Arkiv för kategori TV3

- Sida 2 av 3

Tv-kanalernas feghet får tittarna att fly

av Martin Söderström

Ingen vågar, ingen gör.
Kanalerna litar blint på gamla beprövade succér.
Och så undrar de varför tittarna flyr.
Vi har kommit nästan halvvägs igenom 2010-talet. Påstås det. En vanlig måndagkväll hösten 2014 kunde nämligen lika gärna ha varit en vanlig måndagkväll 2009.
Kolla vad broadcastkanalerna dukar primetime-bordet med. ”Vem tror du att du är?”, ”Ensam mamma söker”, ”Kockarnas kamp”. Känns det nytt? Modernt? Då har vi inte ens nämnt Kanal 5, som fortsätter att mjölka de sista dropparna ur en fem år gammal Ullared-succé med ytterligare en blodfattig serie om Morgan och Ola-Conny.
Jösses.
Varför vill man ingenting?
För att nya program kräver idéer. Och tid. Och pengar. Och ingen har lust – eller vågar – satsa på ett nytt format som kanske inte funkar.
Men är det något tv-historien har lärt oss så är det att alla succéer inte är omedelbara. Om vi kikar mot Storbritannien så var många av deras moderna tittarframgångar inga hits från början. Karaktärer som Francis Urquhart, David Brent, Vicky Pollard, Edmund Blackadder eller Alan Partridge fick alla utvecklas över tid. De tilläts att testa sina vingar – och misslyckas – innan de hittade sin form och blev kulturella ikoner av vår tid.
För att någon tänkte. Och vågade.
Ingenting känns mindre vågat, äventyrligt eller nytänkande än den svenska tv-hösten 2014.
Vem ska ta första steget? Eller är ni nöjda med läget, tv-chefer?
Då har vi verkligen problem på riktigt.

Det var en av vårens allra finaste tv-serier. ”På jakt med Lotta och Leif ”(SVT1) fungerade som flaggskepp vid sjösättningen av SVT Flow.
Även om det är en repris så tål jaktserien med de två älskvärda särlingarna att ses igen. För Serien är något så unikt som ett nytt tv-format med värme, hjärta och hjärna. Som omfamnar tittaren och samtidigt ställer svåra frågor. Om liv, död och rätten att bestämma över sådana saker. För matens eller nöjes skull.

Tisdag 30 september tittar jag på ”Ett härligare liv” (SVT Flow).

 

Hurra 1
”Print the legend” (Netflix). Ytterst sevärd dokumentär om möjligheterna – och farorna – med 3D-skrivarteknologin.

 

Hurra 2
”We steal secrets” (Filmnet). Ytterst sevärd dokumentär om Wikileaks – en världsrevolution som frontalkrockade med verkligheten.

Kategorier SVT, SVT Flow, SVT Play, SVT1, TV3, TV4

Nostalgiskt mys i ”Bonde söker fru” – och fars i ”Paradise hotel”

av Sandra Wejbro

Det är charmigt exotiskt.

I ”Bonde söker frus” Sverige skickar människor fortfarande brev.

Det finns en viss tragik i misstanken att Posten själva kan ha betalat för produktplaceringen (det har jag dock noll belägg för) när programledaren Linda Lindorff tar emot brevsäckarna av en postbil med tydliga loggor på. Det är bitterljuvt att se de skrynkliga breven med människors slängiga, barnsliga, unika handstilar. Brevnostalgin i ”Bonde söker fru” tycks vara en del av en större längtan tillbaka till svensk lantidyll och det uppvaktande, vårdande kvinnoidealet.

Lindorff är duktig på att varmt men bestämt knuffa ut de kärlekstörstande lantbrukarna i dejtingvärlden. Tv-tittarna kan känna igen sig i tvivlet, blygheten och det dåliga självförtroendet samtidigt som man fnissar åt pinsamma tystnader.

Årets utvalda fyrklöver av bönder är alla män. Min favorit av dem är Peter, en 52-årig värmlänning som förklarar sin solokvist med att han behövt ta hand om åldrande släktingar. De tre övriga är unga och har fått alldeles för många brev för min smak (de som verkligen behöver hjälp är mer spännande). Men gissningsvis hoppas TV4 på bröllop och barnalstrande.

Jag hade mycket hellre sett den enda kvinnan, 60-åriga Madeleine, leta efter den drömman hon beskriver som en ”mix mellan Steve Martin och Zeb Macahan”. Lite mindre likriktning hade bondedejtingen mått bra av.

I en galax långt, långt borta från ”Bonde söker fru” cirkulerar farsen ”Paradise hotel” (TV3). Några små tv-snillen har i år förvandlat dokusåpan till höstens roligaste svenska komedi. Klippningen är perfekt, bildvalet bisarrt och replikerna orimliga. Under terapiveckan återvände fjolårets populäraste deltagare, Samir Badran, för att ”behandla” paren på sin egen Freud-soffa. ”Terapeut” Badran förklarar sin egen relationslogik på detta tydliga sätt:

Om jag lär känna Jasmine så kanske jag inte blir sugen på henne, därför ska jag inte lära känna henne. Jag ska bara ta henne innan jag lär känna henne och sen lära känna henne och bara bort med henne.

I kväll ser jag ”Hästmannen – sista striden”, SVT 2 20.00.

Ha!

Missa inte ”Ginas värld” på SVT Flow. Särskilt avsnitten om Snoop i ”The Wire” och den underjordiska världen i Las Vegas är makalösa.

Gah!

Att det fortfarande finns självskadande kvinnor som vårdas med brottslingar. Bra av ”Uppdrag granskning” (SVT1) att uppmärksamma det.

Musikalisk tröst – och obehaglig moral i ”Tyrant”

av Sandra Wejbro

Allt handlar om perspektiv.

Det går att finna musikalisk tröst i dessa politiskt inskränkta tider.

Glöm U2:s sömniga skivsamarbete med det där padd-företaget och andra trista bevis för musikbranschens kräftgång. Utanför västvärldens etnocentriska strålkastarljus pågår ju en gränslöst spännande utveckling.

Dokumentärserien ”Fonko” (SVT2) tar sig i första avsnittet till Afrikas två ekonomiska och kulturella stormakter – Sydafrika och Nigeria. Där pågår en dramatisk förändring, men musikscenen är knappast homogen.

– Folk är bara intresserade av pengar, bilar, alkohol och droger, säger den feministiska sångerskan Ruby Gold om det nya Sydafrika.

Där samsas en kommersiell housesuccé i Johannesburg med en alternativ experimentverkstad i Kapstaden, hög arbetslöshet med en ny frihet att forma sina egna liv.  Men koloniala föreställningar sätter fortfarande sina spår och den folkliga musikstilen Shangaan electro blir ”accepterad” först när hippa britter börjar hylla den.

I Nigeria växer musik- och filmbranschen fram som en av landets största efter oljeindustrin. En knepig, vibrerande miljö av högutbildade ungdomar, enorma ekonomiska klyftor och en hotande terror i form av Boko Haram. Protestmusikern Fela Kutis inflytande över dagens kulturliv är fortfarande stort, men den medvetna och politiska musiken frodas vid sidan av hyperkommersiella hits.

”Fonko” skrapar kanske bara på ytan, men med små medel lyckas den sätta musiken i sitt historiska sammanhang. I kommande avsnitt tar de med oss till Västafrika, Angola och Ghana.

Mer kluven är jag inför omskrivna ”Tyrant” (TV3). Historien om den fiktiva diktaturen Abbudin i Mellanöstern känns tidvis onyanserad. Samtidigt ställer den flera obehagliga frågor om vad moraliskt ansvar verkligen innebär. Tyrannens son Bassam har sedan tonåren levt i USA och brutit kontakten med sitt blodiga förflutna. Men om han är den enda som kan arbeta för en demokratisk förändring inifrån, är det då inte hans skyldighet även om det kommer smutsa ned hans egna händer?

I kväll ser jag ”Genikampen”, SVT 1 20.00.

Ha!

”Sufflören”, SVT2. Kul att återse Andreas T Olssons fina genombrottspjäs.

Gah!

Den är dock bättre live än som tv-teater.

Kategorier SVT, TV3, Viaplay

Snusk behövs efter all finsåpa

av Stefan Hedmark

Tonåringar med söta idoldrömmar. Följt av socialrealism i Göteborg.

Klart att man behöver väga upp med snusksåpa efter all finreality.

”Idol” (TV4) firar tio år och det finns all anledning för kanalen att beställa prinsesstårta. Väldigt få vinnare har visserligen haft en karriär värd att tala om efter ”Idol”, vilket förstås tar ner spänningen. Men ”Idol” har ändå plockat fram så många icke-vinnare som kvalitets- och karriärsmässigt lyft till en helt annan nivå att det är värt att applådera.

Och det är ju inget snack om att det är en högklassig tv-produktion. ”Idol” må vara som en gammal Ipod som tiden sprungit ifrån, men det betyder inte att det har slutat fungera. Som alltid i detta tidiga läge är det Baggarna och Bard som bär allt innan vi lär känna kidsen. Gårdagens höjdpunkt var juryns entusiastiska coachande av 16-årige Simons näsa (!).

En nyare bekantskap under hösten blir ”Leifs restaurang” (TV4), där Leif Mannerström tar hjälp av ett gäng arbetslösa i sina nya lokaler. De ska få en chans att visa vad de kan under Leifs stränga översyn. Till skillnad från Gordon Ramsays vinande piska ligger fokus här på mötet mellan Leif (som aldrig varit arbetslös) och människor som är mer än redo att få en ny chans.

Det kanske inte är så mycket raffel över lökhackandet, men det blir spännande att följa resan. Och räkna hur många gånger det stockar sig i halsen för den lättrörde mästerkocken.

En småkul inledning med Greg Poehler från ”Welcome to Sweden” och förra säsongens största profil, Samir Badran, och så var ”Paradise hotel” (TV3) igång igen. Efter två timmars finsåpor på TV4 är det befriande att se köttig realitytrash utan några pretentioner. Det är som en porrtidning – glansig look, mycket naket och så känner man sig lite smutsig efter att ha tittat.

”Idol”-uttagningar i all ära. Men just nu är jag mer nyfiken på vad som händer när de blåögda grabbarna hunkutmanas i nästa avsnitt.

I kväll (tisdag) ser jag utfrågningen av Göran Hägglund (SVT1).

Ja

Smågnabb kan också vara Ernst-mysigt. Det visar ”Trädgårdsmåndag” (SVT1).

Nej

”En stark Norgehistoria med Morgan & Ola-Conny” (Kanal 5). Tröttast av alla trötta återseenden.

Kategorier TV3, TV4

Var är gnistan, Ernst?

av Stefan Hedmark
http---prima.tv4play.se-multimedia-vman-VMan-P267-VMan-P2675657_JU

En blodig konflikt nere på kontinenten.

En svettig kamp för att få fason på ett sommarhus.

Både SVT och TV4 visade kämparanda – i det stora och lilla.

Den ambitiösa dokumentärserien ”Det stora kriget”, som hade premiär i SVT förra veckan, är en samproduktion mellan 23 tv-bolag. Under åtta avsnitt avhandlas första världskriget från början till slut. Ledande historiker, däribland Peter Englund, har konsulterats och serien är fullpackad med rörliga bilder från den tiden.

Förra veckan fick vi en pedagogisk introduktion till krigets början – samt de personer vi ska följa under seriens gång. Den är nämligen även baserad på anteckningar från en rad personer i flera länder som upplevde kriget på nära håll. De gestaltas av skådespelare som ofta delar med sig av sina tankar direkt in i kameran, lite som… tja, Frank Underwood i ”House of cards”.

Ett störande tilltag, till en början. Det är lätt att bli otålig och vilja bli serverad fler filmsnuttar från 1914 i stället. Men det är ändå väl berättat. Redan i andra avsnittet, som visades i går, är vi fast. Både i skildringen av kriget – och dess individer.

Ernst Kirchsteiger kämpar på med sin 20-talskåk i årets upplaga av ”Sommar med Ernst” (TV4). Karln har en förmåga att få alla strapatser som det omfattande renoveringsarbetet innebär att se ut som en mysig tidsfördrivelse. Men det är så klart den glansiga ytan vi vill se, annars tappar vi lusten.

Den stora fördelen med Kirchsteigers jul- och sommarprojekt är ändå bredden. Om man som jag är totalt ointresserad av inredning kan man stå ut med de delarna i väntan på att Ernst ska dra igång grillen. Oavsett om mat, tapeter eller krukor är din grej förenas vi ändå över sommarnostalgin och Ernsts tankelekar.

