Det är långt ifrån perfekt.
Men en sak är säker.
”Top of the lake” är det snyggaste du kan se just nu.
Vi vet redan vad som är bra. Det har redan skrivits så många gånger på så många ställen att ännu en text knappast behövs. Men här kommer en till. Det kan liksom inte hjälpas. För i sina bästa stunder är ”Top of the lake” (SVT1) något av det snyggaste och visuellt mest fulländade som går att spela upp på en skärm just nu. Jane Campions thriller är något så unikt som en tv-serie som faktiskt tar fasta på att använda tv som just det bildmedium det är. Varje landskapsbild, varje helikopteråkning över ett dimhöljt berg är en del av historien. Det ger stämning så tät så att man knappt kan andas. När ”Top of the lake” är som bäst känns det som en mästerligt fotad blandning av ”Brottet” och ”Twin Peaks”.
I Sverige har tittandet fått anses vara okej för en så pass smal serie (premiären sågs av strax under 400 000 tittare och har sakta sjunkit avsnitt för avsnitt, enligt MMS).
Med det inte sagt att det inte finns svagheter. Det gör det. Man kan väldigt lätt ha invändningar mot Campions mansporträtt (det finns bara två sorter – råa busar eller latteveklingar) och vissa vändningar känns mest planterade för att skapa mystik – inte för att bära historien framåt.
Det finns dock ett problem. Och det är huvudpersonen Robin Griffin (Elisabeth Moss) själv. ”Mad men”-stjärnan gör inga större fel, är ingen katastrof. Men i ett drama som bygger så mycket på känslor är det mer än lite problematiskt att Moss aldrig lyckas få oss som publik att känna med henne. Eller för henne. Vi förstår hennes bakgrund med övergrepp, vi förstår hennes bevekelsegrunder, vi förstår att hon tar sig an fallet med Tuis försvinnande på ett personligt plan. Men vi känner det aldrig. Jag är en blödig tv-tittare. Kan grina till det mesta. Men det är något med Elisabeth Moss stela sätt att spela polisinspektören som gör att känslorna aldrig går fram. I en serie som bygger så totalt på att vara fullproppad med starka karaktärer är det både synd och störande att den minst intressanta personen är den vi får se allra mest av.
Tisdag 10 september tittar jag på ”Kommunpampar” (SVT1).

Hurra!
”Felix stör en ingenjör” (TV4 Play). Ledigt, intressant och härligt spontan tv.

Nja…
”Duck dynasty” (Kanal 9). Som en blandning av ”Den sista färden” och ”Jersey Shore”. Motbjudande.

Doobidobidobidoo. Doobidobidobidooooo.

När vi är som mest försvarslösa – mitt i fredagsgroggens dimmor – väljer den att attackera.

En verkligt genuin och sympatisk musikquiz.

”Doobidoo” (SVT 1) är ett program som bara pågår. Men till skillnad från fränder som ”Så ska det låta” har den inte stagnerat. Den har heller inte gjort någon spektakulär modernisering som ”På spåret”.

Det är fortfarande brett och folkligt, men med små subversiva nålstick.

Vad sägs om att associera fritt till Kraftwerks ”Tour de France”-omslag? Vid det laget tycks programledaren Lasse Kronér ha hamnat utanför sin bekvämlighetszon.

– Den här låter likadant som alla andra Kraftwerk-skivor, säger han med ett avfärdande leende.

Vi hamnar hos artister som knappast är obskyra, men ändå valda med intelligent omsorg. Från Human league och Torgny Melins till Ray Parker Jr (”Ghostbusters”) och Icona Pop.

Vi bjuds även på arkivklipp som inte känns uttjatade, med bland andra Jon Skolmen, Benny Hill och från tidernas mest oglamourösa och Manchesterbruna gala, nämligen Grammis 1971.

När drömmen om en svensk musikfrågesport i brittiska ”Never mind the bollocks” anda känns både hopplös och överspelad är det överraskande nog de vettiga quizmakarna bakom ”Doobidoo” som inger viss tröst.

Det kan behövas när man ger sig in i den ångestfest som är svenskt VM-kval. Kanal 5 är i det stora hela en habil leverantör av tv-fotboll.

Däremot är det obegripligt hur de allra mest populära matcherna får så färglösa kommentatorer – utan känslor, spirituella formuleringar eller fängslande kunskaper.

Att se Sverige spela blir enbart jämntjock slentrianpatriotism där laget hyllas/sågas beroende på om de vinner eller förlorar.

När de samtidigt bevakar de övriga matcherna i gruppen utan att nämna vilka som gjort målen tycker jag att det är riktigt slappt.

I kväll ser jag ”Tinker, tailor, soldier, spy” (TV 4 22.15) och ser om jag äntligen lyckas förstå vad den handlar om.

Ha!

Simon Dale från Wales som ska bygga en Hobbitby på Muskö, enligt SVT:s lokala ABC-nyheter. Briljant.

Gah!

Tyvärr förutspår jag att byn kommer floppa eftersom hobbitar är rätt sällsynta i verkligheten.

När krigstrummorna slamrar igång är det svårt att inte ryckas med.

Men falskspelet bakom konserten, dokumenterat i gårdagens ”Spionerna som lurade världen”, är anledning nog att sitta still.

”Babel” (SVT2) begick säsongspremiär och vände blad utan krusiduller. I går fick vi gräva ner oss i det knausgårdska mastodonteposet ”Min kamp”, där paneldeltagaren Ernst Billgren landade i att han inte förstår hur man skulle kunna skriva en självbiografi utan att ta med 400 sidor Hitler.

Vi kan inte fly undan historien. Programmets intressantaste del var besöket hos författaren Hilary Mantel som har blivit berömd för sina böcker om Thomas Cromwell, den engelske statsmannen som blev oumbärlig för Henrik VIII (fram till dess att kungen högg huvudet av honom).

Mantel gjorde en förväntad poäng av att det är först när vi verkligen intresserar oss för det förflutna som vi förstår hur vårt samhälle fungerar.

Senare på kvällen hamrade SVT2 in poängen med dokumentären ”Spionerna som lurade världen”, en BBC-skildring av hur det framstressade Irakkriget 2003 vilade på ett smörgåsbord av… luft.

Nyckeluppgifter om Iraks beryktade lager av massförstörelsevapen kom från en irakisk spion som kallades ”Curveball”. Tecken på att han var en lögnare fanns där från början, men spionorganisationerna valde ändå att använda hans och andras tvivelaktiga uppgifter för att stärka krigsargumentet.

Exempel efter exempel på hur inkompetens genomsyrade både underrättelsetjänsterna och det politiska ledarskapet radas upp i filmen, förstärkt av intervjuer med tunga namn.

Man häpnar. Igen.

Och nu väntar Syrien härnäst. Vad av alla tvärsäkra faktum den här gången kommer att visa sig vara… luft?

I går kom nyheten att den legendariske murveln Sir David Frost stängt av mikrofonen för evigt. Letade efter tecken på att någon vaken kanal skulle visa ”Frost/Nixon” (2008), men… nej.

I kväll ser jag säsongspremiären av ”Breaking news” (Kanal 5) med Filip & Fredrik.

Torrt

”Perception” (Kanal 5) behöver en Hugh Laurie. Inte Eric McCormack.

Vått

”Kändishoppet” (TV3). Drunknar utan fler riktiga kändisar och färgstarka domarprofiler.

