Arkiv för kategori TV4

- Sida 2 av 1

Jag vill inte att David Hellenius gnuggar bajs i mitt ansikte

av Martin Söderström
bloodlines

Det är helg och de tror att vi är dumma i huvudet.
Men det finns räddning att få.
Som finfina dramathrillern ”Bloodline”.
När man inte orkar med det glättiga längre. När man inte står ut med gräll förnedringsteve. När man får krupp av alla jurys. När man spyr rakt ut av ännu en uppmaning att telefonrösta. När man får hål i hjärtat av att se TV4 behandla Ingemar Stenmark som ett barn. När man tvingas äta lugnande för att allt bara är gapig, vidrig, ultrakommersiell skymning.
Då finns det lindring att få.
Jag lovar.
Bara för att det är helg är vi inte dumma i huvudet. Bara för att det blivit fredag betyder det inte att vi nöjer oss med att få bajs gnuggat i ansiktet av David Hellenius. Bara för att det snart är lördag behöver det inte innebära att vi står ut med ännu mera lismande från Fredrik Skavlan.
Men håll ut. Det finns lindring att få.
Som att Netflix har börjat visa finfina serien ”Bloodline”. Svenske Johan Renck har regisserat de två första avsnitten och lyckas med en rakt igenom glimrande skådisensemble skapa en soldränkt, men iskall dramathriller. Det är främst stämningen som är lyckad. En långsamt kokande gryta av familjekonflikter, uråldriga hemligheter och skrikande bitterhet som när som helst hotar att rinna över.
Trots att skådeplatsen är urpackar Florida Keys har Renck lyckats skapa något djupt olycksbådande och med skickliga hopp fram och tillbaka i tiden visar han hur snett det stora familjefirandet kommer att gå. Du kniper hela serien på en helg, om du kastar om lite i kalendern. Det kommer att vara värt det.

Kudos till SVT2 som trotsar trivselhetsen och väljer att visa isländska ”Metalhead” en fredagkväll. Den karga historien om syskonkärlek, hårdrock och tragiska traktorolyckor är visserligen ojämn som fan. Men när den är bra är den magisk.
Lördag kväll tittar jag på Mr Selfridge (SVT1).

Kategorier Drama, Humor, Intervjuer, Netflix, SVT, TV4

TV4 är besatta av bönder – plötsligt kapitulerar jag

av Sandra Wejbro
Unga bönder, TV4.
Unga bönder, TV4.

TV4 lanserar ett nytt program om bönder.

Första instinkten är att kasta ut tv-apparaten och sen hoppa efter.

Vi har ”Bästa bonden”, ”Bonde söker fru”, ”Farmen” och nu ”Unga bönder”. TV4 har hittat en guldåder att fullkomligt vaska sönder.

När Ulf Lundells ”Öppna landskap” klinkar igång till svepande bilder av solig landsbygd och råmande kor exploderar klysch-mätaren i taket. Den pampiga berättarrösten och Hollywood-svepande musikläggningen förbättrar knappast läget.

Då, plötsligt, händer det.

Jag kapitulerar för TV4.

Dokumentärserien ”Unga bönder” är utan tvekan det bästa bondeprogram TV4 lyckats spotta ur sig. När vi slipper tillgjorda tävlingar kliver verkliga, fascinerande människor fram bakom reality-formatens streckgubbar. Den exotisering av bondelivet som vuxit fram speglas i bröderna Micke och Mathias förundran över folkstormen som drar in över deras gård under det årliga kosläppet. Drömmen om det oförstörda lantlivet lockar turister och ger TV4 höga tittarsiffror, till den grad att det kanske är det snarare än lantbruket som kommer stå för böndernas överlevnad.

I ”Unga bönder” får vi möta människorna bakom bondemyten. Gotländska Rickard som blivit Youtube-kändis med sin traktor Terror, jämtländska Liw som kallar kossorna ”sina damer” och småbarnsföräldrarna Oscar och Regina som kombinerar ekologiskt jordbruk med att ordna house-festival. Bröderna Micke och Mathias lever med sitt svåra beslut att ta över gården sedan mamman hastigt dog i cancer. De lever nu ”mammas liv”, som de själva uttrycker det.

Bondelivet får äntligen vara varierat och komplicerat – även på TV4.

 

Oväntat nog var det säsongspremiären av ”Kobra” (SVT1) som blev lite av en besvikelse, trots skräcktema. Inslaget om det extrema ”spökhuset” där folk står i kö för att få utsättas för tortyrliknande behandling var visserligen spännande, men skrapade bara på ytan.

Dessutom handlade allt om västvärldens skräck. Hur ser det ut utanför dessa snäva gränser?

 

På onsdagen ser jag ”Hitlåtens historia” om Army of lovers ”Crucified”, SVT 1 21.30.

 

Ha!

”Unbreakable Kimmy Schmidt” (Netflix) kommer som en räddning för alla oss som saknat smart och skruvad Tina Fey-humor sedan ”30 Rock” lade ner.

Gah!

Det får vara nog nu. ”Öppna landskap” måste sluta spelas i bondeprogram.

Fortitude är årets hittills bästa serie

av Martin Söderström
fortitude

Alla tittar väl?
Ni missar väl inte en av årets bästa serier?
Bra. Jag blev lite orolig där ett tag.

Det känns som att den hamnat lite i skymundan. Vansinnigt, naturligtvis. För ”Fortitude” (SVT1) förtjänar en miljonpublik i samma storleksklass som Melodifestivalens. Minst.
Serien om den mystiska mordutredningen på ett (fiktivt) snötäckt Svalbard har slagit tv-krönikörer som undertecknad med häpnad. Ändå blir jag inte kvitt känslan av att en av 2015 års absolut största dramahändelsermöts litegrann med tystnad. Har jag fel? Är alla bara så upptagna med ”House of cards” (Netflix) och ”Game of thrones” (HBO Nordic) att det liksom inte finns tid att snacka om Fortitudes briljans också? Jag kan förstås ha fel. Det vore skönt.
För det finns så mycket i serien som håller så hög klass att jag tappar andan.
Det lilla polarsamhället, isolerat som på en egen planet, är helt befriat från kriminalitet. Det ortens ordningsmakt på sin höjd har att göra är att hytta med näven åt blåögda turister som ger sig ut i snön utan ett gevär över axeln.
Men naturligtvis inträffar det otänkbara. En brittisk forskningsledare hittas mördad, och internationell polis kommer till det istäckta samhället.
Det finns mycket att avguda i ”Fortitude”. Som en storspelande Sofie Gråbøl och den alltid lika briljante Christopher Eccleston. Som modet och skickligheten att förvandla slitna klyschor som ”idylliskt samhälle förvandlas när ondskan kommer till byn” till något genuint eget. Att med små medel effektivt linda en snara av misstänksam spänning runt halsen på tittaren.
Fortitude har beskrivits som en hybrid mellan ”Twin Peaks” och ”Brottet” (brittiska tv-kolumnister har roat sig med att ordvitsa snömiljön och andra danska succéserier och kallat den för ”The chilling” och ”The brrrridge”). Det är lika sant som fel. Samma mystik finns här. Mycket tack vare platsens inneboende egenheter. Den brutala naturen, det potentiellt dödliga landskapet, utsattheten där vid världens ände. Samtidigt en dos brutal verklighet när idyllens slöja våldsamt slits av.
Vit snö färgas röd av blod. Och polaridyllen framstår plötsligt precis som den egentligen är: kall, vemodig, utsatt, ensam, farlig, mörk.
Det är bara att applådera.
Måndag  kväll tittar jag klart på ”House of cards” (Netflix).

 

HURRA!

Trailern för andra säsongen av ”Penny dreadful” (HBO Nordic). Ser sjukt bra ut.

NJA…

”Farmen” (TV4). Öppet brev till TV4: Hej. Det är inte 2001 längre. Hej då.

MARTIN SÖDERSTRÖM

”Vardagspuls” är som din allra jobbigaste väninna

av Karolina Fjellborg

”Vardagspuls” – TV4:s nya, hälsoinriktade variant av 00-talets förvirrade skval-tv-kalkon ”Förkväll” – är i slutet av sin andra vecka.
Och har redan blivit tjatig.
”Vardagspuls” är bättre än ”Förkväll”, som var en spretig kakofoni av allt och ingenting, med en uppsjö av programledare, varav de flesta inte var speciellt bra.
Här kör två rutinerade kvinnor – Kristin Kaspersen och Agneta Sjödin – varsin vecka, och fokuset är tajtare. Det hela håller i alla fall ihop.

Men det här med att tipsa och uppmuntra kring kost och träning och livspussel görs bäst i små doser. Och det går en fin gräns mellan inspiration och pekpinnar, medvetenhet och ren förmätenhet.
Och över ”Vardagspuls” ligger präktigheten för tungt. Orden ”nyttig” och ”sund” upprepas som ett mantra tills det enda man verkligen känner för att göra, är att bonga en flaska rött och injicera frityrolja.
Och varför, till exempel, måste Kristin Kaspersen, när hon har fått tittarfrågan om hon någonsin är onyttig, och svarat att hon tycker om att äta choklad och att ta ett glas vin eller champagne någon gång, lägga till att hon inte rekommenderar det till de som är sockerberoende eller har alkoholproblem?
Det blir ju olidligt mästrande.

Att tillbringa en timme med ”Vardagspuls” är som att äta middag med den där numera snustorra väninnan som inte bara har fått dille på att ”leva aktivt” och ”äta rätt” (enligt hennes definition), utan dessutom har fått för sig att hon måste sprida sin nya religion till alla andra runt bordet. Ni vet, hon som berättar att hon gick upp fem i morse för att hinna göra sin yoga innan det var dags att servera ungarna algsmoothies till frukost.
Man får visserligen lite andrum från duktigheterna i vissa intervjuer (även om de lätt smyger sig in där också). Men den typ av snack man får i ”Vardagspuls” gör å andra sidan Malou von Sivers redan mycket bättre i ”Malou efter tio”.
I dag är ”House of cards” tillbaka med nya elaka avsnitt på Netflix.

 

 

Ja!
”Parks and recreation” har precis tagit avsked i amerikansk tv, och närmar sig slutet även i C More. Fina Leslie Knope kommer att bli saknad.

 

Jo…
”En clown till kaffet” (Kanal 5) har lite problem med sin form och ton, men har alltid sina toppar. Och Peter Apelgren har stått för många av dem den här säsongen.

Gissa vikten på grisen – en succé

av Jan-Olov Andersson
Bästa bonden.
Bästa bonden.

Bönder som mjölkar kor, kändisar som ­lagar mat, ”vanlisar” med husdrömmar.

Två av tre av måndagens tv-premiärer var bättre än väntat.

Trodde nästan att det var ett skämt när jag först hörde talas om nya konceptet ”Bästa bonden”. Räcker det inte med bönder som ­söker fruar och folk som leker låtsasbönder i ”Farmen”? Kanske använder TV4 detta program som audition för nästa ”Bonde ­söker fru”. Kanske slår man ihop programmen så att bästa bonden får välja fru först, vad vet jag …

Nu tävlade man i allt från att gissa-vikten-på-grisen till hinderbana-med-höbalar-och-traktorer och mjölkning-av-ko-på-tid. Då tävlingarna ändå är tyd­liga, Gunde Svan är en så entusiastisk programledare och flera av deltagarna ganska färgstarka, är programmet inte alls så dumt som ­titeln antyder.

Prognos: Blir säkert tittarsuccé. Kring en miljon tittare. Svenska folket gillar ­bönder, sommar, djur och landsbygdsromantik.

”Klockan nio hos stjärnorna” är kändisvarianten av (betydligt bättre) ”Halv åtta hos mig”. Helge Skoog är tillbaka som rolig kommentator. Men när fyra middagar ska hinnas med på trekvart, blir det för stressigt, man hinner varken lära känna deltagarna eller se sig om hur de bor (Regina Lund bodde dessutom på hotell).

Gänget i premiärprogrammet hade kanske inte heller klockren kemi och inga av maträtterna fick det direkt att vattnas i munnen.

Prognos: Högst en halv miljon tittare.

Slötittade bara någon gång på SVT 1:s ”Husdrömmar” förra säsongen och just mina husdrömmar är totalt obefintliga.

Blev därför glatt överraskad. Premiär­programmet var en tillbakablick på förra ­säsongen. Hur gick det sedan? Det blev nästan mer ett närgånget och engagerande relations- än husprogram. Ett par förhållanden hade spruckit under uppbyggnaden av drömboendet.

Svårt att hitta ett tryggare programledarpar i detta sammanhang än Pernilla Månsson-Colt och arkitekten Gert Wingårdh.

Prognos: God, cirka 700 000 tittare.

I kväll ser jag ifatt sådant jag ligger efter med, som ”Girls” på HBO Nordic.

JAN-OLOV ANDERSSON

Ja

Claes Elfsberg. Röt till ­offentligt om kollegan som SVT-cheferna tvingat till drogkontroller efter ett telefonsamtal från tittare.

Nej

”Farmen”, TV4. Där försvann 22 minuter av mitt liv…

Kategorier SVT, SVT Flow, SVT Play, SVT1, TV4
Taggar bästa bonden

James Norton etsar sig fast – och en helg med konståkning

av Sandra Wejbro
Tommy Lee Royce i ”Happy Valley”.
Tommy Lee Royce i ”Happy Valley”.

Vissa roller etsar sig fast.

Våldtäktsmannen Tommy Lee Royce i ”Happy Valley” är en av dem.

James Nortons sätt att spela denna komplexa förövare; socialt trasig, iskall och bitvis charmig, gav honom ett rättvist genombrott hos den stora publiken förra året. Nu har han huvudrollen som den melankoliskt sympatiske prästen Sidney Chambers i kriminaldramat ”Grantchester” (SVT1). Med hjälp av buttre polisinspektören Geordie Keating (Robson Green) löser han bymord, samtidigt som han måste hantera känslorna över att kärleken Amanda ska gifta sig med en annan.

Det är mysdeckare när det är som bäst, om än inte i närheten av utmanande ”Happy Valley”.

Men den har James Norton och det räcker långt bara det.

Helgen i övrigt har mest handlat om konståknings-EM i TV4. Programledare Anna Brolin känns genuint engagerad och Kristoffer Berntsson är en försiktig men klok expert. Kommentatorerna Katarina Hultling och Filip Stiller med erfarenhet från SVT och Eurosport har både kunskap och pondus.

Problemet med TV4 är att de ibland tycks ha så låga tankar om sina tittare. Någon annan förklaring ser jag inte till tjatet om Nancy Kerrigan/Tonya Harding-skandalen 1994, det enda folk okunniga om konståkning känner till om sporten. Först när reportern Per Skoglund lyckas hitta Britta Lindgren i publiken, huvuddomare från OS i Lillehammer, och hon får berätta sin historia blir det intressant.

Ältandet ger en känsla av att ingenting hänt sporten på 21 år, när man borde bevisa motsatsen genom berättarglädje och spännande analyser.

I sådana ögonblick känns det tomt utan SVT:s Roger Blomqvist som alltid brann för konståkningen. På SVT Play kan man se en presskonferens från OS i Salt Lake City 2002 där Blomqvist ställde sig upp och ifrågasatte Ottavio Cinquanta, ordförande i internationella konståkningsförbundet, efter en domarskandal.

Nu är Blomqvist död i cancer, medan Cinquanta har kvar sin post och är den som delar ut medaljer till vinnarna i Globen.

I kväll ser jag ”En resa för livet” på Sjuan, 21.00.

Ha!

”Laleh – jag är inte beredd att dö än” (SVT2) lyckas komma nära sin huvudperson genom musiken, snarare än biografiska fakta.

Gah!

Får krupp av de klumpiga reklamavbrotten under konståknings-EM (TV4) där man missar både poängsättning och åktid.

Ljuvlig avsaknad av skam i ”Broad city”

av Sandra Wejbro
Broad city.
Broad city.

En månad av mord och melankoli.

Här är fyra tv-facklor att lysa upp januarimörkret med.

1. ”Broad city”, Comedy central. Ilana Glazer och Abbi Jacobson var stjärnor på Youtube innan bland andra Amy Poehler såg till att de fick en riktig budget och plats i större tv-rutor. Andra säsongen rivstartar med barnförbjudna svettsexskämt, droger och hygienproblem, med Hollywoodstjärnan Seth Rogen i rollen som

En svettig Seth Rogen...
En svettig Seth Rogen…

Abbis nya kille.

Det briljanta med ”Broad city” är avsaknaden av skam. Ilana och Abbi är bara två hopplösa New York-brudar som varken har pengar eller vettiga jobb, vilket ger flodvågen av snuskskämt och absurditeter en socialrealistisk ton.

2. ”Togetherness”, HBO Nordic. I ”Broad city” står vänskapen i centrum och det gör den även här. Visst har småbarnsföräldrarna Brett (Mark Duplass) och Michelle (Melanie Lynskey) äktenskapliga problem och deras inneboende, systern Tina (Amanda Peet) och kompisen Alex (Steve Zissis), kämpar både med karriär och kärlek, men det viktiga är trots allt att de får vara tillsammans. Redan i första avsnittet vägrar Brett släppa iväg sin bästis Alex som förtvivlad vill lämna Los Angeles. Snart växer också en märklig vänskap fram mellan Tina och Alex.

3. ”Lyckliga gatan”, TV 4. I vildvuxet skägg, solglasögon och keps jazzar ”Superstar”-Harpo loss med hiphopartisten Samboii på gatufest i Bromsten. Båda är blinda på varsitt öga, har ärr efter trafikolyckor och manglade händer. Det som på pappret kunde kännas som en tillkämpad ”Så mycket bättre”-kopia blir i praktiken ett fint mänskligt möte med bröderna Salazars musikaliska genialitet i grunden. Det här är det bästa TV4 gjort sedan komediserien ”Allt faller”.

4. Leila Dahlberg, 46, maskinoperatör och undersköterska i ”Sveriges mästerkock”, TV4. Det är inte svårt att sympatisera med dubbelarbetande Leila som fått höra att hon är ”för gammal” för att bli kock. Osäkerheten pyr ur varje por – och just därför är det så underbart att se hennes vilda glädje när hon får veta att hon gått vidare. Gladare än Leila har kanske ingen någonsin varit.

I kväll ser jag ”Förbrytare i bild” (SVT 2 20.00), en dokumentär om så kallade ”mugshots”.

Ha!

Om man ska tro ”Antikrundan” (SVT1) kryllar Åland av sköna människor och ryska samlarobjekt.

Gah!

Men ”selfie”-inslagen i varje program är totalt meningslösa.

 

Äkta tårar i lyckat ”Lyckliga gatan”

av Jan-Olov Andersson
lyckliga-gatan-alla-deltagare-s1

Drygt en halv miljon såg premiäravsnittet av TV4:s ”Lyckliga gatan”.

Ett musik- och kulturkrocksprogram som är värt en större publik.

Måste erkänna att jag var rätt skeptisk i förväg till detta ”Så mycket bättre light”-koncept. Unga hiphop-artister möter åldrade Svensktopps-artister som de förmodligen knappt hört talas om, umgås några dagar och sedan tolkar de varandras låtar. Nog fanns risken att det skulle kunna bli rätt stela, onaturliga och lite töntiga möten.

Så det är med glädje jag konstaterar att det i stället har blivit varma, roliga och intressanta möten.

I premiärprogrammet såg nog Gee Dixon först Arja Saijonmaa mest som en mossig gammal tant. Sedan drog han från stockholmsförorten till hennes sommarställe i Finland, tvingades bada i iskallt vatten och blev imponerad av hennes närhet till Olof Palme, att hon sjöng på hans begravning. Även de som producerar hiphop-versionerna i programmet, The Salazar Brothers, var lite imponerade, de visste att hennes klassiker ”Jag vill tacka livet” ursprungligen kommer från Chile, där de har sina rötter.

Arja Saijonmaa grät över ordmassorna i Gee Dixons låt, men fick sedan till en vacker hymn som grep många när hon sjöng den inför hans polare i stockholmsförorten Visättra.

Andra programmet var minst lika bra. Unga Sambooi hade aldrig hört talas om Harpos världshit ”Moviestar” och var livrädd både för alla hästarna på hans gård och för att äta kräftor. Knappt någon av oss äldre hade väl heller känt igen Harpo, numera i vildvuxet jultomteskägg.

Men de fann varandra i olyckor och relationer till sina mammor och tårarna rann nu också och det kändes äkta, inte som att det ska vara så i dessa program.

Matar Samba, också känd som rapparen Näääk, är en charmig naturbegåvning som programledare.

Det är något vackert över dessa möten över både kultur- och generationsgränser.

För övrigt är väl detta kanske också det närmaste ett kulturprogram TV4 har kommit …

I kväll skippar jag allt tv-tittande och firar min födelsedag i stället.

Nöje

”Jerry Williams – The farewell show”, SVT1. Snyggt gjord tack-och-farväl-show med rockfarfar.

Allvar

”Uppdrag granskning”, SVT1. Bra att någon rotar i korruptionsskandaler på lokal nivå.

Gråtig avslutning räddade ”Lyckliga gatan”

av Klas Lindberg
http---prima.tv4play.se-multimedia-vman-VMan-P303-VMan-P3036625_IG

Kulturkrocken började trögt.
Men landade i en musikalisk fest över gränserna.
”Lyckliga gatan” gjorde mig gråtig.

Det låter som ett kulturprojekt från ABF.

En ung relativt okänd rappare möter en ikonisk halvt bortglömd svenneartist för ett personligt och musikaliskt möte. De framför tolkningar av varandras låtar inför en liten men engagerad publik.
Nu var så klart nya ”Lyckliga gatan” mer än så. TV4 har hällt ner grundupplägget i sin underhållningsmaskin och ut kom en snyggt producerad förortsblandning mellan ”Så mycket bättre”, ”Jills veranda” och en Bobo Ericzén-dokumentär.
Först ut var rapparen Gee Dixon och inte-rapparen Arja Saijonmaa. Programledaren Matar ”Näääk” Samba tog oss med till förorten Visättra där Gee berättade om sin tuffa uppväxt, fylld av våld och mörker. Därefter drog killarna till Arjas sommarstuga mitt i den finländska skogsidyllen.
Kontraster, givetvis. ”Snacka om kulturkollision”, som Arja konstaterade när betongkillarna slog efter myggen och ryggade inför morgondoppet i den kalla insjön.
Mötet var trevligt, men ytligt och spänt. Lite vem är du vem är jag, levande charader. Artigheterna haglade men samtalet tog aldrig fart. De tycktes inte ha något att riktigt säga varandra och när killarna lämnade stugan kändes ”Lyckliga gatan” inte så lyckad.
Men sen gick artisterna in i var sin studio för att göra sina tolkningar. Och där hände något. Både Arja och Gee började lära känna varandra genom musiken.
Och i en mycket vacker slutscen tog programmet fart, fördjupades och blev känslosamt och samma gång. På en innegårdsfest mellan höghusen i Visättra framförde Arja och Gee sina låtar inför en brokig skara människor. Där samlades tuffa grabbar, äldre finska invandrare och barn. De allvarliga och fascinerade blickarna under kepsar och huvudsjalar, siluetterna av ensamma människor i miljonprogramsfönster, förhöjde upplevelsen av Arjas avskalade och känsliga psalmversion av Gees ”Molnen skingras”.
Och när en spontan dans utbröt under Gees version av ”Jag vill tacka livet” blev jag lite gråtig.…
Fint.

I kväll ser jag ”Sveriges mästerkock”.

 

He! 1
Näääk var en genuint charmig och trevlig programledar-upplevelse.

He! 2
”Överlevarna – det tionde året” var en fin skildring om att överleva. Och om att leva.

Oförarglig och småkul nyårs-tv

av Jan-Olov Andersson
Agnetas nyårskarameller. Foto: TV4
Agnetas nyårskarameller. Foto: TV4

Det är missarna man minns.

En utgångspunkt som har fungerat för lättsamma ”Agnetas nyårskarameller” i TV4 i tjugo år.

Vintern och snön blev till snudd på Winnerbäckskt tandläkarväder och blask och det var dagen efter en rejäl omgång nyårsafton, och vad fanns väl då mer att göra än att halvligga i tv-soffan hela dagen och kvällen. Sov över den traditionella nyårskonserten från Wien. Skippade den lika traditionella backhoppningen från Garmisch Partenkirchen. En märklig (och till synes livsfarlig) idrott som man bara orkade engagera sig i när Jan Boklöv introducerade V-stilen och skogstokige finnen Matti Nykänen härjade som bäst och värst.

Två hyfsade Premier League-matcher i Viasat Fotboll på eftermiddagen slank dock ned ganska lätt. ”Toini” i SVT 1 var en mycket sevärd dokumentär av Jacob Hård och Eva Tillberg. Härligt nostalgiska bilder från den tiden när vi alla tittade på en enda tv- kanal och följde hur skidåkerskan Toini Gustafsson Rönnlund tog två OS-guld i Grenoble 1968. Hon var sin tids Charlotte Kalla, fast ännu mer banbrytande och framgångsrik. I dag en klok 76-åring som såg tillbaka på sin karriär och sitt liv. Hela historien om hennes bakgrund som finskt krigsbarn hade jag ingen aning om.

Och så Agneta Sjödins nyårskarameller.

När hon sa att de satte nöjesåret 2014 under lupp var det förstås en sanning med modifikation. Det var inte ens TV4:s nöjesår, utan det var TV4:s missar under nöjesåret.På sitt sätt kan jag ju förstå att när man ska välja ut det roligaste ur tjatiga kända-sportprofiler-som-går-vilse-ute-i-ödemarken- serien ”Det största äventyret”, så blir det när programledaren Peter Jihde gång på gång misslyckas med att säga en replik och tända en fotogenlampa.

Överlag var det ett bra komponerat program. Med missar som hade gått ut i etern eller av förklarliga skäl hade klippts bort. Med kommentarer från tv-profilerna i studion, under säker ledning av Agneta Sjödin. Oförargligt småkul.

I kväll ser jag ”På spåret” och ”Tack för musiken” i SVT 1.

Drama

”Den fjärde mannen”, SVT1. Mer välspelad än särskilt spännande kriminalserie.

 Porträtt

”Astrid”, SVT1. Grymt närgången skildring av en våra mest klassiska författare.

Kategorier SVT, TV4
Sida 2 av 1
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB