”Barna Hedenhös uppfinner julen” har, cirka, 100 logiska luckor.

Men över 1,5 miljoner barn och vuxna tittar dagligen – och de har rätt.

I går, i avsnitt 17, var det dags för sten­ålderspappan (Fredde Granberg) att träffa statsministern (Sten Ljunggren) och efter ett möte på kontoret så skedde det också i en tv-show, där ledaren för Sverige även är ­programledare.

Det fick mig att tänka på ett roligt kåseri av Alex Schulman i Aftonbladet i söndags som gick ut på att varken han eller hans ­fyraåriga dotter begrep ett skvatt av handlingen i årets julkalender, en SVT-klassiker.

Det slutade med att Schulman ville olla tv:n.

Det vill inte jag, kanske, och inte mina små barn ­heller. De är mindre än Schulmans och bryr sig inte särskilt mycket om logik och korrekt handling. De bara älskar julkalendern för det har deras pappa förklarat att det gör man, punkt slut! Tindra ungjäklar!

Men Schulman har rätt. Att som vuxen försöka finna rim och reson i barnen ­Hedenhös resa till ”nutiden” är omöjligt. Ändå är jul­kalendern rolig att titta på. Hjärnan behöver inte vara med om hjärtat är det – och årets julkalender har massa hjärta.

Lika mycket hjärta men ­inget av otydligheten har ”Mitt liv som rom” på SVT2 haft. I går tog det slut, Claudia fick äntligen testa sin dröm att bli flygvärdinna, det var det raraste när denna gulliga men även salta dokumentärsåpa om samtidens mest utsatta folkgrupp, ­representerade av fyra ­typiska vanlisar men som allmänt och även av sig själva kallas zigenare, kom till slut.

Miniserien har varit en ­bagatell, men samtidigt viktigare för mångfalden och upplysningen än de flesta tv-program under höstsäsongen sammantaget. Vi ska vara lyckliga att vi har ­public service-tv.

I kväll tittar jag på ”Alla är fotografer”, 21.00, SVT1.

Ja

”Korrespondenterna”, SVT2. Förstår inte hur de ­hinner med att dagligt bevaka sina världsdelar och samtidigt göra utsökta ­reportage vid sidan av. Äkta murvlar.

Nej

”Det stora matslaget”, SVT1. Onödigt, ogenomtänkt.

Musik som konst.
En monsterhit som gick med ekonomisk förlust.
Historien om ”Blue monday” har allt.
”Om man studerar regelboken för hur man får en hitlåt så bryter ”Blue monday” mot varenda en av de reglerna”, säger trummisen och teknikfantasten Stephen Morris från New Order.
Många låtar vill kalla sig klassiker. Få lever upp till kriterierna. Men ”Blue monday” kryssar i alla tänkbara boxar. Och ”Hitlåtens historia” (SVT2) berättar historien om Manchesterbandets osannolika dunderhit på ett exemplariskt sätt.
Berättelsen om ”Blue monday” är välkänd och innehåller så många egendomliga komponenter av kreativitet och klantighet att den är en modern myt.
Men mer än något annat är ”Hitlåtens historias” avsnitt om ”Blue monday” en påminnelse om något annat, något mycket viktigare än skrönor, analoga synthar och kompromisslöshet:
Nämligen att popmusik är, och alltid bör betraktas som, konst.
Att den bästa musiken uppstår i en miljö av total frihet och regelbrytande.
För Factory Records var konsten alltid viktigare än något annat. Ville rockbandet New Order göra en nio minuter lång elektrolåt och enbart släppa den som maxisingel? Toppen!
Ville Peter Saville designa ett svindyrt skivomslag som såg ut som en diskett? Toppen!
Ingen ställde sig i vägen. Ingen ifrågasatte. Ordet ”målgrupp” kom aldrig i närheten av studion.
Resultatet? En odödlig klassiker som 30 år senare fortfarande låter som en motorväg till framtiden. ”Blue monday” slog försäljningsrekord, men på grund av det avancerade omslaget gick man ändå med ekonomisk förlust.
Vackert och vansinnigt.
Skulle något av detta kunna hända igen? I dessa hjärndöda och marknadsrunkande ”Idol”- och ”Så mycket bättre”-tider? Fan tro’t.

Men vi får aldrig sluta hoppas. För popmusik är konst. Punkt. Trots att TV4 ägnat ett årtionde åt att försöka hjärntvätta oss till att tro motsatsen.
Tisdag 17/12 tittar jag på ”Porrkungens tårar” (SVT1).

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA 1
”Homeland” (SVT1). Visst var säsong tre den allra svagaste. Bitvis löjligt spretig och blek. Men avslutningen? Magisk.

HURRA 2

”Bad santa” (SVT1). Fylla, människoförakt och oblyga referenser till analsex ger en av de mest underbart knasiga julfilmerna någonsin.

Filip och Fredrik firade 10 år.
”Så ska det låta” fyllde 100 år.

Det var en rolig liten sketch.
Kalle Moraeus hade ångest och undrade vad han gett sig in på. Minuterna innan han för första gången skulle ut och leda ”Så ska det låta” stod han i sin loge och tittade in i sina egna livrädda ögon.
Då dök Peter Settman upp. Och Peter Harryson. De tidigare programledarna hetsade honom. ”Två miljoner tittare – gör inte bort dig nu.” Och när de gick därifrån, över axeln: ”Jag fattar inte hur han ska klara det”.
Småkul. En gnutta nytänk. I en minut.
Sen var allt som det alltid varit. Moraeus var en Harryson med fiol och såg ut som han aldrig gjort något annat. Till och med ordvitsarna och spontanskratten satt där de alltid suttit. Sanna Nielsen gjorde snabbt en briljant poplåt till en schlager. Tommy Körberg rev av ”Stad i ljus”. Charlotte Perrelli sjöng Creedence Clearwater Revivals ”Proud Mary”.
Rollen som humorgäst spelades av Per Andersson. Och gud vad han fick jobba. Han sprang som en upptjackad iller fram och tillbaka från flygeln. Han lyckades också både vara rolig och sjunga bra.
Det mest spännande i hela programmet var att se Anderssons svettfläck på ryggen växa. Mot slutet täckte den hela bröstryggen och en stor del av länden.
Samtidigt som svetten trängde sig igenom både skjortan och kavajen hann man både en och annan gång önska att denna hundraåring till Diggiloo-program kunde kliva ut genom ett fönster och försvinna någon gång.

Samtidigt i en fabrikslada någonstans i Sverige firade Filip och Fredrik tioårsjubileum på Kanal 5. De gjorde det genom att krascha en julfest för ett transportföretag för att dels dela ut priser till personer som deltagit i deras program och dels för att roastas av vänner och kollegor.
Återblickarna och prisvinnarnas tacktal påminde om duons största gärning under de tio åren som gått: Att de lyft fram alla typer av människor, särskilt de udda typerna som valt sin egen väg i livet, de som stuckit ut och levt ett alternativt och många gånger ensamt liv. Att ge dessa personer en röst, att se dem och ta dem på allvar har nog betytt mer än vi har förstått.

I kväll: ”Homeland”!

KLAS LINDBERG

He!
Felix Herngren i ”Skavlan” var bäst i Filip och Fredrik-roasten.

Eh?
Fabio som roastmaster lär ha kostat mer än det smakade.

Vetenskapen får stå åt sidan.
Glittret tar över allt.
Nobelfesten är som en tv-sänd damtidning.
Det handlar om vetenskap. Om revolutionerande upptäckter som kommer att vara mänskligheten till gagn. Det där vet vi ju, egentligen. Men vetenskap är inte så sexigt. Inte så glammigt. Glittrar nästan inte alls. Därför får vetenskapen spela en eftersatt biroll när SVT sänder ”Nobel 2013”.
Fokus ligger större delen av tiden någon annanstans. Såväl reportrar som tv-tittare fokuserar på det där andra. På glittret, på maten, på kläderna. Det är SVT inte ensamma om. Tidningen du just läser hade en stor puff med Victorias resplaner, vett och etikett-guide och historiska skandaler. Inte mycket om anledningen bakom festernas fest. SVT har ett annat uppdrag – men resultatet blir lika ändå. Fullt ös på hår och blåsor, matporr och etikettsregler. Och vi reduceras alla till underdåniga betraktare som på nåder får kika in när de som är rikare, ”viktigare” och ”finare” än vi andra äter lyxmat och har på sig klädesplagg värda en årslön.
”De ser ut att ha väldigt trevligt”, flåsar Anna Hedenmo och Ebba von Sydow upphetsat när kameran sveper över stela ansikten och till synes oändligt pinsamma tystnader.
Det är obeskrivligt gammalmodigt och något i mig vill säga stopp nu. Detta kan inte med bästa vilja i världen vara definitionen av public service? Att storögt, hejarklackigt och fullkomligt okritiskt kommentera håruppsättningar, diadem, bordsskick och klänningar. Nobelpristagarna blir en parentes, vetenskapen undanskuffad till förmån för yta. Det är inte journalistik. Det är skvallerpress och damtidning förklädd till public service.
Och när pristagarna väl intervjuas har textningsmaskinen fått tuppjuck. Det känns oerhört talande.
Och därför blir det till siat ändå som det alltid blir. Det sävliga sorlet från middagsborden fungerar som en vagga, en mjuk pläd att vira in hjärna och kritiska tankar i. Och till sist sitter man där, hypnotiserad, och tittar lik förbannat på klänningar, frackar och smycken. Vetenskapen förlorade, glittret vann. I år igen. Och själv känner man sig dummare än någonsin.

Onsdag 11 december tittar jag på ”Alla är fotografer” (SVT1).

Hurra 1
”Julkalendern: Barna hedenhös uppfinner julen” (SVT1). En av de bästa kalendrarna på flera år.

Hurra 2
”Korrespondenterna” (SVT2). En oas för god journalistik. År efter år.

Så kom det äntligen.
Herregud.
”Homeland”!

”Homeland” har tagit sin tid på sig, minst sagt. Flera gånger har man varit när att ge upp. Den trista politiska ”vandra i korridorer”-premiären. Brodys heroinmisär i Caracas. Den mardrömslika substoryn om Dana, flykten med snubben som kanske var farlig men som aldrig landade i någonting.
Vi fick klamra oss fast vid några enstaka ljusglimtar. Den ”24”-inspirerade vändningen i avsnitt fyra som fick hela upptakten att ställa sig på huvudet. Det intrikata samspelet mellan Carrie och Saul.
Men det där stegrande, hotfulla, strypande spänningsgreppet som fungerade så väl tidigare – det skulle aldrig infinna sig. Trodde jag.
Men så small det till. Rejält.
De två avsnittet som ledde upp till det gastkramande drama som nu utspelar sig i Teheran var ett utdraget crescendo på en säsong som gått i adagio. När Brody i går, i slutet av säsongens näst sista avsnitt, stod med en kudde i handen och med skakande fingrar slog numret till Carrie – då insåg jag att vi nu går in i en ny klimaktisk fas. Nästa vecka ska vi få vår stora belöning för att vi hängde i, för att vi fortsatte tro.
Det kan bli ännu en briljant säsongsfinal.

Det råder Nobel-feber dessa dagar. Och det är Victoria Dyring som gör den begriplig.
I går jobbade hon hårt med att först leda ”Vetenskapens värld” utifrån Nobel-tema och kort därefter gå in i ”Nobel 2013: Nobelstudion” för att tillsammans med mer glamouriga Ebba Kleberg von Sydow snacka upp dagens festligheter.
Mest fascinerande var ”Vv”-reportaget om medicinvinnarna James Rothman och Randy Schekman. Den senare: en timid man från arbetarklassen som brinner för allas chans till höga studier, som pluggade och nu arbetar på vänsteruniversitetet Berkeley och som ska donera sina Nobel-pengar till skolan. Rothman – rena motsatsen: född rik, arrogant och bullrig, pluggade på snobbinternat, jobbar nu på lyxskolan Yale och ska festa upp sina pengar med vänner.
Genom deras friktion varde ljus.
Skulle ha varit som gjort för en Hollywood-film om inte cellbiologi hade varit så osexigt.

I kväll missar jag inte Nobel-banketten.

KLAS LINDBERG

He!
”Barna Hedenhös uppfinner julen” är på väg att bli en klassiker.

Eh?
Orkar aldrig stanna upp för att se ”Jenny Strömstedt”.

Musikbranschen mår inte bra.
Det vet vi redan.
”Så mycket bättre” är ju det yttersta beviset på just det.
Att musikindustrin befinner sig i kris är inget nytt. Det har vi hör rapporter om ända sedan den första modemsignalen ekade genom landet.
Folk köper inte (fysiska) skivor i den utsträckning de en gång gjorde. Artister får inte tillräckligt betalt från strömningsjättarna. Det blir svårare att fylla konsertlokalerna då marknaden är mättad.
Men det finns något som sätter fingret på musikbranschens kris tydligare än något annat:
TV4 och deras musikprogram.
Det är möjligt att det är ”trevligt”. Det kan mycket väl tänkas att det funkar bra som ”helgmys”. Det kan inte uteslutas att det rent av är ”bra tv”. Men det är inte poängen. Det finns för mycket med ”Så mycket bättre” (TV4) som skaver för att jag ska kunna sitta bekvämt.
”Så mycket bättre” är åtminstone klart värdigare än nyligen avslutade ”Idol”. I det sistnämnda handlar det trots allt enbart om råcynisk lyxkaraoke där all form av kantighet och egen vilja till varje pris måste filas bort. ”Så mycket bättre” har ändå sidor som tillåter eget uttryck och individuella tolkningar.
Men det är ändå här vi hamnat. En konstform – den starkaste av alla, om ni frågar mig – som vattnats ur så mycket att artister måste sitta och leka bästisar i tv för att hålla sig flytande ekonomiskt ett tag till. Där några av landets en gång så respekterade musiker ställer upp på att spela apa framför kamerorna för att cashen inte rullar in som de brukade. Allt är på branschens villkor. Artisterna får ett nytt pengamässigt tillskott och samlingsplattan säljer som korv på bensinmackar. I utbyte? Åh, inget särskilt. Bara rotande i privatlivet och allra helst några tårar också. Gärna under påverkan av alkohol. Det må bli hyfsad tv, i all sin riggade ospontanitet. Men det ändrar inte att anledningarna bakom programmet stinker hela vägen till banken. Och som temperaturmätare på svenskt musikliv är ”Så mycket bättre” åt helvete deprimerande.

MARTIN SÖDERSTRÖM

Söndag 8 december tittar jag inte på tv alls. Då ser jag i stället idolen Russell Brand live på Cirkus.

Hurra 1
”Hitlåtens historia” (SVT). Finfin serie. På måndag om New Orders klassiker ”Blue monday”. Hur man får en brakhit – och ändå förlorar stålar. Missa inte. 

Hurra 2
”The fall” (Netflix). Sista avsnittet är det tätaste som sänts i år. Gillian Anderson har aldrig varit bättre.

Kevin Walker är värd tittarnas kyssar.
Men han kan snart vara lika borglömd som en annan ”Idol”-Kevin.

Han fick sin revansch. Han föll på målsnöret med sitt Sundsvall i kvalet till Allsvenskan. Nu fick han i stället vinna ”Idol”.

Som han var värd det. Inte för att han var den bästa artisten. Utan för att han bar den här ”Idol”-säsongen på sina proportionerliga axlar.
Argentinas fotbollshårding Diego Simeone sa en gång om Englands David Beckham:
– Han är så söt att jag inte vet om jag ska kyssa honom eller tackla honom.
Svenska tv-tittarna har känt samma ambivalens inför Kevin Walker.
Kevin är en Beckham-figur med talangen utspridd mellan fotbollen och musiken. Med karisman som främsta vapen.
TV4 borde skicka ett stort fång blommor och en fet check till Kevin.
Han räddade nämligen denna comebackande ”Idol”-säsong.
För ska vi sammanfatta årets säsong av ”Idol” måste vi vara ärliga: Det var inte den bästa. Återkomsten blev inte den succé som TV4 hade hoppats på.
Turnén funkade bra. Men sen började direktsändningarna och intresset sjönk. Det var svårt att orka bry sig. Om det inte varit för ett visst charmtroll till fotbollspelare hade inte många orkat bry sig.
För eller emot. Fotbollen eller musiken. Bu eller bä. Åsikterna gick isär. Pressen fick sitt. En som engagerade.
Mot honom i finalen stod Elin Bergman, alltmer lik ett av barnen i familjen Hedenhös.
Det var trulighet mot charm. Råtalang mot folklighet.
Klart att folkligheten vann.
Men när Sveriges förälskelse i Kevin lägger sig kan Elin snart få blomma ut och vinna vår kärlek. Kevin riskerar nu att falla i samma glömska som en annan Kevin. Vem minns i dag den charmige Kevin Borg?
Härligaste final-ögonblicket var annars var när Kevin och Elin fick sjunga med Robbie Williams. Robbie, med frisyr avlad av George Clooney och Bosse Hansson, var cool som en pistol och avfyrade några låtar på ren rutincharm. Han lockade fram det bästa ur deltagarna. Aldrig har Kevin satt tonerna som bredvid Robbie. Kanske behövde han en naturlig tia vid sin sida för att få fram sin fulla potential.

I kväll bör du inte missa ”Så mycket bättre”.

KLAS LINDBERG

He!

Pär Lernström gjorde sitt bästa ”Idol” någonsin.

Eh?

Vi hade vant oss vid pampig Jörgen Elofsson-burgare som vinnarlåt. Vi fick snärjig studenthouse från Bagges egen skola.

Privilegierade vita medelklasskvinnor som tycker synd om sig själva och ligger med fel karlar.
Och dessutom har Lena Dunham mage att visa sina tjocka lår.
Få serier i dag är lika hatade som älskade ”Girls”.

 
Vad gäller tv-serier är det sällan de mest uppenbart sensationslystna som skapar de kraftigaste reaktionerna.
Tvärtom simmar de största provokatörerna ofta i de lugnaste vatten.
Som Lena Dunhams ”Girls”.
Dramakomedin om fyra förvirrade unga kvinnors vänskap, nojor och klavertramp i New York – som började på sin andra säsong i SVT i går – har inget spektakulärt tema, inga brutala våldsskildringar, och sexscenerna är, även om de borde komma med skämskuddevarning, inte på något vis måttlösa.
Det enda verkligt sensationella är väl att en kvinna under 30 har lyckats skapa en framgångsrik serie med endast kvinnor i huvudrollerna.
Ändå har hyllningarna gått hand i hand med intensiv och högljudd kritik.
Varför envisas Lena Dunham med att visa upp sin otränade kropp? Vem vill se fyra självupptagna medelklasskvinnor gnälla över sin privilegierade tillvaro? Ska det föreställa feministiskt medvetet med en huvudperson som utsätter sig för kränkande sexuella situationer?
Och varför är alla i Dunhams Brooklyn vita?

 
Den sistnämnda frågeställningen är definitivt den mest relevanta.
Men frågan är om det är rättvist att låta en enda ung kvinnlig kreativ supertalang, som berättar en historia inspirerad av sina egna erfarenheter, klä skott för ett problem som medelålders vita män i höga beslutspositioner på de amerikanska tv-bolagen har duckat för i årtionden.
Diskussionerna kring ”Girls” lär ta fart igen när den tredje säsongen drar igång i januari…
Själv tycker jag att det är en fullkomligt genial generationsskildring.
Inte minst för att den målar upp en realistisk, både bildligt och bokstavligt talat osmickrande bild, av unga kvinnor som är i allra högsta grad mänskliga.
Som inte är fast i duktiga flickan-facket, utan är lite besvärliga, och tar sig rätten att ibland ta riktigt dåliga beslut.

I kväll: ”Alla är fotografer” i SVT1.

Ja!
”Korrespondenterna” (SVT2) lyckas nästan alltid klämma ur mycket angeläget ur sin korta programtid. I går väldigt tänkvärt om barnuppfostran som ett projekt som på sina håll har tappat proportionerna.

Nej!
”Montazamis med vänner” (TV3). Maria Montazami har varit en genomgående usel värdinna, i en genomgående omdömeslös produktion.

Karolina Fjellborg

2006 kom Neil Patrick Harris ut som gay i Hollywood.

Homofobins monumentala idioti avfärdar han med ett snett leende:

– Jag vill tro att folk ska kunna titta på mig utan att tänka på analsex.

För det handlar inte om hans sexualitet. Det handlar om rädslan och fördomarna. I dokumentärserien ”Stephen Fry kommer ut” (SVT2) sätts strålkastarljuset på homofober runt om i världen.

Fry möter bland annat en bisarrt sodomibesatt pastor i Uganda, ett land där parlamentets talman lovat invånarna hårdare lagar mot homosexuella i ”julklapp”. Den föreslagna lagen innebär att föräldrar och lärare måste rapportera misstänkt homosexualitet till myndigheterna. I värsta fall ska dödsstraff utdömas.

Det talas om skador orsakade av analsex och homosexuella som försöker ”påtvinga” barn och ungdomar sin livsstil. Att dessa farhågor är irrelevanta och ovetenskapliga spelar ingen roll – så länge de kan användas för att ingjuta rädsla och övertyga folk om att homosexuella utgör ett hot.

Samhället kräver bekväma fiender.

Stephen Fry träffar även ugandiska homosexuella som lever under ständigt hot. En lesbisk kvinna våldtas för att ”botas” och stödgruppen Icebreakers driver en hemlig klinik där HBTQ-personer kan HIV-testa sig utan rädsla för att rapporteras till myndigheterna.

Fry hymlar inte med sina egna åsikter. De verbala duster han hamnar i är både skrämmande och underhållande. Som när den ugandiske ministern gormar att Fry borde gripas.

– Jag hoppas det går bra för Uganda, säger Fry diplomatiskt när han lämnar kontoret.

– Ja, så länge inga homosexuella kommet hit, svarar ministern.

Rädslans mekanismer undersöks även i andra säsongen av ”Äkta människor” (SVT1). Infekterade hubotar skapar oro, samtidigt som politiker försöker ta poäng på den skräcken. Bland alla parallella historier fastnar jag för ”Hub battle land”, ett slags lekland för konferensmän där man får jaga och skjuta hubotar programmerade till rädsla för människor och smärta vid träff. Att jakten kräver sitt mått av sadism är en skrämmande klarsynt insikt.

”Äkta människor” skildrar Sverige mer relevant än någon annan dramaserie just nu.

I kväll ser jag ”Hitlåtens historia” (SVT2 22.15) om ”Top gun”-balladen ”Take my breath away”.

Ha!

Odi, den hunsade huboten, är lika sorglig som rörande. Låt det gå bra för honom nu!

Gah!

Nästa avsnitt reser ”Stephen Fry kommer ut” bland annat till Ryssland. Missa inte det.

Äntligen Agnes tur.
Ändå lyfte inte ”Så mycket bättre”.

Så var det din dag, Agnes.
Agnes, du med hitsen. Och med den där unika, internationella auran.
Du med Idol-bakgrunden, som räknats ut, som fått bevisa allt – och som de senaste åren vunnit min respekt som artist och musiker.
Tyvärr har ”Så mycket bättre”-säsongen inte varit din stora triumf som jag hade hoppats på. Under varje program har jag längtat efter din tur och förväntat mig en kross av samma slag som September och Darin stod för. Den där dominansen. Förmågan att lyfta en okej låt till något magnifikt och superhittigt.
Varje gång har jag blivit lite besviken. Du har gjort det bra, jag gillade din ”Hanna från Arlöv”, din variant av ”En sån karl”. Men det har inte exploderat. Som det borde, kunde, var upplagt för.
Du har ju kvaliteterna. Du är gängets superstjärna.
Det handlar så klart om många faktorer för att få till det: produktionen, låtvalet, människorna omkring dig. Jag hade gärna sett ett kompletterande program som handlade om hur ni deltagare valde låtar, hur arbetet såg ut innan Gotlandsvistelsen, hur tankarna gick och hur låtarna mejslades fram i studion. Jag har svårt att förstå varför inte TV4 slagit mynt av den processen där allt det kreativa arbetet sker, där ramarna spikas ihop.
Själv hade jag älskat om jag, i ett timslångt program, fått följa med dig från att du fick frågan om att vara med i programmet fram till tv-inspelningen. Hur du gick igenom Dageby-katalogen, hur du kämpade med Lill-tolkningen i studion, hur du prestationsnojade.
Det hade kunnat ge en förklaring till att du inte nått ända fram just i detta format.
I går hade de andra chansen att understryka din storhet. Inte heller de lyckades. Deras versioner av dina hits var på sin höjd helt okej. Bo Sundström gjorde en trevlig ”One last time”. Ebbot var fin i ”Release me”.
Men de stora ögonblicken saknades. Precis som de saknats under hela denna säsong.

I kväll missar jag inte ”Äkta människor” i SVT.

KLAS LINDBERG

He!
Agnes gick motströms i floden av menlösa aktiviteter och faktiskt fick artisterna och tv-tittarna att lära sig livräddning.

Eh?
Lill – hon säger ingenting.