Här sörplas det soppa!

Att följa Nobelfesten från sin soffa känns sövande, men rätt trivsamt, perverst.

En gång i tiden satt jag som uttråkad, 15-årig Nutidsorienteringsvinnare på Nobelprisutdelningen, mest missnöjd över att vi inte fick gå på festen efteråt. Numera är det prisutdelningen, och i ännu högre grad vinnarna, som gör mig verkligt inspirerad.

– Man kan inte underskatta betydelsen av utbildning och forskning i dessa tider, säger Nobelstiftelsens ordförande och dessa enkla ord skär som en kniv genom samtidens mörker.

Kanske inbillar jag mig, men det ser ut som att kemipristagaren Stefan Hell, han som var tvungen att fly diktaturens Rumänien, blir lätt fuktig i ögonen.

I den långa raden av män sticker medicinpristagaren May-Britt Moser ut. Hon beskrivs som en rätt exotisk figur – kan verkligen en så livlig och känslosam mamma vara en banbrytande forskare? Kommentatorn Thomas von Heijne påminner om det vilda glädjeutbrottet när hon fick beskedet:

– Här är det lite värdigare, säger han.

Som om det vore ”ovärdigt” att uttrycka känslor? Den norska familjen Moser är både tv-vänlig och lätt att identifiera sig med, men det är värt att notera hur fördomar riskerar att cementeras i smyg.

Själva middagen är en märklig tillställning. Att sitta och glo på folk som smuttar på blomkålssoppa känns aningen perverst. Men SVT:s oerhört kompetenta programledare låter oss inte missa en enda detalj i festligheterna – de analyserar blommorna, uppförandet, maten, dansen, kläderna, ja till och med trappan de skrider nedför.

Den tidigare höjdhopparen Kajsa Bergqvist är inkallad som vinexpert (!) och bildar frispråkigt provsmakar-par med kocken Tareq Taylor (som skämtsamt blir hotad med en käftsmäll av nobelmenyns skapare Klas Lindberg).

Magdalena Ribbing förfasas över Kronprinsessan Victorias etikettsbrott (hon har sitt ordensband ”mot naken hud”). Samtidigt i ”Rapport” (SVT1) besöker Samir Abu Eid ett flyktingläger i Libanon som hotas av regn, snö och kyla.

Att ställa dem mot varandra är möjligtvis en lättköpt, men nödvändig, påminnelse.

I kväll ser jag ”Ska vi göra slut?” på Kanal 5, 21.00.

Ha!

Missa inte klippet ur veckans ”Vetenskapens värld” (SVT Play) där minnesvärldsmästaren Jonas von Essen beskriver sin unikt flippade teknik.

Gah!

Tröttsamt att Drottning Silvia fortfarande envisas med något så unket som päls (men trevligt att Kronprinsessan Victoria valde vettigare klädsel).

En slocknad kärlek i en tynande bygd.

”Ska vi göra slut?” speglar svensk vardag på ett sätt som verkligen berör.

När Mira ska visa Filip Hammar de ställen i Kumla som betytt mycket i hennes och sambon Andreas relation hamnar de utanför en nedlagd nattklubb. Där var hon, enligt egen utsago, ”Kumlas första och sista vimmelfotograf”. Det var en tid då hon träffade mycket folk och ”fick se dem på ett annat sätt”. Glada? Livliga?

Hemma är Andreas arbetslös och hans passivitet tycks öka parallellt med Miras frustration. Filip & Fredrik framstår som genuint intresserade av människor och deras relationer, men är som de själva säger inga experter, utan ger lite festliga råd som att ”Fifty shades of Grey”-hångla i mataffären. De leder trots allt ett underhållningsprogram på Kanal 5.

– De vill säkert väl de två pratmakarna, sa den familjerådgivare jag bad om en åsikt, men tillade också att hen gillar den hoppfulla dramaturgin.

Bland arbetslöshet, nedläggningar och drömmar som dör måste man åtminstone kunna tro att människor kan finna tröst och hopp hos varandra. Det makliga sättet de skildrar vardagssysslor på, hur familjen vaknar, gör en torftig macka och gnäller på varandra är svensk diskbänksrealism som man sällan ser så osminkad på tv. För den bedriften vore ”Ska vi göra slut?” värd att slå alla tittarrekord på Kanal 5.

I SVT 2 visade sig dokumentären ”Camelen – vår kvinna i Kairo” också innehålla en större historia – den om Egyptens turbulenta år. SR-korrespondenten Cecilia Uddéns engagemang är smittande. Dokumentären om hennes vardag i Kairo visar också hur värdefull kunskapen och erfarenheten av att leva i det egyptiska samhället betyder för kvaliteten av rapporteringen, något som i samtidens krav på besparingar inom mediebolag är långt ifrån självklar längre.

Och bra journalistik behöver inte utesluta känslor – vilket Uddéns trotsiga beslut att sända en intervju där hon frustrerat börjar gråta visar.

I kväll ser jag premiären av ”På spåret”, SVT 1 20.00.

Ha!

Stiliga rälsparet Kristin Lundell och Jan-Olov Andersson som vann ”På spåret”-fajten mot Expressen i uppvärmningen i Aftonbladet tv.

Gah!

Marcus Birro, överviktiga barn och Malou von Sivers-kontrovers i ”Debatt”, SVT1. Plask, plask i sociala medier-ankdammen.

Nästan allt han rör vid tycks förvandlas till guld.
Felix Herngren-serien ”Torpederna” blir säkert också en framgång, trots tuff konkurrens från SVT:s ”Allt för Sverige”.

Det har gått några år sedan man såg på honom som ”Måns Herngrens lillebror”.
Felix Herngren är numera landets mest framgångsrika tv- och film-entrepenör. Långfilmer, tv-serier, reklamfilmer. Han är med framför och/eller bakom kameran i så gott som allt som hans bolag FLX producerar.
✓ ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” är den mest framgångsrika svenska långfilmen på åratal.
✓ ”Solsidan” är banbrytande tv-humor.
✓ ”Welcome to Sweden” fungerar också, trots en kass skådespelare i huvudrollen (å andra sidan är hela serien Greg Poehlers idé, så det var väl svårt att neka honom rollen).
✓ ”Taxi” är ett skarpt och roligt relationsdrama i det lilla formatet, som visas i SVT Flow. Även den bagatellartade underhållningsserien ”Inte OK!” i TV 3 är helt ok.

Gemensamt för alla dessa produktioner är att Felix Herngren aldrig släpper något halvhjärtat ifrån sig.
Och ”Torpederna” – start i TV 4 i går, en dramakomediserie där Felix Herngren är en av två regissörer, Jakom Ström är den andra – börjar väldigt lovande. Har även sett andra avsnittet, där det kör ihop sig ordentligt för Sonny (Torkel Petersson), före detta kåkfarare som förgäves försöker leva ett hederligt liv när han blir villkorligt frigiven efter sex år.
Trots att han och kontaktpersonen (Liv Mjönes) är upp över öronen förälskade, strular det annars med allt från hennes föräldrar (Magnus Härenstam, Marika Lindström) till stor (Dragomir Mrsic) och småskurkar (Leo Razzak).

Suveräna skådespelare och man har hittat precis rätt ton mellan spänning och humor.
Fast tittarmässigt rår det väl knappast på SVT 1:s succé ”Allt för Sverige” med sina 1,5 miljoner tittare.
Ännu ett starkt avsnitt i kväll med amerikanernas möten med svenska seder och bruk och känslostormar när de kontronteras med sitt eget förflutna.

I morgon kväll ser jag ”Historieätarna” i SVT 1.

!
Kristian Luuk. Mycket rolig som varianter av sig själv i Kanal 5:s ”Partaj”.

?
”Babel”, SVT2. Alltid sevärt. Men varför säsongsavslutning redan nu?

Kärleksgnabb. Väninnor som lustfyllt avfyrar giftpilar mot varandra. Och så Hitler på det.
”Downton Abbey” är fortfarande charmigt tweedmys. Om än med mörka moln över framtiden.

”Downton Abbey” skapades av Julian Fellowes. Med tanke på att han är själv baron har han en given inblick i brittisk överklass. Och det är väl inte så konstigt heller att han lockas av att skildra en epok där de dammiga ritualerna mellan aristokratin och dess tjänare finns bevarade i ett praktfullt gods, ett levande dockskåp, trots att världen runt omkring snabbt förändras.
För en konservativ skribent som Fellowes måste det vara lite skönt att skildra modernitet, men inte vår tids säkert alldeles förvirrande inslag… utan på lagom tryggt avstånd. Ett avstånd på sisådär 90 år. Modernitet i en tid då radion och telefonen ses som potentiellt fördärvande nymodigheter.
Igår visades sjätte avsnittet av femte säsongen i SVT1. Ibland känns det som att Fellowes skriver serien med vänsterhanden, men den ojämna stilen kan bero på att han författar nästan allt själv. Risken finns att man börjar gå runt i cirklar när man inte har tillräckliga influenser från andra medarbetare.
Men det tedrickande tweedmyset är svårslaget. Till och med en av nuvarande säsongens största konflikter, som skakar om äktenskapet mellan lord Grantham och hans fru, har en närmast gullig ton. Kanske för att det är så trivsamt att se älskvärde kultskådisen Richard E Grant spela konsthistorikern som försöker komma mellan paret.
Jag har dessutom verkligen njutit av att se Maggie Smith och Penelope Wilton renodla sina roller som komiskt radarpar den här säsongen. Det automatiska storflin som kusin Isobel får varje gång änkegrevinnan hamnar i minsta trångmål är obetalbart.
Och Fellowes ser till att hålla mörkret puttrande i bakgrunden. Det är tidigt tjugotal i serien och en ung Hitler bråkar i Tyskland, vilket även påverkar familjen.
Historiskt sett finns det ingen ljusnande framtid för godset; depression och krig väntar. Det blir en sjätte säsong av ”Downton Abbey”, men bör det bli så värst mycket mer? Det beror på hur länge baronen kan tuffa på, men risken finns att han kör fast i sina hjulspår.

Ja
Chris Rock levererade djärva skämt om terrorism i ”Saturday night live” (Kanal 9).

Nej
… men avsnittet hade knappt några roliga sketcher.

David Hellenius har, i motsats till utskällda Fredrik Skavlan, inga problem med att prata med kvinnor.
Å andra sidan ställer han bara frågor han redan vet svaret på.

Han må ha fått stämpeln som mannen som inte kan tala med kvinnor.
Men Fredrik Skavlan får trots allt fortsätta försöka, och den här hösten har han fått träffa den ena stora kvinnliga stjärnan efter den andra.
I går var det Lena Dunham.
Den 28-åriga skaparen av, och stjärnan i, HBO:s provocerande ”Girls”, som nyligen släppte en självbiografi, och just nu befinner sig i ett märkligt – aldrig tidigare beträtt? – gränsland mellan hyllad feministikon och påstådd sexförbrytare.
För sedan hon släppte sin bok har hon från vissa håll anklagats för att som barn ha utsatt sin lillasyster för incestuösa övergrepp.

För oss som har följt den debatten kändes det väl lite som en elefant i rummet att Skavlan inte frågade någonting om det – men jag antar att det var ett krav från Dunhams sida.
Resultatet blev bra stämning – men en tam, lite insmickrande, intervju. Med väntat, rätt uttjatat fokus på Dunhams kropp och nakenhet.
Lite mindre förväntat blev det när Skavlan intervjuade den australiensiska hitmaskinen Sia, som satt med ryggen vänd mot både publiken och Skavlan och övriga gäster – eftersom hon inte vill bli känd.
Snacket med den blonda pagen funkade som absurd och småflamsig ”grej” – men det är nog inte en intervjuteknik som kommer att slå stort.

I TV4 träffade David Hellenius Camilla Läckberg i ”Hellenius hörna”. Och om Skavlans svaghet som intervjuare är ett problematiskt bemötande av kvinnor, är Hellenius en helt annan:
Han är dålig på att dölja att han redan vet svaret på sina frågor.
Nog är det viktigt med research. Men hos Hellenius känns mötena nästan inövade. Mycket spelad förvåning, många färdigserverade smashlägen för både gäst och programledare, väldigt lite spontanitet.
Att mötet med prins Carl Philip i princip var helt manusbundet kan man kanske köpa, men känslan går igenom även med gäster som borde kunna ta ett snack mer på uppstuds.
I kväll: ”Downton Abbey” i SVT1.

Jo…
”Friday night dinner” (SVT1) är träff och bom-humor. Men träffarna är skapligt många, och Tamsin Greig är lysande som morsan.

Nej!
”Crossbones” (TV6) – ett dödstråkigt piratäventyr till land, där John Malkovich går omkring och spelar knas i fel sammanhang.

  Det var, kanske, sista tv-intervjun med Kim Anderzon, som gick bort 24 oktober, 71 år gammal. Ett journalistiskt scoop! Men jag tycker nog att ”Fråga doktorn”-programledaren Suzanne Axell borde ha haft en lite annorlunda vinkel på intervjun.

Kim Anderzon var de fria teatrarnas primadonna som sedan blev brett folkkär genom Lasse Åberg-filmen ”Sällskapsresan” (1980). Fantastisk skådespelerska. Underbar som människa de gånger jag mötte henne. Avsnittet om henne i SVT:s ”Stjärnorna på slottet” vintern 2011 är ett av programseriens allra bästa. Vi fick möta en kvinnlig skådespelerska som inte bara ovanligt klarsynt såg tillbaka på sitt liv och sin karriär. Här hade vi också en kvinna som farit fram som en tornado genom tillvaron och som inte bad om ursäkt för någonting.

Somliga kända människor går under jorden när de drabbas av cancer. Andra pratar lite grann om det. Kim Anderzon gick all in och var totalöppen i media om sin kamp mot sjukdomen. Hur det började. Hur hon behandlades. Hur hon sökte alternativ behandling i Tyskland. Hur hon stretade på och spelade teater in i det sista. Hur hon hade en sista sammankomst på en krog för de närmaste vännerna. Nu färdigställs en dokumentärfilm om denna kamp, där vi väl sannolikt får möta Kim Anderzon ännu senare innan hon gick bort, än i SVT:s populära frågeprogram om sjukdomar.

Programledaren Suzanne Axell intervjuade Kim Anderzon i hennes hem 9 oktober, två veckor innan hon somnade in. Givetvis visste båda två att det inte var långt kvar. Och jag får kanske fan för att jag är okänslig och skriver så här, men… jag tycker Suzanne Axells fokus blev rätt så fel. För mycket snack om cancern, hon hade ju pratat så mycket om det och den kampen var redan förlorad, och för lite om hur Kim såg på livet hon haft och vad hon kände för att allt snart var slut. Om någon kunde prata om det, så var det väl Kim Anderzon. Den underbara kvinnan som aldrig verkade banga för någonting.

Fotboll I
Fotbollsgalan i TV 4 recenseras av Marcus Leifby i Sportbladet.

Fotboll II
En skymf av TV 4 att sända dokumentären om folkkäre Klas Ingesson så sent.

2006 hittades Joyce Vincent död i sin egen soffa i London, med tv-apparaten på, omringad av oöppnade julklappar.

Där hade hon suttit i över två år.

Kvinnans öde blev uppmärksammat som ett sorgligt exempel på det moderna samhällets totala isolation. I dramadokumentären ”Dreams of a life” av Carol Morley målar Vincents gamla vänner upp en bild av en

karismatisk och utåtriktad person, fjärran från det ensamma liket i soffan.

Den brittiska kriminalserien ”What remains” (SVT1) får mig att tänka på Joyce Vincent och undra om manusförfattaren Tony Basgallop gjort detsamma. Här hittas också kroppen av en ung kvinna som legat död i två år, alltför ruttnad för att man ska kunna fastställa dödsorsak och utredningen läggs därför på is. Bara den pensionerade polisen Len Harper (David Threlfall) har svårt att släppa mysteriet och börjar på egen hand undersöka kvinnans skumma grannar.

Även om ”What remains” mysterium är mer intressant än de svar vi får, skämmer den definitivt inte ut sig i konkurrens med andra exempel på britternas extremt högklassiga kriminalserier just nu. Jag tänker på dystra historier som ungdomsthrillern ”Glue”, familjetragedin ”Broadchurch”, seriemördardystopin ”The fall” och inte minst polisrötan i ”Line of duty” som följer ”What remains” i tablån på SVT1.

Det som gör ”Line of duty” så makalöst bra, kritiken av systemet och maktens fallna gloria, är även skälet till att polismyndigheten vägrat hjälpa dem i produktionen. Skaparen Jed Mercurio har i stället tagit hjälp av anonyma poliskällor och bloggar. I ”Line of duty” finns inga självklara hjältar, särskilt inte bland lagens väktare.

Seriens andra säsong fokuserar på polisinspektören Lindsay Denton (Keeley Hawes) som misstänks ha varit inblandad i mordet på ett skyddat vittne under en transport. Det glimrande geniala i skildringen av Denton är hur provocerande hon är, så socialt kantig, solitär och slug, och att hon i sin tragiska situation, mött av rasande hat från poliskollegor, väljer att inte lägga sig platt och vara ett offer, utan slå tillbaka så hårt hon kan.

Förhoppningsvis ifrågasätter tittarna varför hon får dem att känna sådan motvilja.

I kväll ser jag ”Happy Valley”, SVT1 21.15.

Ha!

”Olive Kitteridge”, HBO Nordic. Missa inte denna existentiella miniserie med magnifika Frances McDormand i huvudrollen.

Wtf?

Att musiken alkisgrannen spelar på störande hög volym i ”Line of duty” är svenska The Knifes ”We share our mother’s health”.

Säga vad man vill om Skavlan.
Men Uma är alltid Uma.
I grund och botten handlar det om gästerna. När allt är sagt blir ett program sällan bättre än sina deltagare. Och även om jag egentligen är bottenlöst trött på Fredrik Skavlan och hans hybris i talkshowform så finns det en sak man inte kommer ifrån: ”Skavlan” (SVT1) lockar de bästa gästerna. Punkt. David Hellenius må ha fått tittarrekord med sin (inställsamma) intervju med prins Carl-Philip. Men i övrigt har TV4 och resten av gänget inget att sätta emot.
Somliga gäster skiner starkare än andra, förstås. Som Uma. Åh, Uma.
Uma Thurman, hollywoodgigant och sverigeaktuell genom sin medverkan på Stockholms filmfestival, är något av en drömgäst. Inte bara för att jag varit hemligt förälskad i henne sedan ”Pulp fiction”. Utan kanske mest för att hon tillhör en allt mer utrotningshotad grupp: Den Riktiga Stjärnan.
I en tid av halvfigurer som är kända i 15 sekunder för att de pippat i tv eller stoppat en sjuttis i arslet på YouTube kan kallas för stjärnor är det så skönt att få se en riktig. Som har Det. Som äger rummet hen befinner sig i. Som utstrålar en sådan påtaglig stjärnglans att man får ont i ögonen. Som Uma. Att intervjun inte var så jättebra är en annan femma. Och naturligtvis inte Umas fel.

Film på tv. Med reklamavbrott. Känns oerhört omodernt. Men ibland har tablåsnickrarna sådan fingertoppskänsla att det ändå känns värt det. Fantastiska ”Déjà vu” (Kanal 5) är ett bortglömt mästerverk. Tony Scott och Denzel Wahsington var alltid en sällsynt lyckad kombination. Tillsammans tog de fram de bästa ur varandra och skapade fullblodiga actionfilmer med såväl estetiska- som konstnärliga ambitioner. Den här tidshopparrullen är deras bästa. En bomb exploderar ombord på en färja. Med hjälp av ett sätt att böja tiden och se bakåt i den (fråga inte) utreder Washintons agent bombdådet ur alla tänkbara vinklar.
Smart, snygg, svettig och spännande. Vad finns det att inte gilla?

Lördag kväll har jag viktigare saker för mig än att titta på tv. Som att se Morrissey live i Lund.

HURRA!
”Line of duty” (SVT Play). Säsong två känns som ett modernt mästerverk.

NJA…
”Doobidoo” (SVT1). Harmlöst, visst. Men showen börjar kännas som en trött relik.

Kuverthelvetet är öppnat.

Kan ”Veckans brott” (SVT1) nu äntligen gå vidare utan sin gimmick?

För 1,5 år sedan förslöt Leif GW Persson kuvertet där han förutspådde lösningen på gåtan med rekordstölden av 69 stycken kor. Det har blivit en cliffhanger av närmast mytiska, om än buskisdoftande, proportioner.

GW har engagerat sig, besökt rättegången mot den frikände bonden och kritiserat polisens insats. Han kallade dem ”trötta gamla buteljkorkar”, men borde inte ”raljera” så mycket, säger Katrineholmspolisen i inslaget.

– För att stå ut med vissa typer av människor och deras så kallade professionella kompetens så har jag valt det ironiska avståndet framför att falla död ner med en hjärtattack eller hjärnblödning, svarar GW.

Efter att ha viftat med kuvertet under våra näsor i två tredjedelar av programmet, återberättat fallet ännu en gång, redogjort för rättegången, pekat lite på en uppbyggd modell av bondgårdens omgivning (SVT:s snickare kan vara nöjda) och med tidtagarur kontrollerat hur lång tid det tar att lasta kor var det så äntligen dags att öppna kuvertet. Allting annat än att de skyldiga är Kung Carl Gustaf i konspiration med Göran Persson och riksbankschefen vore en besvikelse, så ett tv-historiskt antiklimax var självklart väntat.

”Kostölden har aldrig hänt” står det på GW:s mytiska papperslapp. Varpå professorn ödmjukt erkänner att han i tre mordfall haft ”duktigt fel” och att ”det där med kunskap är knepigt”.

– Egen övertygelse ska inte förväxlas med sanning. Kanske måste jag jobba mer med mig själv när det kommer till sånt.

Nu när den publikfriande spänningen i det förslutna kuvertet släppt är det som står sig fortfarande kritiken mot polisens bristande förundersökning. Kanske är det ett bra sätt att belysa viktiga frågor – i glansen runt den grandiosa GW-persona som är så central för hela ”Veckans brott” där professorns hälsotillstånd (”förkyld”), åsikter om allt ifrån politik till hästar och en inklippt bild av hur han sprätter i väg snus på Londons gator ingår.

Ett lika underhållande som omöjligt tankeexperiment är förresten att föreställa sig programledaren Camilla Kvartoft grymtandes i den där kontorsstolen i stället.

I kväll ser jag ”How to get away with murder”, Kanal 5 21.55.

Ha!

Det viktigaste inslaget i brittiska förlagan till ”Hela Sverige syr” (Sjuan) – ”The great british sewing bee” – är testunden. Här har det översatts till en klassisk svensk fikarast.

Gah!

”Svenska Hollywoodfruar” (TV3) blir allt mer krystat och värst av allt – tråkigt.

Han kämpade för en ny värld.
Men den gamla dödade honom.
Dokumentären om Aaron Swartz hör till allmänbildningen.
Som många andra är jag en serieknarkare. Älskar att flytta in i nya världar av fiktion, och så snart jag sett färdigt en serie tar jag tag i nästa. Och nästa. Men då och då påminns jag om att de starkaste berättelserna inte är skrivna av manusförfattare. Utan de finns där ute i verkligheten. ”Internets underbarn” (SVT1) är en sådan berättelse. Dokumentären om internetpionjären Aaron Swartz är som att få en knogmacka i solar plexus. För att den är sann. Och vansinnigt obehaglig.
Swartz var ett sant underbarn. Redan som 12-åring var han en av nätets mest tongivande profiler. Han skrev specifikationen till RSS 1.0 och han låg bakom explosionsväxandet av sajten Reddit. Han var också en sann nätaktivist och kämpade målmedvetet mot lagar som SOPA och PIPA, som han menade inskränkte friheten på nätet. Hans driv i kampen mot regeringars och företags allt mer tilltagande övervakning av medborgarnas liv på internet är imponerande att se. Så genuint och levande var Swartz övertygelse om nätets förmåga att demokratisera världen att det är lätt att förstå hur han fick så många anhängare.
Men Swartz engagemang gav honom också kusligt mäktiga fiender. Snart fann han sig jagad av såväl polis som FBI och anklagades bland annat för dataintrång och bedrägeri. Han sattes i isoleringscell och riskerade upp till 35 års fängelse och skadestånd i miljondollarklassen.
”Internets underbarn” är en vansinnigt stark historia som bör ingå i varje modern människas allmänbildning. Om hur övervakade vi alla är, om hur de med pengar och makt vill göra allt för att begränsa din frihet på nätet, om hur politiker och media kan manipulera sanningen och få demokratikämpar att kallas cyberbrottslingar.
Till sist blev pressen för stor för Aaron Swartz. Den 11 januari 2013 hittades han död. Han hade tagit sitt eget liv.
Onsdag 15 oktober tittar jag på ”Skandal” (SVT1) om Docklands.

HURRA 1

”Happy valley” (SVT Play). Kolsvart och realistiskt brittiskt krimdrama. Sarah Lancashire är lysande i huvudrollen.

HURRA 2

”Korrespondenterna” (SVT2). Dunderstark säsongspremiär av efterlängtat favoritprogram.