Men i går tappade han gnistan lite, eller hur? Något allmänt konstaterande att mat är viktigt när vi i stället vill få en lidelsefull hyllning till… potatisblast, eller något. Skärpning till nästa vecka.

I morgon ser jag ”Retro”, nostalgi om ”Twin Peaks” (SVT1).

 

Ja

Trevligt att se stjärnor som Robin Williams och Michael J Fox göra tv-comeback i ”The crazy ones” och ”Michael J Fox show” på TV3 …

Nej

… men synd att materialet sviker dem.

Kategorier SVT1, TV3, TV4

TV3 är som en dåligt vädrad sommarstuga

av Stefan Hedmark
24-Live-Another-Day-618x400

En rafflande comeback.

Ett knippe nya tv-serier.

Men trots ”24” lyckas TV3 ändå med att kännas som en dåligt vädrad sommarstuga.

I gårdagens tv-krönika skrev Martin Söderström om hur VM-febern vägrar infinna sig. Välkommen till mitt liv – jag har inte ens en längtan efter att bli smittad. Men total öken är det inte i de övriga tablåerna. TV3 visar ”24: Live another day” varje tisdag, den 12 avsnitt långa comebacken för Jack Bauer, och den följs av  ”Intelligence” på samma kanal.

”24” lider visserligen av det faktum att det känns som att inget förändrats sedan sist. Vi har ju trots allt sett Jack på flykt förr, alltid i ett desperat försök att övertyga presidenten om att endast han vet hur terroristerna ska slå till framöver.

Och att Stephen Fry spelar den brittiske premiärministern, det lät ju lysande från början… Men vad är poängen med att anlita Fry om premiärministern inte får stå ut på något sätt? Här försvinner han helt.

Men kanske utvecklas hans roll längre fram? Det är ju det som är grejen med ”24” – överraskningarna. Det som alltid fungerade förr gäller även nu. ”24” är en oerhört driven, 60 minuter (med kisspauser) lång actionsymfoni, med välsvarvade tonartshöjningar som förändrar allt,  just när man tror att man lärt sig nynna med.

”Intelligence” är i jämförelse falsksång, en för all del påkostad men trist cyberserie där klickandet bakom blåflimrande datorskärmar alltför sällan matchas av samma driv som i ”24”. Det är heller inget vi behöver investera så mycket i. Serien är nedlagd i USA, liksom två andra av TV3:s sommarsatsningar, ”The Michael J Fox show” och ”The crazy ones”. Sommar-tv brukar beskyllas för att innehålla repriser, men TV3 lyckas med konsttricket att visa nytt men ändå få oss att känna som att det är gammal skåpmat.

I kväll börjar jag beta av andra säsongen av ”Orange is the new black” på Netflix.

Ja!

Magnifik avslutning på en lysande säsong av ”Game of thrones” (HBO Nordic, C More Series).

Ja!!

Tony Hale, fantastiskt rolig med små medel, i ”Veep” (HBO Nordic, C More Series).

High kick för Million dollar listing

av Klas Lindberg

”Million dollar listing New York”.
Weeeeeeee!
High kick!

Han gör en absurd min. Han ser närmast ut som en serietidningskarikatyr av en man som utrycker ”du är inte klok”.

Det bisarra överspelet fortsätter, nästa känsla: ”stressad”. Han tittar överdrivet på klockan och låtsas torka svett från sin panna. Bara för att nästa sekund bli så glad att han hoppar på en soffa, gör en liten dans och avlossar sin signaturrörelse: en ”high kick”, i kombination med ett ”weee”-tjut: vinst, swischt, en jättekommission rakt in på kontot.
Det är nästan som att se på en pantomim, det borde inte funka, men det funkar så man ramlar av stolen.
Svenske Fredrik Eklund är mannen som just nu ger fastighetsbranschen i New York ett gummiansikte.
Han är en av tre huvudpersoner i ”Million dollar listing NY” (TV3) – och en avgörande faktor till att programmet är ett av det mest underhållande som sänds i tv just nu.
Visst är det fascinerande att få ta del av lägenheterna som säljs för hisnande summor, men det är inte alls grejen. Det är karaktärerna som har oss fast, det fingertoppskänsliga utmejslandet av tre mycket färgsprakande personligheter.
Fredrik är alltså den flamboyanta, extravaganta stjärnmäklaren, driven av pengar och att vara bäst. Mot honom står ärkeamerikanska Ryan Serhant, den till synes grabbige machomannen; karismatisk, äregirig – ibland närmast ondskefull. Efter hand har vi dock fått en mer nyanserad bild av Ryan, i ett starkt avsnitt i säsong två slog stormen Sandy ut stan och Ryan slogs av att han inte hade någon att vända sig till. Hans stenhårda fasad fortsätter att krackelera ju längre denna säsong lider – en personlig resa i närbild.
De två tupparna kompletteras av puertoricanen Luis D. Ortiz som likt en liten väldressad cockerspaniel försöker slå sig uppåt med jätteenergi och gott humör, men vars äregirighet, lillebrorskomplex och temperament leder honom i konflikt med såväl Fredrik som Ryan.
Det är välregisserat, ibland väl manusstyrt. Men vi köper det, det är levande, vi fängslas av showen och längtar redan till nästa avsnitt.

I kväll: nostalgitripp med ”Bronshjältarna – sommaren vi aldrig glömmer” i SVT.

 

He!
”A two night special event” av ”The Bachelorette” (ABC) – mumma.

 

Eh?
Uppgivenheten i TV6 tablåläggning…

SVT har visat sina muskler

av Jan-Olov Andersson

EU-valet blev en större grej än väntat.

Camilla Kvartoft var fenomenal i SVT:s valvaka. Anna Hedenmo ledde med lika säker hand gårdagens eftervalsanalys i ”Agenda special”.

Konstaterade i söndags, just hemkommen från den bubbla som heter Cannes filmfestival, att det förra gången tämligen iskalla ­EU-valet, nu var glödhett.

johnsimms

Med extrema höger- och vänsterpartier på frammarsch i hela Europa. Med framgånger för såväl Miljöpartiet som medias älsklingar Fi och de närmast pestsmittade Sverige­demokraterna. Och så ett katastrofval för Moderaterna. Ingen risk att samtalsämnena tog slut. Och Kvartoft ledde hur proffsigt som helst den långa val­vakan i söndags. Hedenmo lika säkert ett specialavsnitt av ”Agenda”, där väl det mesta som var relevant togs upp.

Hedenmos envishet gjorde att Kristina Winberg (SD), nyvald EU-parlamentsledamot, lät som en grammofonskiva som hakat upp sig när hon vägrade ­svara. Ett tv-ögonblick hon aldrig blir kvitt.

SVT har visat musklerna under dessa dagar. Nästan en miljon tittare i söndags.

TV4 har inte ens försökt. Flera av deras nyhetsprofiler skämdes och uttalade sig ­negativt i branschmedia i går.

Det som är kul med ”Million dollar listing New York”, start för andra säsongen i TV3 i går, är att se lägen­heter man bara kan drömma om och hur klienterna som ska köpa eller sälja resonerar.

Det är ibland intressant att höra hur de tre konkurrerande fastighetsmäklarna, en av dem svensken Fredrik ­Eklund, tänker och handlar. Synd då att alla tre också har så narcissistiska drag, är så kaxigt uppblåsta och uppträder med en sådan show-offig ­attityd, att de liksom tror att de är Al Pacino framför tv-kamerorna, så att man inte känner någon som helst sympati för dem eller vad de sysslar med.

Hade jag haft så mycket pengar att jag hade kunnat köpa dessa Manhattan-våningar, hade jag verkligen inte unnat just dessa mäklare ­sina procent, utan vänt mig till några andra…

I kväll ser jag SVT-dokumentären ”Mannen som förändrade europeisk fotboll”, om L­ennart Johansson.

Det är dags att strypa CSI

av Nöjesredaktionen

Gene Simmons som mordmisstänkt?
Det är dags att strypa ”CSI” innan serien helt tappar sin ”Las Vegas groove”.

Det är svårt att tänka sig nu, men det fanns en tid då ”CSI” (Kanal 5) kändes fräsch.

Visserligen en på många sätt traditionell deckarserie, men ändå skärpt. Det pratades inte bara om blod, förruttnelse och hur kulor färdas, det visades även så nära att det kändes som att gammel-tv:s äckel-gränser hade sprängts.

I år har ”CSI” blivit en fjortis, men känns pensionsmässig. Man lider ingen brist på pengar; seriens flärdiga Vegas-look står sig. Men passionen har koagulerat likt en gammal blodfläck.

I gårdagens avsnitt spelade Gene Simmons sig själv. Scenen, som inte hade så mycket med storyn att göra, fanns enbart med på skoj för att man har pengar att engagera knarriga Kiss-stjärnor som nu nått samma ålder som ”CSI:s” trognaste tittare i USA.

Men de trötta ordvitsarna och det sömniga mordfallet visade att det är dags för alla ”CSI”-seriers urfader att tänka på refrängen.

Det var mer rock ’n’ roll i TV3 en timme senare när ”Project runway: All stars” återvände för en tredje säsong. Spin-offen samlar tidigare deltagare i ”Project runway” som återigen står redo med sytråd, nål och attityd.

Temat var punkrock, med en perfekt utmaning  att skapa en ny outfit för Debbie Harry, kvällens gästdomare.

Åh, vad våra ivriga designers inte kunde sluta prata om vem som var mest punk. Det knepiga visade sig förstås vara att motstå att stoppa in glammiga detaljer här och där, men punkgudinnan tog snabbt ner de tävlande på jorden.

”Förhäxad”-stjärnan Alyssa Milano är ny programledare  och en av domarna. En konstig dubbelroll, även för Heidi Klum i originalserien. Ibland skulle de tävlande behöva en sympatisk axel att gråta mot. En som inte kommer att sitta och trasa sönder deras outfits tillsammans med de andra domarna.

Tisdag kväll ser jag ”Toppkandidaterna: Marit Paulsen” i SVT2.

Stefan Hedmark

 

Ja

Tre timmars Churchill-orgie i C More First.

Nej

”Treme” (C More Series). Så välgjord på många vis. Och ändå så frustrerande färglös.

Kategorier Kanal 5, TV3

”Ryttareliten” är årets bästa dokusåpa.

av Martin Söderström

Det kallas för överklassport.
I verkligheten är det ett jävla slit.
”Ryttareliten” är årets bästa dokusåpa.
Det är knepigt det där med ridning. Trots att det alltjämt är en av landets riktigt stora folkrörelser, och trots att det är den enda i sanning jämställda idrotten så tas ridsport aldrig riktigt på allvar. Man fnyser om ”överklassport” eller att ridsport bara är något som småtjejer pysslar med tills de upptäcker killar och folköl.
Det är lika korkat som felaktigt. Under våren har utmärkta ”Ryttareliten” (SVT1) visat upp ridsportens många ansikten. Visst, det är flådiga gårdar och miljonbelopp i rullning. Också. Men det serien så briljant fokuserar på är den brutala vardagen. Det jävla slitet. All stenhård träning som kanske inte leder någon vart alls. Den iskalla behandling från övriga ridsportare en ryttarstjärna i dalande får utstå. I sina bästa stunder är ”Ryttareliten” både lysande sportdokumentär och närgången dokusåpa på samma gång. Har du missat? Se ikapp på Play. Det är nämligen något av det bästa som visats på SVT i år.
Det blev ett jädra hallå kring Robert Aschberg och hans ”Trolljägarna” (TV3). Något annat hade varit naivt att tänka sig. Själv är jag kluven till programmet. Naturligtvis applåderar jag att fegisar som öser ur sig hat och hot på nätet dras ut i ljuset. Det är på tiden. Å andra sidan får de uthängda näthatarna själva utstå en störtskur av avgrundsdjupt raseri och våldsamma hotelser. Allt enligt ”öga för öga”-principen. Jägarna blir de jagade, vanliga människor anser sig ha rätt att rikta sin ilska mot nättrollen – och själva grundproblemet kvarstår. Man löser ingenting. Tvärtom kanske ”Trolljägarna” kan tänkas öka andelen hat och hot på nätet? Det känns tveksamt om det var meningen.
Onsdag 9 april tittar jag på ”Masters of sex” (HBO Nordic).

 

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Korrespondenterna” (SVT Play). Fortfarande den bästa journalistik svensk tv har att uppbringa.

Nja…
”Renées rubriker” (TV3). Plågsamt. För alla inblandade.

Kategorier Dokumentär, SVT, SVT Play, TV3
Sida 2 av 3
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB