TV 4 21.30, med en ganska osympatisk och rolig Charlize Theron i huvudrollen.

SANDRA WEJBRO

Ha!

K specialen (SVT2) om arkitektfirman Diller, Scofidio + Renfro, hjärnorna bakom makalösa The High line i New York, var fruktansvärt härligt stadsbyggnadsnörderi.

Gah!

”Ironside”, SVT1. Kriminalserien lades ned redan efter tre avsnitt på NBC.

Estelle.
Stjärnan på slottet.

2014. Nytt år. Men det märktes inte i går.
Det tjatades om 2013. Som om vi inte hade haft ett otroligare år.
Det var Agnetas nyårskarameller, SVT-sportens årskrönika, Filip och Fredriks nyårsgala, ”Regional årskrönika”, Rapports årskrönika.
Och så klart, kronjuvelen – ”Året med kungafamiljen”.
Detta program som man av någon anledning alltid hamnar framför, som man ser motvilligt med tio åsiktsstarka känslor inom sig.
Vanligtvis vinner ”förbannad”. Det där diskmedelsoljiga, det tillrättalagda, den galopperande idiotin blir för mycket.
Men en producent vid namn Sara Bull vet hur man tyglar den känslan, och i stället ger näringstillskott till de mänskliga, humana, varma känslorna i bröstet.
Hon gör två lyckade förändringar:
• Hon skrotar den snusförnuftiga reportern och berättarrösten som alltid förklarat vilket viktigt jobb kungafamiljen har gjort i år.
• Hon gör Estelle till stjärnan.
Programmet ramas in av Victorias, Estelles och Silvias privata besök på en fotoutställning om kungens 40 år på tronen. Victoria pekar och förklarar med bebisröst: ”Titta, där är morfar”. Estelle tittar storögt. Silvia lägger stilla en hand på sitt barnbarn.
Man smälter, givetvis.
Lill-prinsen kör rally. Madde plåtas för Elle. Victoria står på en båt. Prins Daniel besöker sjukhuset där han fick en ny njure och träffar ett barn som fått ny lever.
Allt rakt och effektivt berättat, utan krusiduller.
Kungen då? Han har under 2013 betett sig lika märkligt som alltid. Som svordomen åt SVT-reportern som faktiskt vågade ställa en kritisk fråga. Som svaren på frågorna hur det känns att bli morfar igen och om han ska vara en aktiv morfar:
”Ska självklart stänga ner hela butiken, bara pyssla med det hela tiden.”
”Oj oj oj vad upphetsad jag blir.”
Sarkastiska kungen. Raljanta kungen. Den aggressiva känslan vaknar till liv i mitt bröst.
Sara Bull värjer inte för kontroverserna. Hon visar klipp från tidningar och tv-inslag där kungen sågas.
Men sen, efter varje fadäs:
Snabbt tillbaka till Estelle och Victoria där på utställningen. Värmen. Pusskalas.
Estelle räddar kungen – om och om igen.
Och värmen vinner över cynismen.

I kväll rekommenderar jag ”David Blaine: Real or magic” i Kanal 5.

KLAS LINDBERG

He!
Kronprinsessan på QX-galan. Bland det coolaste framträdandet man har sett.

Eh?
Elles märkliga chefredaktör som var så imponerad av Madde att tårarna sprutade.

