Den halvstora gäspningen

av Nöjesredaktionen

”Det största äventyret”?

Nja, snarare en halvstor gäspning.

Åtta kända sportprofiler (varav vi sett nästan alla i ”Mästarnas mästare”) släpps av i ödemarken i Mexiko och ska uppdelade i två lag hitta tillbaka till civilisationen.

Det låter ganska spännande, och ”Det största äventyret” är onekligen ett namn som förpliktigar. Inget annat äventyr kan rimligtvis vara större, vad Amundsen, Hillary och Fuglesang än påstår.

Och mycket riktigt försäkrar programledare Peter Jihde oss omedelbart om att just detta äventyr inte bara är det största, det är också storslaget och fantastiskt. Dramatisk musik och snabba klipp gör sitt bästa för att understryka detta.

Men helikoptrar, ögonbindlar och storslagna vidder till trots blir det … lite tråkigt.

Lagen går och går medan Peter Jihde följer dem från sitt basläger, flankerade av diverse ”experter”. I fräck grafik får vi se hur de går, och hur lång tid som förflutit. Men ingenting händer egentligen. Förutom när Erica Johansson blev uttorkad och fick dropp. Då kändes det tämligen osmakligt när ”experten” Mike i Jihdes basläger säger ”Uttorkning är farligt, förhoppningsvis klarar hon sig”.

Tro fan det. Om TV4 på allvar riskerat ett gäng sportprofilers liv hade det varit en jätteskandal.

Men det är just det, ingenting, förutom deltagarnas trötthet, känns på allvar i ”Det största äventyret”. Tävlingen är för konstruerad, den avslutande utslagningen en skamlös ripoff på ”Mästarnas mästare” och deltagarnas pålagda kommentarer övertydliga och flåshurtiga.

Det enda som kändes riktigt äkta i gårdagens premiärprogram var Thomas Wassbergs butterhet.

Men hur charmig den än är kan den inte bära ett helt program.1:35 blir trots (eller på grund av) reklampauserna alldeles, alldeles för långt.

I dag tittar jag på ett äkta sportäventyr, de avslutande klättringarna uppför slalombacken i Tour de ski i SVT1 13.30-15.45.

 

Jo

”Mauro och Pluras tågluff” (TV3). Befriande långsam, småtrevlig och snygg produktion.

 

Oj

Fyrdubbelt Norge i herrarnas Tour de ski, dubbelt i damernas, dubbelt i herrarnas skidskytte. Bara att gratulere!

Estelle – stjärnan på slottet

av Klas Lindberg

Estelle.
Stjärnan på slottet.

2014. Nytt år. Men det märktes inte i går.
Det tjatades om 2013. Som om vi inte hade haft ett otroligare år.
Det var Agnetas nyårskarameller, SVT-sportens årskrönika, Filip och Fredriks nyårsgala, ”Regional årskrönika”, Rapports årskrönika.
Och så klart, kronjuvelen – ”Året med kungafamiljen”.
Detta program som man av någon anledning alltid hamnar framför, som man ser motvilligt med tio åsiktsstarka känslor inom sig.
Vanligtvis vinner ”förbannad”. Det där diskmedelsoljiga, det tillrättalagda, den galopperande idiotin blir för mycket.
Men en producent vid namn Sara Bull vet hur man tyglar den känslan, och i stället ger näringstillskott till de mänskliga, humana, varma känslorna i bröstet.
Hon gör två lyckade förändringar:
• Hon skrotar den snusförnuftiga reportern och berättarrösten som alltid förklarat vilket viktigt jobb kungafamiljen har gjort i år.
• Hon gör Estelle till stjärnan.
Programmet ramas in av Victorias, Estelles och Silvias privata besök på en fotoutställning om kungens 40 år på tronen. Victoria pekar och förklarar med bebisröst: ”Titta, där är morfar”. Estelle tittar storögt. Silvia lägger stilla en hand på sitt barnbarn.
Man smälter, givetvis.
Lill-prinsen kör rally. Madde plåtas för Elle. Victoria står på en båt. Prins Daniel besöker sjukhuset där han fick en ny njure och träffar ett barn som fått ny lever.
Allt rakt och effektivt berättat, utan krusiduller.
Kungen då? Han har under 2013 betett sig lika märkligt som alltid. Som svordomen åt SVT-reportern som faktiskt vågade ställa en kritisk fråga. Som svaren på frågorna hur det känns att bli morfar igen och om han ska vara en aktiv morfar:
”Ska självklart stänga ner hela butiken, bara pyssla med det hela tiden.”
”Oj oj oj vad upphetsad jag blir.”
Sarkastiska kungen. Raljanta kungen. Den aggressiva känslan vaknar till liv i mitt bröst.
Sara Bull värjer inte för kontroverserna. Hon visar klipp från tidningar och tv-inslag där kungen sågas.
Men sen, efter varje fadäs:
Snabbt tillbaka till Estelle och Victoria där på utställningen. Värmen. Pusskalas.
Estelle räddar kungen – om och om igen.
Och värmen vinner över cynismen.

I kväll rekommenderar jag ”David Blaine: Real or magic” i Kanal 5.

KLAS LINDBERG

He!
Kronprinsessan på QX-galan. Bland det coolaste framträdandet man har sett.

Eh?
Elles märkliga chefredaktör som var så imponerad av Madde att tårarna sprutade.

Låt 2014 bli framtidens tv-år

av Martin Söderström

Drama i toppklass.
Men fortfarande för mycket unken gammel-tv.
Kan 2014 bli året då framtiden äntligen börjar?
Dramat var det inget fel på. När 2013 nu officiellt är slut och man kan se bakåt på riktigt fanns det mycket som var bra med tv-året. På dramafronten var det rent av ett toppenår. I mästerliga ”The fall” var Gillian Anderson i sitt livs form. I ”Top of the lake” gjorde Jane Campion stor visuell konst av en enkel deckarhistoria.
”Downton Abbey”, ”Brottsplats Edinburgh” och ”Broadchurch” höll alla brittisk toppklass. På Netflix satte ”House of cards” en ny standard för det moderna dramat (och hur tv distribueras).
Det fanns mycket att glädjas åt under tv-året 2013, onekligen.
Men visst fanns det tv som var ren skit. Och som vi mer än gärna slipper se ett dugg av under 2014.
Ingen skulle bli gladare än jag om vi nu sett det sista av alla former av program där kändisar äter mat och umgås med andra kändisar. Tidsandan har också åkt ifrån alla former av talangprogram där en så kallad ”expertjury” (som oftast är precis raka motsatsen) gör sig lustig på andra människors bekostnad. Så sjukt omodernt.
Men mer än något annat hoppas jag att 2014 innebär att vi sett det absolut sista av SVT:s alla försök att göra bred, studiosänd helgunderhållning. Från det stötande usla ”Hela Sveriges fredag” via det krystade ”Alla tiders hits” till det plågsamt anakronistiska (och rent obegripliga) ”Settman på plats”. SVT har visat, med svidande tydlighet, att den formen av ”Nöjesmassakern”-tv andas 1986 och inte 2000-tal. Låt oss slippa det där nu.
Kanske blir 2014 året då tv-framtiden äntligen börjar? Vi kan alltid hoppas. Det vore inte en dag för tidigt.
Hur ”Tolvslaget på Skansen” (SVT1) var, om Malmsjö gjorde succé eller fiasko har jag ingen aning om. Jag har aldrig haft den traditionen. Det kan ni läsa om på andra ställen i denna publikation. Däremot har jag så länge jag kan minnas spelat Primal Screams ”Movin’ on up” så högt jag kan på tolvslaget. För att stämma in och besvärja det nya året. När du läser detta har det året börjat. Det nya. Jag önskar att det blir ett gott sådant.
Onsdag 1 januari tittar jag på ”Fröken Frimans krig” (SVT1)

MARTIN SÖDERSTRÖM

 

HURRA 1

”Butch Cassidy & Sundance Kid” (SVT2). Fortfarande en av de bästa westerns som gjorts.

 

HURRA 2

”Broarna i Madison County” (Kanal 5). Fortfarande en av de mest romantiska filmer som gjorts.

Här är rösten Sverige desperat behöver

av Sandra Wejbro
BBC:s Charlie Brooker har endel att klaga på från sin soffa.
BBC:s Charlie Brooker har endel att klaga på från sin soffa.

Årskröniketerrorn har snart nått sin kulmen.

Viktiga händelser staplas på varandra och frågan är var det är värt att stanna till och reflektera.

”Rapports årskrönika” (SVT1) inleds starkt med Lisbeth Åkerman på plats vid gränsen till Syrien tillsammans med Mellanösternkorren Samir Abu Eid. Exakt nu, mittemellan julens och nyårets frosseri, påminns vi om ett av årets starkaste tv-inslag – Abu Eids möte med 9-årige Josef som skadats i en attack i Syrien. Blodet strömmar från pojkens huvud, han är chockad och medan han berättar tar känslorna över.

Det är ett litet barn som gråter, Abu Eid som lyssnar, hukad för att hamna på samma nivå, allvarlig och koncentrerad. Det är ett tv-inslag som borde förändra världen.

I stället är läget i Syrien nu ännu värre och de journalister som liksom Abu Eid försöker skildra Josefs och andra civilas öden blir själva måltavlor.

Samtidigt i Europa, utanför italienska Lampedusa, drunknar hundratals drömmar. Den eritreanske flyktingen Tesfay Tsegay hjälper själv till att ta hand om döda kroppar och beskriver de överlevandes plåga:

– It left us in our own minds.

Sedan accelerarar staplandet av nyhetshändelser. Tårtning av Jimmie Åkesson, ekonomiska kriser, vinster i välfärden, Harlem shake, katastrofen i Indonesien, bombningen i Boston, korvgrillning med Alliansen, lite Sture Bergwall, Avicii och Husbyuppror.

Rapport hanterar flodvågen efter bästa förmåga, för uppdraget att sammanfatta ett helt år på en timme är självklart omöjligt. Men vad var verkligt viktigt? Hur ska vi skärpa oss och göra bättre 2014?

Hos BBC i Storbritannien hittar jag ett av många svar. De har låtit satirikern och ”Black mirror”-författaren Charlie Brooker ge sin egen syn på året i  ”2013 Wipe”. Det är en årskrönika som inte liknar någon annan, med ämnen som sträcker sig från klimatkrisen till ”Breaking bad”. Det handlar inte bara om vad som hänt, utan minst lika viktigt om hur medierna rapporterat händelserna. Brookers kritiska analys når överallt.

Sverige behöver desperat en sådan röst.

På nyårsafton ser jag Monty Pythons ”Meningen med livet”, TV 3 22.30.

Ha!

De makalösa birollerna i ”Fröken Frimans krig” – Maria Kulle, Lena T Hansson, Ulla Skoog. Sluta ge alla huvudroller till upphöjda genimän som Persbrandt och kolla hitåt i stället.

Gah!

Scorpions förklarar i ”Hitlåtens historia” att de genom att spela i Ryssland ville ”ge något tillbaka efter allt Tyskland gjort mot Sovjet under andra världskriget”. Så…generöst.

Vinterstudion en tröst i mörkret

av Nöjesredaktionen

Fristil, jämlikhet och broderskap.
”Vinterstudion” är public service-tv i högform.
Man vaknar, sätter på kaffet och slår på SVT1. Sedan är det bara att luta sig tillbaka i soffan och njuta.
André Pops är oöverträfflig som lugn och smidig programledare men Yvette Hermundstad är en utmärkt vikarie.
Och idrottsutbudet har en könsfördelning så jämn att självaste Gudrun Schyman hade varit rörd.
Först damernas slalom, sedan herrarnas störtlopp, sedan damernas sprint i Tour de ski, sedan herrarnas.
Bland kommentatorerna är männen förvisso överrepresenterade men det balanseras till viss del upp av studions kvinnliga experter, där särskilt Pernilla Wiberg och nykomlingen Johanna Ojala briljerar med sina pedagogiska förklaringar av alpin- respektive längdteknik.
Också Lotta Fahlberg imponerar med sina avslappnade reportage. Kul att möta både Henrik Harlaut, svensk gigant inom slopestyle (i förrgår) och slalomundret Mikaela Shiffrin (i går).
I går kunde vi se skidsport från 10.15 till 16.50. Som om inte det vore nog visas ofta krockande tävlingar parallellt på SVT Play och är inte det heller nog kan man ladda ner ”Vinterstudions” app för ständig skidkoll.
Möjligtvis undantaget Stig Strands alpina mellantidsanalyser (som tenderar att stämma ungefär lika väl som kvällstidningarnas horoskop) är samtliga inblandade i programmet pålästa, kunniga och engagerade. Så pass att det knappt gör något om svenska framgångar uteblir. Men visst var det en extra krydda att se Hanna Erikson och Calle Halfvarsson krossa allt motstånd i sprinten i går.
Jag känner mig trygg med ”Vinterstudion”. Och det smärtar att pappa Pops, brorsan Blomqvist och faster Fahlberg inte kommer att guida mig igenom OS i Sotji i februari.
För det kommer att vara, utan att döma ut Viasat  på förhand, som att fira jul i fel familj – i 14 långa dagar.
I kväll tittar jag på del två av trevliga ”Fröken Frimans krig” i SVT 1 21.00.

Dags att checka ut från slottet

av Klas Lindberg

Det kom en jobbig sak mellan ”Stjärnorna på slottet” och mig.
Evolutionen.

”Stjärnorna på slottet” känns daterat.
Jag kan ha skrivit det förut. Men nu står det solklart.
Vad hände egentligen under gårdagens premiär?
Vad fick vi egentligen ut av det?
Årets gäster anlände till slottet. Den evige slottskocken tog emot. Deltagarna checkade in, vi fick se bilder från Malena Ernmans liv, det var en utflykt, en lunch, mer arkivbilder, en middag.
Årets gäng hann på rekordfart slå rekord i gråhet.
Gick du i gång på de incheckande gästerna? Leif Andrée, birollsskådis. Maria Lundqvist, skinn på näsan-skådis. Claes Månsson, Lorry-komiker. Lasse Åberg, nutida Musse Pigg-man. Malena Ernman, schlageroperatör.
Nerven i detta gäng?
Den oväntade storstjärnan?
Skulle Åberg möjligen vara uppviglaren vi saknat sedan Börje Ahlstedt satte eld på slottsväggarna?
Nej.
Nej nej nej.
Stjärnglansen falnar.
Men den största svårigheten med att se årets omgång av ”Stjärnorna på slottet” är att tiden sprungit förbi formatet.
”Stjärnorna på slottet” trampar på i gamla spår. Inget förändras.
Jag sitter där i soffan och får se Malena Ernman ta med sina slottskamrater till en bilskola. Det är kvällens höjdpunkt. Det är det enda nya vi får se av Ernman. Hon kör en bil.
Det är ett vansinnigt slöseri. Vad har det med något av hennes talang att göra, hennes värv?
Frustration jag upplever är evolutionens fel. Och boven framför allt är ”Så mycket bättre”.
TV4-programmet snodde upplägget och förstod att faktiskt utnyttja deltagarnas begåvning.
Visst kan det vara intressant att få ta del av en stjärnas livsöde men då gäller det ta mig fan att stjärnan är hyperintressant. För en vanlig genomgång av en okej svensk artists liv medelst intervju och gruppsamtal får vi i sjutusen andra medieformat som rullar året om.
Vi kräver mer numera.
Vi kräver briljans. Nyskapande. Wow-moment.
Allt det saknas i ”Stjärnorna på slottet”.
Slottet är slött.
Dags att checka ut.

I kväll missar jag inte ”Fågel, fisk och marängsviss” i Barnkanalen.

KLAS LINDBERG

He!
Imponerande att se hur SVT baxade hem hela tv-kolossen i ”Bakom kulisserna på Eurovision Song Contest”.

Eh?
Ska gråt-teasern med Claes Månsson få tittarna att ge ”Stjärnorna på slottet” en ny chans nästa vecka?

Exakt här når nostalgijulen sin kulmen

av Sandra Wejbro

Skärmavbild 2013-12-25 kl. 23.43.45

Ångestdämpning via nostalgimayhem.

Tv-julen är knappast någon komplicerad historia.

 

Uppesittarkvällens två vakor var julens sista ögonblick av överraskning. Pluras anarkistiska sång- och spritfest och Bingolottos gubbigt urspårade eld- och rimstuga.

Sedan dess har det varit ”Minnenas television”, ”Michael Bublés jul” och ”Sällskapsresan” för hela slanten.

Men nu kan nostalgijulen ha nått sin kulmen. På juldagen gick nämligen SVT 1 på knockout med sitt imponerande jubileumsprogram ”Antikrundan 25 år”.

Musikjournalisten Magnus Broni har satt in det folkkära programmet i sitt pophistoriska sammanhang, sprunget ur ett 80-tal där tv-hallåorna var klädda som konfirmander, Roxette toppade listorna och Sverige bänkade sig framför ”Fräcka fredag” med Malena Ivarsson.

Redan i de första scenerna sätts tonen när experterna får beskriva sin passion för antikviteter.

– Jag är kanske inte direkt kåt på prylarna, men jag blir verkligen upphetsad, säger en av dem.

”Man går upp i maxpuls”, ”det är helt klart någon slags diagnos på oss” och ”detta är ett gigantiskt sommarkollo för vuxna” säger några av de andra.

Dokumentären målar skickligt upp minnesvärda ögonblick, både framför och bakom kameran. Särskilt rolig är SVT:s osäkerhet när tuffa storebrorsan BBC tvingas flyga över för att hjälpa till med de första programmen.

Men public service träffar rakt i en guldådra som inte sinat sedan dess. Vi gläds när människor upptäcker okända skatter i sina gamla loppisfynd – och kittlas av deras misslyckanden.

Som mannen som avfärdar expertens dom och envisas med att hans plaststaty i själva verket är gjord av elfenben.

Allt detta ackompanjerat av perfekta musikval som Håkan Hellströms ” Jag var bara inte gjord för dessa dar”.

I TV4 återförenades ”Så mycket bättre”-gänget för middag och nostalgisk tillbakablick på årets säsong. Förutom en bortklippt och ganska underhållande orientering på Ulf Dagebys dag (inklusive sändande av Morsekod) bjöds vi bara på gammal skåpmat.

”Återträffen” framstod mest som en polerad reklamfilm för att värva nästa års artister.

I kväll ser jag dokumentären ”Familjen Persson i främmande land” SVT 2 21.30.

Ha!

”Drömmen om Sotji”, TV3, ger en fascinerande inblick i några idrottares kamp för att nå OS.

Gah!

Kungens tal (SVT1). Helt blankt. Ord utan mening.

Fascinerande superlive-fest hos Plura och Måns

av Klas Lindberg

Bitvist uselt.
Stundtals briljant.
En helt bisarr kväll med Plura och Måns.

Jaha, hur ska man summera det här?

Var börjar man?

Avsikterna var klara. Två uppesittarspecialer. Titta på båda, jämföra, kanske hitta en smart eller drastisk tes.
Men så fort ”Pluras jul – hos Måns” drar i gång händer något. Jag kan inte slita mig, inte en sekund.
Det är som att ZTV aldrig upptäckt att de lagts ner utan fortsatt köra vidare hemma hos Måns Herngren.
Det är rörigt, stökigt, trångt. Ett grishuvud spritsas med kristyr, ett rasat pepparkakshus ska lagas. Någon spelar gitarr. Bartendrar står och blandade drinkar. Barn julpysslar.
Gästerna väller in. Anders Wendin, Titiyo, Lena Endre, Miriam Bryant. Ingen presenteras för tittarna.
Mitt i allt står Måns Herngren och försöker ha koll. Plura är flummigare än någonsin, verkar mest sur för att han inte får dricka före klockan nio. Han blir alltmer frustrerad på Måns vakande öga.
”Regler är till för att brytas”, säger han. ”Vad är du för jävla tråkmåns?”
20 över åtta börjar Plura dricka.
In med fler gäster. En luddig rimstuga i en soffa. Måns tar emot Johan och Elli. Vilka är de? Vi får inga efternamn. Paggan dyker upp. Dregen. Det är superoklart varför de är bjudna.
Det känns som att man trampat in på en fest där allt bara pågår och där man inte riktigt känner någon. Efter en kvart vill man gå hem. Så råkar man hamna bredvid två intressanta typer som är mitt uppe i ett samtal. Sen börjar ett band spela. Det låter fantastiskt. Man trivs.
Det är inte live. Det är superlive.
Ändå tvivlar tittarna.
På Twitter börjar Fredrik Virtanen ifrågasätta om detta är direktsänt. En debatt blossar upp som inte ger sig förrän Felix Herngren ringer upp Virtanen i programmet och bjuder dit honom. Måns Herngren sätter på sin hemma-tv och plötsligt tittar på sig själv med sex sekunders fördröjning. Det blir två minuters snurrig meta-tv.
Vi får i flera minuter titta på när några börjar ta mat. Vi hör två konversationer i ett. Som ett ”Shortcuts” på sponken.
”Ligger vi ute?” frågar Måns. Superlive.
Programmet avslutas med en fasansfull ”War is over”.
Fredrik Virtanen står i ring och skrålar med. Han hann han.
Vi andra undrar vad fan det var som egentligen hände.

I dag kollar jag in hur Petra Mede är som julvärd.

KLAS LINDBERG

 

Ho!
”Bingolottos” uppesittarkväll i TV4. Som att gå på släktmiddag.

Ho?
Missade ”Hitlåtens historia” – skyller allt på Plura och Måns.

Kategorier Plura, TV3

Kalle Moraeus är folkkär och motsträvig

av Sandra Wejbro

Sista avsnittet av ”Solsidan” har precis tonat ut.

Det är inte dåligt, ej heller bra. Bara ledsamt sömnigt.

Besvikelsen över ”Solsidans” ojämnhet är på sätt och vis en komplimang – för så höga förväntningar har vi. Dessutom tycks svenska tv-serier äntligen ha börjat fatta värdet av bra avslut. Både första säsongerna av ”Bron” och ”Äkta människor” satsade hårt på att ge tittarna en käftsmäll i det sista avsnittet.

För komediserier är det naturligtvis ett annat läge. Mindre ödesmättat, men såpass roligt att ett sug skapas efter nästa säsong. Freddes (Johan Rheborgs) försök att dölja sin fotboja genom barndop och grillpartyn var en lovande inramning, men allt sipprade tyvärr ut i ett par ljumma skämt.

Vikten av ett bra slut är gravt underskattat. Liksom ett dåligt avslut kan sabba en makalös säsong (ja, jag tittar på dig ”The killing”) kan ett bra sådant rädda en relativt medioker (hej ”Homeland”).

Just det senare blev oerhört omdiskuterat förra veckan. Förlusten av en viss rollfigur skakar om hela seriens grundvalar, men jag ser den logiska poängen i manusförfattarnas modiga beslut.

Det är inte alltid lätt att våga ta chanser när man har en tittarsuccé och kassako att vårda, men jag hoppas ”Solsidan” bygger upp lite mod inför sin femte säsong. Särskilt om det blir den sista.

I SVT1 visar Kalle Moraeus varför han blivit en så folkkär tv-personlighet, nu som till synes motsträvig programledare i ”Så ska det låta”. Gästen Lasse Kronér bryter ihop av skratt när Orsas finest lugnt konstaterar:

– Du är en så fantastisk musiker, varför ska du hålla på och leka programledare?

Den syrliga kommentaren är lika mycket riktad till honom själv. Men Moraeus värdighet stjälper inte ens ett så flamsigt lekprogram som ”Så ska det låta”. Han håller sitt avstånd till spexandet och juckandet, med fiolen fast i handen.

När han på egen hand bränner av ”Jul, jul, strålande jul” på sitt instrument är det programmets vackraste ögonblick någonsin.

I kväll ser jag ”Hitlåtens historia” om ”Killing me softly”, SVT 2 21.45.

Ha!

Felix Herngrens barnaskara i ”Hellenius hörna”, TV4. Ungar som avslöjar sina föräldrars pinsamheter är bra tv.

Gah!

Robert Gustafsson hånar Herngren för att han har en ”kvinnoväska”. Könsstereotyp och trist gubbhumor.

Slutet skulle ha varit början

av Klas Lindberg

Sjukdomen tar hela hans liv.
Ett mirakelpiller uppfinns och han kan bli frisk – men vill han ta det?
Tack och hej.

En firad indie-artist på 90-talet med banden Yvonne och Strip Music. Veckans babe i Expressen Fredag. Uppburen i ZTV. En låt med i ”Fucking Åmål”.

Henric de la Cour hade det going för sig.

Han hade också cystisk fibros. Ända sen han var liten var lungsjukdomen CF en del av honom. Slembildning i luftvägarna och ständiga lunginfektioner. Sjukdomen var hans vardag. Den blev en del av hans identitet.
Vid 40 års ålder vänder allt. En medicin dyker upp. En mirakelkur som kan radera sjukdomen fullständigt. Henrics värld faller samman. Han tittar skeptiskt på förpackningen. Vem är han utan sin sjukdom?
Exakt där slutade dokumentären ”Henric de la Cour” av regissören Jacob Frössén.
Precis när ett av nutidens mest intressanta filosofiska dilemman lagt sig frivilligt på obduktionsbordet för vidare granskning avslutas filmandet.
En närmast perfekt missbedömning för en dokumentärfilmare.
Istället fick vi en redogörelse av Henric de la Cours liv. Ett popsnöre i ständig kris. Alltid svart och ledsen. Han skaffar barn men flyr till en stuga, han klarar varken av att vara förälder eller partner, allt han ser fram emot är den dropp han måste ta var tionde timme.
Han ”tröstar” sig själv med att det kommer en dag när han kommer att behöva syrgas varje dag, en dag då han ska få en lunginflammation som aldrig han repar sig från.
I en stark scen får vi följa med på en konsert som arrangeras för barn med CF. Henric, Tobbe Trollkarl, Mojje, Babben, Lill Babs, Martin Stenmarck.
Mojje spelar ”I ett hus i skogens slut” i reggae-tappning, följer upp med Van Halens ”Jump”.
Sedan går Henric på.
Svartklädd, huva, vitsminkad, svarta läppar, tvättbjörnsögon, tuppkam.
Det blir knäpptyst i lokalen.
Sen händer det. Han är 40 år. Medicinen kommer som förändrar allt. Henric knäcks. ”Det är 50/50 att jag tar livet av mig”, säger han.
”Jag måste bli en av er om jag ska kunna fortsätta leva. Nu måste jag ta ansvar för en massa saker. Jag hatar den här situationen.”
Det bränner till.
Då är det slut.
Där borde det ha börjat.

I kväll: ”På spåret”.

KLAS LINDBERG

 

He!
Läkartidningens fördömande av Barna Hedenhös diet.

Eh?
Varför pratar vi så lite om ”Under the dome” I Kanal 5?

Kategorier Dokumentär, SVT
Sida 29 av 43
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB