Passa på att skratta.
Nyheter blir aldrig så roliga som i händerna på Filip och Fredrik.

Kanal 5-duon har ofta oförtjänt lite tittare.
Det är egentligen bara deras tråkigaste program ”Vem kan slå Filip och Fredrik”, som har nått någon riktig nivå.
Jag antar att tredje säsongen av ”Breaking news med Filip och Fredrik”, med premiär i Kanal 5 i går, går samma öde till mötes. En annan hade kanske blivit nedslagen av en sådan sak.
Om Filip och Fredrik känner så döljer de det skickligt.
För dra mig baklänges på en liten vagn – i deras studio är det kalas.

Naturligtvis går allt i en rasande fart. Claes Ljungdahl ska förklara hur man blir FN-inspektör i några enkla steg. Eller som Filip och Fredrik resonerar: Hur man blir världsskändis på bara några timmar. Hemtjänsten i Borlänge flimrar förbi, Martin Melin gör ett tappert försök att prata lika fort som programledarduon, Erik Segerstedt erkänner ett inbrott, och vi får veta att ungrare är de vars namn blir roligast när de krockar med det svenska språket.
Inget är på allvar, allt är ett skämt.

Att de helt skamlöst bjuder in en gäst för att sedan låta hen prata i sammanlagt 20 sekunder är lite befriande. Det blir inga inledande artighetsfraser, inget knussel.
Men det krävs också en viss typ av gäster för att det ska flyga.
Felix Herngren är en sådan. Han köper att han är med i programmet enbart i egenskap av ”Sveriges superfarsa”. I november ska han ha sitt sjätte barn – Filip Hammar ska samma månad få sitt första.
Och mitt i skämten om att Felix kanske måste byta fru om han ska skaffa barn fram till han är 90 år och att han har slagit rekord i hur länge en människa kan ha barn på dagis, händer något.
Det vädras en oro om att Filip kommer att fumla med sin bebis. Tappa hen eller bara klanta till det.
För en sekund blir det ett uns allvar i studion.
”Jag förstår oron, men man tappar inte ett barn. Det gör man inte…”, säger Felix.
”… Om man inte är väldigt oljig om händerna eller har lagat bolognese”, fortsätter han.
Inget är på allvar, allt är ett skämt.

I kväll ser jag ”Min sanning” i SVT2.

JA
Kakan Hermansson är festlig, men hon borde få mer utrymme i ”Idol” (TV4).

NJA
Det är dags att befria Morgan och Ola-Conny från sina semesterresor. Låt dem stanna hemma efter ”En stark resa – med bil” (Kanal 5).

När krigstrummorna slamrar igång är det svårt att inte ryckas med.

Men falskspelet bakom konserten, dokumenterat i gårdagens ”Spionerna som lurade världen”, är anledning nog att sitta still.

”Babel” (SVT2) begick säsongspremiär och vände blad utan krusiduller. I går fick vi gräva ner oss i det knausgårdska mastodonteposet ”Min kamp”, där paneldeltagaren Ernst Billgren landade i att han inte förstår hur man skulle kunna skriva en självbiografi utan att ta med 400 sidor Hitler.

Vi kan inte fly undan historien. Programmets intressantaste del var besöket hos författaren Hilary Mantel som har blivit berömd för sina böcker om Thomas Cromwell, den engelske statsmannen som blev oumbärlig för Henrik VIII (fram till dess att kungen högg huvudet av honom).

Mantel gjorde en förväntad poäng av att det är först när vi verkligen intresserar oss för det förflutna som vi förstår hur vårt samhälle fungerar.

Senare på kvällen hamrade SVT2 in poängen med dokumentären ”Spionerna som lurade världen”, en BBC-skildring av hur det framstressade Irakkriget 2003 vilade på ett smörgåsbord av… luft.

Nyckeluppgifter om Iraks beryktade lager av massförstörelsevapen kom från en irakisk spion som kallades ”Curveball”. Tecken på att han var en lögnare fanns där från början, men spionorganisationerna valde ändå att använda hans och andras tvivelaktiga uppgifter för att stärka krigsargumentet.

Exempel efter exempel på hur inkompetens genomsyrade både underrättelsetjänsterna och det politiska ledarskapet radas upp i filmen, förstärkt av intervjuer med tunga namn.

Man häpnar. Igen.

Och nu väntar Syrien härnäst. Vad av alla tvärsäkra faktum den här gången kommer att visa sig vara… luft?

I går kom nyheten att den legendariske murveln Sir David Frost stängt av mikrofonen för evigt. Letade efter tecken på att någon vaken kanal skulle visa ”Frost/Nixon” (2008), men… nej.

I kväll ser jag säsongspremiären av ”Breaking news” (Kanal 5) med Filip & Fredrik.

Torrt

”Perception” (Kanal 5) behöver en Hugh Laurie. Inte Eric McCormack.

Vått

”Kändishoppet” (TV3). Drunknar utan fler riktiga kändisar och färgstarka domarprofiler.

Stefan Hedmark

Hollywoodfrun Gunilla Persson har förfärat många av oss med sina showbizdrömmar för lilla Erika.
”The Hollywood complex” ger en lite mer sansad, men långt ifrån oproblematisk, bild av barnstjärnehetsen.
När James, 11 år, får frågan vad han har för mål, svarar han;
”Vad gäller livet är det att inte hamna i fängelse, aldrig slå en kvinna, och hålla mig borta från droger. Och vad gäller skådespeleriet är det att vinna fem Oscars, åtminstone två Grammys, plus en Tony Award.”
En 4-årig flicka hävdar att hon har hållit på med skådespeleri i sju år. En jämgammal pojke presenterar sig som ”arbetslös skådespelare”.
Och tre flickor som övar på att hålla Oscarstacktal ”vill tacka alla hemlösa djur”.
De här barnens på en gång både komiska och ganska tragiska uttalanden fångar själva essensen av dokumentären ”Barnen på tv-lägret” (”The Hollywood complex” i original), som SVT visade i går som den femte och sista fristående filmen i deras ”Ung och duktig”-serie.
Filmen följer ett antal hoppfulla barn med tillhörande föräldrar, som har åkt till Hollywood under den så kallade pilotsäsongen med en dröm om att få in en fot, storlek cirka 31, i showbusiness – och gör ett bra jobb med att belysa problematiken kring hela barnstjärnegrejen, utan att för den skull demonisera den helt och hållet genom att visa upp en freakshow.
Det är liksom inga Gunilla Persson-mammor vi får träffa. Men däremot föräldrar med klart dåligt omdöme (någon visar sin dotter Youtube-klipp på dödssjuka barn för att få henne att komma i stämning), barn som blivit direkt desperata (som Megan, som efter fyra år av auditions byter namn till Presley Ca$h) – samt ett par kurs- och föredragshållare som lovar barnen alldeles för mycket (”du är bara en audition från ditt stora break… du är född att göra detta”).
Något man kanske ska undvika när man, som en branschveteran uttrycker det, befinner sig i ”den enda stad i världen där du kan dö av uppmuntran”.
Bra dokumentär. Borde ha varit längre. Finns på SVT Play.

I kväll: ”Moraeus med mera” i SVT1.

Ja!
”En helkväll med Jill Johnson” (SVT1). Jag vet inte om jag var helt överens med ”Fråga Jill”-grejen i soffan, men musiken var fin som snus.

Nej!
”Sommarkrysset” (TV4). Sommaren är slut nu – och därmed också säsongen för hjärndött pyssel.

