Det var Russell Westbrook när han är som bäst. Han hade missat 13 av 17 skott, men vägrade vika ner sig i förlängningen.
2.48 kvar, dunk, 103–104.
1.04, hoppskott, 105–104.
0.42, steal, layup, 107–104.
0.20, två av två straffkast, 109–105.

Slutresultat Oklahoma City Thunder 111, Dallas Mavericks 105. För ett Westbrook-fan var det härligt att se. Attack, attack, attack.

24-åringen är en av NBA:s mest polariserande superstjärnor. Han älskas för sina explosiva highlights, men sågas för sina beslut på planen. För egoistisk, för dåligt spelsinne, för okontrollerad – så brukar det låta.

Själv hejar jag stenhårt på Westbrook, och det här är mitt försvarstal för en av världens absolut bästa basketspelare.

Vi kan snacka fysik:
• Han är en av planetens mest imponerande atleter, alla idrotter inräknade. Blotta ögat berättar storyn där. Om Westbrook attackerar för mycket på egen hand, så beror det på att han genuint känner att ingen kan stoppa honom en-mot-en. Och det har han rätt i.

Vi kan snacka driv och inställning:
• Han vill vinna, han vill dominera, han vill tävla. Amerikansk proffsidrott kan vara frustrerande. Ofta ser man superbegåvade människor spela med en passion och gnista som ligger långt under deras talangnivå. Men du lämnar sällan en Westbrook-match med känslan att ”fan, han kunde ha gett mer”.

Vi kan snacka hållbarhet:
• Han har aldrig missat en match i sin karriär. Någonsin. Inte på high school, inte på college, inte som proffs.

Vi kan snacka bollvård och beslutsfattande (det han oftast kritiseras för):
• Han har aldrig haft en högre assistratio, 9,5 per 40 minuter.
• Han har aldrig haft en lägre turnoverratio, 10,2 procent av hans bollinnehav. Så här ser utvecklingen ut sedan hans rookiesäsong:
2008/09: 13,8%
2009/10: 11,8%
2010/11: 11,9%
2011/12: 11,7%
2012/13: 10,2%

Finns det utrymme för förbättring? Det är klart. Defensivt kan Westbrook bli både jämnare och smartare, men vi har sett hur han har skills att dominera där också.

Offensivt måste han fortfarande välja sina lägen bättre. Det är en utbredd uppfattning att han hämmar Kevin Durants produktion – men KD tar nästan lika många skott som Westbrook, 17,8 per match jämfört med 18,4. Båda ligger topp-tre i NBA. Snarare än att ge fler bollar till Durant, borde nästa steg vara att göra de andra, mindre namnkunniga spelarna mer involverade i anfallsspelet. Att göra dem bättre, som en sann point guard.

Många jag pratat med – inte minst basketfolk med erfarenhet från spel på hög svensk nivå – ogillar Westbrooks spelstil. Jag tror det beror på att de flesta som spelat någon gång har haft en lagkamrat som varit alldeles för bollkåt och gjort för mycket på egen hand. Själv har jag aldrig spelat basket annat än på hobbynivå, så det är en smärta jag aldrig har känt. Men självklart förstår jag frustrationen.

Mycket handlar om coachning, också. Det är upp till Scott Brooks och hans kollegor i Oklahoma City att guida Westbrook dit de vill ha honom. Innan man klagar på att han skjuter för mycket, så måste man inse att han har illgrönt ljus från coacherna. I förlängningen mot Dallas kritiserade expertkommentatorn Steve Kerr OKC för att köra alldeles för mycket isolation, och inga genomarbetade spel med screens och rörelse utan boll. Det är ju inte så att Westbrook springer runt och saboterar anfallsspelet med flit; om coacherna beordrar honom att köra ett spel så gör han det. Där vilar ansvaret på Scott Brooks att ge en striktare styrning.

Att begränsa Westbrooks aggressivitet är en farlig utmaning, för det är den som gör honom så speciell. Många kanske tycker att det är en huvudvärk med en sådan playmaker. I mina ögon borde han vara en drömspelare för alla coacher. Här har du en ung kille som vill bli bäst, med sanslös råtalang och en brinnande motivation att motbevisa sina tvivlare.

Det finns en point guard i världen, Chris Paul, som jag skulle välja före Russell Westbrook. Kanske Derrick Rose också, men han är knäskadad just nu. Efter de två finns det inga tvivel om att den 24-årige speedkulan från Long Beach är den PG jag vill ha i mitt lag.