Vi skrev detta epos och bad om en ny rysare.
Vi fick en 4–0-sweep som var lika spännande som Ivanhoe på Nyårsdagen.

Phoenix Suns är klara för Western Conference Finals efter 107–101 mot San Antonio inatt.
Jag skulle kunna prata om matchups, bänkspelare eller pick and roll-försvar.
Istället ska jag nog bara tillägna det här inlägget till min vän Hannes.
Till Hannes, och till alla andra Suns-fans som blivit så terroriserade, och frustrerade, av San Antonio Spurs under 2000-talet.

Fyra gånger mellan 2003 och 2008 blev Suns utslagna ur slutspelet av Spurs.
Varje gång blev hatet mer och mer intensivt.
Det är svårt att greppa. Ett NBA-lag med – i mina ögon – sympatiska individer, som spelar en rogivande och fundamentalt sund basket.

Men, som alltid när man vill förstå komplexa, kraftfulla och djupt rotade känslor finns ett ställe att vända sig för svar: Google.
En sökning på ”San Antonio Spurs” boring ger 83 200 träffar.
Förstasidan ger resultat som:
• ”Are the San Antonio Spurs the most boring and dullest basketball team in the history of mankind?”
• ”The San Antonio Spurs’ Boring-ness”
• ”Soft, Boring, Dirty, Old, Floppers – The San Antonio Spurs”
• ”The San Antonio Spurs – Where UNamazing Happens”

Svaret är alltså: Inte bara har de här jävlarna slagit ut mitt favoritlag flera gånger. De har dessutom varit bedövande tråkiga när de gjort det (och fula, och gamla, och ospektakulära).

Själv vill jag nog likna Spurs litegrann vid svenska fotbollslandslaget under Lagerbäck-eran (fast med en massa titlar då förstås).
Försvaret i första hand – check.
Metodiskt, taktiskt och strukturerat spel – check.
Ett fåtal individualister som kan bryta mönstret – check.

Ibland ville ju de svenska fansen kicka Lars Lagerbäck till och med när han tog Sverige till mästerskap efter mästerskap.
För Spurs del var det mest Hannes och de andra motståndarfansen som gnällde.
Fram tills nu.
Ni har fått er revansch, och den är extremt välförtjänt. Grattis!

/Petter.