Tatuerade kroppar, shots, solbad, sexskämt.
Det är inte ”Paradise hotel”.
Det är bara Persbrandt som hälsar på hos Plura.

Jag minns på ett ungefär när jag inte älskade tv-Plura längre.

Jag vet exakt när jag hittade tillbaka.
När Plura drog till Spanien förra året och släppte alla alkoholfördämningar var ingenting charmigt längre. Spritdimmorna blev för påtagliga, för skymmande.
Så i höst hände något. Mauro dök upp igen. Han och Plura gav sig i väg på tågluff i årets charmigaste tv-berättelse. Värme, humor, mat och musik. Supandet var inte längre det viktigast. Istället stod deras relation och gemensamma upplevelse i centrum. Fint.
Med skräckblandad förväntan följde jag premiären av ”Pluras kök Sicilien”. Skulle Plura skulle ge sig in i en ny sturm und drang-period? Och hur skulle mötet med premiäravsnittets gäster bli?.
Det var inte bara jag som var nervös i väntan på Mikael Persbrandts och skivdebuterande Juha Mularis intåg i den undersköna poolvillan uppe i bergen ovanför Cefalu i Italien. Plura och de nya sidekickarna Tityo och Adrian Modiggård var toknervösa. Tityo hann dricka sig för berusad i all anspänning innan Persbrandt ramlade in med hatt och cigg i munnen. Gästerna drack ikapp. Juha berättade om sin stökiga bakgrund, hans fängelsevändor och hur han och Persbrandt fann varandra på 80-talet. De två, visade det sig, hade identiska röster. De slänger sig också med samma uttryck. Två 50-åriga män som snackar ”ballt”, ”jävla läckert”, ”motherfucker”, och ”shit asså”. Fascinerande.
Dagen efter blev en, som Tityo sa, ”skön bakisdag” med lunchvin, tatuerade kroppar som hoppar tokigt i vattnet, shots, grabbig tuppfajt, sexskämt och fyllebonding i natten. Jag kände igen hela upplägget från någonstans och insåg plötsligt varför.
Det är ju ”Paradise hotel” – fast för 50-åringar och med lite matlagning.
Plura höll sig dock lugn och städad, fokuserad på mat och musik. Han kanske kände att någon behövde ha kontroll på grejorna när gästerna kunde ta vägen lite var som helst.
Ett omdöme som lovar gott inför de kommande programmen.

I kväll ser jag om Annie Lööf blir mer människa i ”Nyfiken på partiledaren” i SVT.

He!
Han både ser ut och låter som Justin Timberlake – så när ska otroligt begåvade Adrian Modiggård få sitt stora genombrott?

Eh?
Redaktören/producenten som på nattkröken ber Mikael Persbrandt om en kram och hamnar i bild med drink i handen – vad handlar det om?

David Hasselhoff ses felaktigt som en löjlig figur.

Hans svenska talkshow på TV3 bevisade att man inte blir Hollywoodstjärna utan stor talang.

”Knight rider”- och ”Baywatch”-stjärnan David Hasselhoff har blivit en kultfigur, på det löjliga viset.

”The Hoff” ses som ett skämt, förvisso ett trevligt skämt. Harmlös. Några deppiga alkoholismincidenter, framförandet av hans kitschiga västtyska jättehit ”I’ve been looking for freedom” och samvaro med enorma mängder tjejer i röda baddräkter är bilder som etsat sig fast. 

Han är grabbarnas kung och tönt på samma gång, alltmer tönt ju längre bort storhetstiden befinner sig.

Därför var det roligt att se honom visa varför han en gång blev en gigantisk tv-stjärna i USA. Han är ett superproffs, en showman av högsta rang.

”Hasselhoff – en svensk talkshow” på TV3 inleddes i högt tempo med liveband, Elvis-dekor, ett glansigt sångnummer, självironiska skämt och massvis med charm. Charmen och professionaliteten höll i sig hela programmet när Felix Herngren, Cecilia Frode och Johannes Brost gästade.

Temat är lika enkelt som smart. ”Why are you famous?”, varför är du berömd, frågar Hasselhoff alla svenska gäster som han inte har en aning om vilka de är (och de hade ingen aning om vem James Lipton, som han parodierade, är).

B-stjärnan följde ett roligt manus men var också på hugget med följdfrågor, små improvisationer, skämt, dans, sång (”The sign” med Ace of Base) och litervis med bjud på sig själv.

The Hoff, 61, utklassar vilken svensk tv-program­ledare som helst i underhållningsbranschen.

I övrigt glider programmet förbi skickligt i högt tempo utan att ens snudda vid en nerv av allvar eller djup. The Hoffs glansiga glassighet är hela showen. Även om det är mysigt att se svenska kändisar försöka prata engelska. Det är inte lätt.

I kväll ser jag ”The Eklands”, TV3 kl 21.00.

FREDRIK VIRTANEN

Ja

”True detec­­­tive”, C More series. Hyp­notiskt.

Aj

”Talang Sve­rige”, TV3. Festlig underhållning, helt i onödan dras alla reglage upp på max så tinnitus och träningsvärk får man på köpet.

Det är svårt att smälta tv-bilderna.

Plötsligt förvandlas ”Paradise hotel”-Samirs fans till upphetsade tonårszombies och går till attack.

Under tisdagens premiär av ”Schlagerresan” i Aftonbladet TV omringas bilen Samir Jr Badran sitter i av hundratals Malmöfans som vill få en bit av sin idol. I realtid växer gruppens hysteri långsamt – uppeldad av minsta slängkyss tv-kändisen riktar ut från bilen.

Masspsykosen skildras detaljrikt och oglamoröst.

Senare på kvällen visar TV3 ett avsnitt av ”Paradise hotel” där Samir möter ett djur under en nattlig promenad i huset – en ”björn, apa” eller en ”grävling typ” (det är i själva verket en liten näsbjörn enligt Skansens Jonas Wahlström).

– Jag försökte få honom att bli rädd för mig. Men i stället stirrade den på mig. Det var typ som krig, säger Samir.

Medan vi tittare förfasat oss åt fyllan och det uttråkade sexet tycks den viktigaste komponenten för årets succé gått oss förbi – nämligen ”Dum & dummare”-humorn. För det här är provocerande meningslös, men rolig, tv.

Dagen efter ska tre deltagare kastas ut ur såpan i ett skruvat maktspel. Tre av de spritmosiga partysvenskarna har utsetts till grekiska gudar och iförda togautstyrsel delar de ut mytologiska symboler till fyra medtävlare. De har makten i programmet, men vet inte vad de gör eller vad symbolerna får för konsekvenser.

Det finns en förtrollande absurditet mitt i allt människoförakt, och deltagarna som är uppvuxna med dokusåpor vet naturligtvis precis hur de ska spela sina roller.

I schlagerbilen ursäktar Samir sin brist på kunskap och bildning. Han har gått en kurs i ett ämne han var intresserad av – men ändå var han den ende som inte godkändes i klassen.

– Jag kan ju inte sitta stilla en sekund. Det går inte, förklarar han.

De unga fansen älskar bara Samir, hans vältränade kropp och avväpnande öppenhet ännu mer.

Och vilka som är vinnare och förlorare i Sverige 2014 är ibland svårt att urskilja.

På torsdag ser jag ”En clown till kaffet”, Kanal 5 kl 21.

SANDRA WEJBRO

Ha!

”Jills veranda, Nashville”, SVT1. Bäst just nu, utan konkurrens.

Gah!

Skandal-Sotji. Bra att ”Uppdrag granskning” avslöjar baksidan av detta festliga OS.

Bitvist uselt.
Stundtals briljant.
En helt bisarr kväll med Plura och Måns.

Jaha, hur ska man summera det här?

Var börjar man?

Avsikterna var klara. Två uppesittarspecialer. Titta på båda, jämföra, kanske hitta en smart eller drastisk tes.
Men så fort ”Pluras jul – hos Måns” drar i gång händer något. Jag kan inte slita mig, inte en sekund.
Det är som att ZTV aldrig upptäckt att de lagts ner utan fortsatt köra vidare hemma hos Måns Herngren.
Det är rörigt, stökigt, trångt. Ett grishuvud spritsas med kristyr, ett rasat pepparkakshus ska lagas. Någon spelar gitarr. Bartendrar står och blandade drinkar. Barn julpysslar.
Gästerna väller in. Anders Wendin, Titiyo, Lena Endre, Miriam Bryant. Ingen presenteras för tittarna.
Mitt i allt står Måns Herngren och försöker ha koll. Plura är flummigare än någonsin, verkar mest sur för att han inte får dricka före klockan nio. Han blir alltmer frustrerad på Måns vakande öga.
”Regler är till för att brytas”, säger han. ”Vad är du för jävla tråkmåns?”
20 över åtta börjar Plura dricka.
In med fler gäster. En luddig rimstuga i en soffa. Måns tar emot Johan och Elli. Vilka är de? Vi får inga efternamn. Paggan dyker upp. Dregen. Det är superoklart varför de är bjudna.
Det känns som att man trampat in på en fest där allt bara pågår och där man inte riktigt känner någon. Efter en kvart vill man gå hem. Så råkar man hamna bredvid två intressanta typer som är mitt uppe i ett samtal. Sen börjar ett band spela. Det låter fantastiskt. Man trivs.
Det är inte live. Det är superlive.
Ändå tvivlar tittarna.
På Twitter börjar Fredrik Virtanen ifrågasätta om detta är direktsänt. En debatt blossar upp som inte ger sig förrän Felix Herngren ringer upp Virtanen i programmet och bjuder dit honom. Måns Herngren sätter på sin hemma-tv och plötsligt tittar på sig själv med sex sekunders fördröjning. Det blir två minuters snurrig meta-tv.
Vi får i flera minuter titta på när några börjar ta mat. Vi hör två konversationer i ett. Som ett ”Shortcuts” på sponken.
”Ligger vi ute?” frågar Måns. Superlive.
Programmet avslutas med en fasansfull ”War is over”.
Fredrik Virtanen står i ring och skrålar med. Han hann han.
Vi andra undrar vad fan det var som egentligen hände.

I dag kollar jag in hur Petra Mede är som julvärd.

KLAS LINDBERG

Ho!
”Bingolottos” uppesittarkväll i TV4. Som att gå på släktmiddag.

Ho?
Missade ”Hitlåtens historia” – skyller allt på Plura och Måns.

Äldre psykopat möter nybakad FBI-agent.

Det är succéreceptet för höstens hetaste nya kriminalserie – ”Blacklist” (TV3)

I USA når den mellan 16-17 miljoner tittare varje vecka. I Sverige såg 382 000 personer förra veckans avsnitt. Till och med låtarna som spelas i Jon Bokenkamps ”Blacklist” kan förvänta sig en försäljningsboost. För tidningen Billboard berättar seriens musikläggare hur de aktivt letar upp relativt obskyra låtar, som brittiska soulsångerskan Alice Russells ”Citizens” och Emikas cover av ”Wicked game”.

Det som gör ”Blacklist” så populär är en lyckad mix av berättelser med avslut varje vecka (en brottsling jagas per avsnitt) och ett långsiktigt mysterium.

I centrum finns en av FBI:s mest eftersökta kriminella, ”Red” Reddington, spelad av James Spader. Han erbjuder myndigheterna information om en rad farliga brottslingar på hans egen ”svarta lista”. Av okänd anledning kräver han att få kommunicera enbart med den nyutbildade agenten Elizabeth Keen (Megan Boone).

Red tycks veta något om hennes försvunna far. Frågan är vilka hans egna syften är? Och är Keens make den han utger sig för att vara?

I senaste avsnittet (serien ligger endast två veckor efter USA) tampas FBI med en kemisk attack utförd i en tunnelbanevagn av ett urspårat forskargeni (Robert Sean Leonard).

Det är ganska spännande. ”Blacklist” har haft några underhållande avsnitt. Den onde kuriren som förvarade datachips och nycklar under huden för två veckor sedan hade en viss kärv charm.

Men seriens stora problem är personen som ska vara seriens känslomässiga nav –  FBI-agenten Keen. Megan Boone är lika intressant som lättmjölk och har två ansiktsuttryck (sammanbiten och lite mindre sammanbiten). Spader spelar ut sina manér på ren autopilot, han dricker fina röda viner och är sådär intelligent som bara fiktiva personer kan vara.