Drama i toppklass.
Men fortfarande för mycket unken gammel-tv.
Kan 2014 bli året då framtiden äntligen börjar?
Dramat var det inget fel på. När 2013 nu officiellt är slut och man kan se bakåt på riktigt fanns det mycket som var bra med tv-året. På dramafronten var det rent av ett toppenår. I mästerliga ”The fall” var Gillian Anderson i sitt livs form. I ”Top of the lake” gjorde Jane Campion stor visuell konst av en enkel deckarhistoria.
”Downton Abbey”, ”Brottsplats Edinburgh” och ”Broadchurch” höll alla brittisk toppklass. På Netflix satte ”House of cards” en ny standard för det moderna dramat (och hur tv distribueras).
Det fanns mycket att glädjas åt under tv-året 2013, onekligen.
Men visst fanns det tv som var ren skit. Och som vi mer än gärna slipper se ett dugg av under 2014.
Ingen skulle bli gladare än jag om vi nu sett det sista av alla former av program där kändisar äter mat och umgås med andra kändisar. Tidsandan har också åkt ifrån alla former av talangprogram där en så kallad ”expertjury” (som oftast är precis raka motsatsen) gör sig lustig på andra människors bekostnad. Så sjukt omodernt.
Men mer än något annat hoppas jag att 2014 innebär att vi sett det absolut sista av SVT:s alla försök att göra bred, studiosänd helgunderhållning. Från det stötande usla ”Hela Sveriges fredag” via det krystade ”Alla tiders hits” till det plågsamt anakronistiska (och rent obegripliga) ”Settman på plats”. SVT har visat, med svidande tydlighet, att den formen av ”Nöjesmassakern”-tv andas 1986 och inte 2000-tal. Låt oss slippa det där nu.
Kanske blir 2014 året då tv-framtiden äntligen börjar? Vi kan alltid hoppas. Det vore inte en dag för tidigt.
Hur ”Tolvslaget på Skansen” (SVT1) var, om Malmsjö gjorde succé eller fiasko har jag ingen aning om. Jag har aldrig haft den traditionen. Det kan ni läsa om på andra ställen i denna publikation. Däremot har jag så länge jag kan minnas spelat Primal Screams ”Movin’ on up” så högt jag kan på tolvslaget. För att stämma in och besvärja det nya året. När du läser detta har det året börjat. Det nya. Jag önskar att det blir ett gott sådant.
Onsdag 1 januari tittar jag på ”Fröken Frimans krig” (SVT1)

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA 1

”Butch Cassidy & Sundance Kid” (SVT2). Fortfarande en av de bästa westerns som gjorts.

HURRA 2

”Broarna i Madison County” (Kanal 5). Fortfarande en av de mest romantiska filmer som gjorts.

Årskröniketerrorn har snart nått sin kulmen.

Viktiga händelser staplas på varandra och frågan är var det är värt att stanna till och reflektera.

”Rapports årskrönika” (SVT1) inleds starkt med Lisbeth Åkerman på plats vid gränsen till Syrien tillsammans med Mellanösternkorren Samir Abu Eid. Exakt nu, mittemellan julens och nyårets frosseri, påminns vi om ett av årets starkaste tv-inslag – Abu Eids möte med 9-årige Josef som skadats i en attack i Syrien. Blodet strömmar från pojkens huvud, han är chockad och medan han berättar tar känslorna över.

Det är ett litet barn som gråter, Abu Eid som lyssnar, hukad för att hamna på samma nivå, allvarlig och koncentrerad. Det är ett tv-inslag som borde förändra världen.

I stället är läget i Syrien nu ännu värre och de journalister som liksom Abu Eid försöker skildra Josefs och andra civilas öden blir själva måltavlor.

Samtidigt i Europa, utanför italienska Lampedusa, drunknar hundratals drömmar. Den eritreanske flyktingen Tesfay Tsegay hjälper själv till att ta hand om döda kroppar och beskriver de överlevandes plåga:

– It left us in our own minds.

Sedan accelerarar staplandet av nyhetshändelser. Tårtning av Jimmie Åkesson, ekonomiska kriser, vinster i välfärden, Harlem shake, katastrofen i Indonesien, bombningen i Boston, korvgrillning med Alliansen, lite Sture Bergwall, Avicii och Husbyuppror.

Rapport hanterar flodvågen efter bästa förmåga, för uppdraget att sammanfatta ett helt år på en timme är självklart omöjligt. Men vad var verkligt viktigt? Hur ska vi skärpa oss och göra bättre 2014?

Hos BBC i Storbritannien hittar jag ett av många svar. De har låtit satirikern och ”Black mirror”-författaren Charlie Brooker ge sin egen syn på året i  ”2013 Wipe”. Det är en årskrönika som inte liknar någon annan, med ämnen som sträcker sig från klimatkrisen till ”Breaking bad”. Det handlar inte bara om vad som hänt, utan minst lika viktigt om hur medierna rapporterat händelserna. Brookers kritiska analys når överallt.

Sverige behöver desperat en sådan röst.

På nyårsafton ser jag Monty Pythons ”Meningen med livet”, TV 3 22.30.

Ha!

De makalösa birollerna i ”Fröken Frimans krig” – Maria Kulle, Lena T Hansson, Ulla Skoog. Sluta ge alla huvudroller till upphöjda genimän som Persbrandt och kolla hitåt i stället.

Gah!

Scorpions förklarar i ”Hitlåtens historia” att de genom att spela i Ryssland ville ”ge något tillbaka efter allt Tyskland gjort mot Sovjet under andra världskriget”. Så…generöst.