“Åh, vad spännande!” frustar programledaren.

Men vi ser ju själva att det inte är sant.

Det är sällan lördagar bjuder på tv-underhållning som känns okej ens i nödfall.

Det roligaste med kvällen skedde utanför tv-tablåerna, då jag uttråkad besökte Kanal 5:s playtjänst och såg att där ligger gamla avsnitt kvar av “Hannibal”, denna obehagliga, blodiga och underskattade pärla. Kanal 5 ville vara smarta och rekommendera annat ur sitt utbud för den som gillar “Hannibal”. Men den där funktionen slår inte alltid väl ut. Om inte Boris Lennerhov har börjat mörda och göra Gekås-köttbullar av sina besökare tror jag inte att “Ullared – jakten på storsäljaren” är en lyckad kompanjon till “Hannibal”.

Väl tillbaka i tablåernas värld ratade jag nationaldagsfirandet för kvällens största pruttkudde, “Gladiatorerna” (TV4). Det kändes närapå som ett landsförräderi. Hade det åtminstone varit cirkus hade underhållningen haft ett bredare tilltal och man hade känt doften av sågspån genom tv:n. Den enda doft barnfamiljerna känner till lördagschipsen här är svett och gummi, som på ett gym, med tillhörande spinningmusik.

Som programledare är Gry Forssell förstås lika säker som alltid, oavsett vilken gapig primetime-underhållning hon leder för TV4 (snart kommer “Sommarkrysset” tillbaka). Det är tappert kämpat av henne – vi ser själva hur tråkig en hinderbana är, men hör ändå Grys ständiga pepp. “Åh, vad spännande!”

I ett pinsamt tillfälle av plötslig insikt sa en av kommentatorerna i kväll: “Det är kanske inte världens bästa tv-underhållning, för det händer ju ingenting”. Han talade om ett specifikt moment. Men det är “Gladiatorerna” i ett nötskal. Något för barnfamiljer att genomlida i ofattbara 90 minuter, tills ungarna är i säng och föräldrarna äntligen kan se något kul.

Och då är det förstås inte något i tv-tablån de går till.

Ja

“Bessie” (HBO Nordic). Sevärd, färsk tv-film om blueslegenden Bessie Smith. Queen Latifah i högform.

Nej

Jag sörjer att jag är så förtvivlat ointresserad av fotboll. För annars hade ju Champions League-final (TV3) varit kvällens höjdpunkt.

Foto: TV4

Tv-tablån har paxat en solstol och parkerat sig för sommaren.

Natti natti, vi ses igen i september.

Sommar stavas som vanligt repriser, repriser, repriser (och idisslad underhållning). Men det finns ljusglimtar i denna mörka tv-årstid.

Nu får vi ju chansen att se några av de program vi inte borde ha missat under vinterhalvåret. Fina dokumentären ”Med ögon känsliga för grönt” (SVT2) om Barbro Hörberg repriseras och avsomnade SVT Flows ”Klippans karaokecup” har bakats ihop till fem 30-minutersavsnitt som sänds på fredagskvällarna.

Men tyvärr är det mesta rätt slö tablåutfyllnad. Fredag-lördag maxar TV4 med ”Gladiatorerna” varje kväll. Det är effektivt, välgjort och överdrivet – perfekt för alla som har en bit kvar till puberteten ännu. Kampen om de två sista semifinalsplatserna blir en ovanligt het kamp, där en av duellerna verkligen avgörs på målsnöret.

Svårare att smälta för en vuxen tittare är de alltför fåniga gladiator-figurerna. Björk – hyllar hon isländsk experimentell musik i sin läderdräkt? Och Delta – den heta fjärde bokstaven i det grekiska alfabetet?

Den garanterade vuxenunderhållningen hittar man snarare på playtjänsterna. Tidigare i veckan kom säsongsavslutningen av ”Outlander” ut på Viaplay och jag är fortfarande omskakad. Den utskällda våldtäktsscenen i ”Game of thrones” framstår som en romantisk promenad i parken jämfört med det utdragna, sadistiska övergrepp höglandsskotten Jamie (Sam Heughan) utsätts för av engelske kaptenen Black Jack Randall (Tobias Menzies).

”Outlander” är som serie rätt svårdefinierad där den pendlar mellan fantasy, våldsam historieskildring och immig romantik. Mitt bland högstämda klyschor pyr de mest extrema scener tv-världen kan utsätta sin publik för just nu. Den våldtäkt som pågår under de två sista avsnitten är extra plågsam, inte bara för att den är så utdragen, utan för hur verklighetstroget offrets skuld skildras. Den fysiska och psykiska manipulationen gör att en del av Jamie njuter av det vidriga han utsätts för. Och det är den sanning han har svårast att leva med sen.

”Outlander” väjer inte för det genuint obekväma – och det är modigt.

På lördagen ser jag finalen i Champions league, TV3 20.00.

Ha!

”Stories we tell” (SVT2). En modern klassiker bland dokumentärer.

Gah!

Så mesig entré när gladiatorn Pansar kör in supertvillingarna Arrow och Bullet på nån slags lastpall.

Över en och en halv miljon tittare. Klart ”Ack Värmland” ska ha en andra säsong i TV 4.
Fast serien skulle vinna på att persongalleriet utökades lite grann.
Det har varit raka motsatsen till ”Solsidan”.
I Ulf Malmros ”Ack Värmland” har vi mött personer ur arbetarklassen i värmländska Molkom. Anette (Mia Skäringer) och hennes dotter (Ida Hallquist), båda höggravida, med varsin slashas (Björn Starrin, Johan Östling) till karl. Kvinnorna driver en skönhetssalong där de ständigt utmanas av den enda anställda (Sussie Eriksson). Som i sin tur har lagt beslag på Anettes exman Janne (Thomas Tjerneld). Där finns också de nyfikna och sextokiga grannarna (Bengt Alsterlind, Lotta Tejle).
Ungefär halvvägs in i de tio avsnitten, började det lite grann gå i stå. Skämten, replikerna, rollfigurernas beteenden, började ibland kännas lite förutsägbara. Men sedan blev det klart bättre igen. Drastisk humor kring allt från fåfängan bland bloggare till lurendrejerikurser i coaching.
När Thomas Tjernelds Janne – som tror sig vara förmer än de andra, men egentligen är seriens genuina skithög – har fått lite större utrymme, har han fungerat väl som en katalysator för de andra rollfigurerna.
På sitt sätt är tv-serien besläktad med Malmros långfilm ”Min så kallade pappa”, där svartsynen var total gällande ett antal mansgrisar. Männen i ”Ack Värmland” vill också styra och ställa, fast mest för att de inte förstår bättre.
En sådan här white trash-komediserie i svensk folkhemsmiljö, skulle lätt kunna bli larvig buskis. Men regissören – uppvuxen i Molkom – berättar med både medkänsla, förståelse och rätt mycket vemod. Stundtals fastnar skratten i halsen. Lite märkligt att klasskildringen väl knappt alls har debatterats på kultursidorna.
Fortsättningen spelas in våren 2016. Ulf Malmros skriver åter manus och regisserar ihop med hustrun Jaana Fomin.
Lite fler birollsfigurer skulle inte skada. Handlingen utspelas ju i ett nästan-efter-apokalypsen-folktomt Molkom…
I kväll ser jag på ”Sverige!” i SVT.

Brådmogna små mästerkockar, Greg ­Poehler vilse i Sverige och kanalens ­Golden Boy #1 David Hellenius.

Under vårens onsdagskvällar har TV4 suttit med ett svårslaget triss på hand.

Snittsiffrorna för ”Sveriges yngsta mästerkock”, ”Welcome to Sweden” och ”Hellenius hörna” hittills är ungefär 820 000, 680 000 respektive 750 000 tittare. Blott SVT1:s ”Uppdrag granskning” har lyckats utmana trion ett par gånger.

Jubel i TV4-huset, förstås. Jag är mer ­kluven.

Är så jäkla trött på alla dessa tävlande kockar hur kända eller okända de än är. Bestämde att jag villintevillintevillintevillinte se ”Sveriges yngsta mästerkock”. Helt hopplöst att skriva om, för om så vore befogat, vilken vuxen person vill racka ned på en 10-årig mästerkock, hur lillgammal hen än är?

Fastnade ändå i semifinalen, det är omöjligt att inte smittas av barnens entusiasm och kunnighet. Tror 12-åriga ­Donya vinner finalen.

Andra säsongen av ”Wel­come to Sweden” har samma styrkor och svagheter som den första. Stundtals träffsäkra (om än förutsägbara) iakttagelser om svenska ­seder och bruk vs den amerikanska livsstilen. Bra spel av alla utom seriens skapare Greg Poehler, så tämligen färglös framför kamerorna att ingen vettig människa förstår vad Josephine Bornebuschs rollfigur ser hos honom. Vilket ju också mamma (Lena Olin) ständigt påpekar.

I går blåste stjärnans kända syster Amy ­lite extra liv i serien, när hon kom till Stockholm och ville knarka.

Och så David Hellenius. Som har en sådan slags självklar likeability (svenskans behaglighet gör inte rättvisa åt det engelska uttrycket) att han kommer undan med skämt som andra manliga programledare skulle hudflängas för. Som lockar en halv miljon till biograferna när han extraknäcker i en filmroll. Som har så kända gäster att vi anar vad de ska säga, men inte hur, inte i vilket komiskt samspel med David Hellenius.

Peter Stormare-programmet var ett av ­säsongens bästa.

I kväll ser jag (om) ”Kung Fury” i SVT2, ­galen actionkomedi som visades på Cannes-festivalen.

!

”Uppdrag granskning”, SVT1. Nytt maffigt avslöjande om Telia-mutor.

?

”Robinson – love edition”, Sjuan. Vad -hade de stoppat i sig när de kom på tävlingen ”Kokosnötsbasket”?

Att skiljas är att dö en smula.
Men i ”Mad mens” fall var det verkligen på tiden.
Ajöss, och tack för allt.

När du läser det här är det redan över. Nu har det allra sista avsnittet av ”Mad men” sänts i amerikansk tv. Vi som följt serien sedan dag ett har förstås inte tålamod att vänta tills det dyker upp på Kanal 9 om några veckor. Vi VPN-tunnlade och fulstreamade och tankade olagligt för att få lapa de sista dropparna ur Don Drapers flaska.
Själv känner jag mest att det var på tiden.
Jag brukar ha svårt för avsked. Vill inte att något jag älskat och investerat tid och känslor i ska vara över. Tomheten efteråt brukar rida mig som en ringvålnad. När min favoritserie ”The shield” sände sitt sista avsnitt för några år sedan gick jag in i en mild livskris.
Men för Don, Betty, Pete, Roger, Joan och de andra i ”Mad men” var det mer än dags att säga farväl.
Det som en gång var världens snyggaste serie har de senaste åren reducerats till en allt slarvigare upprepning av sig själv. Mad men gick från blixtrande till urvattnad på ett par säsonger. Allt kom liksom av sig.
Men skam den som ger sig. Den handfull avsnitt som föregick det oundvikliga slutet tillhör seriens allra, allra bästa. Och med ens började hjärtat klappa hårdare igen. Men nu, när allt är över, kan jag ändå bara se nyktert på det hela. Det var verkligen dags att ta i hand och tacka för den tid som varit.
Det borde vi ha gjort redan för två säsonger sedan. Jag kan till och med säga exakt när.
I slutscenen av femte säsongen. När Don Draper slutligen lämnat av Megan vid en tv-inspelning för att följa sin dröm, som förde han henne till altaret för att gifta sig med en annan man. Hur han sökte sig till bardisken, beställde en Old Fashioned och direkt blev uppraggad av en kvinna som frågade om han var där ensam.
Klipp till svartruta innan Dons svar kom. En scen som sammanfattade säsongen, som knöt ihop säckar och lät framtiden vara underbart oviss.
Det kunde ha slutat där. Det borde ha slutat där. På topp.
I kväll tittar jag på ”Penny dreadful” (HBO Nordic).

Vill man vara snäll kan man säga att TV4 har gjort sina barngalor så länge att de skulle kunna göra det i sömnen.

Vill man vara elak kan man säga att det är rätt uppenbart att TV4 gör sina barngalor i sömnen.

Vi får väl börja med det uppenbara. Galan fyller sitt vällovliga syfte, vilket är plågsamt tydligt i flera av de filmer som visas under kvällens gång. Det är meningen att pensionärerna och barnfamiljerna som bänkar sig ska sätta valborgsgodiset i halsen och öppna plånböckerna via mobilen.

För att få publiken att lättare svälja medicinen paketeras det hela som en “humorgala”, vilket oftast blir lika torrt som det låter. I kvällens format följde programledaruppställningen klassiskt “Let’s dance”-snitt, med en man (Peter Magnusson) som tokar till det lite då och då och måste få en sträng blick av sin kvinnliga kollega, två i det här fallet (Eva Röse, Jenny Strömstedt). Ingen av dem verkade supertaggad, om man inte räknar alla gånger de närmast bönföll oss att “snälla, snälla, ring nu”.

David Batra hade skrivit sketcherna. Jag kan förstå att det kräver sin komiker att leverera så här pass mycket material för två timmar, men det borde finnas en gräns för hur många slöa parodier och fantasilösa gästinhopp av TV4-profiler som man kan späcka sketcher med. Ofta finns det knappt något skämt inblandat, bara en scen där man till exempel konstaterar att “jaha, där är Edward Blom”.

Det är klassiskt TV4, mest som en ursäkt att samla material för nästa upplaga av “Agnetas nyårskarameller”.

Artisterna är de vanliga misstänkta (kanske med undantag för en stark Seinabo Sey), och som fond till de ofta stråktunga låtarna rullar slow motion-bilder i bakgrunden på lidande människor som blir till en slags smetig musikvideo för artisten.

Det är för en god sak. Men måste det vara så trött?

I morgon är det rätt talande att jag hellre ser ett gammalt “Columbo”-avsnitt som SVT1 kör på eftermiddagen än bänkar mig framför något av det som visas på bästa sändningstid på någon kanal.

Ja 1

Jag skrattade åt Peppe Eng som Danny på trehjuling i galans “The shining”-parodi.

Ja 2

“Barnen af Botildenborg” (SVT2). Sevärd dokumentär om ett kråkslott i Malmö med komplext förflutet som barnhem.

Man kan inte återuppfinna hjulet. Men väl gamla tv-koncept.

Medan ”Robinson” har sexats till, har ”Ullared” blivit småtafflig talangjakt för uppfinnare.

Den en gång i tiden (1997, då i SVT) omstridda och banbrytande dokusåpan ”Expedition: Robinson” har – i olika kanaler, med ännu fler programledarbyten – genom åren urlakats i takt med att deltagarna har lärt sig att spela ”dokusåpaspelet”, samtidigt som producenterna gjort allt för att motverka det.

Helt uppenbart har genomslagskraften för TV6:s ”Paradise hotel” de senaste säsongerna inte lämnat reklam­kanalerna någon ro.

Kanal 11:s ”Ex on the beach” är mer eller mindre en rak plankning, fast med deltagare som ­redan haft sex.

Sjuans ”Robinson – love edition” flirtar också med sexkonceptet, årets vinnare måste bli (eller åtminstone låtsas vara) ett par. Och ­parallellt med ordinarie program, visas det kortare ”Edens lustgård” i TV4 Play, som skildrar de utslagnas kamp för att ta sig tillbaka in i tävlingen, via sin existens på en ännu mer öde plats.

Snyggt producerat. Smarta överraskningar för deltagarna. Alla är singlar, flera snudd på filmstjärnesnygga. Men de är också ganska sympatiska. Framstår som professorer jämfört med dem i ”Paradise hotel”. Och Linda Lindorff är, förstås, ”Bonde söker fru”-kärleksentusiastisk.

Ända sedan hösten 2009 har Kanal 5 lyckats variera ­”Ullared” tillräckligt mycket för att behålla greppet om 300 000-400 000 tittare. Eller också vill de ha just igenkännandet, gång på gång på gång. Vi har följt den färgstarka chefen, ­kunder och några anställda kufar.

I ”Ullared – jakten på storsäljaren” tävlar amatörer om att få plats på hyllorna i varuhuset med sina uppfinningar. Att döma av premiäravsnittet lär vi få se många bli besvikna när deras idéer förkastas, många av ”uppfinningarna” är rena skräpet.

Fast den vinnande handväsklampan, påhittad av två unga tjejer, är kanske inte så dum. Skulle kunna bli succé både som lågprisvara och lyxig märkesaccessoar.

I kväll ser jag ”Nya moderaterna” i SVT 1.

Ja

”Kobra”, SVT1. Bra om stjärnorna bakom stjärnorna, ­designern Bea Åkerlund och filmfotografen Hoyte Van ­Hoytema.

Nej

”Svenska Hollywoodfruar”, TV3. Är nu på tok för mycket The-se-hur-stollig-Gunilla-Persson-är-show.

De kastas in i 90 grader direkt.

Trots att ”Mästarnas mästare” (SVT1) chockstartar känns det rätt lamt.

Första gruppen beger sig direkt från flygplatsen i Palermo till den kanske mest fruktade och klassiska tävlingsgrenen i ”Mästarnas mästare” – den där deltagarna ska sitta i 90 grader så länge de orkar. Den lilla twisten i år är att de tävlar som lag – tjejer mot killar. Tidigare hockeystjärnan Danijela Rundqvist imponerar från start med sitt stenansikte och programledaren Micke Leijnegard försöker bygga upp spänning runt kampen mot Magdalena Forsbergs svårslagna rekord på 12.59, utan att riktigt lyckas (Rundqvist hamnar två minuter ifrån).

Så är den huxflux över, den tävling deltagarna brukar gå runt och frukta genom stora delar av programmet. Inte med en smäll, bara ett gnyende.

Kritiken mot att ”mästarna” blir allt mindre namnkunniga för varje säsong som går är en föraning om att vi kanske närmar oss slutet. Det som talar emot är att programformatet vuxit sig så starkt i söndagsslumrande tv-soffor.

Personligen är jag mer nyfiken på någon som Danijela Rundqvist än exempelvis Glenn Hysén vars liv och karriär redan tröskats i medier. Hennes tårar när de tittar på bilder från OS-silvret i Turin 2006 känns i magen.

Faktum är att hon, liksom många andra kvinnliga hockeyspelare, fått jobba vid sidan av sin sport för att överleva. Den stenhårda vilja och slughet som krävs för att orka träna vidare och skaffa sponsorer själv är imponerande.

I öppningen av ”Mästarnas mästare” dominerar hon med sin fysik och kampvilja, men lyckas även övertrumfa Glenn Hysén som husets största spexare (när bandystjärnan Magnus Muhrén utsätts för ett pruttskämt är det fotbollsskojaren han först felaktigt misstänker).

Ögonblicket vid middagen när Anette Norberg känslosamt berättar om sin bröstcancer sätts den spexiga stämningen på prov. Curlingstjärnans fysiskt orädda insats i de första tävlingarna får en ny och triumferande dimension.

I kväll ser jag ”Jordskott”, SVT1 21.00. Jag. Kan. Inte. Låta. Bli.

Ha!

”20 feet from stardom”, TV4 Fakta. Underbar dokumentär om körsångarnas liv i stjärnornas skugga.

Gah!

Intressanta människor diskuterar intressanta böcker, så varför känns Sigge Eklunds inslag i ”Babel” (SVT2) så märkligt ointressanta?