”En incestfest”.
Orden är Gina Dirawis.
Och sorgligt sammanfattande av hela ”Kristallen 2013”.
Vi måste våga prata om det här nu. Det har skavt i mig ett tag. I er också, av mail och kommentarer på sociala medier att döma. Jag talar naturligtvis om ”Kristallen” (SVT1). Den enskilt största firmafesten inom svensk tv, där branschen så att säga firar sig själv. Så långt allt väl. Inget konstigt med det. Men på senare år har ett löjets skimmer lagt sig som ett flor över kristallengalan. Det skavde redan i nomineringsfasen. Populära, breda program (hej ”Allsång på Skansen”) fanns inte ens med bland de som hade chansen att vinna pris – i år heller. Twitter exploderade av hån när det stod klart att ”Kristallen 2012” hade chans att vinna pris på ”Kristallen 2013”. Det är så incestuöst och långt bort från folks verklighet att man baxnar. I den mån folk ens bryr sig. Förra årets gala sågs av 458 000 tittare, enligt MMS. Det är inte kioskvältarsiffror, om man säger. ”En liten incestfest”, som Gina Dirawi själv uttrycker det i rutan.
Då har vi inte ens nämnt den branschpolitiska sidan. Att priserna liksom strösslas ut någorlunda jämnt över kanalerna så att ingen ska bli ledsen trots att SVT kör över de små ”konkurrenterna” med kvalitetsbulldozern varje dag i veckan, året runt. Löjligt var ordet, sa Bull.
Annars då?
Jovars. Det är som det är med de här galorna. Alla inblandade vill så gärna låtsas som att det är Emmy-galan, utförandet blir lite mer Emmaboda. Lattjo kameravinklar, likstela tv-ansikten i publiken, avundsjukan i ögonen på icke-vinnarna på nivå Filip & Fredriks promillehalt. Den som skrivit prispresentatörernas manus får förresten gärna träda fram. Och sedan avgå. Det tråkigaste som upplevts sedan stupstocken.
I twitterflödet gick folk bananas för att ”Eurovision” från Malmö inte vann pris. Men å andra sidan vann inte ”Kristallen” kristallen för Årets underhållningsprogram heller. Man får vara glad för det lilla. Och det får, tydligen, finnas gränser – även på en incestfest för tv-branschen.
Lördag 31 augusti tittar jag på ”The story of film” (SVT2).

Hurra!
”Top of the lake” (SVT Play). Det snyggaste som går att se på en skärm just nu. Jane Campion är ett geni.

Nja…
”True blood” (SVT2). All mer orimlig – och således ointressant – för varje avsnitt. Det räcker nu.

Han är inte speciellt ilsken.
Men SVT:s arga doktor har flera andra kvaliteter.

Det finns en hel uppsjö av program där en expert ska hjälpa människor i knipa, till exempel ”Lyxfällan”, ”Arga snickaren” och ”Du är vad du äter”. De kretsar kring personer som har satt sig själva i en situation som de till synes inte kan ta sig ur. Just det, att de har sig själva att skylla, för ofta med sig ett von Oben-perspektiv – vi gottar oss åt att de inte förstår bättre än att köpa fyrhjulingar för alla pengar de har och lite till.
”Arga doktorn”, vars första säsong hade premiär i SVT1 i kväll, är också ett sådant program. Men ändå långt ifrån.
Skillnaden är att här har personerna hamnat i sin situation på grund av läkarslarv, bristfällig vård eller ren ignorans från sjukvården.
De är maktlösa. De kan inte påverka.
Och det är rent provocerande.

I kväll handlade det om Jessica Thåström, som fått en stroke av p-piller.
En berättarröst guidar oss genom Jessicas historia, medan hon själv och hennes familj berättar känslosamt om kampen för att få hjälp. Om hur hon hade sådan huvudvärk att hon ville dö, men blev hemskickad med diagnosen ”stressad”. Om hur hon sex år efter hjärninfarkten fortfarande inte fått den hjälp och rehabilitering hon behöver.
Det är där Björn kommer in. Den arga doktorn, Björn Bragée, är en läkare som själv blev sjuk och fick uppleva vårdens baksidor.
För att vara en arg doktor är han inte speciellt arg.
Däremot är han ärlig, engagerad, rak, tydlig och lite tråkig på ett förtroendeingivande sätt.
I just Jessicas fall visar det sig att han inte kan hjälpa till alls egentligen. Att hon till slut får hjälp beror på att den privata klinik som kan hjälpa henne ställer upp och betalar för hennes rehabilitering när landstinget vägrar.
Men det gör inte så mycket – programmet belyser ändå något otroligt viktigt: vad som händer när pengarna ska fördelas och alls rätt till vård prioriteras bort.
”Det låter kallt”, säger den arga doktorn.
Ja, det låter kallt.

I morgon tittar jag på Kristallen (SVT1) från galans pressrum.

JA!
”De dejtbara” (Kanal 5) är, bortsett från namnet, riktigt charmigt.

AJ!
Ulrika Brydling blev den första att lämna ”Kockarnas kamp” (TV4). Precis som hennes syster Carina förra året. Ouch!

Vi åkte till Gustav Adolfs torg via Ullared.
Först när filmarna släppte taget blev ”Livet på Operan” verkligt. 

Tre års planering.
Fyra månaders filmande.
Fem timmar i rutan.
Produktionsbolaget Strix, SVT och producenten Camilla Ramel Laubscher har jobbat hårt för att få till ”Livet på Operan”, en serie som kliver in bakom kulisserna på Operan i Stockholm.
Det lät ju bra. En fascinerande plats med fascinerande människor. Märkligt anonyma – kan du på rak arm nämna en svensk verksam opera- eller balettartist? – med tanke på de ständiga uppsättningarna och i jämförelse med den liknande arbetsplatsen Dramaten.
Det lät bra för oss som såg den extremt fascinerande franska dokumentären ”La dance” för några år sedan där filmaren Fredrick Wiseman följde sju balettproduktioner på Parisoperan. Där agerade filmaren en fluga på väggen, där glömde de medverkande helt bort kamerorna, där fick vi utan varken berättarröst eller intervjuröst följa med in i själva hjärtat av danskompaniet.
Så har dock inte Ramel Laubscher jobbat. Till en början är distansen i stället påtaglig. Vi bjuds direkt på bloopers med presschefen. Vi bjuds en insmickrande kvinnlig berättarröst som likt en turistguide håller oss hårt i handen och sätter gränser för vart vi får gå.
Vi får möta en rad karismatiska figurer – såsom en verkmästare, en massör, en slagverkare, en receptionist, en värmländsk körsångare – som alla är intressanta, roliga och spännande men mest får agera citatmaskiner.
Det känns som om man lika gärna kunde ha hamnat i Ullared. Ingen får något djup, aldrig vågar de landa ordentligt.
Men under andra halvan av premiäravsnittet blir det bättre. När fokuset riktas mot premiärdansaren Nadja Sellrup och hovdansaren Marie Lindqvist får vi faktiskt komma dem lite under skinnet. När berättarrösten äntligen kan vara tyst och vi får följa de två dansarna under årets sista föreställning av ”Törnrosa” och får höra det andfådda flämtandet i kulissen efter en superelegant fjäderlätt variation – först då blir Operan och människorna levande, känslorna äkta och fernissan lite tunnare.
Jag hoppas att de fyra återstående avsnitten tar vid just där och inte leder oss ut i den snitslade banan igen.

I kväll missar jag inte ”Kockarnas kamp” i TV4.

KLAS LINDBERG

He!
”UG” är tillbaka.

Eh?
Den där riktiga nytändningen fattas ”Idol”.

Det ska vara roligt att titta på roliga klipp.
I TV3 blir det så roligt att jag känner mig tråkig.

TV4 försökte sig på youtubeklipp-tv:n i ”Sveriges roligaste klipp”. Det sågades av tittarna för att det inte alls var den utlovade skrattfesten.
Kanal 5:s tablå har haft ”Americas funniest home videos” som en flitig gäst.
Nu är det TV3:s tur. Skillnaden mellan deras program och de ovanstående är att i ”Torsk på tuben” handlar det inte bara om att tittarna får se roliga inslag, det finns även två paneler med tre komiker i varje som ska tävla i att titta på de här klippen. De ska till exempel gissa vad som fått flest klick på nätet, hur några tanter reagerar på några videor och vad olika filmsnuttar gör reklam för. Men främst ska de naturligtvis vara roliga.
Till det finns en vilt klappande publik, en färgglad dekor och en Tobbe Blom som enligt kanalen lämnat barn-tv:n bakom sig och för första gången gör tv för hela familjen. Han gör rollen som programledare och enväldig domare bra, kanske för att programmet trots allt inte ligger så långt ifrån ett barnprogram.

Förutom att ”Torsk på tuben” hade vunnit på att vara mer som ett roligt klipp: kort – så finns det ett annat problem med den här typen av program.
Roliga klipp innehåller ofta ingenting, egentligen. De är helt obetydliga, grunda och över på någon sekund. En kvinna trillar (gärna i brudklänning), en man får en boll i ansiktet, en katt blir blöt. Man skrattar, tittar igen, skrattar lite mer, sen går man vidare i livet.
Att se sex personer försöka vara ännu roligare än de klippen – ja, det blir inte så kul. Det är svårt att sitta i grupp och dra skämt om barn som ramlar i bajs.
Och jag vet inte. Möjligtvis är det jag som är humorlös, men få inslag i programmet är så roliga att man skrattar rakt ut. De två lagen tycker dock att det mesta är så kul att de inte kan hejda sig.
Det får mig att känna mig lite ofestlig.

I dag tar jag sovmorgon och slötittar på sista timmen av ”Nyhetsmorgon”.

FTW!
Efter förra veckans haveri var det kul att se ”Min sanning” (SVT2) med Margareta Winberg. Jag gillar programmets långsamma berättarstil.

WTF?
Britt Ekland äntrade ”Svenska Hollywoodfruar” (TV3) i går, men syntes bara i någon minut.

”Nu får det vara slut på det här!”, skrek Ola-Conny hos den grekiska doktorn.
Jag är benägen att hålla med honom.
Han och Morgan borde få åka hem till Ullared nu. Och vara sig själva för en liten stund.
Morgan Karlsson och Ola-Conny Wallgren – som efter att ha gjort succé som lustiga profiler i ”Ullared” har ryckts upp med rötterna ur den halländska vischan, och blivit professionella, internationella driftkuckus för Kanal 5:s räkning – är ute på en av sina starka resor igen.
Den här säsongen har fått titeln ”En stark resa – med bil”, och går alltså ut på att de två vännerna bilar genom Europa, med start i Grekland.
Enligt pressmeddelandet är det ”sina drömresmål” de besöker. Men vad man ser i bild är inte så mycket två vänner vars entusiasm över att få vara ute och resa är smittande, som två människor som släpas runt till olika platser med en lång att göra-lista, och nu mest bara beter sig i enlighet med vad de vid det här laget har förstått förväntas av dem.
Det är som att de spelar någon sorts sitcomvarianter av sina egna jag; försedda med ett manus att läsa mer eller mindre innantill ur, och regisserade för att få publiken att fnissa.
Det är bara burkskratten som fattas.
Med ”En stark resa” gör Kanal 5 någonting som skulle kunna ha liknat Ricky Gervais och Stephen Merchants resedokumentärserie ”En idiot på resa”, om det inte vore för att Karlsson och Wallgren aldrig – i motsats till den seriens resenär Karl Pilkington – har känts riktigt med på skämtet.
Här känns huvudpersonerna snarare utnyttjade av det ganska cyniska reality-tv-maskineri som har öppen jaktsäsong på, låt oss säga ”färgstarka personligheter”, året om.
Och även om det finns en del inslag i den här serien som faktiskt är ganska roliga (som premiäravsnittets scener från Akropolis, där Ola-Conny tröttade ut guiden fullständigt), ger de en ganska fadd eftersmak när man börjar fundera på hur det ska bli för Morgan och Ola-Conny när allt det här är över.
När sitcomen läggs ner, och de ska börja leva sina egna liv igen.

I kväll: ”Svenska Hollywoodfruar” i TV3.

Hej!
”Elementary” är tillbaka i TV4. En lyckad modern, amerikansk tagning på Sherlock Holmes.

Hej då!
Saknaden efter halvdana ”Grey’s anatomy”-spinoffen ”Private practice” – som gjorde sorti i TV11 i går – blir hanterbar.

Karolina Fjellborg

Han andas möjligen inte framtid eller nerv.
Det hindrar inte Kalle Moraeus från att vara SVT:s stora påläggskalv. 
Kalle Moraeus. Keps, skägg, snus under läppen. Rutig skogshuggarskjorta. Ordentlig mage. Gympaskor.
Han är ju inte den typiska tv-stjärnan direkt.
Men han är ju genuin. Jordnära. Som vanligt folk är mest.
I ”Moraeus med mera” – som i går hade säsongspremiär – är han i sitt rätta element när han bjuder in artisterna till sitt Orsa i Dalarna för konsert och snicksnack.
Krocken mellan det bonniga gentlemannen Sven-Bertil Taube var slående. Och krockarna fortsatte rulla in när Jasmine Kara dök upp i full popstjärneutstyrsel, Lisa Nilsson med sin superproffsighet och Oskar Linnros med all sin stockholmska slickness.
Moraeus imponerades inte, han fick dem alla att känna sig välkomna, bjöd på dalahästar och husvagnar, folkmusik och knätofs. Det blir så klart trevligt och fint, totalt utan nerv eller friktioner i övrigt. Han ställde artiga frågor, tog en tugga mat, var ganska nollställd, ansiktet avslappnat och nästan bistert.
Kalle Moraeus. Han håller på att segla upp som en av SVT:s allra säkraste kort. Han har varit lite överallt, i Melodifestivalen, i Allsång på Skansen, han har varit julvärd. Vad är hans hemlighet?
Här om veckan presenterades han som ”Så ska det låtas” nya programledare. Han ersätter Peter Settman som efter sju år vill ägna sig åt annat.
– När jag hörde att de skulle fråga Kalle tänkte jag ”det finns ingen bättre”. Han kommer att passa perfekt, sa Peter Settman.
På ett sätt har han rätt. Än i dag förknippar man ”Så ska det låta” med Peter Harryson. Och vem är mer Peter Harryson än Peter Harryson? Kalle så klart. Istället för att förnya programmet, ta in nytt fräscht blod, satsa på en kvinna, någon ung eller en modern person valde SVT Peter Harryson/Kalle-spåret.
Han kommer inte göra SVT besvikna, Kalle Moraeus kommer göra en perfekt Harryson-variant, det kommer vara trevligt, gemytligt, friktionsfritt och jordnära.
Perfekt för att göra den redan så trogna SVT-publiken glad.
Nu väntar jag bara på pressemeddelandet som delger oss att Kalle tar över ”Allsång på Skansen” också.

I kväll ger jag ”Top of the lake” en till chans.

He!
Vilken härligt fullmatad fotbollssöndag!

Eh?
”Agendas” nya look betydde en massa sladdar och en studioman i bild.

SVT har ”Minnenas television”.
TV4 har ”Fångarna på fortet”; ett program som också tar oss tillbaka till tider som flytt.
Utan att använda arkivmaterial.
TV4 har ett par fredagskvällar att fylla med lämpligt familjefoder innan ”Idols” fredagsfinaler kommer i gång. Och följaktligen ser vi nu ännu en säsong av ”Fångarna på fortet”; 90-talsleken som – för att tala i Fader Fouras-termer – bara går och går, men aldrig kommer till dörren.
Kanske kommer den aldrig att ta slut.
Den här säsongen har man ändrat spelreglerna lite, så att båda tävlande lag tar sig hela vägen fram till skattkammaren, för att sedan göra upp om vinsten inuti den.
Och som ny gåtman ser vi Dramatentitanen Börje Ahlstedt som Pápá Fouras; en roll han tar sig an med stor entusiasm, och diskuterade i ”Nyhetsmorgon” häromdagen med en sådan passion och värme att man nästan skulle kunna tro att han inte kom på kant med någon i produktionen under hela inspelningen.
Men på det stora hela är det som att tiden har frusit på det där fortet ute i Atlanten. Och att se programmet är som att kliva in en tidskapsel och landa någonstans i det tidiga 90-talet, då räntorna tog knäcken på våra föräldrar, Ace of Base toppade listorna, och vi ännu inte visste att det var just fredagsmys vi ägnade åt oss där i skinnsofforna.
Tigrarna är där, exotiska Monique är där, och dvärgarna – som jag år 2013 dock nog hellre skulle vilja kalla för kortvuxna – är där.
Till och med Gunde och Agneta ser likadana ut nu som då. (Vilket i och för sig är ganska fantastiskt.)
Det enda som egentligen avslöjar att det har gått drygt två decennier, är att i princip inga kvinnliga deltagare längre får panik i djurcellerna.
För efter alla år av exakt samma program är de ju förberedda. De vet att de som kvinnor säkert som amen i kyrkan kommer att skickas in bland råttor/skorpioner/whatever.
De kan, precis som vi, det här utantill.
Men TV4 vägrar ändå släppa taget om programmet.
Trots att 90-talet lär ha ringt flera gånger och försökt få tillbaka det.

I kväll tittar jag på ”The story of film” i SVT2.

Ja!
Jenny Strömstedt och (en oerhört solbränd) Steffo Törnquist i ”Nyhetsmorgon” (TV4). Bästa morgonsoffsparet!

Nja…
Nog för att ”True blood” var bättre förr. Men två år gamla avsnitt? SVT borde inte behöva ligga mer än EN säsong efter HBO Nordic och C More.

Karolina Fjellborg