Hon är härlig. Hon är bra. Hon är charmig. Begåvad. Rentav enastående.
Det är inte Helena Bergströms fel att säsongspremiären av ”Stjärnorna på slottet” ekar tomt.
Allt är nämligen ”Så mycket bättres” fel.

Det har nu fallit sig så att TV4:s systerprogram förändrat ”Stjärnorna på slottet” dramatiskt.
Förutsättningarna är nya. Som i vilka gäster SVT lyckas locka. Vilken artist vill numera sitta och dra sitt livs historia på ett slott när de kan välja det andra programmet och därmed få gratis liv i sina gamla låtar och dessutom ha möjligheten få en ny hit? Mossa och nostalgi står sig slätt mot en ny karriär och nya sköna slantar in på bakkontot.

De stjärnor som nu kan tänkas flytta in på slottet är inte i musikbranschen. Det är ingen slump att av årets fem deltagare är fyra och en halv av fem skådespelare (Özz Nûjen är minst 50 procent komiker). Det är främst skådespelare som vill ägna en dag och ett helt program åt att prata om sig själv – bara för sakens skull. För många Dramaten-skådisar är livet en enda stor monolog. …
”Den jag är mest spänd på att möta här är mig själv. Ska jag få ett av mina berömda vredesutbrott?” funderade Örjan Ramberg i en intervju då han just anlänt till slottet.
Men det värsta för ”Stjärnorna på slottet” är att ”Så mycket bättre” faktiskt innehåller konstnärliga framträdanden, stjärnorna får visa upp sin yrkeskunskap. Just detta gör slottets upplägg så mycket fattigare.

Deltagarna får försöka monologa sig fram bäst de kan genom att berätta sin barndom till frukost, sitt genombrott till lunch och sitt livs höjdpunkter till middagen. Det känns fattigare. Tommare.
Men det kan alltså inte lastas Helena Bergström. Hon visade upp alla sina goda sidor, bjöd på sig själv, skrattade och grät. Visst kan där ha funnits ett visst mått av skådespel men i så fall var det en väldigt trevlig teater.
Jag kan heller inte låta bli att se fram emot Rikard Wolffs dag då SVT lockade med trailercitatet:
”…och då fick jag beskedet: Pappa dog i ett samlag”.
Kan bli….mustigt.

I kväll ger jag ”Viva hate” en sista chans.

”Förbered dig Carola, Gud kommer att använda dig inför hela Sveriges folk och han kommer göra det mycket snart”, sa en präst till Carola enligt Carola. Sedan kom ”Främling”.
Tyvärr har Gud glömt bort årets ”Så mycket bättre”.

En ”häggquiz” skojade Carola Häggkvist och visade en oväntad kärleksrelation till språket. Eller så kom hennes familj på skämtet vid en tipspromenad 1982, vad vet man. Man vet inget om Carola. Hon finns inte riktigt. Hon är bara större än livet och alla älskar henne, jag också.
Lika självklart som att poparkeologen Love Antell skulle göra Phil Spector-lik 60-talsgirlpop av ”Tommy tycker om mig” var att Carola aldrig hört talas om The Shangri-Las eller Joy Division.

Lika chockartat för Carola var att musik kan låta som Orups intelligenta chansonversion av ”Främling”. Carola fick en uppenbarelse och undrade vad hon sysslat med i alla år, med den ena tradiga versionen av ”Tommy” och ”Främling” efter den andra. Känsla och musikalitet för Carola har varit att skrika högt med stängda ögon på välbetalda firmafestjobb.
Carola har aldrig brytt sig om musik, ändå har hon blivit den största – och ljuvligaste – musikstjärnan någonsin. Det är fascinerande. Det gjorde ”Så mycket bättre” till sevärt för första gången denna här säsongen.
Problemet med årets ”Så mycket bättre” är att castingen (gästbokningarna) misslyckats. Det såg bra ut på pappret men en skicklig castare borde vetat att kändast inte är bäst.

Orup fungerar inte i tv. Han fungerar fungerar som låtskrivare och artist, han är bäst i sin generation, men här har han karisma som en lyktstolpe (med släckt lampa). Ola Salo fungerade fantastiskt i The Ark men saknar personlighet och blir schlager i andra sammanhang. Det är omöjligt att komma nära Ola Salo.
Och Carola svänger bara när allt kretsar kring henne, vilket samtliga andra avsnitt inte gjort. Hon har inte haft en enda träffande analys av de andra deltagarna.
Kajsa Grytt, den klyftiga i gänget, är inte artist nog för ett så brett sammanhang. Hon är ett snille i en mycket liten konstnärsvärld, liksom anonyme Johan T Karlsson i en modernare variant av samma incrowd.
Årets ”Så mycket bättre” är ett fiasko.

I morgon tittar jag på ”Torpederna”, TV4, och ”Partaj”, kanal 5.

Fredrik Virtanen

Ja
”Tropic thunder”, TV4. ”Never go full retard”.
Nej
”Intresseklubben, SVT. ”Svensk humor”. ”Humor”.

Slut i rutan för ”Doobidoo”, höstens populäraste tv-program på fredagskvällarna.
Men redan om drygt tre veckor är tv-kungen Lasse Kronér tillbaka med nya program…

TV 4:s ”Så mycket bättre” är höstens allra största program, med cirka 100 000 fler tittare. Men det höga snittet är mycket tack vare nästan 2,2 miljoner nyfikna på premiäravsnittet. Nu senast hade en miljon tröttnat på denna den svagaste säsongen i programseriens historia.
SVT 1:s ”Doobidoo” har tvärtom fått mer och mer tittare under hösten och landat på drygt 1,7 miljoner tittare senaste månaden.

Och denna jubileumssäsong, det var tionde årgången som slutade i går, har Lasse Kronér verkligen förfinat konceptet för den lättsamma musikaliska frågeleken. Skärskådar man de olika momenten noggrant, ser man att det finns en tanke bakom hur varje enskilt inslag ska bli roligare, mer musikaliskt, mer underhållande.
Och hela Lasse Kronérs väsen – kunnigheten, de blixtsnabba infallen, hjälpen till de tävlande – är sådant som skapar en svårslagen energi i tv-studion och -rutan.
Mest överraskande i går: Den förmodat icke idrottsintresserade Jonas Gardell hade totalkoll på vilka tre italienska fotbollslag Zlatan Ibrahimovic har spelat i.
– Inte bra för min image, skojade han också självironiskt omedelbart efteråt.

Roligast i går: I inslaget Sista minuten ska deltagarna sjunga, imitera eller göra vad som helst som får den medtävlande att gissa på vem det handlar om.
När Stefan Sauk skulle föreställa en välkänd artist, kom han uppenbarligen inte på någon av hans låtar, utan fick bara ur sig massor av konstiga ljud. Hur Joanna Perera ändå utifrån Sauks grymtande ljud blixtsnabbt prickade in rätt svar (Thomas Di Leva) är en gåta…
– Hoppas vi ses igen, avslutade Lasse Kronér programmet.
Han har väl inte löneförhandlat ännu.
Men redan söndag 14 december är höstens tv-kung tillbaka med det första av tre julstöksprogram.

I kväll ser jag det förlängda Carola-avsnittet av ”Så mycket bättre”, i TV 4.

(Humor)
”Hellenius hörna”, TV 4. Med Henrik Dorsin som gäst, blir det lätt mer roligt än allvarligt prat.
(Allvar)
”Skavlan”, SVT 1. Med Annie Lennox, Ken Follett, Jackson Browne och Ayla Ågren som gäster, blir det allvarligt på ett intressant sätt.

Amanda Jenssen fann ett lysande korn.
Nu anas en guldåder i ”Så mycket bättre”.
Fram med spadarna, go to work.

Två avsnitt har gått.

Men ännu har inte säsongen av ”Så mycket bättre” satt sig riktigt.
Vi vet inte riktigt vart vi har denna årskull artister. Vi ser tendenser, skiftningar. Vi tolkar. Men ännu är det vidöppet huruvida det ska bli ett bra år eller en besvikelse.
Några saker kan vi dock slå fast.
Och det handlar främst om negativa saker.
Våra grundläggande farhågor när årets deltagare presenterades har blivit besannade:
• Indie-kvoten är överfylld. Love Antell och Johan T ”Familjen” Karlsson var en för många.
• Kajsa Grytt håller inte i ”grand ol’ hen”-rollen. Lasse Berghagen, Lill-Babs, Lill Lindfors och Sylvia Vrethammar har en tyngd och kvalitet som Kajsa Grytt inte har.
Med det sagt. Säsongen har ändå – efter två avsnitt – haft några guldkornsindikationer, tecken på att här finns en guldåder att gräva fram.
Carola gick ut bäst och tog hem segern i premiären. ”Tell me this night is over” är inte The Arks bästa låt, men Carola gjorde den till sin egen och sjöng – trots kraftiga knäsmärtor – skiten ur resten av gänget. Låten är redan ute på radio, videon är inspelad.
I gårdagens program lät hon tron göra låtvalet och landade hyfsat i ”Sjung halleluja (och prisa Gud)”.
Amanda Jenssen var inför säsongen given i rollen som sensation och tolkare. En ny Laleh, en annorlunda September, den som skulle göra det som inte riktigt Agnes lyckades med förra säsongen.
I första avsnittet blev vi därför besvikna när hon tog The Arks starkaste låt (”Caleth you, Cometh I”) och gjorde den sämre.
I går väckte hon dock åter Laleh-hoppet när hon tog Orups kanske sämsta låt (”När vi gräver guld i USA”) och gjorde den till något helt annat, något så mycket bättre.
Jag älskar otippade låtval, det här var den sista låten jag trodde Amanda skulle göra. Men hennes mörka, nästan kusliga ”When we dig for gold in the USA” nådde nästan den där wow-nivån som gjorde Ugglas ”Jag och min far” till en landsplåga.
Två avsnitt. Två blänk.
Fortsätt gräva.

I kväll ser jag ”Dokument utifrån” om Neapels sopor.

Eh!
Orups kiosk-bygge måste vara programseriens tristaste aktivitet.

Eh? 2
Nån som såg finalen av ”Atleterna” i går? Näha, tänkte väl det. Farväl, du fiasko.

Det har kallats ”Så mycket bättre” för komiker.
Men ”En clown till kaffet” (Kanal 5) känns mest som en förvirrad konferensresa.

Redan i bussen från Stureplan till hotellet strax utanför Stockholm gör produktionen en ”rolig grej” av de pinsamma tystnader som uppstår mellan fem spända komiker. När dagens värd Felix Herngren tar emot med en turkisk träningsfrukost bestående av en halv banan försvinner plötsligt Sven Melander oförklarligt och är sedan borta fram till den avslutande middagen. Han har drabbats av en mystisk åkomma.
Resten av gänget utsätts för militär träning innan Herngren utser den han tycker varit minst duktig till kvällens clown. Uppdraget är att tillsammans med en utvald kollega härma karaktärerna Papi Raul och Dan Bäckman. I ”Så mycket bättre” har artisterna lång förberedelse inför sina coverversioner – här har komikerna bara några timmar på sig.
Resultatet blir därefter.
Robert Gustafsson och Anna Blomberg gör gubbarna efter bästa förmåga, men spårar ur i hysterisk konferensunderhållning. De små glimtarna av genialitet dunstar bort i ett moln av slipsen-runt-pannan-humor.
Resten av tiden ägnas åt Herngrens karriär och samtal om humor. Ibland blir det intressant, som när komikerna beskriver hur det är att få starkt genomslag för en sketch – men själv inte förstå varför.
– Man kan nästan bli provocerad när andra hyllar det, vafan, jag kan ju bättre, säger Peter Magnusson.
Redan i första programmet luftas den klassiska klyschan/sanningen att sorg och humor ligger nära varandra.
Sen dyker plötsligt Peter Wahlbeck upp i färgglad kostym och intervjuar Herngrens familj.
Allt är väldigt förvirrat – och tyvärr inte på ett bra sätt. ”En clown till kaffet” spretar åt alla möjliga håll, alltför ängsligt och ofokuserat för att bli annat än milt ointressant.
Förhoppningsvis lider premiären av barnsjukdomar som avhjälps när komikerna blir bekväma med varandra – och tv-formatet.

På fredag ser jag ”Skavlan” (SVT 1 21.00) med Bill Gates och Debbie Harry.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Tolfte säsongen av Project runway (TV3 19.00) är underbart fin. Heja Dom Streater!

Gah!

”Fittstim – min kamp” (SVT1). Önskar att dessa tre timmar tv hade använts till något vettigare än kommentarsfälts-tv.

Ångestdämpning via nostalgimayhem.

Tv-julen är knappast någon komplicerad historia.

Uppesittarkvällens två vakor var julens sista ögonblick av överraskning. Pluras anarkistiska sång- och spritfest och Bingolottos gubbigt urspårade eld- och rimstuga.

Sedan dess har det varit ”Minnenas television”, ”Michael Bublés jul” och ”Sällskapsresan” för hela slanten.

Men nu kan nostalgijulen ha nått sin kulmen. På juldagen gick nämligen SVT 1 på knockout med sitt imponerande jubileumsprogram ”Antikrundan 25 år”.

Musikjournalisten Magnus Broni har satt in det folkkära programmet i sitt pophistoriska sammanhang, sprunget ur ett 80-tal där tv-hallåorna var klädda som konfirmander, Roxette toppade listorna och Sverige bänkade sig framför ”Fräcka fredag” med Malena Ivarsson.

Redan i de första scenerna sätts tonen när experterna får beskriva sin passion för antikviteter.

– Jag är kanske inte direkt kåt på prylarna, men jag blir verkligen upphetsad, säger en av dem.

”Man går upp i maxpuls”, ”det är helt klart någon slags diagnos på oss” och ”detta är ett gigantiskt sommarkollo för vuxna” säger några av de andra.

Dokumentären målar skickligt upp minnesvärda ögonblick, både framför och bakom kameran. Särskilt rolig är SVT:s osäkerhet när tuffa storebrorsan BBC tvingas flyga över för att hjälpa till med de första programmen.

Men public service träffar rakt i en guldådra som inte sinat sedan dess. Vi gläds när människor upptäcker okända skatter i sina gamla loppisfynd – och kittlas av deras misslyckanden.

Som mannen som avfärdar expertens dom och envisas med att hans plaststaty i själva verket är gjord av elfenben.

Allt detta ackompanjerat av perfekta musikval som Håkan Hellströms ” Jag var bara inte gjord för dessa dar”.

I TV4 återförenades ”Så mycket bättre”-gänget för middag och nostalgisk tillbakablick på årets säsong. Förutom en bortklippt och ganska underhållande orientering på Ulf Dagebys dag (inklusive sändande av Morsekod) bjöds vi bara på gammal skåpmat.

”Återträffen” framstod mest som en polerad reklamfilm för att värva nästa års artister.

I kväll ser jag dokumentären ”Familjen Persson i främmande land” SVT 2 21.30.

Ha!

”Drömmen om Sotji”, TV3, ger en fascinerande inblick i några idrottares kamp för att nå OS.

Gah!

Kungens tal (SVT1). Helt blankt. Ord utan mening.