Man bryr sig inte ett dugg om huruvida de lever eller dör. Med lite fingertoppskänsla i manuset, kanske en glimt humor och hjälpligt intressanta skådespelare hade även jag kunnat falla för ”Blacklist”.

Nu förblir jag tyvärr bara likgiltig.

Fredag kväll ser jag smygpremiären av ”Äkta människor”. De två första avsnitten av andra säsongen läggs ut på SVT Play kl 21.

Ha!

Härliga arkivbilder i dokumentären (dödsrunan?) ”SAS – från succé till kris” (SVT2).

Gah!

Någon svensk tv-kanal borde köpa in charmiga poliskomediserien ”Brooklyn nine-nine” med Andy Samberg.

UPPDATERING: Jag gör en kungspudel! TV6 har köpt in den! Premiär 6 januari 22.00.

Det har kallats en modern skampåle.
Och det är förstås sant.
Men ”Lyxfällan” är också ett lysande samtidsdokument.
Före och efter och hur vi älskar det. Det finns få saker som kräver lika lite bakgrundsinformation, lika lite kontext för att fungera. Må det handla om bantning, tandblekning eller inredning. Alla är vi lika lättlurade inför före och efter-bildernas minutiöst ljussatta trollspö. Före är alltid lite för ljust, lite för grått, lite för trist. Fult, helt enkelt. Efter å andra sidan görs alltid till en Photoshopfestival av förtärkta färger, maximalt ökad kontrast och högskoleutbildad punktljussättning. Och vi går på det. Trots att vi intellektuellt greppar att det bara är tricks och hittepå fortsätter vi att fascineras. Därför är få saker lika omistliga i tv-landskapet som ”Lyxfällan: Så gick det sen” (TV3). Jag älskar ”Lyxfällan”. Idiotenkel logik, starka öden, riktiga människor och (ibland tillkämpade) lyckliga slut. Som samtidsdokument är programmet ruskigt starkt. Gång på gång slås det fast hur förblindade vi är av statushets, pryljakt och lov om snabba dårkrediter att det är sorgligt enkelt att köra i diket. Många av oss klarar att balansera ekonomi och drömmar. Många gör det inte. Naturligtvis är det något av en modern skampåle. Vi hjälper er i utbyte mot pornografiska detaljstudier av ert ekonomiska haveri. Ni får skämmas offentligt – men får samtidigt hjälp. Deal?
Att få återse några av programmets mer minnesvärda karaktärer – och faktiskt få veta hur det gick för dem – är enkelt och smart. Före och efter och hur vi älskar det. Jag kan tycka att ”Lyxfällan” är lite väl mallat och ifrågasätter sanningshalten i några av historiers som slungas fram. Och Grimlunds bastufetisch hade jag klarat mig utan att känna till. Men det spelar mindre roll. Jag hoppas att programmet återkommer med ytterligare en säsong. Även om det vore bäst för oss alla om tidsandan ändrades så att programmet inte skulle behövas.
Fredag 22/11 missar jag inte premiären av ”På spåret” (SVT1).

HURRA 1
”Anton Corbijn: Inside out” (SVT Play). Lysande och stillsam dokumentär om min absoluta favoritfotograf.

HURRA 2

”Skinheads – 25 år senare” (SVT2). Bra, men lite väl okritisk dokumentär om att försöka leva med sina demoner.

Det ska vara roligt att titta på roliga klipp.
I TV3 blir det så roligt att jag känner mig tråkig.

TV4 försökte sig på youtubeklipp-tv:n i ”Sveriges roligaste klipp”. Det sågades av tittarna för att det inte alls var den utlovade skrattfesten.
Kanal 5:s tablå har haft ”Americas funniest home videos” som en flitig gäst.
Nu är det TV3:s tur. Skillnaden mellan deras program och de ovanstående är att i ”Torsk på tuben” handlar det inte bara om att tittarna får se roliga inslag, det finns även två paneler med tre komiker i varje som ska tävla i att titta på de här klippen. De ska till exempel gissa vad som fått flest klick på nätet, hur några tanter reagerar på några videor och vad olika filmsnuttar gör reklam för. Men främst ska de naturligtvis vara roliga.
Till det finns en vilt klappande publik, en färgglad dekor och en Tobbe Blom som enligt kanalen lämnat barn-tv:n bakom sig och för första gången gör tv för hela familjen. Han gör rollen som programledare och enväldig domare bra, kanske för att programmet trots allt inte ligger så långt ifrån ett barnprogram.

Förutom att ”Torsk på tuben” hade vunnit på att vara mer som ett roligt klipp: kort – så finns det ett annat problem med den här typen av program.
Roliga klipp innehåller ofta ingenting, egentligen. De är helt obetydliga, grunda och över på någon sekund. En kvinna trillar (gärna i brudklänning), en man får en boll i ansiktet, en katt blir blöt. Man skrattar, tittar igen, skrattar lite mer, sen går man vidare i livet.
Att se sex personer försöka vara ännu roligare än de klippen – ja, det blir inte så kul. Det är svårt att sitta i grupp och dra skämt om barn som ramlar i bajs.
Och jag vet inte. Möjligtvis är det jag som är humorlös, men få inslag i programmet är så roliga att man skrattar rakt ut. De två lagen tycker dock att det mesta är så kul att de inte kan hejda sig.
Det får mig att känna mig lite ofestlig.

I dag tar jag sovmorgon och slötittar på sista timmen av ”Nyhetsmorgon”.

FTW!
Efter förra veckans haveri var det kul att se ”Min sanning” (SVT2) med Margareta Winberg. Jag gillar programmets långsamma berättarstil.

WTF?
Britt Ekland äntrade ”Svenska Hollywoodfruar” (TV3) i går, men syntes bara i någon minut.

Strand, fest och solbränd misär.

”SOS Thailand” (TV3) är det bästa botemedlet mot reslust efter Ryan Air.

400 000 svenskar reser till Thailand varje år. Några av dem väljer dessutom att bosätta sig i landet. Enligt en kartläggning i Aftonbladet den 11 maj dog 105 svenskar i Thailand under 2012.

Om inte det är tillräckligt avskräckande kan man börja följa den nya dokumentärserien ”SOS Thailand” (TV3). För som berättarrösten konstaterar – semestern ”blir inte alltid som man tänkt sig”.

På ett sjukhus i Phuket är svenske Daniel internationell koordinator för de nordbor som drabbas av olycksfall under sin semester. När Richard förs in i ambulans efter en mc-olycka står det klart att Daniels främsta roll är att se till att patienten har försäkring och kan betala sin egen behandling. Innan han får opereras för huvud- och benskador måste han skaffa en betalningsgaranti från försäkringsbolaget eller punga ut de 80 000 kr ingreppet kostar och riskera att hamna i skuld.

Väntan är ocharmig, men egentligen självklar. För varför ska thailändarna betala för de välbärgade västerlänningar som kommer och hamnar i trubbel?

Det här är en välkommen påminnelse om att sugar daddy Sverige inte är en osynlig sköld som skyddar oss mot världens alla faror.

På festgatan Bangla road följer vi volontärpoliserna Rune och Per som hjälper den lokala polisen att hantera områdets baksidor – fylla, droger och misshandel. En snubbe anser sig ha blivit lurad på pengar av en tjej i en bar. En annan är helt ensam och minns inte var han bor. Varken form- eller innehållsmässigt är det här något som kommer bli en milstolpe i tv-världen, eller ens en parentes. Men en sak lyckas ”SOS Thailand” med.

Att få min ångestklump i magen att växa och växa.

Veckans ”Fantasterna” (TV4) om ABBA måste ha varit rekordsvårt eftersom sköne vinnaren Peter Palmqvist gick vidare trots att han hade alla fel i en av kategorierna. Eller så är de ovanligt många felsvaren ett utslag av att tävlingen premierar en viss typ av kalenderbitare (årtal, ordning, detaljer) framför att ha kunskap om skeenden och andra mer svårbedömda saker. Frågesport är helt enkelt inte till för alla typer av kunnande.

I kväll ser jag ”Avicii på turné”, SVT1 21.00.

Ha!

Edward Blom är alltid underhållande i ”Nugammalt” (Kanal 5).

Gah!

Den här ”vad folk säger på social media”-domen i nya ”Top model” (TV3) känns bara som meningslös skolgårdsmobbning.

Tv-krönika 27 maj