Stefan Hedmark

”En incestfest”.
Orden är Gina Dirawis.
Och sorgligt sammanfattande av hela ”Kristallen 2013”.
Vi måste våga prata om det här nu. Det har skavt i mig ett tag. I er också, av mail och kommentarer på sociala medier att döma. Jag talar naturligtvis om ”Kristallen” (SVT1). Den enskilt största firmafesten inom svensk tv, där branschen så att säga firar sig själv. Så långt allt väl. Inget konstigt med det. Men på senare år har ett löjets skimmer lagt sig som ett flor över kristallengalan. Det skavde redan i nomineringsfasen. Populära, breda program (hej ”Allsång på Skansen”) fanns inte ens med bland de som hade chansen att vinna pris – i år heller. Twitter exploderade av hån när det stod klart att ”Kristallen 2012” hade chans att vinna pris på ”Kristallen 2013”. Det är så incestuöst och långt bort från folks verklighet att man baxnar. I den mån folk ens bryr sig. Förra årets gala sågs av 458 000 tittare, enligt MMS. Det är inte kioskvältarsiffror, om man säger. ”En liten incestfest”, som Gina Dirawi själv uttrycker det i rutan.
Då har vi inte ens nämnt den branschpolitiska sidan. Att priserna liksom strösslas ut någorlunda jämnt över kanalerna så att ingen ska bli ledsen trots att SVT kör över de små ”konkurrenterna” med kvalitetsbulldozern varje dag i veckan, året runt. Löjligt var ordet, sa Bull.
Annars då?
Jovars. Det är som det är med de här galorna. Alla inblandade vill så gärna låtsas som att det är Emmy-galan, utförandet blir lite mer Emmaboda. Lattjo kameravinklar, likstela tv-ansikten i publiken, avundsjukan i ögonen på icke-vinnarna på nivå Filip & Fredriks promillehalt. Den som skrivit prispresentatörernas manus får förresten gärna träda fram. Och sedan avgå. Det tråkigaste som upplevts sedan stupstocken.
I twitterflödet gick folk bananas för att ”Eurovision” från Malmö inte vann pris. Men å andra sidan vann inte ”Kristallen” kristallen för Årets underhållningsprogram heller. Man får vara glad för det lilla. Och det får, tydligen, finnas gränser – även på en incestfest för tv-branschen.
Lördag 31 augusti tittar jag på ”The story of film” (SVT2).

Hurra!
”Top of the lake” (SVT Play). Det snyggaste som går att se på en skärm just nu. Jane Campion är ett geni.

Nja…
”True blood” (SVT2). All mer orimlig – och således ointressant – för varje avsnitt. Det räcker nu.

Vi åkte till Gustav Adolfs torg via Ullared.
Först när filmarna släppte taget blev ”Livet på Operan” verkligt. 

Tre års planering.
Fyra månaders filmande.
Fem timmar i rutan.
Produktionsbolaget Strix, SVT och producenten Camilla Ramel Laubscher har jobbat hårt för att få till ”Livet på Operan”, en serie som kliver in bakom kulisserna på Operan i Stockholm.
Det lät ju bra. En fascinerande plats med fascinerande människor. Märkligt anonyma – kan du på rak arm nämna en svensk verksam opera- eller balettartist? – med tanke på de ständiga uppsättningarna och i jämförelse med den liknande arbetsplatsen Dramaten.
Det lät bra för oss som såg den extremt fascinerande franska dokumentären ”La dance” för några år sedan där filmaren Fredrick Wiseman följde sju balettproduktioner på Parisoperan. Där agerade filmaren en fluga på väggen, där glömde de medverkande helt bort kamerorna, där fick vi utan varken berättarröst eller intervjuröst följa med in i själva hjärtat av danskompaniet.
Så har dock inte Ramel Laubscher jobbat. Till en början är distansen i stället påtaglig. Vi bjuds direkt på bloopers med presschefen. Vi bjuds en insmickrande kvinnlig berättarröst som likt en turistguide håller oss hårt i handen och sätter gränser för vart vi får gå.
Vi får möta en rad karismatiska figurer – såsom en verkmästare, en massör, en slagverkare, en receptionist, en värmländsk körsångare – som alla är intressanta, roliga och spännande men mest får agera citatmaskiner.
Det känns som om man lika gärna kunde ha hamnat i Ullared. Ingen får något djup, aldrig vågar de landa ordentligt.
Men under andra halvan av premiäravsnittet blir det bättre. När fokuset riktas mot premiärdansaren Nadja Sellrup och hovdansaren Marie Lindqvist får vi faktiskt komma dem lite under skinnet. När berättarrösten äntligen kan vara tyst och vi får följa de två dansarna under årets sista föreställning av ”Törnrosa” och får höra det andfådda flämtandet i kulissen efter en superelegant fjäderlätt variation – först då blir Operan och människorna levande, känslorna äkta och fernissan lite tunnare.
Jag hoppas att de fyra återstående avsnitten tar vid just där och inte leder oss ut i den snitslade banan igen.

I kväll missar jag inte ”Kockarnas kamp” i TV4.

KLAS LINDBERG

He!
”UG” är tillbaka.

Eh?
Den där riktiga nytändningen fattas ”Idol”.

Sveriges största dansband, en sommar, en turné, en journalist och en timmes program i SVT.
Men vad var det som hände?

”Hur kommer det sig att Lasse Stefanz är, och har blivit, så stora?”
Med den frågan börjar idolporträttet ”Lasse Stefanz – on the road”.
Om du tittar i tv-tablån kommer entimmesprogrammet i SVT1 att förklaras som en dokumentär av musikjournalisten Thomas Deutgen. Men det står snabbt klart att det inte alls är någon dokumentär – det är en ren hyllning, gjord av Lasse Stefanz-fanet Thomas Deutgen.

I sin jakt efter svaret på varför Lasse Stefanz är så oerhört fantastiskt bäst i Sverige (och Norge!) pratar han med bland andra Lasse Holm (”De är genuina”) och arrangören Roger (”De är det bästa vi har”).
Halvvägs in i programmet är de mest frekventa orden ”makalöst” och pirrigt”.
Jag får veta att Olle Jönsson har 60 hattar hemma och att han gärna laddar upp inför spelningarna med att vara för sig själv.

Vad jag inte får veta är: vad var det som hände i Lasse Stefanz den där sommaren år 2012? Visst – de gjorde succé. De var med i ”Allsång på Skansen”, gästade Kalle Moraeus talkshow, spelade för första gången på Gröna Lunds stora scen.
Men det måste också ha varit en kaotisk sommar. Två av originalmedlemmarna, Hasse och Lasse Sigfridsson, hade precis lämnat bandet. Hasse av hälsoskäl. Lasse, skulle det senare visa sig, fick sparken efter stridigheter i bandet. Det här berörs inte under en sekund i Deutgens stående ovation. Jag får inte ens veta att bara någon månad före inspelningen av ”dokumentären” såg bandet helt annorlunda ut. Han kommer inte ens nära att ställa frågan om hur tiden fram till att de förlorade två vänner som de spelat med nästan hela livet sett ut, och hur den påverkat dem som band eller som människor.

I stället konstaterar Deutgen att Olle Jönsson fick underkänt i musik i skolan, och frågar: Hur känns det, nu när du spelar inför tusentals fans?
Går det ens att formulera ett intressant svar på den frågan?
Olle svarar till slut: Lärarna hade fel helt enkelt.
Ridå.

I morgon tittar jag på premiären av ”De dejtbara” i Kanal 5.

!
Sommartorkan i tv-tablån is no more. Bara i går var det en drös tv-premiärer. Nu kör tv-hösten i gång på allvar.

?
Vem orkar titta på tre avsnitt av ”Idol” (TV4) eller fyra avsnitt av ”Kändishoppet” (TV3) på en vecka?

Ulrika Sjöblom

Glöm brittsommaren.
Du kan lika gärna stanna inne.
Tv-hösten är här – och den ser fantastisk ut.

Hösten. Den är här nu. Det är inte den högre, lätt kyligare luften jag menar. För det är i tv-tablån snarare än på vädret som det märks allra mest. Hösten är här nu. I måndags gick startskottet för tv-hösten och de nya programmen ramlar in i sådan takt att man måste ha fyra ögon, två tv-apparater och en handfull olika Play-tjänster för att hinna med allt. Jag älskar den här tiden på året. Efter en stillastående repris-sommar är det nu det börjar. Allt är fortfarande oskrivet, otestat och nytt. Ännu vet vi inte vad som var topp och vad som var flopp. Drama- och kriminalserierna som jag har markerat som måsten är så många att jag inte kommer kunna lämna hemmet förrän framåt Lucia. Gott så.

Vi är inne i en gyllene kriminalperiod just nu. Långt bort ifrån Midsomers prunkande grönska och småputtriga mysmördande. Brittiska ”Broadchurch” (TV4) är – på alla sätt – mörkare, tätare, mer realistiskt. En ung pojke hittas död på stranden och ett omaka utredarpar tar tag i saken. Det är inte raketforskning, direkt. Men efter några avsnitt har ”Broadchurch” effektivt knutit en snara av misstänksam spänning runt halsen på tittaren. Varenda ansikte som dyker upp känns som en potentiell gärningsman. Dessutom är David Tennant alldeles lysande i huvudrollen. Seriens skapare har lyckats förmedla hur ett samhälle – tidigare så öppet och välkomnande – sluter sig och den mysiga badorten blir något betydligt mer skrämmande, hur många bilder av slående vågor mot strand man än visar.

Missade du starten på Jane Campions utsökta ”Top of the lake” (SVT1) i måndags? Gör dig då en tjänst och se den på Play. Supersnyggt, välspelat och med toner av såväl ”Twin Peaks”, ”Brottet” och ”Pianot”. Mystiskt, hårdkokt och med ett landskap som är så erotiskt avbildat att det nästan får en egen huvudroll.
Onsdag 21 augusti tittar jag på ”Dexter” (C More Series).

Nja… 1
Den filmade fikastunden i ”Min sanning” (SVT2) är fortfarande en urusel idé.

Nja… 2
”Kändishoppet” (TV3). Premiären i måndags lockade inte många tittare. Det är lätt att förstå varför.

En serie är aldrig bättre än sina huvudpersoner.
”Brottsplats Edinburgh” har en av de starkaste just nu.

Allt handlar förstås om personer. Om människor. Att om ett drama, en berättelse, ska beröra oss eller bara tilltala oss så måste det kännas som att den handlar om människor. Du kan ha den mest dramatiska storyline med hisnande kast mellan hopp och förtvivlan. Men om huvudpersonerna inte känns som människor – jag tror att äkta är ordet jag söker här – så spelar det ingen roll. Varför skulle jag bry mig om någon som rör sig och talar som en pappdocka? De allra mest lyckade fallen (jag tar gärna ”Sopranos”, ”The shield” och danska ”Borgen” som exempel) har karaktärer så levande att de är omöjliga att skilja från serien. Man tror, man bryr sig, man vill se mer.
Riktigt den nivån av trovärdighet har kanske inte ”Brottsplats Edinburgh” (SVT1) i sina personporträtt. Men den är uppfriskande och hoppingivande att se ett kriminaldrama som lagt tonvikten på människorna och inte på kriminaliteten. Jason Isaacs håller exceptionellt hög klass som den av livet tilltufsade privatdetektiven Jackson Brodie. Storvuxen, tystlåten men med ett minspel som avslöjar allt som replikerna lämnar ute är han trovärdig in i minsta detalj. Man tror, man bryr sig, man vill se mer.
Det är på samma vis med den högklassiga BBC-versionen av ”Wallander” (aktuell på TV4).
Kenneth Branagh gör ett så glödande trovärdigt porträtt av den svenske snuten att alla andra insatser fullkomligt bleknar vid hans sida. Fokus har också lagts på det mänskliga. På människan Kurt Wallander. Branagh gör honom äkta och nära och just därför tar man honom till sig på ett sätt som ingen av de svenska filmerna lyckats med.
”Brottsplats Edinburgh” får ett extra plus för sina vackra, dramatiska miljöer och för greppet att hålla de brott som utreds på en nästan trivialt trovärdig vardagsnivå. Det är inga fantasiligor med egna arméer och planer på världsherravälde. Utan mer kidnappade barn och märkliga hästolyckor. Nära, mänskligt, trovärdigt.

Söndag 18 augusti tittar jag på ”Inception” (TV4). Christopher Nolans riktiga mästerverk, om ni frågar mig.

Det finns mycket med andra världskriget vi skäms över i Sverige.

Tyskvänligheten. Tågtransporterna. Att Görings fru var svensk.

Nu lär ytterligare påminnelse komma när vi ser ner på gatorna vi går på.

Nazisterna hade ett gott öga till Sverige under andra världskriget. Enligt intervjuer med den amerikanske psykiatern Leo Goldensohn under Nürnbergrättegångarna 1946 berättade Hermann Göring att det var han som övertalade Hitler att inte anfalla Sverige. Med andra ord, menade han, vet svenskarna vem de har att tacka.

Bland de affärer som gjordes mellan Nazityskland och Sverige fanns granit, vilket granskades i dokumentären ”Hitlerstenen” (SVT2), inspelad 2011.

Vid en första anblick kan ämnet tyckas vara desperat. Har vi uttömt all kuriosa kring andra världskriget så till den milda grad att vi nu slutligen kommit fram till Hitlers relation med … sten? Men regissören Kjell Andersson visar att ämnet är långt ifrån dammigt.

Spännande arkivbilder ger bakgrunden, liksom intervjuer med de pensionerade stenhuggarna. Filmen tar oss upp till det skogstokigt storslagna, där Hitler planerade att med slavar och en fantasibudget göra om Berlin till en superstad, Germania, med svensk granit.

Och vi tas även ner till den gråa vardagen för stenhuggarna, där många var socialister och motvilligt fortsatte hugga sten trots att man visste vem uppdragsgivaren var. En måste ju äta.

Det mesta är politik. Till och med sten. Vad som slutligen hände med mycket av graniten är en lustfylld slutkläm i Kjell Anderssons film.

I går var det även premiär för SVT1:s nya realityserie, ”En klassiker”, där vi möter fem svensson som ska snora och svetta sig igenom Vasaloppet, Lidingöloppet, Vansbrosimmet och Vätternrundan under ett år.

Fyra av dem överskuggades totalt av den svårt cancersjuke men stenhårt optimistiske Anders Gyhlenius, men på det stora hela är förutsättningarna goda för en strapats som berör. Som gjort för den stora publik som saknar ”Mästarnas mästare”.

I kväll ser jag säsongsfinalen av ”Bates motel” (SVT1).

Ja

Nya säsongen av ”The newsroom” (C More Series) ser ut att ha en lysande framtid…

Nej

… men ”True blood” (C More Series) suger mer och mer för varje ny säsong.

Stefan Hedmark

Det pratas mer om kräftor än sill nu. Det betyder att ett farväl närmar sig. 

Men än finns det hetta kvar i Sollidenscenen och Bates motellverksamhet. 

Mot slutet av gårdagens fulladdade ”Allsång på Skansen” (SVT1) påpekade Måns Zelmerlöw för Petter att kvällen var en återförening för honom, Lill-Babs, Petra Marklund och Christer Sandelin från ”Så mycket bättre”.

– Det känns nästan som att ni hade en tanke där, svarade rapparen.

Det var dock inte en tanke som SVT utvecklade i form av några nya tolkningar av gamla hits artisterna emellan. En riktigt så fullfjädrad flirt med TV4 var inte aktuellt.

Gårdagens avsnitt var fullt av publikfriande säkra kort. Ravaillacz återförenades på Sollidenscenen för att med en ny vers i ”En riktig jävla schlager” skälla ut svenska folket för schlagerfiaskot. En komiskt bitter statusuppdatering.

Sandelin visade att Gyllene Tider inte är sommarens enda fluffiga fläkt från 80-talet. Petter firar 15 år som artist men visade större lust att förvalta hitsen än chocka trivseln ur Skansen med en tonårsrevolt.

Och så var det Lill-Babs, ja.

Hon har svårt att acceptera att bli kallad ”stjärna”, men det är svårt att inte dra till med ”nationalklenod” när hon hyllas med potpurri, Rachel Molin-imitation och publikens skanderande.

Lite senare på tisdagkvällarna i SVT1 har vi kunnat följa thrillerserien ”Bates motel” som handlar om ”Psycho”-mördaren Norman Bates tonårseskapader. Det är överraskande bra. Respektfullt mot originalet utan att på ett fantasilöst sätt vara beroende av Hitchcocks gamla film. Det gick alltså att baka en ny kaka med gamla ingredienser, vilket serien har gemensamt med en annan tv-favorit från i år, ”Hannibal” (som visades på Kanal 5).

Liksom i flera tidigare avsnitt fanns det även i går kväll gott om tillfällen för Vera Farmiga att briljera som Normans mor vars känslostormar alltid bär klass 5-varning.

I kväll ser jag ”Grillmästarna” (TV4).

Klös I

Fullt ös i vargthrillern ”The grey” (Viasat Film).

Klös II

För mycket trams i ”X-men origins: Wolverine” (TV4).

Stefan Hedmark