Jag är vad jag är – Landsortsgrabb.

Gillar därför ”Ack Värmland” allt mer. Missar därför, naturligtvis, inte ”Pluras” besök hos Babben Larsson.

Krönikans första mening är, som de normalt allmänbildande förstås redan har noterat, hämtad ur refrängen till en låt av Sveriges genom tiderna bästa rockband.

Kalla mej – Landsortsgrabb. Jag är vad jag är – Landsortsgrabb. Där blev jag kär – Landsortsgrabb. Refrängen till ”Landsortsgrabb”, från LP:n ”Utanför lagen” (1986) med Eldkvarn. Text & musik: Per ”Plura” Jonsson.

Egentligen ingen av bandets klassiker. Men är man likt ”Plura” ursprungligen östgöte, har det blivit en slags hymn man gärna tar till, om inte högt, så i sin egen skalle om man någon gång retar sig på kaxiga stockholmare.

Kan till exempel tänka mig att man förstår humorn i Ulf Malmros TV4-serie ”Ack Värmland” aningen bättre om man har vuxit upp i en landsortshåla som kunde ha varit Molkom.

Komediserien växer för varje avsnitt. Så härligt detaljrik i all sin sunkighet, så härligt drastisk i mixen av humor och allvar, så välspelad i allt sitt (medvetna) överspel. Och bara en sådan sak som att låta en av huvudpersonerna ta Lars Noréns självupptagna dagböcker som en slags ledstjärna i livet. Fullkomligt genialt!

Och så dök landsortsgrabbskompositören själv upp som gäst i SVT 1:s ”Stjärnor hos Babben”.

Generellt så är denna andra säsong av programmet mindre tillkämpat ”roligt” än i fjol. Och Babbografen … blundar man med öronen när Babben säger ordet, kan man liksom låtsas som att den där poängtavlan inte heter så.

Det blev ett mindre konstigt möte än väntat, ”Plura” spelade bra med i de ibland lite töntiga inslagen och svarade lagom roligt på de inte alltid klockrena frågorna.

Som helhet gav programmet en ganska bra bild av ”Plura” och vi fick några dråpliga historier. Som att Ebba Grön blev så star­struck att de bad om att få vara roddare åt Eldkvarn, när de skulle vara med i samma tv-program som The Jam.

I kväll ser jag ”Sverige!”, med Lia Boysen som gäst, i SVT 1.

Kulturkrocken började trögt.
Men landade i en musikalisk fest över gränserna.
”Lyckliga gatan” gjorde mig gråtig.

Det låter som ett kulturprojekt från ABF.

En ung relativt okänd rappare möter en ikonisk halvt bortglömd svenneartist för ett personligt och musikaliskt möte. De framför tolkningar av varandras låtar inför en liten men engagerad publik.
Nu var så klart nya ”Lyckliga gatan” mer än så. TV4 har hällt ner grundupplägget i sin underhållningsmaskin och ut kom en snyggt producerad förortsblandning mellan ”Så mycket bättre”, ”Jills veranda” och en Bobo Ericzén-dokumentär.
Först ut var rapparen Gee Dixon och inte-rapparen Arja Saijonmaa. Programledaren Matar ”Näääk” Samba tog oss med till förorten Visättra där Gee berättade om sin tuffa uppväxt, fylld av våld och mörker. Därefter drog killarna till Arjas sommarstuga mitt i den finländska skogsidyllen.
Kontraster, givetvis. ”Snacka om kulturkollision”, som Arja konstaterade när betongkillarna slog efter myggen och ryggade inför morgondoppet i den kalla insjön.
Mötet var trevligt, men ytligt och spänt. Lite vem är du vem är jag, levande charader. Artigheterna haglade men samtalet tog aldrig fart. De tycktes inte ha något att riktigt säga varandra och när killarna lämnade stugan kändes ”Lyckliga gatan” inte så lyckad.
Men sen gick artisterna in i var sin studio för att göra sina tolkningar. Och där hände något. Både Arja och Gee började lära känna varandra genom musiken.
Och i en mycket vacker slutscen tog programmet fart, fördjupades och blev känslosamt och samma gång. På en innegårdsfest mellan höghusen i Visättra framförde Arja och Gee sina låtar inför en brokig skara människor. Där samlades tuffa grabbar, äldre finska invandrare och barn. De allvarliga och fascinerade blickarna under kepsar och huvudsjalar, siluetterna av ensamma människor i miljonprogramsfönster, förhöjde upplevelsen av Arjas avskalade och känsliga psalmversion av Gees ”Molnen skingras”.
Och när en spontan dans utbröt under Gees version av ”Jag vill tacka livet” blev jag lite gråtig.…
Fint.

I kväll ser jag ”Sveriges mästerkock”.

He! 1
Näääk var en genuint charmig och trevlig programledar-upplevelse.

He! 2
”Överlevarna – det tionde året” var en fin skildring om att överleva. Och om att leva.

”Förbered dig Carola, Gud kommer att använda dig inför hela Sveriges folk och han kommer göra det mycket snart”, sa en präst till Carola enligt Carola. Sedan kom ”Främling”.
Tyvärr har Gud glömt bort årets ”Så mycket bättre”.

En ”häggquiz” skojade Carola Häggkvist och visade en oväntad kärleksrelation till språket. Eller så kom hennes familj på skämtet vid en tipspromenad 1982, vad vet man. Man vet inget om Carola. Hon finns inte riktigt. Hon är bara större än livet och alla älskar henne, jag också.
Lika självklart som att poparkeologen Love Antell skulle göra Phil Spector-lik 60-talsgirlpop av ”Tommy tycker om mig” var att Carola aldrig hört talas om The Shangri-Las eller Joy Division.

Lika chockartat för Carola var att musik kan låta som Orups intelligenta chansonversion av ”Främling”. Carola fick en uppenbarelse och undrade vad hon sysslat med i alla år, med den ena tradiga versionen av ”Tommy” och ”Främling” efter den andra. Känsla och musikalitet för Carola har varit att skrika högt med stängda ögon på välbetalda firmafestjobb.
Carola har aldrig brytt sig om musik, ändå har hon blivit den största – och ljuvligaste – musikstjärnan någonsin. Det är fascinerande. Det gjorde ”Så mycket bättre” till sevärt för första gången denna här säsongen.
Problemet med årets ”Så mycket bättre” är att castingen (gästbokningarna) misslyckats. Det såg bra ut på pappret men en skicklig castare borde vetat att kändast inte är bäst.

Orup fungerar inte i tv. Han fungerar fungerar som låtskrivare och artist, han är bäst i sin generation, men här har han karisma som en lyktstolpe (med släckt lampa). Ola Salo fungerade fantastiskt i The Ark men saknar personlighet och blir schlager i andra sammanhang. Det är omöjligt att komma nära Ola Salo.
Och Carola svänger bara när allt kretsar kring henne, vilket samtliga andra avsnitt inte gjort. Hon har inte haft en enda träffande analys av de andra deltagarna.
Kajsa Grytt, den klyftiga i gänget, är inte artist nog för ett så brett sammanhang. Hon är ett snille i en mycket liten konstnärsvärld, liksom anonyme Johan T Karlsson i en modernare variant av samma incrowd.
Årets ”Så mycket bättre” är ett fiasko.

I morgon tittar jag på ”Torpederna”, TV4, och ”Partaj”, kanal 5.

Fredrik Virtanen

Ja
”Tropic thunder”, TV4. ”Never go full retard”.
Nej
”Intresseklubben, SVT. ”Svensk humor”. ”Humor”.

Duon äter romantisk mat

HISTORIEÄTARNA SVT1 20.00 Upplägget är detsamma men allting är nytt när Lotta Lundgren och Erik Haag åter ska äta sig genom historien.

Sex nya avsnitt och sex nya epoker innebär tunnvis med alkohol och en mängd mer eller mindre märkliga rätter för våra historiska försökskaniner att sätta i sig. I premiäravsnittet, som utspelar sig under romantiken, består den gastronomiska höjdpunkten av en skinka täckt av maräng med små blommor i kurbitsstil påmålade.

– Den såg lite ut som en jättestor träsko. Äckligast var en salt sill som puttrat
i svagdricka. Den var så äcklig att man blev hög av adrenalin-påslaget, säger Lotta Lundgren.

Det blir många kostymbyten. För att teckna en fullständig bild av epoken får Lotta Lundgren och Erik Haag röra sig mellan olika samhällsskikt. Från herrskapsadel till deras tjänstefolk för att slutligen
landa på samhällets absoluta botten.

Vill bli författare trots sjukdomen

FRÅGA DOKTORN SVT 1 18.15 Sjukdomen Ehlers-Danlos syndrom, EDS, leder till kollagenbrist och påverkar leder, hud och blodkärl. För Emmalill Frank som har sjukdomen innebär det bland annat en begränsning i funktionen i händerna. Nu berättar hon om hur hon trots EDS och dessutom dyslexi bestämde sig för att bli författare.

Om livet med bröstcancer

SASHAS LIVSFARLIGA BRÖST Kunskapskanalen 21.00 Hos kvinnor som drabbas av bröst-cancer beror det i vissa fall på den ärftliga bröstcancergenen BRCA 1. För dem som har en ärftlig muterad form av genen innebär det en ökad risk för cancer. Här får vi följa Sasha – som bär på BRCA 1 – och höra henne berätta om sin oro.

Finaldags i Kockarnas kamp

KOCKARNAS KAMP, TV4 20.00 Frida Nilsson besegrade flera av landets största matkonstnärer på vägen till finalen. Bland dem Jonas Dahlbom, hennes tidigare chef.
I finalen ställs hon mot Gustav Trägårdh, tidigare vinnare av den prestigefyllda titeln Årets kock. När Frida Nilsson först kom till tävlingen var hennes mål att inte åka ut i första avsnittet.
I finalen ska de bland annat skala havskräftor, stycka ett helt lamm och laga en trerätters middag på tid.

FILMTIPS

The mask ++++

Mycket underhållande actionkomedi med Jim Carrey och Cameron Diaz. Han spelar en blyg och tystlåten banktjänsteman, hon en superbabe som är ihop med en gangster (Peter Greene). När banktjänstemannen hittar en mystisk mask förvandlas han till en attraktiv super-hjälte. Rollen är som skräddarsydd för Jim Carrey, med sitt kroppsspråk framstår hans rollfigur nästan som 50 procent människa/50 procent animerad figur. Högt tempo, mycket humor, bra effekter och Diaz entré i sin filmdebut är sensationell. Kultfakta: Ursprungligen hade filmproducenterna tänkt sig Anna Nicole Smith (1967–2007) i den kvinnliga huvudrollen. (1994)

The Alamo +++

Välgjord skildring av slaget vid Alamo, ett fältslag som pågick i flera veckor under revolutionen i Texas 1836. Bra skådespelare: Dennis Quaid, Billy Bob Thornton och Jason Patric. Kult-fakta: Russell Croweoch regissören Ron Howard skulle ursprungligen ha gjort filmen, men backadedå Disney skar ned budgeten. (2004)

Min vän Oscar ++

En svensk kärleks-komedi som till viss del utspelas i Paris. Åke Söderblom (1910–1965), Margaretha Fahlén (1918–1978), Olof Winnerstrand (1875–1956) och en säl (!) spelar en viktig roll. Bygger på en fransk roman. DN:s recensent tyckte på sin tid att filmens scener med sälen var ett ”flagrant exempel på djurplågeri”. (1951)

Amanda Jenssen fann ett lysande korn.
Nu anas en guldåder i ”Så mycket bättre”.
Fram med spadarna, go to work.

Två avsnitt har gått.

Men ännu har inte säsongen av ”Så mycket bättre” satt sig riktigt.
Vi vet inte riktigt vart vi har denna årskull artister. Vi ser tendenser, skiftningar. Vi tolkar. Men ännu är det vidöppet huruvida det ska bli ett bra år eller en besvikelse.
Några saker kan vi dock slå fast.
Och det handlar främst om negativa saker.
Våra grundläggande farhågor när årets deltagare presenterades har blivit besannade:
• Indie-kvoten är överfylld. Love Antell och Johan T ”Familjen” Karlsson var en för många.
• Kajsa Grytt håller inte i ”grand ol’ hen”-rollen. Lasse Berghagen, Lill-Babs, Lill Lindfors och Sylvia Vrethammar har en tyngd och kvalitet som Kajsa Grytt inte har.
Med det sagt. Säsongen har ändå – efter två avsnitt – haft några guldkornsindikationer, tecken på att här finns en guldåder att gräva fram.
Carola gick ut bäst och tog hem segern i premiären. ”Tell me this night is over” är inte The Arks bästa låt, men Carola gjorde den till sin egen och sjöng – trots kraftiga knäsmärtor – skiten ur resten av gänget. Låten är redan ute på radio, videon är inspelad.
I gårdagens program lät hon tron göra låtvalet och landade hyfsat i ”Sjung halleluja (och prisa Gud)”.
Amanda Jenssen var inför säsongen given i rollen som sensation och tolkare. En ny Laleh, en annorlunda September, den som skulle göra det som inte riktigt Agnes lyckades med förra säsongen.
I första avsnittet blev vi därför besvikna när hon tog The Arks starkaste låt (”Caleth you, Cometh I”) och gjorde den sämre.
I går väckte hon dock åter Laleh-hoppet när hon tog Orups kanske sämsta låt (”När vi gräver guld i USA”) och gjorde den till något helt annat, något så mycket bättre.
Jag älskar otippade låtval, det här var den sista låten jag trodde Amanda skulle göra. Men hennes mörka, nästan kusliga ”When we dig for gold in the USA” nådde nästan den där wow-nivån som gjorde Ugglas ”Jag och min far” till en landsplåga.
Två avsnitt. Två blänk.
Fortsätt gräva.

I kväll ser jag ”Dokument utifrån” om Neapels sopor.

Eh!
Orups kiosk-bygge måste vara programseriens tristaste aktivitet.

Eh? 2
Nån som såg finalen av ”Atleterna” i går? Näha, tänkte väl det. Farväl, du fiasko.

Politisk bakfylla.

Lindrades bäst av torrostad Sören Holmberg och tv-treon Marcus Oscarsson.

Politiskt bakfulla släntrade vi oss till vardagen i dag. Vad hände egentligen?

Dagen var rörig. Reinfeldt lämnade in avskedsansökan, Anders Borg meddelade sin avgång. Jonas Sjöstedt lämnades tårögd eftersom han inte fick chans på Löfvén.

Raskt gick det. I mössan förvandlades yran till huvudvärk.

Vi som orkade vände oss till ”Agenda” och TV4:s ”Valet – dagen efter” för att få hjälp att få ordning på tankarna. Men huvudvärken tilltog.

Överallt dök valets vinnare Jimmie Åkesson upp och såg otäckt nöjd ut. I ”Agenda” gråtvalsade Sjöstedt vidare som en sårad skolpojke. Karin Jämtin förklarade kallt sin vänstermobbning och frågade i stället chans på Folkpartiet – som i sin tur gav S korgen eftersom de fortfarande är kära i M.

Hela havet stormar nu, och alla tycks bli utan stol att sitta på.

Ett par ljusglimtar räddade kvällen. I andra delen av ”Agenda” fick äntligen SVT:s vidunderliga valprofessor Sören Holmberg air-time. Han analyserade valresultatet utifrån Valu på sitt patenterade torrostade jordnötter-vis. Under valdagen var vi många som svor över hans frånvaro, tydligen lyssnade någon. Men det var så dags.

I TV4:s bakisprogram befann sig också årets stora tv-genombrott. Overkliga Marcus Oscarsson är mannen som slagit oss med häpnad genom denna valrörelse. Han är en unik figur.

Har han en CNN-aura? Eller en ”Antikrundan”-aura? Jag kan inte bestämma mig.

TV4:s politiska expertkommentator är en virvelvind, en naturkraft. Smart, formuleringssäker, en lysande kommunikatör, en fascinerande uppenbarelse. Det går inte att slita ögonen från honom.

Vem är han då? Han presenteras av TV4 som ”statsvetare och USA-expert. Undervisar i politik vid University of Denver i Colorado.”

Internationellt och läckert.

En googling visar att han är från byn är Odensås som ligger mellan Mörlunda och Virserum. Han hankade sig länge fram som lokalreporter i Kalmar län och tjatade sig sedan in på TV4 2012 för att kommentera USA-valet.

Marcus Oscarsson. En tv-treo vi vill se mycket mer av.

I kväll ser jag Juventus-Malmö i TV6.

He! Bengt Westerberg, vettigast under hela kvällen, i TV4:s ”Valet – dagen efter”. Du saknas oss.

Eh? Fortfarande samma ”Bekänn färg – vi hjälper dig att välja”. TV4, vakna, valet är gjort.

Jämförelsen är inte snäll.

Men det är en tv-kväll bland många andra. Efter ”Klockan åtta hos stjärnorna” (TV 4) zappar jag över till ”Se hungern!” (SVT 1/UR).

Det ena är lättsam underhållning där kändisar lagar mat och skyr minsta lilla antydan till allvar som pesten. När till och med en nära döden-upplevelse (skådespelaren Rafael Edholms hjärtstopp) skämtas bort så vet man att det är både lättuggad och idisslad tv-föda vi erbjuds.

Det andra är en uppfordrande dokumentärserie om hungerkrisen i världen. I ”Se hungern!” åker tre gymnasieungdomar till olika platser i världen som drabbats hårt av matbrist. Först ut är Linnea som lämnar välståndet och Sara Stridsberg-boken i Nacka för att resa till Burkina Faso i Afrika. Till tonerna av hipp musik som James Blakes ”Retrogade” visas symboliska bilder på svenskar som blundar (SE HUNGERN! Fattar ni?).

Trots viss kulturdokumentärsjuka är upplägget ovanligt piggt. Först och främst är det skönt att slippa se kändisar besöka misär och bryta ihop. Här har vi en intelligent och medveten ung tjej som tar sig an uppgiften med engagemang, nervositet och verkligt intresse.

Problemet med den här typen av dokumentärer är ofta att det blir en jakt på den värsta misären, de mest plågade barnen, de tunnaste benen. Här visas i stället vardagen för människor som ständigt lever på gränsen till katastrof, i extrem fattigdom. 20-åriga Bibiane tvingas välja mellan frukost och skola – hon har inte råd med båda. Hon går fortfarande bara i 9:an eftersom hon har tvingats hjälpa till hemma. Mjölet mals för hand varje dag och de äter exakt samma mat hela tiden. Under förra årets missväxt svalt byn och Bibiane beskriver målande hungerns tomma blick.

Samtidigt är världen ganska liten. Om Eurovision hade ”We are one” som slogan kan vi nu fortsätta meningen med ”för alla har ju Facebook”. Bibiane och Linnea kan fortsätta hålla kontakten – trots allt.

Den 1 juni sänds insamlingsgalan ”Hungerhjälpen” från Berns i Stockholm med bl a Avicii som själv skänkt en miljon euro. Så länge politik och pengar går före förnuft är det en liten bäck värd att hjälpa fylla upp till en generös och varm å.

I kväll ser jag ”Arrested development” på Netflix.

Ha!

”Scott and Bailey” (TV 4) är en ganska frejdig kriminalserie om två kvinnliga poliser i Manchester.

Gah!

Själva mysteriet var dock inte särskilt spännande.

Tv-krönika 22 maj