Oklara regler.
”Så ska det låta”-komplex.
”Doobidoo” har identitetsproblem.
Det gick ett litet pirr genom kroppen när jag såg att det var säsongspremiär av ”Doobidoo”. Inte så mycket för att det var ”Doobidoo”, mest för att det var säsongspremiär för ett stort program, att tv-hösten sparkar i gång och en vi lämnar äntligen sommartablåerna bakom oss.
Det var rätt länge sedan jag såg ”Doobidoo”, en hel del har hänt sen sist. Ny studio, större anspråk, högre insatser.
Reglerna är luddigare än någonsin. De två lagen – bestående av folkliga Andreas Johnson och Caroline af Ugglas samt låtsasfolkliga Jonas Gardell och Kristoffer Appelquist – hade svårt att förstå hur de skulle göra för att få poäng. De tävlandes ögon blev alltmer osäkra ju längre tävlingen fortskred. Redan i första momentet ”På minuten” hjälpte Kronér till så mycket att det var larvigt.
Därefter började den stora förvirringen. Johnson/af Ugglas tryckte på knappen men det andra laget fick svara. Det hände en gång. Det hände två gånger. Det började bli irriterat. ”Men vi har ju tryckt”, hörde man Andreas säga till af Ugglas.
Förvirringen fortsätter. ”Jag fattar ingenting”, säger af Ugglas när de tryckt men ändå inte får frågan.
Det händer igen – och nu svarar af Ugglas trots att Gardell redan stulit frågan. Och plötsligt får båda poäng.
I studion börjar de skita i vilket, här hemma i soffan slutar man bry sig om poängen och fokuserar på annat.
Som att publiken är bra. Som att Appelquist hade behövt antiperspirant i ansiktet under sin och Gardells duett av ”Om du lämnar mig nu”. Som att det nya tävlingsmomentet med skivomslag är uppenbart förberett eftersom de tävlande paren utan att prata ihop sig vet exakt vilken långsökt förklaring de ska köra. Och att de långsökta kopplingarna är inspirerade av ”Så ska det låta”. Och att väldigt mycket i denna version av ”Doobidoo” faktiskt är – om man ska vara snäll – inspirerat av ”Så ska det låta”. Att faktiskt det enda som skiljer de två SVT-formaten är användandet av SVT-arkivet, eller vänta, gör inte ”Så ska det låta” det också?
Möjligen har ”Doobidoo” växt ur sin kostym, möjligen borde programmet gå upp i ”Så ska det låta”. Kronér hade oavsett varit en perfekt programledare för den mash-upen.

I kväll missar jag inte ”Sommarkväll” i SVT.

KLAS LINDBERG

He!

Nöjespanelen i ”Gomorron Sverige” är bättre än någonsin.

Eh?

”Skavlan – det bästa från våren 2013” var märkligt och de nyinspelade inslagen superpajiga.

Det finns mycket med andra världskriget vi skäms över i Sverige.

Tyskvänligheten. Tågtransporterna. Att Görings fru var svensk.

Nu lär ytterligare påminnelse komma när vi ser ner på gatorna vi går på.

Nazisterna hade ett gott öga till Sverige under andra världskriget. Enligt intervjuer med den amerikanske psykiatern Leo Goldensohn under Nürnbergrättegångarna 1946 berättade Hermann Göring att det var han som övertalade Hitler att inte anfalla Sverige. Med andra ord, menade han, vet svenskarna vem de har att tacka.

Bland de affärer som gjordes mellan Nazityskland och Sverige fanns granit, vilket granskades i dokumentären ”Hitlerstenen” (SVT2), inspelad 2011.

Vid en första anblick kan ämnet tyckas vara desperat. Har vi uttömt all kuriosa kring andra världskriget så till den milda grad att vi nu slutligen kommit fram till Hitlers relation med … sten? Men regissören Kjell Andersson visar att ämnet är långt ifrån dammigt.

Spännande arkivbilder ger bakgrunden, liksom intervjuer med de pensionerade stenhuggarna. Filmen tar oss upp till det skogstokigt storslagna, där Hitler planerade att med slavar och en fantasibudget göra om Berlin till en superstad, Germania, med svensk granit.

Och vi tas även ner till den gråa vardagen för stenhuggarna, där många var socialister och motvilligt fortsatte hugga sten trots att man visste vem uppdragsgivaren var. En måste ju äta.

Det mesta är politik. Till och med sten. Vad som slutligen hände med mycket av graniten är en lustfylld slutkläm i Kjell Anderssons film.

I går var det även premiär för SVT1:s nya realityserie, ”En klassiker”, där vi möter fem svensson som ska snora och svetta sig igenom Vasaloppet, Lidingöloppet, Vansbrosimmet och Vätternrundan under ett år.

Fyra av dem överskuggades totalt av den svårt cancersjuke men stenhårt optimistiske Anders Gyhlenius, men på det stora hela är förutsättningarna goda för en strapats som berör. Som gjort för den stora publik som saknar ”Mästarnas mästare”.

I kväll ser jag säsongsfinalen av ”Bates motel” (SVT1).

Ja

Nya säsongen av ”The newsroom” (C More Series) ser ut att ha en lysande framtid…

Nej

… men ”True blood” (C More Series) suger mer och mer för varje ny säsong.

Stefan Hedmark

Det pratas mer om kräftor än sill nu. Det betyder att ett farväl närmar sig. 

Men än finns det hetta kvar i Sollidenscenen och Bates motellverksamhet. 

Mot slutet av gårdagens fulladdade ”Allsång på Skansen” (SVT1) påpekade Måns Zelmerlöw för Petter att kvällen var en återförening för honom, Lill-Babs, Petra Marklund och Christer Sandelin från ”Så mycket bättre”.

– Det känns nästan som att ni hade en tanke där, svarade rapparen.

Det var dock inte en tanke som SVT utvecklade i form av några nya tolkningar av gamla hits artisterna emellan. En riktigt så fullfjädrad flirt med TV4 var inte aktuellt.

Gårdagens avsnitt var fullt av publikfriande säkra kort. Ravaillacz återförenades på Sollidenscenen för att med en ny vers i ”En riktig jävla schlager” skälla ut svenska folket för schlagerfiaskot. En komiskt bitter statusuppdatering.

Sandelin visade att Gyllene Tider inte är sommarens enda fluffiga fläkt från 80-talet. Petter firar 15 år som artist men visade större lust att förvalta hitsen än chocka trivseln ur Skansen med en tonårsrevolt.

Och så var det Lill-Babs, ja.

Hon har svårt att acceptera att bli kallad ”stjärna”, men det är svårt att inte dra till med ”nationalklenod” när hon hyllas med potpurri, Rachel Molin-imitation och publikens skanderande.

Lite senare på tisdagkvällarna i SVT1 har vi kunnat följa thrillerserien ”Bates motel” som handlar om ”Psycho”-mördaren Norman Bates tonårseskapader. Det är överraskande bra. Respektfullt mot originalet utan att på ett fantasilöst sätt vara beroende av Hitchcocks gamla film. Det gick alltså att baka en ny kaka med gamla ingredienser, vilket serien har gemensamt med en annan tv-favorit från i år, ”Hannibal” (som visades på Kanal 5).

Liksom i flera tidigare avsnitt fanns det även i går kväll gott om tillfällen för Vera Farmiga att briljera som Normans mor vars känslostormar alltid bär klass 5-varning.

I kväll ser jag ”Grillmästarna” (TV4).

Klös I

Fullt ös i vargthrillern ”The grey” (Viasat Film).

Klös II

För mycket trams i ”X-men origins: Wolverine” (TV4).

Stefan Hedmark

Det är möte hos Stasi.

Folksångerskan Dunja Hausmann har ändrat några rader i en låttext och nu ska de analyseras.

SVT fortsätter sin föredömliga satsning på tysk tv med ”Weissensee” (SVT1), ett Romeo och Julia-drama i östtysk miljö.

De värsta åren av ”ostalgie” (nostalgi inför prylar och fenomen från östtiden) är så gott som över, för hur kul är det att köra kartongbilen trabant eller dricka östskumpan Rotkäppchen egentligen?

”Weissensee” skildrar hur det var att leva i Östberlin i början av 1980-talet utan att romantisera estetiken. I grunden är det ett klassiskt drama om två familjer som gått helt olika vägar i DDR-samhället.

Dunja Hausmann är en berömd oppositionell sångerska medan dottern Julia (Hannah Herzsprung) drömmer om ett friare liv bortom murarna. Familjen Kupfer däremot är högt uppsatta inom den kommunistiska statsapparaten, pappa Hans och äldste sonen Falk inom säkerhetstjänsten Stasi medan lillebror Martin (Florian Lukas) är polis. Under en trafikkontroll korsas familjernas öden när Martin stoppar Julia och blir hopplöst förälskad.

Men liksom all bra tv-kärlek är den omöjlig. Martins samröre med en så politiskt opålitlig kvinna riskerar hela familjen Kupfers position.

Det totalitära samhällets nyanser skildras så att det känns i magen. Historien berättas med lätt hand, nästan som en såpa med dramatiska cliffhangers, där livet framstår som ganska härligt tills man faller utanför ramarna. Staten bevakar de mest intima delar av privatlivet, vilket är isande otäckt och komiskt på samma gång.

”Weissensee” skildrar inte bara den sociala kontrollen, utan även hur olika individers livsval kan få så avgörande betydelse.

Martin betraktas som familjens svarta får eftersom han vägrat göra karriär som sin far och bror:

– Jag är inte beredd att göra det som krävs, säger han.

Hans val av samvetet framför makten borde vara en tankeställare även i dag. Kampen för att leva ett vettigt liv i ett omänskligt samhälle går vidare, om än på nya sätt.

”Weissensee” är dock framförallt ett helt bedårande stycke tv-dramatik.

På fredag ser jag ”The goonies – dödskallegänget” på Sjuan kl 21.

Ha!

”The Killing”, säsong 3 på Netflix. Peter Sarsgaard som dödsdömde Seward och Bex Taylor-Klaus som lesbiska gatubarnet Bullet är magnifika.

Gah!

Att lysande dokumentären ”Senna” (SVT1) och fina kärleksfilmen ”Laurence anyways” (SVT2) krockar i tablån är trist.

Med mindre än en minut kvar av sändningen lägger sig Måns Zelmerlöw platt framför Jonas Gardell.
Och det med rätta.

– Välkommen till ”Allsång på Skansen” – sommarens stora kärleksförklaring, säger Måns Zelmerlöw.
Och det ska erkännas att den där kärleksaffären känns lite solkig.
Det dröjde fram till det sjätte programmet i hans tredje säsong av SVT-succén innan Måns tvingades leda en allsång i hällregn.
Det är svårt att känna sig nyförälskad i svensk i sommar när kameralinserna fläckas av regndroppar, publiken sitter invirad i plast och scenen förvandlas till en eventuell dödsfälla. Redan i introt till första allsången är Måns Zelmerlöw nära att göra en praktvurpa i trappan.

Kvällen får inget sommarromantiskt skimmer när inte ens The Sounds lyckas väcka de dyblöta kidsen längst framme vid staketet. Det känns lite ledsamt att bandets första besök på allsången sedan genombrottet för elva år sedan tajmas med årets första höststorm.
Jag är osäker på om en soldränkt supersommarkväll hade kunnat rädda upp att Sean Banan står i folkdräkt och fiser i en mikrofon på scenen, men kanske hade det känts lite, lite mer… naturligt?

Men som i många kärleksrelationer kommer det en ljusglimt, om än övergående. I kväll hette ljusglimten Jonas Gardell.
– Jag ska bli en sång- och dansman, förklarar han för Zelmerlöw.
Sen sjunger och dansar han sig igenom ”Mitt enda liv” från tv-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Precis som han utlovat på förhand går han all in med änglar och transor. Alla känslor är utanpå och i bakgrunden syns en hissad Pride-flagga.
Det är härligt och sorgligt och festligt och även om det bara är ett underhållningsprogram så känns det för en stund lite större än så.
När sista programminuten tickar och Måns ska återta sin regnvåta allsångsscen faller han pladask vid Gardells fötter.
Det är inte mer än rätt.
Det var ändå Gardell som ägde scenen i kväll.

I morgon tittar jag på ”Uppdrag granskning sommar” i SVT1.

🙂
”Allsång på Skansen” avslutas med att Måns Zelmerlöw skriker ”Happy pride”.

🙁
Jag förstår att Sean Banan är barnens favorit – jag förstår bara inte varför.

En ödesmatch utan dess like.

Två giganter mot varandra.

Men vem överlever?

Efter sju säsonger börjar seriemördardramat ”Dexter” närma sig slutet. Varje onsdagskväll visar C More Series ett nytt avsnitt av den åttonde och sista säsongen och det är svårt att vända blodanalytikern och blodsutgjutaren Dexter Morgan (Michael C Hall) ryggen.

De två senaste säsongerna har varit svagare än väntat. Samtidigt som de enskilda drabbningarna mellan Dexter och nya seriemördare har saknat intensiteten som fanns när John Lithgow var huvudmotståndaren för några år sedan, har det ändå märkts att serien närmar sig ett oåterkalleligt slut – och ens nyfikenhet har stärkts.

De senaste avsnitten har förvandlat Dexter och hans syster Debra (Jennifer Carpenter) till antagonister, men för evigt fjättrade till varandra för att de är syskon, för att de delar fruktansvärda hemligheter – och för att där finns en djupare, skamligare kärlek.

Kanske förgörs de båda. Kanske överlever någon. Det är svårt att slita sig, särskilt när Carpenter bjuder på en så ohämmad passion i sitt spel. Inte minst i gårdagens avsnitt.

Kanske är SVT1 ironiska när man som motdrag till EM-matchen i TV4 bjuder på ”Drömträdgårdar”, en dansk serie från 2010 som mest får en att längta efter Pernilla Månsson Colt, Tareq Taylor och John Taylor i vårens ”Trädgårdsonsdag”.

Deras smågnabbande och tappra försök till trivsel i den skånska vårkylan var så mycket roligare att se än ”Drömträdgårdar” och dess garderobsblomma till programledare, Claus Dalby.

Tablåläggningen i vissa kanaler är ett roulettspel. Det blev särskilt tydligt i går kväll när TCM bjöd på ett stycke 70-talsfilmhistoria med ”Fågelskrämman” vid niosnåret. Två timmar senare kunde TV4 Film erbjuda… ”Fågelskrämman”. Och bara så att ingen skulle missa festen körde TCM filmen igen vid ett i natt. Gene Hackman har aldrig varit populärare.

I kväll ser jag Hitchcock plåga Tippi Hedren i ”Fåglarna” (SVT2).

Ach nein

Den retfulla rullningen i fotbolls-EM.

Ach so

Gripande när supportrarna tackade laget efter matchen.

Stefan Hedmark

Det är en hopplös kärlek.

Italien fortsätter att bete sig som en idiot – men jag förlåter allt.

”Han smörjer kråset och löser kriminalfall med samma intensitet”.

Så presenteras ”Kommissarie Montalbano” (SVT1), en italiensk kriminalserie som med sin mix av brott, buskis och lägrande av vackra kvinnor blivit en nästan lika klassisk sommartradition som ”Morden i Midsomer”.

Det är naturligtvis ett galet frosseri i klichéer – i år kryddat med en dubbning av svenska Lina Perned (hon kan inte tala italienska) som är outhärdligt otajt.

Men det italienska temat började redan tidigare under kvällen med matserien ”Två hungriga italienare” (SVT 1). Vännerna Antonio Carluccio och Gennaro Contaldo åker runt i sitt födelseland som de inte bott i på 50 år och äter mat.

De jovialiska farbröderna ger sig ut på en odyssée genom den italienska mansrollen, först i den lilla byn Vallinfreda där kvinnorna ”tänder på att se män äta”.

De möter Alessandro, en av dessa ”uomini duri” (hårda män) som kräver att maten står på bordet kl 13 och då får mamma, syster och fru samarbeta och fixa det.

– En idealisk tillvaro, tycker farbröderna. Som den gamla goda tiden när alla visste var de stod.

Byns män tävlar sedan i att äta och den som går upp mest i vikt vinner.

I staden Rom finns det däremot män som gymmar, är hemmamän och frånskilda med barn. Först behandlas de med lätt förakt (”de försöker förstöra allt vi byggt upp”) men sen kommer herrarna fram till att machoitalienarens tid är över och att det är bra.

– Med en kvinna som jobbar har ju mannen mer tid att träffa sina vänner.

Ridå. Tröttast blir jag på BBC som ligger bakom denna röra av fejkcharm och mossig mat. Det krävs några flaskor prosecco och Ettore Scolas ”En alldeles särskild dag” (1977) för att återfå tron på mitt kantstötta förhållande till Italien.

”Allsång på Skansen” då? Efter Håkan Hellströms käftsmäll för några veckor sedan känns allt annat medelmåttigt. Men Nic Schröders glädje i gamla sommarplågan ”Hej hej Monika” var smittande.

I kväll ser jag semifinalen mellan Sverige och Tyskland i fotbolls-EM (TV 4, kl 20.20).

Ha!

Kenne Fant spelar hunken Heikki i ”Livet i finnskogarna” (1947) som förför horder av kvinnor bland tallarna. Skön eftermiddags-tv på SVT1.

Gah!

Hans tillkämpade finska accent var dock inget att hänga i julgranen.

Söt kvinnlig nyanställd vågar bryta 1870-tals-tabun.

Manlige snygg-chefen får upp ögonen – och öppnar dörrar.

För nya serien ”The paradise” är det säkra kort som gäller.

Det där med varuhus sitter djupt i den brittiska tv-tittarsjälen. På 70- och 80-talen stornjöt hushållen av komediserien ”Are you being served?”, skapad av samma lustigkurrar som senare gav oss ”’Allå, ’allå, ’emliga armén”. Ordvitsarna haglade under de anställdas långluncher på ett fiktivt Londonvaruhus.

De senaste åren har shoppingintresset vaknat till liv igen. Men nu ser det annorlunda ut. Tidigare i år visade SVT ”Mr Selfridge”, den verklighetsbaserade historien om hur en amerikansk affärsman kom till London i början av 1900-talet och grundade ett varuhus där.

Och i går kväll var det premiär för ”The paradise”, där vi under åtta avsnitt kommer att få följa lantflickan Denise (Joanna Vanderham) som blir anställd på norra Englands första stora varuhus på 1870-talet.

Det är alltså mer ”Downton Abbey” över varuhusserierna nuförtiden. Det finns inget glamoröst eller spännande över dagens köpkyrkor, utan vi vill fortsätta drömma oss bort till en viktoriansk era då alla visste sin plats men romantiken brann bakom lager av sociala koder och korsetter.

”The paradise” kommer att få en andra säsong, det är redan klart. Första avsnittet bjöd som väntat på tjusiga miljöer, men snålade på överraskningar. Det ska krånglas lite mellan Denise och varuhuschefen innan det slår gnistor, men sedan blir det åka av. Synd bara att den färden redan känns alltför utstakad.

SVT1:s söndagskvällar är för övrigt ett enda härligt frossande i ett musealt England, med ”Engelska Antikrundan”, ”The paradise” samt repriser av ”Downton Abbey”. Snart har de material nog att starta en systerkanal. Arbetsnamnet borde bli SVT Tweed.

I kväll missar jag inte dokumentären ”Roman Polanski: Odd man out” på C More First.

Stefan Hedmark

Ogaden, vad händer?

Vi firar att de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson är fria – men egentligen har ingenting förändrats.

Nyligen greps och misshandlades en svensk miljöpartist inför sina barn i Ogaden-provinsen i Etiopien. Eftersom hans släkt härstammade därifrån valde han att åka trots svenska myndigheters avrådan.

För naturligtvis ställdes samma fråga som då Schibbye och Persson ifrågasattes.

Varför trotsa varningarna? Ni får skylla er själva.

När det självklart är Etiopiens aktörer och bristen på frihet som är problemet.

I ”Uppdrag granskning sommar” (SVT 1) återberättas historien om Schibbye/Perssons gripande och frisläppandet 438 dagar senare. Det är fint att se Perssons mamma skära upp frukt till gröten och på väg till rättegången i Addis Abeba förebrå sin make:

– Du är ju helt fnösig!

Den svenska diplomatins MacGyver, ambassadör Jens Odlander, borde få en helt egen dokumentär. Hans beskrivning av det första mötet med journalisterna är befriande oblygsam.

– Det var som när den svenske konsuln kommer i en Evert Taube-visa. Jag tror de levde under livsfara tills jag dök upp.

Det är fortfarande en fängslande historia, men frågan är vad som är nytt jämfört med det program som sändes strax efter hemkomsten. ”I Uppdrag granskning sommar berättar de om tiden efter frigivandet” skriver SVT. Jag ser bara inslagets reporter som i stort sett berättar att hon inte vet så mycket.

Det paradoxala problemet med den här typen av historier är att det krävs två svenskar med levnadsbakgrunder vi relaterar till, oroliga mammor och arbetskamrater på Coops stormarknad för att vi ska bry oss. När slutet är lyckligt blir vi tillfredsställda. Sen sinar intresset.

Just därför är det fint att se Schibbye förklara att han och Persson kommer ägna resten av sina liv åt att berätta historien om de fångar som blev kvar i helvetet.

Torsdag kväll ser jag en lysande dokumentär om kapitalismens allra vidrigaste tryne – ”Drottningen av Versailles”, SVT 1 (21.00).

Ha!

Torsdag kl 14.35 presenteras nomineringarna till tv-världens Oscar – Emmygalan. ”House of cards” (Netflix) lär få jubla.

Gah!

Eurosports sändningar från fotbolls-EM är vilsamt kompetenta när man vill ta en paus från TV 4.

Glädje och dans dans dans. Den stora stjärnan på Allsången var publiken.

Goda ting händer den som är snäll.
Särskilt goda ting händer den som är snäll mot ”Allsång på Skansen”.
Är man duktig, lojal och ställer upp får man komma tillbaka. Knölar man inte för mycket, går man med på att faktiskt spela hits, gläds man åt att få sjunga en allsång förutom sin senaste singel, pratar man gott i pressen om hur mycket man värdesätter Allsången – ja, då får man återvända. År efter år. Man blir en Allsångs-institution.
Har man lite extra tur så blir man programledare för di hele.
Har man ännu mer tur så får man en hel extratimme efter den ordinarie Allsången att spela på. Det hände Tomas Ledin förra året. Han fick en timmes tv-sänd konsert och SVT fick genast kritik för att erbjuda en reklamplats – enligt bedömare värd uppskattningsvis 48 miljoner konor – så att Ledin kunde promota sin nya krogshow och skiva på bästa sändningstid.
Jag tror inte att samma kritik kommer att dyka upp detta år. Nu var det nämligen Håkan Hellström som fick en extratimme. Jag tror ingen människa i hela världen vill dra Håkan inför Granskningsnämnden. Särskilt inte efter gårdagens glädjesprakande föreställning.
Det var fint. Ja, gud, det var riktigt fint.
Håkan bjöd på en fantastisk mix av gammalt och nytt, i stort sett bara hits. Han inledde och avslutade ”Allsång på Skansen” och fortsatte sedan festa med publiken.
På Skansen stod 26 000 glada, jublande människor. Längst fram stod tonåringarna: utklädda, skrikande, hoppande, sjungande, extatiska känslomonster.
Skrattande av glädje, gråtande av glädje. Av kärlek.
Det var så fint att se dem. De var så fina att jag blev tårögd, fick rysningar.
Publiken var Allsångens stora stjärna. Vilken fest de bjöd på.
Till och med kändisarna i finbänkarna bjöd upp på dans.
Mannen på scenen var helt utan ironi, poser eller popstjärnemanér. Cool utan att spela cool. Där fanns bara glädje och ödmjukhet.
Och han gav sig ut i sin otroliga publik, dansade med dem, sjöng med dem bland bänkarna i den varma sommarnatten.
Unikt och vackert. Jag önskar jag varit där.

I kväll missar jag inte EM-premiären.

KLAS LINDBERG

He!
Måns två gånger i rad. Anton Ewald i går. Bomberjackan är sommarens svarta.

Eh?

SVT bröt en minut in i euforiska godnattburgaren ”Ramlar”.